Urvaken

Det var jag som roterade, av skratt, när farsgubben förklarade att han hade ett förråd med konserver som han ”roterade ut” lite pö om pö. Vad i all sin dar skulle det vara bra för? Jag förstod verkligen inte och förklaringen, att det kunde vara bra och ha om något hände, stärkte bara min tro att gubben verkligen var en riktig kuf. Tänk så ung och naiv jag varit. Bara för att jag inte förstod så ansåg jag det per automatik vara fel.

Åter gick några år. Min studietid började närma sig slutet. Jag träffade er farmor något år innan jag tog studenten. Det var tydligen viktigt att göra det, att ta studenten. Det gjorde man när man hade gått i skola i tretton år. De sista tre åren fick man väja en mer specialiserad inriktning. Jag valde att studera sjukvård. Att få jobb inom sjukvården var lätt då och eftersom jag verkligen inte ville studera mer tyckte jag det var ett bra sätt att snabbt komma vidare i livet. Så studenten kom och gick. Alla dessa lyckliga människor, redo att ta sig an en ljusnande framtid. Om vi bara vetat vad som väntade hade det varit betydligt mer passande med gravöl.

Er farmor och jag flyttade mer eller mindre ihop hemma hos mig och min fars lägenhet. Vi fick för det mesta vara ifred eftersom han för det mesta höll sig för sig själv, förutom när vi skulle äta. Lägenheten var stor så vi kunde ta två rum i besittning för oss själva. På våren och sommaren fick vi ofta tillfällen att vara helt ensamma på helgerna då far åkte upp till sin stuga i de Norrländska skogarna.

Ironin är stor i vad jag nu kommer berätta. Bara en enda gång var jag med upp till den där stugan. En röd stuga med vita knutar mitt i skogen, mitt i ingenstans. Det var igenvuxet och i princip alla bekvämligheter saknades. Och jag hatade att vara där. Det fanns inget att göra och inga att prata med. Hela bilen var lastad med prylar och pinaler, kassar med gud-vet-vad. Jag fick husera i lillstugan och låg mest där på sängen och surade. Det fanns ju inte ens något internet värt namnet. Tokgubben verkade dock stortrivas och han verkade vara på ett ovanligt bra humör, precis som att en stor börda lämnat honom och att han äntligen kunde andas. Själv tittade jag surt ut i duggregnet och lovade mig själv att aldrig mer komma dit.

Efter studenten fick jag direkt jobb på ett äldreboende. Till en början var omställningen enorm, men belöningen i form av pengar in på kontot varje månad var värt allt slit. Jag var fri och kunde stå på egna ben. Så jag friade till min blivande fru och vi förlovade oss. Framtiden var lika ljus, hoppfull och underbar som den första sommarkvällen vi satt på balkongen och beundrade våra ringar. För första gången i livet kände jag genuin lycka.

Självklart blev livet åter till vardag, som det alltid blir. Trötta mornar, trötta kvällar. Till och med min annars så morgonpigga far verkade trött. Nu träffade jag honom än mindre eftersom jag jobbade både kvällar och helger. Lika så träffade jag min älskade mindre än någonsin. Hon hade fått jobb i den lokala affären och våra scheman passade inte alls ihop. Det kändes som om vi aldrig träffades och när vi väl gjorde det var det oftast några timmar på kvällen när en av oss nyss kommit hem och var i regel helt utmattad.

När väl ljuset försvann den hösten trodde jag aldrig det skulle komma tillbaka. Det var grått och mulet på dagarna, på kvällarna var det klart och iskallt. Men det var alltid mörkt. Bristen på sol tog ut sin rätt på allas humör. Ljuset från bildskärmarna var ett uselt substitut. Jag orkade inte bry mig om vad som hände ute i världen, men på jobbet pratade dom om stora demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vad dom som protesterade var så upprörda över struntade jag i, utan fokuserade i stället på att inte somna med kaffekoppen i handen. Den bittra svarta drycken var som ett slag i ansiktet, men höll mig ovanför vattenytan, hur äckligt det än var.

Strax innan jul blev hela min värld med ens lite ljusare. Er gammelfarfar berättade att han fått jobb uppe i Norrland och att han tänkte flytta dit och bosätta sig i stugan. Bäst av allt var att vi skulle få lägenheten! Vårt egna hem. Det var den bästa julklappen jag någonsin fått. Känslan från balkongen var tillbaka och allt var gott.

Föregående del.

Så mycket jag inte minns. Trots att jag vet att jag borde minnas. Som att höra avlägsna röster utan att kunna urskilja ord. Bara mummel. Ibland lyckas fragment nå upp till ytan. En sekvens utan kontext. Utan börja eller slut. Allt för mycket tid har jag tillbringat med att försöka lägga en dåres pussel av dessa fragment.

Det finns dock fortfarande kvar vissa minnen som är så skarpa, tydliga, levande att jag kan urskilja omöjliga detaljer. De har spelats upp bakom mina ögonlock så många gånger att de numer är som gamla bekanta. Även om jag skrev en miljon ord skulle jag aldrig kunna beskriva dessa minnen. Hur sätter beskriver man ens känslor, smaker, lukter? Men jag har lovat att försöka, trots tvivlen om att det ens är möjligt.

När jag var en ung man var världen så annorlunda. Åh, jag önskar så innerligt att ni mina älskade barnbarn kunde fått växa upp som jag. Det vi kallade tråkigt skulle ni kallat paradiset. Själv hade jag inget som helst intresse för världen omkring mig. Jag var ung, allvetande, störst, bäst och vackrast. Er gammelfarfar var av en annan åsikt. Vi argumenterade ofta. När jag tänker tillbaka på det var det mestadels om struntsaker. Kanske försökte jag provocera honom, överbevisa den gamle gubben att jag minsann visste allt och alltid hade rätt – i allt. Han tog det oftast med jämnmod och nästan alltid med ett snett leende och glittrande ögon.

I hemlighet förstod jag att han var mycket klokare än jag, vilket jag aldrig skulle ha erkänt. Allt var för mig enkelt, okomplicerat och ingenting var omöjligt. Om dom gamla stofilerna bara hade släppt fram mig hade jag lätt kunnat få till både världsfred och löst fattigdomen på en eftermiddag. Ni vet förstås vad jag menar, även om inte heller ni kommer att erkänna det. Den naiva ungdomens hänförelse. Självklart ville jag bli precis allt som min far inte var. Jag skulle bli rik och framgångsrik. Låta mina barn få göra allt det där som jag aldrig fick. Framtiden är vad man själv väljer att göra den till, sa alltid min fröken i skolan. Kanske tröstar det ett vilset barn, men det är bara en lögn. Aldrig valde jag att göra min framtid till vad den blev. Men det räcker med två onda människor på fel plats, vid fel tidpunkt, för att slå sönder en miljard barns drömmar.

Under någon av alla diskussioner min far och jag hade om framtiden fick jag frågan vad jag tänkte göra om det inte blev som jag hade tänkt. Självklart var hela tanken befängd. Klart det skulle bli som jag tänkt. Far framhärdade. Om vi lekte med tanken att det trots allt inte blev som jag hade bestämt, vad skulle jag då göra? Givetvis trotsade jag hela premissen genom att surt hävda att det då lika väl kunde kvitta. Varför anstränga sig om jag inte fick som jag ville? Men någonstans i bakhuvudet såddes ett frö av tvivel. Det blir aldrig som man tänkt sig.

Ärtsoppa. Vad jag hatade ärtsoppa! Dessa gröna konserver från helvetet fyllda med en sörja som lika väl kunnat vara föda åt djur. Ändå envisades far med att vi varje torsdag skulle äta ärtsoppa. Med senap. Varje torsdag åt jag mig mätt på hårt bröd och ost. Så gått det nu gick. När jag varje torsdag protesterade, vädjade, bad, skrek, bråkade eller matvägrade så var svaret alltid det samma. Tradition.

Ju mer jag tänker tillbaka på det, ju tydligare blir det att er gammelfarfar försökt lära mig saker. Inte alltid rent praktiska saker. Han fungerade inte så. Ville jag lära mig något fick jag göra det själv, genom att pröva mig fram. Nej, han försökte lära mig att tänka på ett visst sätt. Att se världen med lite andra ögon. Likt en gryta som smakar mer än summan av alla ingredienser, som smakar bättre ju längre den får koka. Svar på frågor kunde till synes inte ha något alls med själva frågan att göra och mest irriterande av allt var när svaret var en annan fråga. Inte sällan blev det ett ”det beror på”. Sakta och omärkligt anpassade jag mitt språk och mina frågor. Ville jag få ett svar värt namnet var jag tvungen att tänka både två och tre steg framåt för att parera eventuella utsvävningar.

Åter till ärtsoppan. Det var trots allt där allt började. Bara i efterhand blir helheten tydligt. En gråkall oktoberkväll lärde jag mig något nytt. Det måste varit en torsdag eftersom en kastrull med ärtsoppa stod och puttrade på spisen. Jag hade noga förberett formuleringen av frågan och jag hade bestämt mig för att få ett bättre svar. Den dagen lärde jag mig en ny innebörd av ordet ”rotation”.

Föregående del.

Varför gör jag det här? Att skriva om vad som varit är för mig personligen helt ointressant. Även om historia kan vara lärorikt, spännande och intressant är det inte något jag brinner för. Trots allt, vem är jag att skriva historia? Sådant är ämnat djupt kunniga specialister med mångåriga studier vid universitet. Sådana som kan gräva fram dokument i djupa arkiv för att stödja den kedja av händelser som skedde, som kanske än idag ger ekon i våra liv.

Nej, jag gör inte detta för allmän beskådning. Detta är till för mina barnbarn. För att de vill veta hur det var förr. För att de förtjänar en förklaring. För att de ska förstå sin egen plats i det som varit och det som komma skall. Ni ska veta att jag inte är en berättare, författare eller historiker. Detta är en skildring i någorlunda kronologisk ordning av den mest omvälvande händelsen i våra liv. Taget ur ett minne som sakta börjar tyna bort. Ur minnen som smärtar att besöka, som för min egen del bäst hade lämnats till att åter bli bakgrundsstrålning.

Ni som läser detta måste också förstå att även om jag kommer ihåg de mesta av de övergripande händelserna, så är vissa detaljer förlorade för alltid. De som hade kunnat göra historien komplett finns inte längre kvar bland oss. Likt flyende skuggor viskar de tyst sina historier, för svaga röster för att längre höras. Kvar är dessa ord. Mina ord. Mina minnen.

Skrivmaskinens smattrande låter högt. Likt avlossade skott i den annars så tysta skogen. Koppen med den svalnande buljongen skakar till för varje anslag. Ytan krusar reflektionen av vaxljusets låga. Av allt far hade samlat på sig var detta det sista jag trodde skulle komma till användning. En gammal mekanisk skrivmaskin. I en ask bredvid låg färgband i obrutna förpackning och i botten på kartongen flera tusen tomma papper. Som om han planerat att skriva något han hade i huvudet, men som aldrig fick komma att sparas till omvärlden. Om färgbanden räcker till att berätta det jag har att säga återstår att se. Kanske borde jag vara sparsam med orden så det finns nog med färg att berätta klart. Efter alla år av återhållsamhet är detta den lyx jag kan nu kan avvara.

I skolan tyckte jag om att skriva korta historier. Det var också det enda jag tyckte var roligt i skolan. Tänk att det fanns en tid då man kunde tycka att kunskap var tråkigt. Frågan är om det var kunskapen som var tråkig eller om det var formerna för hur denna kunskap förmedlades. Jag vet att ”skola” betyder helt olika saker idag än de gjorde när jag var liten. Samtidigt finns det så mycket i vårt språkliga arv som egentligen inte betyder något alls idag. Det finns ord ni aldrig hört som beskriver saker som ni inte ens skulle kunna börja förstå. Arvet från ett så annorlunda liv, att det lika väl skulle kunnat vara en saga, från ett land långt, långt borta där myter och magi existerade.

Även om jag skulle beskriva ordet ”matvarubutik” med allt vad det betyder är konceptet så främmande idag att det låter som ren fantasi. Vem kan idag tro att man kunde gå in i ett jättestort hus, fyllt till bristningsgränsen med mat, ta det man ville ha och sedan dra ett plastkort genom en manick för att bli utsläppt? Jag skulle kunna beskriva all mat från alla världens hörn som fanns att tillgå, året om, med smaker som ni aldrig kommer få uppleva. Frukter som såg helt nyplockade ut, perfekta utan blemmor och skavanker. Tänk att kunna äta färska tomater eller jordgubbar mitt i vintern.

Det var inte bara mat som fanns i överflöd. Allt fanns i överflöd. Kläder, rent vatten, medicin, underhållning. Under en period var det till och med modernt att bara använda saker en gång och sedan köpa nytt. Faktum är att allt gick att köpa bara man hade tillräckligt med pengar. Vi hade aldrig mycket pengar, men vi hade ändå oändligt mycket mer av allt än ni har idag. Er gammelfarfar, min far, brukade alltid fråga mig om jag höll på att svälta ihjäl när jag som barn påpekade att jag var hungrig. Lite visste jag då om riktig hunger.