Urvaken
Prepping för alla!
Semester? #prepperSE
Så har jag då gjort min sista arbetsdag på mitt nu mer före detta arbete. Nu väntar tre veckors semester och sedan börjar nya äventyr hos en ny arbetsgivare. Under dessa tre veckor ska jag också flytta. Vilket jag verkligen inte ser fram mot. Eller ska jag vara ärlig så är det flyttstädandet som jag inte ser fram mot. Så. Tråkigt.
Innan flytten tänker jag dock tillbringa tio dagar i BOL Norr. Tanken var att få massor gjort. Sedan fick någon vansinnig värmebölja för sig att lägga sig över landet, så inte ens Norrland kommer undan. Så jag gissar på att jag får minska ambitionen något. Jag tillhör tyvärr gruppen ”extra utsatta” när det kommer till värme. Detta har att göra med att jag redan har väldigt lätt att bli uttorkad på grund av Ulcerös Kolit. Värmen gör att jag måste vara extremt noggrann med att få i mig både vätska, salt och mineraler. Slarvar jag med detta kommer jag att få åka in akut till närmaste lasarett för att få dropp. Vilket jag inte tänker göra på semestern. Därför har jag bunkrat upp med extra vätskeersättning samt även Dextrosol för att kunna tillverka egen (salt har jag i mängder).
Det ska i vilket fall som helst bli intressant att tillbringa en längre tid i stugan. Jag har ännu inte varit där när det varit riktigt varmt, än mindre så varmt som det är nu, så det ska bli riktigt spännande att se hur det fungerar. Med lite tur kanske energin räcker till några uppdateringar här på bloggen också, men det är inget jag lovar.
Till sist vill passa på att önska alla läsare en skön fortsättning på sommaren. Var försiktiga med eld och drick mycket vatten.
Skoningslös sortering #prepperSE
I helgen började jag på allvar med att packa inför flytten. Som jag påpekat tidigare så har jag inte så mycket saker att packa, men de som finns ska ju ändå med. Samtidigt passar jag på att åter strama åt svångremmen. Varje sak jag tar i min hand måste fylla ett syfte och har den inte använts under året jag bott här riskerar den att kastas. Undantaget är sådant som kan fylla ett syfte uppe i stugan. Det är fascinerande hur mycket skräp som lyckas undkomma min förra sortering, som gjordes innan jag flyttade hit. I påsar och kartonger hittar jag fortfarande saker som jag inte använt, tittat på eller saknat på över tio år.
Även sådant som jag tidigare sparat på av nostalgiska skäl som gamla skolböcker, skrivböcker, häften och pärmar från skoltiden, gamla tidningsurklipp, saker jag ritat och så vidare hamnar nu under två granskande ögon. Faktum är att mycket av sådant egentligen inte alls fyller någon nytta, på något plan. Självklart finns det saker jag sparar som gamla foton och sådant som direkt påverkat mitt liv, men en engelskabok från femman? Adjö.
Nu gör jag inte detta för jag tycker det är jobbigt att bära saker. En flytt är förvisso jobbig, men inte så att det står och faller med ett par extra kartonger. Anledningen är att jag inte är summan av mina prylar. Varken i lägenheten eller i BOL Norr. Vissa saker är mer eller mindre nödvändiga som en säng, ett par stolar, ett bord, något att laga mat i och på, att äta och dricka ur. Men för mig är det funktionen dessa saker ger, inte hur de ser ut eller vilket märke det råkar vara på dom. Som en pensionerad kollega brukade säga så ”kan man bara sitta på en stol åt gången, bara sova i en säng, bara ha på sig ett par byxor i taget”.
Så går detta inte lite stick i stäv med prepperns motto ”två är en, en är ingen”? Inte som jag ser det. Att ha två vattenfilter är inte det samma som att ha åtta vattenfilter. Det finns en gräns där redundans övergår till excess. Exakt var denna gräns går är subjektivt och även beroende på vad vi tänker på. Det går att hitta exempel där jag kan tycka att jag själv gått för långt i min egen krisberedskap. Ett exempel är mängden tvål jag har. Det beror inte på att jag är maniskt renlig av mig utan för att jag fått tvål gratis. Somliga kommer invända och hävda att man inte kan ha för mycket, men i den fysiska verkligheten finns det för det mesta begränsningar i lagringsutrymme, om vi för en sekund bortser från hållbarhet. Givetvis är inte BOL Norr ett undantag.
Oaktat mängd så är jag inte mina prepps eller mina övriga saker. De definierar mig inte som människa. Som är min buffert, precis som en arbetslöshetsförsäkring eller ett sparkonto. De kan vara verktyg att nå ett mål, men helt utan koppling till mitt jag.
Dränerad #prepperSE
Ni får ursäkta mig att det blir mycket negativa, nedslående och dystra inlägg. Vill ni ha bilder på bästaste, vackraste grillkvällen med vänner, bubbel och idel leenden så har ni nog ändå hamnat fel. Jag är medveten om att det blir mycket ”me, myself and I”, det kan inte hjälpas för jag är inne i en sådan period. Inte en egocentrisk period, men en introvert och rannsakande sådan. Samtidigt håller kroppen på att båkar med inflammationen i tarmarna, som sprider sig till leder och gud vet vad. Jag är alltså inte i topp trim – på något plan.
Som jag skrev på midsommardagen så känner jag mig trött och energilös. Antagligen beror en stor del av detta på min jävla sjukdom som just nu står mig upp i halsen. Denna dränering på energi ger så klart utslag på allt annat. Kanske skulle jag inte ens arbeta utan istället vara sjukskriven och bli frisk. Bara att klara av jobbet tar musten ur mig, att sedan orka med markservice och förbereda inför flytten går på ren vilja och en energireserv som egentligen inte finns. Jag skriver inte detta för att söka sympati eller ömkan utan som ett krasst konstaterande över hur min situation är just nu.
Detta leder helt logiskt till min önskan att kunna flytta upp till BOL Norr och bli någorlunda självförsörjande. Hur ska det gå till om jag har perioder som denna? När jag knappt orkar med mig själv, hur ska jag då orka med odlingar, djur, skog och ved, vatten och allt annat? Detta handlar alltså inte på något sätt om någon lathet, om någon nu tror det, utan om en sjukdom som bokstavligt talat vrider skiten ur mig och lämnar kvar ett tomt skal.
Kanske kommer det att gå bra, trots allt. Om jag inte behöver förvärvsarbeta lika mycket kanske den energi som finns kvar räcker till för att sköta sysslorna på gården. Men tvivlet finns där hela tiden. Det kan också röra sig om bristande självförtroende. Men vetskapen om dessa dalar bidrar inte direkt till att stärka tilliten till mig själv. I samma tankevärld finns också den där tjurskalliga envisheten ständigt närvarande. Den där rösten som ovillkorligen piskar mig framåt. Steg efter steg i en riktning jag inte längre vet är rätt. Den pragmatiska delen i min trötta hjärna gör tafatta försök att medla; vänta och se, det kanske ser annorlunda ut om något år eller två. Visst finns det klokhet i det. Men alla argument jag kan frammana går lika lätt att sticka hål på med lika relevanta motargument.
För varje vecka som går får jag allt svårare att svara på frågan om varför jag ska flytta upp till BOL Norr. Vad är det jag egentligen vill bevisa – och för vem? Ju mer jag tänker igenom det hela, ju mer hopplöst ter sig det hela. Kan det vara så illa att jag blivit så beroende av civilisationen att jag helt enkelt inte kan överleva utan den? Det var ju det jag från början ville motbevisa, att det faktiskt går att klara sig själv till stor del. Men väggen av snö i vintras fick mig på allvar att tvivla. Nu är det mer komplicerat än snö, men det fungerar som en bra metafor för naturens obarmhärtiga kraft.
Frågan jag nästan alltid landar i är om jag ska tänka om. Målet kanske är fel. Det kan ju vara så enkelt att min vision av vad jag vill uppnå är helt orimlig och i stället borde sänka ambitionsnivån till en rimligare nivå. Det skulle ju vara bra nog att vara 50% självförsörjande eller 25% – eller något annat godtyckligt tal. Det enda jag vet är att jag obönhörligen dras till min lilla stuga i skogen. Var denna dragningskraft kommer från vet jag nog egentligen inte. Men när jag är där känner jag mig (oftast) hel och tillfreds på ett sätt jag inte gjort någon annanstans. Helt klart är att jag inte är klar ens med de mest övergripande delarna till en rimlig plan. Det är inte bara att göra, som många verkar tro. Eller jo, visst går det att bara springa blind in i det, men då är risken enormt stor att det hela slutar i ett misslyckande som skulle kunnat undvikas.
En annan förklaring kan ligga i att den lilla kraft och energi jag har kvar just nu går åt till att förbereda flytten söderut, att göra ett snyggt avslut på mitt nuvarande jobb och förbereda inför nästa. Här i ligger en massa andra sidospår som hela tiden naggar och skaver mitt medvetande. Ett av dessa är av ekonomisk karaktär. Vetskapen att jag under nästkommande år inte kommer kunna lägga särskilt mycket pengar på att få klart BOL Norr känns mycket frustrerande. Samtidigt som jag är fullt medveten av att mitt liv styrs av absoluta nödvändigheter och omständigheter som jag rimligen inte kan styra över, puttrar frustrationen och vanmakten konstant i mitt undermedvetna.
Det spelar ibland ingen större roll hur väl förberedd man är, när personliga små kriser exploderar runt en själv. Precis som vid ett stort SHTF så kan man inte styra vad som sker, bara försöka minimera de negativa konsekvenserna av effekterna. I mitt specifika fall, just här och nu, är faktiskt BOL Norr en belastning mer än en tillgång. Mentalt och ekonomiskt fungerar det som ett slukhål. Tänk på det som det där projektet du drog igång men aldrig blivit klar med.
Utmattning skapar hjärnspöken. Viljan och önskan att bara få tillbaka orken spelar spratt med logiken. En sådan logisk kullerbytta som poppat upp i huvudet har varit att sälja hela skiten och lägga ner allt vad prepping och självförsörjande heter. Givetvis är detta inte bara en dålig lösning utan helt kontraproduktivt, men ändå har tanken fladdrat förbi ett antal gånger. Helt plötsligt förstår jag hur människor överlag kan ta till synes vansinniga beslut i pressade situationer. Reptilhjärnan jobbar övertid för att hitta en väg, vilken väg som helst till vilket pris som helst, ut ur en ohållbar situation. Något att fundera på om ett allvarligt SHTF skulle inträffa.
Men nej, jag kommer givetvis inte att överge BOL Norr. Inte heller kommer jag att sluta vara prepper. Och ännu brinner önskan om ett annat, enklare och friare liv i mitt medvetande. För att nå sina mål måste man också kunna vara ärlig mot sig själv, även när det är jobbigt. Hade jag valt att bara skriva om framgångar och aldrig ta upp motgångar och tvivel, hade jag bidragit till att upprätthålla en illusion om det perfekta, det enkla, det romantiska, det falska. Som sagt, vill du ha en sådan världsbild saknas inte material att insupa.
Veckorna som gått (94) #prepperSE
Det är väl lika bra att få det överstökat. Efter att slagit fast att det inte fanns mer plats för torrvaror i BOL Norr skulle det heller inte tillföras något mer sådant. Jag kan också ha hävdat att det räckte med den mat jag hade. Sedan insåg jag att jag faktiskt hade en helt hylla i sovstugan som stod tom. Så kan man ju inte ha det. Därför fick det följa med upp 38 kg ris, 6 kg havregryn, 4 kg socker och 2 kg röda linser när jag åkte upp över midsommar. Men snart är det fullt – jag lovar.
Denna resa var kanske lite mer av rekreation än av att faktiskt ha ett tydligt syfte. Det betyder dock inte att jag suttit på händerna över midsommar. Efter att ha sett hur fruktansvärt mycket som vuxit under de två veckor som gått sedan jag var uppe sist insåg jag behovet att hålla efter allt som växer. Som ni kanske kunnat läsa mellan raderna här på bloggen så är jag inte en människa med gröna fingrar. Fast det hade jag i helgen. Efter att ha gått och ryckt ogräs var fingrarna bokstavligt talat gröna.Till min förvåning gömde det sig mycket matnyttigt under det jag kallar ogräs. Där fanns vildhallon, svarta och röda vinbär, början till ett päronträd och annat trevligt. Eftersom jag inte har tid att sköta om en regelrätt odling så tänker jag att om jag kan ge ätbar växtlighet så bra förutsättningar som möjligt genom att ta bort ogräs runt omkring så hoppas jag att de ätbara växterna frodas utan min hjälp.
Det är stora ytor som i framtiden ska omvandlas till något som kan skördas och ätas. I alla fall om man jämför med mina tidigare taffliga försök till odling. Då var det kanske 25-30 kvm land i ett hörn av trädgården. Den framtida ytan vid BOL Norr är kanske 500 -800 kvm – om jag väljer att aktivt använda det som en gång i tiden varit gårdens hushållsland. Detta vet jag inte bara för att det faktiskt går att lista ut genom att titta på själva marken, utan också för att jag har tittat på gamla flygfoton över gården. Är du nyfiken så kan du titta in på Kartbild, en tjänst som t.ex Google Maps, fast med historiska flygfoton från så tidigt som 40-talet. En varning bara, det är mycket beroendeframkallande.
När jag ändå drog upp massa grönt skräp från jorden tänkte jag att det var lika bra att det kom till nytta, så jag tillverkade en enkel kallkompost som oroväckande fort fylldes. På så sätt hoppas jag kunna få en bra grund att anlägga några odlingsbäddar i framtiden. Det kommer att gå åt många fler kompostytor i framtiden, men jag måste ju börja någonstans.
Melankoli, midsommar och viljan att överleva #prepperSE
Midsommardagen 2018.
Mellan regn och blåst har jag rensat, rotat, fixat och donat här uppe i BOL Norr. Det är ingen värme i luften. Inte heller inne. Jag är för snål för att bränna värdefull ved, utan väljer att sitta med en tjock tröja på mig istället och lyssna på vinden som ilsket kastar sig mot väggar och tak. Träden vajar otäckt mycket i den hårda blåsten och jag känner en viss oro för att något av dom ska ge med sig. Midsommarnatten sov jag dåligt. Vindens tjutande gav ingen ro.
Den sista tiden har jag känt en krypande mållöshet. Den bergsäkra beslutsamhet som i vanliga fall styr mitt liv är som borta. Kanske har det att göra med att min son fyllde 18 år nyss, vilket på något sätt signalerar ett paradigmskifte i både hans och mitt liv. Men mer än det så känner jag mig vilsen och trött. Så fruktansvärt trött. Inte trött som i att jag vill sova, utan trött som i tom på energi. När jag försöker ge mig själv tid att återhämta mig blir jag istället rastlös. Någon kommer säkert att diagnostisera det som stress. Det kanske till viss del är sant, men långt ifrån hela sanningen.
Många gånger har jag funderat på vad det är jag håller på med. Men för att försöka bringa klarhet i detta måste det också finnas ett mål. Jag har tidigare beskrivit detta livsmål som att bli fri. Målet är lika sant idag som då. Kanske är det bara att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Detta är problematiskt eftersom jag alltid trott jag varit en människa som önskat just ensamheten. Här i BOL Norr är jag så ensam jag kan bli; jag varken hör eller ser mänsklig aktivitet. Om alla människor försvann från jorden just nu skulle jag nödvändigtvis inte märka av det förrän det var dags att åka hem.
Det är här, i just detta sinnestillstånd, som det uppstår något väldigt intressant. Om jag satt här på grund av ett SHTF, vilket trots allt är hela syftet med BOL Norr, hur länge skulle jag uthärda ensam, trött och misströstande? Detta är verkligheten här och nu, utan en kris. Jag har alla fysiska förutsättningar jag kan önska för att överleva; skydd, vatten, mat, värme. Det finns till och med mer än det mest nödvändiga. Ändå verkar det inte vara nog. Frågan blir ofrånkomligen då vad det är som saknas.
Jag hävdar ofta att det kommer vara den psykologiska biten som kommer vara den svåra vid ett SHTF. Möjligtvis kanske detta är mer sant för mig än för andra, men jag tror inte så är fallet. Efter ett tag, när den omedelbara chocken efter ett SHTF lagt sig, så kommer en ny vardag. Detta är dessutom svårt att förbereda sig och träna på. Själv försöker jag göra det genom att utsätta mig för ensamheten här, men jag fuskar eftersom jag har tillgång till internet. Det är en utmaning att uthärda ensam och något jag verkligen rekommenderar er som har möjlighet att prova på. I början kan det vara skönt, rent av befriande, men där efter kommer isoleringen sakta krypande. Även om detta har jag skrivit flera gånger tidigare, men det tåls att upprepas.
Till detta får man då lägga andra aspekter i ett sådant scenario så som rädsla och ovisshet. Många preppers och survivalister pratar om vikten av att vara i fysisk god form. Ingen av dessa har jag sett prata om mental förberedelse. Givetvis behövs båda delarna. Men det är mycket lättare att komma i fysisk kondition än i psykisk, precis som det är mycket lättare att preppa vatten, mat och andra förnödenheter än att faktiskt träna på att använda och leva av dessa.
Kanske är det för mycket begärt? Det verkar vara svårt nog att få människor över lag att över huvud taget ta krisberedskap på allvar, än mindre träna på det. Att sedan komma dragandes med påståenden om att det inte räcker med att bunkra upp förnödenheter utan du ska också både vara fysiskt och mentalt förberedd – och gärna samla kunskap om självhushållning, odla potatis och morötter i trädgården, ta jägarexamen, träna skytte och kunna göra upp eld i en snöstorm. Ja, då är det klart som korvspad att det lätt blir överväldigande. Men det är priset vårt samhälle måste betala för den upplevda tryggheten och bekvämligheten av den livsstil vi valt, förutsatt att vi vill kunna överleva utan sagda bekvämligheter.
För att vilja överleva en större kris, ett SHTF, så krävs de basala fysiska nödvändigheterna skydd, vatten och mat. Vi har alla hört att man kan klara sig 3 minuter utan syre, 3 timmar utan skydd (i hårt väder), 3 dagar utan vatten och 3 veckor utan mat. Men utan hopp kan man inte klara sig alls. Kanske kan man sätta ett likhetstecken mellan hopp och viljan att överleva. Frågan är då hur man kan träna sig på hopp. Vad är din motivation att gå upp på morgonen om du inte måste gå till jobbet?
Min egen motivation har alltid varit min son. Nu är han snart vuxen, även om han alltid kommer vara välkommen oavsett vad som händer, så har min egen roll som pappa, försörjare och mentor sakta minskat ju äldre han blivit. Vad finns då kvar till slut? För första gången i mitt liv har jag på allvar börjat tänka på barnbarn. Det skulle aldrig falla mig in att ens nämna detta för min son. Han skulle ändå bara missförstå och tro att jag menar här och nu, vilket jag verkligen inte gör. Men framtiden är aldrig långt bort.
Saknaden över en tid då allt var lite lättare gör sig ständigt påmind. Just idag önskar jag mig tillbaka till dessa enklare dagar. När jag hade alla svar, var odödlig och framtiden var min lekplats.
Veckorna som gått (93) #prepperSE
Ännu en tripp upp till BOL Norr lider mot sitt slut. Även om jag gärna vill vara här försöker jag alltid ha ett eller flera syften med att åka upp och denna resa hade fler ändamål. Först och främst ville jag testa min nya bil. Jag ville ta reda på bränsleförbrukningen, hur den är att köra långa sträckor, hur mycket last den kan ta och framför allt hur den hanterar den sista vägen till stugan (läs terrängkörning). Svaret blev väldigt överraskande. Fullastad på resan hit landade den genomsnittliga bränsleförbrukningen på 0.,48L/mil. Då körde jag som jag brukar och fokuserade inte på så kallad ”ecodriving” utan lät för det mesta farthållaren vara på. Denna information är värdefull då full tank ger en uppskattad räckvidd på ca 110 mil. Så även om jag måste åka en av mina alternativa rutter upp vid ett SHTF så kommer bränslet inte vara ett bekymmer. Dessutom vet jag att bilen kan ta mycket packning och inte försöker ha ihjäl passagerarna med buller, skrammel eller obekväma säten.
Mest fascinerad är jag ändå av hur pass väl den beter sig i terräng och i branta upp- och nedförsbackar. Även om jag med lite pannben, tur och våld kunde ta mig fram till BOL Norr med både min gamla SAAB 9-5 och en Fiat 500X så var det alltid på håret. Nu är det bara att lägga i ettans växel (som i princip är en lågnivåväxel utan att det officiellt heter så) och åka. Nu är förvisso vägen inte full av snö och is, men den erbjöd lera, vilket varit ett problem tidigare. Inte längre.
Med i bilen hade jag mycket små saker av kategorin bra-att-ha t.ex skruvstäd, slägga, spadar, trallskruv, träolja, fleecefiltar, en dörrmatta, en sopborste, 50 kg torkad majs, lim av olika sorter. När det listas så kan det tyckas slumpmässigt, men allt fyller sitt syfte utefter olika behov och projekt. Mycket av det som måste göras är vanligt tråkigt underhåll. Ju mer själva preppandet av BOL Norr närmar sig sluttampen av den första fasen, ju mer förvandlas behoven till vad man skulle kunna förvänta sig av ett ”normalt” sommarställe. Den andra fasen är så klart övergången till att bli mer självförsörjande, men innan dess behöver annat komma före.
Igår var jag med i Sydafrikans morgonradio, The Jet Set Breakfast – Sydafrikansk morgonradio, och pratade om prepping i direktsändning med bara en kopp kaffe under bältet och rätt morgondåsig i huvudet. Dessutom envisades dom att prata engelska, vilket var ett tag sedan jag pratade på allvar. Men jag tror det gick relativt bra, även om jag fastnade i jakten på ord ibland. Senare idag ska jag intervjuas för en Polsk tidning. Återkommer mer om det senare.
Veckorna som gått (92) #prepperSE
Vi skriver första juni 2018 och värmen har ett järngrepp om landet. Vi är också mitt uppe i Krisberedskapsveckan. Passande så har MSB under denna vecka sett till att alla Svenska hushåll får den nya broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Det är skönt att få draghjälp och att myndigheterna nu så tydligt markerar vikten av medborgarnas personliga beredskap skapar en naturlig utgångspunkt för diskussion. Jag är också positivt överraskad över innehållet i broschyren. I bakhuvudet närde jag en misstanke om att det bara skulle bli snömos, men lyckligtvis hade jag fel. Nu tänker jag inte gå in djupare på innehållet, för det har Prepp På Mitt Sätt redan gjort så bra.
Förra veckan var jag upp ytterligare en gång till BOL Norr för att frakta upp en bil full med torrvaror. Nu är lägenheten tömd på vinterns inköp och allt är i sin ordning igen. Denna gången var det inte någon snö kvar och marken var förvånansvärt torr och fin. Växtligheten hade fått dåndimpen och gjorde sitt bästa för att lysa i grönt. Jag passade på att röja lite mer och att ge vedboden lite välbehövlig TLC. Storstugan vårstädades och verandan blev inoljad. En helg full av småpyssel helt enkelt.
Detta var sista resan upp med min tjänstebil, för igår hämtade jag ut min nya (egna) bil. Det är en Dacia Duster, 2018 års modell. Diesel motor och fyrhjulsdrift. Tänker inte gå Top Gear på er och skriva en recension. Dock vill jag bara nämna att denna bil passar mina behov perfekt i min nuvarande situation. Saken med bilar är att de tenderar till att röra upp känslor. För mig är bilen ett redskap som ska utföra en uppgift. Punkt slut. Den ska alltså inte fungera som fjäderdräkt i en parningslek eller kompensera för andra personliga brister.
Avslutningsvis vill jag påminna om vikten av att ha vatten och vätskeersättning med er nu när det är så pass varmt, i alla fall om ni är som jag och tenderar till att dricka mer kaffe än vatten på dagarna. Många begynnande huvudvärkar har avvärjts tack vare detta.
Resultat: Vilka SHTF-scenarier anser du vara troligast? #prepperSE
I början av maj öppnade jag en liten enkät här på bloggen med frågan ”Vilka SHTF-scenarier anser du vara troligast”. Deltagarna kunde välja flera alternativ då jag misstänker att många inte bara ser ett enda möjligt scenario till att fekalierna träffar fläkten. Egentligen hade jag önskat att skriva en längre beskrivning till varje svarsalternativ för att förtydliga vad jag menade, men tyvärr finns det en begränsning i hur många tecken varje svarsalternativ kan innehålla. Deltagandet har varit relativt stort, med mina ögon mätt, och jag vill tacka alla som svarat.
Nedan kommer resultatet:
Utfallet blev inte riktigt vad jag förväntat mig. Att ”Regionalt krig där Sverige dras med” kommer högt på listan förvånar mig inte. Däremot att ”Ekonomisk kollaps” och ”Pandemi” hamnade så högt upp fick mig att höja lite på ögonbrynen. Som god fyra kommer ”Klimatförändring” och att detta är något som oroar människor är känt sedan tidigare. Att vi i här i norden inte är så oroliga för jordbävningar och vulkaner är inte så konstigt med tanke på att vi trots allt är mer eller mindre förskonade från sådana (sekundära effekter är däremot en annan historia). Nanovirus och AI trodde jag faktiskt skulle hamna högre upp. Konsensus är i alla fall att utomjordingar som invaderar jorden ter sig som väldigt osannolikt.
Nu genomförde jag inte denna undersökning enbart för att det kan vara roligt och intressant rent allmänt. Baktanken var att ge en fingervisning för mig vad jag ska skriva om här näst i min serie av SHTF-scenarier. Resonemanget jag hade var att ta det ämne som hamnar högst som jag ännu inte skrivit om. Så nästa SHTF-scenario jag kommer skriva om blir således ”Pandemi”. Det passar mycket bra, eftersom det är ett ämne jag känner att jag själv är relativt dåligt insatt i. Dags att grotta ner mig i lepra, böldpest, ebola och galna kor.
Domino #prepperSE
Det är lätt att fastna för ett eller ett par SHTF-scenarier man ser som troligast. När jag började intressera mig för prepping på allvar var det strax innan finanskrisen 2007-2008. Detta färgade min syn på en kollaps under de första åren. Det var helt naturligt eftersom jag hade läst så mycket kring ämnet och att det de facto blev en allvarlig situation, som lyckligtvis inte blev värre än vad det blev.
Men ju mer man funderar på det hela ter det sig mer troligt att nästan oavsett vad som händer så kommer detta att leda till kaskadeffekter, likt dominobrickor som faller. Ett SHTF-scenario kan helt enkelt fungera som utlösare för en hel rad andra som kommer som en följd. Den slutgiltiga konsekvensen är dock allt som oftast den samma. Vi kan leka med ett exempel för att illustrera vad jag menar. Dessa händelsekedjor behöver inte på något vis ske exakt som i exemplet nedan, utan är enbart just exempel.
Ryssland invaderar Baltikum efter en lång tids påverkansoperationer, IT-attacker och annan hybridkrigföring. Detaljerna är i detta exempel helt ointressanta. Samtidigt upprättar Ryssland ett så kallat A2/AD (Anti Access/Area Denial) runt södra Östersjön vilket förhindrar transporter via luft och sjövägarna till Baltikum och även stora delar av Danmark och Sverige. NATO har inte reagerat. Inte heller Sverige. Redan innan officiella krigsförklaringar deklarerats kommer detta skapa totalt kaos på världens börser, valutahandel och valutor. Hur detta utspelas går bara att gissa. Saken är den att vi redan effektivt är i två SHTF-scenarier; krig och ekonomisk kris.
Nästa steg blir att säkra försörjningen av varor in till Sverige. Den enda hamnen som kommer att vara användbar är Göteborgs hamn, förutsatt att den inte minerats eller på annat sätt sats ur spel. Annars måste transporter in till Sverige ske via Norska hamnar. Innan detta i sig hinner bli ett problem uppstår ett annat. Priset på olja kommer att skjuta i höjden och den svenska kronan kommer att störtdyka och tappa extremt i värde. Hur ska vi ha råd att importera varor som ökar exponentiellt i pris och hur stor del av detta kommer att komma civilbefolkningen till godo om man nu lyckas säkra några leveranser? Efter en vecka eller så gapar troligtvis hyllorna tomma i affärerna. Det tar tid att ställa om till någon form av ökad inhemsk livsmedelsproduktion.
Hur människor (civilbefolkningen) reagerar i en sådan situation överlåter jag till läsaren att fundera kring själv. Personligen ser jag en stor risk att subversiva krafter kan underblåsa en redan labil och oroad civilbefolkning till protester och upplopp.
Som ni ser är det lätt för att en händelsekedja att eskalera och ge kaskadeffekter. Ovan exempel tar långtifrån hänsyn till alla parametrar. Det går att lägga till eller ta bort faktorer för att modifiera förloppet på olika sätt. Det är inte poängen. Poängen är den att det finns en överhängande risk att om ett SHTF-scenario inträffar kommer detta att leda till fler. Ett vanligt fel, som jag själv även gör, är att tänka på händelseförlopp som isolerade aktiviteter, som inte sprider sig vidare och påverkar andra. I själva verket är risken stor att scenario ”Pandemi” inte bara kommer innebära det uppenbara, utan även kanske trigga ”Ekonomisk kollaps” och ”Krig”.
Vi lever i en tätt sammankopplad värld, inte bara på informationsarenan, utan även logistiskt, ekonomiskt, socialt och politiskt. Aldrig förr har till synes lokala händelser haft så stor potential att påverka hela det globala systemet. En bankkrasch i Italien kan dra med sig hela Euro-zonen och sedan resten av världsekonomin. Ett Ebola-utbrott i Afrika riskerar sprida sig långt utanför ett lands gränser på grund av rörligheten av människor och varor.
Jag är fullt medveten om detta. Ändå har jag svårt att ta in exakt hur sårbart samhället är och hur fort ett negativt händelseförlopp riskerar utvecklas, för att inte tala om spridningen av effekterna. Ett misstag från en bakfull pilot över Syrien kan på timmar få katastrofala konsekvenser för oss, utan att händelsekedjan är uppenbar just nu. De komplexa systemen vi som civilization byggt upp har gjort att befolkningen på jorden har kunnat växa otroligt snabbt. Samma komplexa system kan också lika snabbt slå tillbaka vid en negativ utveckling.
Vårpyssel i BOL Norr #prepperSE
Mitt livsmantra ”det blir aldrig som man tänkt sig” visar sig återigen stämma. Nu finner jag ingen glädje i detta utan konstaterar bara att så är fallet. Tvärt om önskar jag innerligt att devisen någon gång kunde visa sig vara fel.
Under Kristi himmelsfärdshelgen var det dags för att äntligen ta sig upp till BOL Norr för att dels inspektera hur det klarat sig över vintern och dels för att frakta upp sådant jag köpt på mig under vintern. Jag har med viss nervositet noga följt snödjupet vid den mätstation som ligger närmast. Som högst var snödjupet den 2 februari på 175 cm och sjönk inte under en meter förrän 19 april. Även om stugan överlevt många vintrar tidigare misstänkte jag att få varit så snörika som denna.
Min vapendragare och jag satte av norr ut i gott mod och skissade upp en plan för vad som skulle göras – förutsatt att inget oförutsett inträffat. När vi närmade oss BOL Norr började vi bli lite fundersamma. Det låg fortfarande oroväckande mycket snö kvar i skogen. Mycket riktigt visade det sig att backen upp in i skogen, de sista hundra metrarna, var helt snötäckt. Det var alltså runt 20 grader varmt ute samtidigt som det var runt 40 cm snö kvar i backen som vetter mot norr. Vi gjorde några försök att forcera snön med den fyrhjulsdrivna, höjda bilen utan att lyckas komma mer än ett 20-tal meter. Marken under snön var mer lervälling än solid mark, vilket resulterade i att däcken sjönk ner mer än snön var djup.
Bilen tömdes i flera vändor till fots. Sedan kom nästa överraskning. På baksidan av storstugan sitter en skrotsten (skorsten) som är, eller rättare sagt var, kopplad till braskaminen i sovrummet. Denna hade släppt från sina fästen av snömassorna från taket och hängde surt rätt ut från väggen. I fallet hade den knäckt 5-6 brädor panel på yttersidan och en gipsskiva på insidan. Det var bara att släppa alla planer och fokusera på att lösa problemet. Skrotstenen (skorstenen) togs ner och ett tillfälligt skydd sattes upp tills dess jag kan åka upp och laga detta permanent. Även om detta inte var vad jag hade hoppats på, så kan jag i alla fall se det som en möjlighet. Eftersom jag ändå nästan aldrig eldar i braskaminen och ändå ska sätta in en kamin i sovstugan så får detta bli ett tillfälle att helt sonika passa på att flytta braskaminen till sovstugan.
När det mest akuta var avklarat inspekterades resten av byggnaderna och marken efter tecken på skador. Lyckligtvis hade resten klarat sig bra så när som på en trasig bräda på vedboden. Tack vare att våren inte riktigt satt full fart på växtligheten gick det att få en bra överblick och kunde lättare prioritera röjning och rensning. Vidare kunde jag konstatera att mina akrylskivor var något för stora för att passa som det var tänkt. Eller egentligen var de inte för stora utan fönsterkarmarna har formen av romber. Så jag får lösa det med lite improvisation. Först efter det kan jag testa effekten.
Något som faktiskt fungerade riktigt bra var de isolerande persienner jag tidigare köpt som nu äntligen kom upp och blev monterade. När temperaturen föll på natten gick det tydligt att känna hur dessa bidrog till att skapa en isolerande luftspalt mellan fönstret och rummet. Hade jag haft mer tid skulle jag så klart mätt upp skillnaden med och utan dessa för fönstret. Nu vet jag att konceptet fungerar, så det blir till att köpa likadana till samtliga fönster.
I vanlig ordning roterades mat ut och ny ersatte det som åts upp. Denna resa valde jag att inte ta hem konserver för att ätas upp hemma då det bara blir massa extra släpande vid den kommande flytten. När jag väl är på plats i nya lägenheten (var det nu blir) så kan jag köra ner det som ska roteras ut. Förhoppningen är att kunna åka upp en vända till innan semestern. Jag skulle verkligen behöva ta en helg till att plocka, flytta runt, sortera, märka och inventera. Just nu upplever jag att strukturen är alldeles för spretig och gör det onödigt svårt att hitta det jag letar efter.
Summa summarum kan jag konstatera att det finns precis hur mycket som helst att göra. Samtidigt har jag en tydlig plan uppsatt sedan dag ett som jag slaviskt följer för att inte bli stående med sjuttioarton halvfärdiga projekt. Förutom det löpande underhållet och reparationerna av byggnaderna är allt fokus på att förbereda marken för framtida odlingar och hagar. I princip handlar det om allt från ren avverkning av skog och stenröjning till att skapa en näringsrik jord till att säkerställa bevattningsmöjligheter. Det är otroligt stimulerande att se detta sakta växa fram, kvadratmeter för kvadratmeter.
Poll: Vilka SHTF-scenarier anser ni vara troligast? #prepperSE
Det var länge sedan jag hade en undersökning på bloggen, så jag tänkte det kunde vara dags. Med hjälp av alla läsare tänkte jag se vad vi tillsammans anser vara de mest sannolika SHTF-scenarierna kan tänkas vara. Jag vet att de flesta, inklusive mig själv, förbereder sig för konsekvenserna och inte för ett specifikt scenario, men vi har nog alla funderat kring vad som är mer troligt än annat. Tanken är att jag ska använda underlaget för ett framtida inlägg som jag har funderat lite kring.
Ni kan välja hur många alternativ ni vill. Ordningen på alternativen slumpas för att inte favorisera några alternativ. Ser ni inte pollen kan ni klicka här.
Stöd Urvaken
Swish: +46704765550
Följ via RSS
