Snart är 2019 slut och det känns då passande med ett litet firande. Detta är, om bloggen räknat rätt, inlägg nummer 500. Nu tänker jag inte reflektera över allt som hänt sedan jag började blogga, men eftersom jag inte hade några tillbakablickar alls när bloggen fyllde fem år förra året så kanske det ändå kan vara lite roligt att ta en promenad längs minnenas boulevard.
I början av 2014 skrev jag om min (då) årliga inventering av förråden. Det framgår där att jag då hade mat (ja, även vatten) för hela familjen i en månad. Vi var då tre personer i familjen så omräknat till hur jag idag räknar så blir det tre månaders mat för en person. Inte så tokigt trots allt.
I juni samma år började jag skriva på ”Prepping – en sund nybörjarguide” och publicera del ett, som än idag är det överlägset mest lästa inlägget på bloggen. Önskar fortfarande jag hade tid och ork att skriva en hel bok med samma namn och på samma tema.
2015 inleddes med att sätta ord på något som hade gnagt min under ganska lång tid – vad som händer när förråden väl tar slut. Någonstans här bestämde jag mig för vilken riktning jag behövde ta ut för att ha en chans att långsiktigt och hållbart bli så resistent som möjligt. Detta resulterade sedan till BOL Norr.
Intressant att notera är också att jag dubblat förråden från 2014.
Samma år testade jag min första vevradio, från Civil.se. Detta är det andra mest lästa inlägget i bloggens historia. Kanske inte för att det är en fantastiskt skriven recension, för det är det inte, men vid den tiden fanns inte så mycket skrivet om vevradios över huvud taget.
I slutet av sommaren skrev jag ett inlägg kallat ”Ge fan i att lägga dig i”. Detta inlägg representerar fortfarande väldigt väl hur jag tycker och tänker i vissa frågor.
Detta var också året jag trodde jag äntligen skulle flytta till en gård.
2016 visade sig dock inte börja så bra utan bjöd istället på krossade drömmar. Ingen gård. Ingen sambo. Inga hundar. Inga djur. Men istället en kronisk autoimmun sjukdom. Tack som fan.
Men huset såldes och BOL Norr införskaffades. Den första resan upp dit var lätt den största höjdpunkten från 2016 och här lades grunden för så mycket. Kort och koncist kan jag konstatera att 2016 var ett riktigt skitår.
Första delen av 2017 var en slags botten rent personligt, men för bloggen var det kanske den mest aktiva perioden i dess historia. Ännu en flytt och mer revisioner av planer – det blir aldrig som man tänkt sig. Samtidigt så fortsatte den envisa strävan mot mitt slutgiltiga mål, även om tvivlen fanns där.
Året blev trots allt lite av en vändpunkt med erfarenheter och insikter som jag än idag har stor glädje av.
2018 började med en spark rakt i magen, signerad Naturen. Detta följdes upp av en rak höger. Kanske var det verklighetens sätt att banka lite vett i mig.
Vettskrämd är något jag blev när 2018 års skogsbränder kom kusligt nära BOL Norr.
Det var också ett år av grubblerier, funderingar och filosoferande. Framförallt var nog 2018 en enda lång transportsträcka.
2019 har jag redan sammanfattat som fyra nyanser av förändring. Men det var också året ni fick det tveksamma nöjet att påbörja läsa en följetong som sedan tog sommarledigt, för att bli satt på paus på obestämd framtid. Detta är mitt dåliga samvete, men jag lovar att jag ska slutföra serien, så fort jag får tid och energi nog att göra så.
Framtiden ser, trots allt ovan, ljus ut. Om 500 ytterligare inlägg kommer både jag och ni att få facit. Då lovar jag återkomma med en ny sammanställning.
Nu återstår bara att önska er alla ett gott nytt år och en god fortsättning!
Vi som följt dig ett tag vet att du fortsätter din berättelse när du kan fortsätta din berättelse.. Du ska INTE ha dåligt samvete. Det är roligt att följa dig, tack för du låter oss göra det och det räcker mer än gott!