456 kcal #prepperSE

Sedan jag sist åkte upp till BOL Norr så har livet varit allt annat än roligt. Tydligen har det även märkts av även om jag försökt att inte vara allt för bitter utåt. Dels så rasade magen (tarmarna om man ska vara petig) åter igen i början av januari, dels så har jag bokstavligt talat levt på 200 kronor under januari. Att kastas från hopp och uppgivenhet vad gäller magen är faktiskt jobbigare än man kan tro och efter mer än två år så börjar även min positiva hållning tyna bort.

Den usla ekonomiska situationen har jag ingen anledning att redovisa officiellt, men konsekvensen har varit att jag levt av förråden i snart en månad. Så detta har varit ett ypperligt tillfälle att faktiskt testa, ofrivilligt och nödvändigt måste medges, hur jag mår och hur det är att äta nödmat en längre tid. I ärlighetens namn har jag inte bara ätit konserver, jag har även tömt det lilla som fanns kvar i frysen och kylen. Så vad jag kan likna det vid är en situation där mat tar slut i butikerna av någon anledning, men allt annat fungerar som vanligt.

Vad har jag då lärt mig hittills? Det mest uppenbara är att jag fungerar rätt bra på väldigt mycket mindre mat än jag är van vid. Nu har jag inte någon exakt siffra på hur mycket eller lite kalorier jag ätit varje dag, men i regel har jag ätit ett enda mål mat per dag. Frukosten hoppar jag oftast över i vanliga fall ändå, det enda jag brukar ta på morgonen är en eller två koppar kaffe.

wp-1484990585989.jpg

Ärtsoppa – mer mättande än man kan tro

En annan lärdom är hur mättande lite kalorier kan vara. En burk Soldatens ärtsoppa är på 570 gram och ger 456 kcal. Ändå har jag svårt att äta en hel burk själv. Detta beror inte på att jag tycker illa om ärtsoppa (tvärt om), utan för att jag blir proppmätt. De dagar jag ätit ärtsoppa har jag inte ”behövt” äta mer, om man bara ska utgå från mättnadskänsla. Vilket i sig kanske är bra då det gör att förråden kanske räcker längre och jag slipper vara hungrig.

Nästa lärdom. Det finns en annan sida av detta. Något som säkert många skulle se som något positivt, så även jag under normala omständigheter. Under denna tid har jag gått ner 4 kilo. Detta är inte någon vätskeförlust som när jag börjar med LCHF, utan detta är ren fettförbränning. Vad är det då för fel med att gå ner i vikt? Det är inget fel, om man har reserver att ta av som jag har. Vad som är mer skrämmande är om man tänker på det utifrån ett lite längre perspektiv. Om vi leker med tanken att jag nu tappar 1 kg varje vecka i en situation där jag trots allt äter som jag förmodar jag skulle under ett SHTF, då har jag ”bara” lika många veckors fettreserver att kompensera för ett minskat kaloriintag som jag har kilon övervikt.

Som jag så ofta frågar mig, så undrar jag även nu, ”vad händer sedan då”? Jag vet att jag har mat för minst ett halvår (om jag även ska föda min son, vilket jag så klart planerar). Sex månader är cirka 26 veckor, vilket ger 26 kg övervikt. Om jag har det är ytterst tveksamt. Men det finns ytterligare parametrar i denna ekvation som kommer att ställa till det. Vid ett SHTF-scenario kommer jag inte ha lyxen att ta det lugnt som nu. Det kommer krävas mycket fysiskt arbete. Hur mycket det betyder i ökat kaloribehov vet jag inte, eftersom jag inte provat det.

Den sista lärdomen är det gamla ordspråket ”hunger är den bästa kryddan”. En burk gulaschsoppa må smaka just ingenting jämfört mot en hemlagad, men efter några dagar med lite mat och en kurrande mage kommer det smaka betydligt mycket mer, och godare, än du någonsin kunnat tro.

Din långsiktiga plan #prepperSE

Allt för ofta handlar prepping om vad som kan göras i närtid. Särskilt för de som precis börjat bygga upp sin personliga krisberedskap, och det är inget konstigt. Det finns så mycket att göra nu på en gång som snabbt ger effekt. Det gäller även den luttrade preppern. Att köpa 10 kg ris, konserver, vattendunkar, en sovsäck eller vad det nu kan vara som saknas, är snabba lösningar för att öka sin resiliens. Det är bra.

Först måste vi åter igen prata lite definitioner. Med ”långsiktig plan” kan man ju syfta till både hur man tänkt klara sig under en lång tidsperiod eller vad man tänker göra för att förbättra sin krisberedskap i framtiden. I detta inlägg syftar jag till den senare definitionen. Så, hur ser din långsiktiga plan ut? Vad har du för planer för din prepping om ett år, två år eller fem år? Vad vill du uppnå? Vad är målet?

Det är viktigt att ha tydliga mål. På så sätt kan man jobba metodiskt mot detta. Risken är annars att man planlöst köper på sig saker utan att allting hänger ihop. Ponera att du sätter upp ett mål som säger att ”om ett år ska jag ha en krisberedskap som räcker två månader för min familj”. Då vet du exakt vad du behöver. Du vet att du behöver lagerhålla så mycket vatten, så mycket kalorier, så mycket bränsle, så mycket mediciner etc. Utan en tydlig målsättning är risken stor att exempelvis matförrådet växer men inte bränslet. Man får en obalans.

Långsiktiga mål behöver så klart inte vara relaterat till storleken på dina förråd. Det kan lika väl vara att man ska ta jägarexamen, betala av lån, spara ihop till något lite dyrare (solceller, en BOL, en BOV), lära sig odla eller något annat tidskrävande. Givetvis utesluter det ena inte det andra. Min poäng är att det underlättar att ha dessa mål klarlagda för sig själv och andra inblandade i förberedelserna.

För att konkretisera kan jag använda mig själv som exempel. Som vanligt gäller detta enbart min egen situation, din situation är så klart annorlunda. Ett av mina långsiktiga mål är ju allmänt känt eftersom jag skriver om det mest hela tiden, och det är att flytta upp till BOL Norr. Detta ligger 2,5-4 år framåt i tiden. Samtidigt har jag andra mål som jag vill uppnå innan dess. Jag ska:

  • minska värmeförlusten vid fönstren i BOL Norr genom att sätta dig innerfönster

    Ett skåp av många...

    Ett skåp av många…

  • bygga ett hönshus
  • spara ihop till en riktigt batteribank
  • få tag på mer möbler till BOL Norr
  • fylla vedboden med ved (ca 20 kbm)
  • bygga ytterligare ett sätt att förvara ved på
  • bibehålla nuvarande förråd genom rotering

På ännu längre sikt (mer än 4 år framåt) finns följande:

  • lära mig bereda skinn
  • bygga stallar för getter eller får
  • lära mig jaga med fällor
  • få upp ordentliga odlingar
  • bygga en jordkällare
  • skaffa en gårdsbil

Sedan finns givetvis mer. Men detta är de konkreta målen jag har satt upp. Alla målen bedömer jag vara nåbara och rimliga. Vissa mål kräver förarbete i olika former. Exempelvis måste mark röjas och beredas för att bygga ett hönshus.

Man får heller inte vara rädd för att revidera sina långsiktiga mål beroende på vad som kan tänkas dyka upp på resans gång. Ett mål får aldrig vara orubbligt. Mycket kan hända som ställer allt på ända. Kanske blir man sjuk, arbetslös, separerar, får barn eller vad det nu kan vara.

Sammanfattningsvis; SHTF kan hända i morgon, om 10 år eller aldrig. Ha en plan för alla situationer och tidshorisonter. Fastna inte med allt fokus på närtid. Ställ alltid frågan ”…och sedan då?”.

Förskjutning #prepperSE

Definitioner. För att kunna kommunicera måste det finnas definitioner av begrepp så att alla förstår vad som menas. Säger jag ”läkare” förstår alla vad jag menar på ett övergripande plan. Definitionen av läkare är förvisso inte så precis som den skulle kunna vara eftersom en läkare kan vara specialiserad inom ett visst område, men alla förstår att vi har att göra med en person som jobbar med att hjälpa sjuka människor och som har avlagt en läkarexamen.

wp-1484403170562.jpg

Vedbod uppe vid BOL Norr

Låt oss därför titta på ”preppare” eller ”prepper”. Vad associerar du det till? Antagligen kan vi alla komma överens om att en prepper är en människa som har en viss nivå av krisberedskap. Jag skulle faktiskt kunna gå så långt som att påstå att en prepper är en människa som har en mycket större och mer omfattande krisberedskap än vad som myndigheterna råder till. Men var går gränsen från att vara oförberedd till att vara prepper? Var går gränsen från att vara prepper till att vara självförsörjande (motsvarande engelskans ”homesteader”)? Är det ens någon skillnad? Kanske spelar det ingen roll i det stora hela.

Anledningen till funderingen kring definitioner kommer så klart inte från ingenstans. Jag känner att min egen prepper-resa börjar nå vägs ände. Eller kanske snarare kanske är på väg att omvandlas till nästa logiska steg. Visst ligger det några år fram i tiden. Men planering och fokus är redan flyttat till BOL Norr och den framtida flytten upp dit, med allt vad det innebär. När all energi läggs på detta känns det som att jag börjar ömsa skinn.

Bloggen har ju under många år varit riktad mot vad jag skulle kalla klassisk prepping. Om jag ska fortsätta skriva kommer garanterat fokus att förskjutas till självförsörjning och allt vad det innebär. Trots allt är ju hela poängen med bloggen att dela med mig av mina lärdomar och erfarenheter. Frågan är om det finns ett intresse av att följa en sådan resa i kontexten av denna blogg. Om det finns kommer jag fortsätta skriva. Men jag har lite andra idéer också. Men dessa kommer jag att återkomma till längre fram.

Utmaning #1: Ha tråkigt #prepperSE

I en värld med möjligheter till omedelbar tillfredsställelse av det rastlösa sinnet är det nästan tabu att ha tråkigt. Varje sekund av dygnets alla timmar kan du alltid sysselsätta dig på en mängd olika sätt. Detta sätt att leva har blivit det normala. Utan att lägga någon värdering i det kan jag ändå konstatera att två saker. För det första har vi ett vardagsbeteende som är beroende av teknik och snabba informationsflöden. För det andra är sårbarheten i detta beteende extremt stort.

Därför utmanar jag dig till att ha tråkigt. Stäng av internet, TV, radio, datorer, mobiltelefoner, plattor och all annan uppkopplad utrustning. Låt dessa vara avstängda under ett helt dygn. Det måste ju vilken människa som helst klara av? Det är ju inte för mycket begärt? Det är ju inte så att du kommer sitta kall, hungrig, rädd eller smutsig. Under detta dygn kan du passa på att skriva en liten loggbok. Hur mår du? Vad känner du? När du även har gott om tid till att fundera, ta tillfället i akt att fundera på varför du känner som du gör.

Utmaningen är alltså väldigt enkel och den kräver inte någon större uppoffring. För du kan ju sluta precis när som helst. Inte är du beroende av internet, sociala media eller Netflix? Eller hur? Så unna dig att ha tråkigt i ett dygn.

wp-1483371507031.jpg

Fem dagar i december #prepperSE

På något vis känns det rätt att tillbringa sista dagarna av året 2016 och de första av 2017 i BOL Norr. Varje vistelse här är en påminnelse om hur bra vi har det ”där hemma”. Som första längre period här har jag lärt mig mycket. Brister i utrustning, självkännedom, kyla, värme, svett, hunger och smuts. Livet utan de moderna samhällets bekvämligheter är väldigt annorlunda. Istället för att i detalj gå in på allt som gått fel, och rätt, tänker jag istället försöka generalisera lärdomarna eftersom allas situationer och förutsättningar är unika.

Allt som kan gå fel, kommer att gå fel. Det är bara en tidsfråga. Nu handlar det inte om någon obotlig pessimism, utan om tid. Under en tillräckligt lång tidsskala kommer allt du samlar på dig att ta slut, ruttna, gå sönder eller slitas ut. Vissa saker kanske överlever dig, som en järnkamin. Det finns en väldigt bra anledning till att ”en är ingen, två är en” är ett så välanvänt och uttjatat talesätt. Se över vad du är absolut beroende av och se till att säkra upp detta ordentligt.

Värme är en lyx och kräver hårt arbete. I alla fall om man planerar att hålla sig varm med hjälp av ved. Men vilket annat uppvärmningssystem är långsiktigt hållbart i ett land med kalla vintrar? Har man varit duktig och planerat sitt år har man mycket gratis när vatten blir till is.
Samtidigt är värme så mycket mer än en värmekälla. Den värme som alstras behöver stanna kvar så länge som möjligt för att uppnå maximal effekt. Alltså behöver man se till att både generera värme och behålla den så länge som möjligt. Kallras, drag, dålig isolering är alla faktorer som kommer att ställa till det och öka bränsleåtgången i onödan.

Ljus. Vi är så bortskämda med ljus. När ljus blir en bristvara inser man också värdet av det ljus vi faktiskt får helt gratis i form av dagsljus. På vintern blir detta extra tydligt. De få timmar med dagsljus blir väldigt värdefulla för att kunna uträtta allt sådant som är svårt att göra i mörker. Arbetsdagen blir kortare, men intensivare, på vintern.
Det ljus som man måste skapa på dygnets mörka timmar blir en ändlig resurs, som måste sparas på. Batterier, värmeljus, stearinljus, lampolja – allt tar förr eller senare slut. Därför måste man använda dessa sparsamt och klokt.

Mat. Det är lätt att äta för lite och man märker inte av det förrän det är för sent. Samtidigt är chansen ganska stor att man gör av med mer energi när man fysiskt måste anstränga sig för att hålla tillvaron dräglig. Detta kan leda till en situation där du blir passiv. Och nej, det är inte alltid så att magen kurrar när det är dags att äta. Istället kan du känna dig tröett och orkeslös. Till och med att värma en kastrull ravioli blir jobbigt. Så är den onda cirkeln i gång.

Detta leder mig till den sista punkten. Ensam är inte stark. Ja, jag tänker tjata om detta tills alla fattar. Under en begränsad tid klarar sig de flesta ensamma. Men förr eller senare kommer ensamheten att börja tära. Dels är det rent mentalt påfrestande att inte ha någon att prata med, dels är det tröttsamt och jobbigt att själv utföra alla sysslor som krävs. Men framför allt är det avsaknaden av rutiner. Är man fler blir tillvaron nödgad att rutas in i rutiner. Rutiner blir trygghet och en garant för att allt blir gjort. Om någon lagar mat samtidigt som du hugger ved behöver du inte trött ställa dig och fundera på mat. Är man tillräckligt många kan man dessutom sova i skift och på så sätt kunna ha en eldvakt som dels ser till att det alltid är varmt och dels ser till att det inte börjar brinna.

Vi är, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi tror det eller inte, flocklevande varelser. Myten om eremiten, ensamvargen, kommer från fantasi och fiktion. Verkligheten ser helt annorlunda ut. Det enda sättet att förstå, är att uppleva, testa och utsätta sig för de situationer som man tror sig kunna klara av. Först då kan du ana. Gör inte misstaget att överskatta dig själv och din förmåga. Var ödmjuk, mot dig själv och din omgivning.

Nu ska jag äta en lyxig nyårssupé bestående av ravioli och mineralvatten. Vi ses på andra sidan.

wp-1483185989411.jpg

Allt är ditt fel #prepperSE

Detta är en uppföljning av inlägget ”Realitet, fantasi, önskan” där jag tog upp anklagelser om att vissa verkar tro att man som prepper önskar att SHTF. Idag tänkte jag utforska tänkbara reaktioner när väl skiten träffat fläkten från de som innan kanske inte sagt så mycket.

Åter igen kommer jag utgå från Kübler-Ross-modellen. Den består som bekant av fem olika faser man går igenom vid en kris. Dessa är förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Det är framför allt den andra fasen, ilska, jag tänker beröra.

Om vi preppers (preppare?) blir beskyllda för allehanda missriktade anklagelser idag, misstänker jag att vi kommer att få utstå ännu mer anklagelser när väl SHTF. Och då från våra närmaste, från vilka det kanske gör som mest ont att bli anklagad av.

Nu är ju som bekant alla människor unika och våra nära och kära är inga undantag. Hur någon person reagerar beror så klart på individen och på vilken situation denna befinner sig i. Dock har jag inga som helst problem att föreställa mig anklagelser som ”Nu har du fått som du vill! Är du nöjd nu!?” när en människa i ens absoluta närhet når stadiet ilska.

En sådan reaktion eller liknande är helt naturlig. Det är ett uttryck för rädsla och kanske ett misslyckande och/eller avundsjuka (att inte kunnat förutse och förbereda sig). Detta måste man som prepper vara beredd att hantera. Det sista man vill i en krissituation är att starta ett stort bråk över något som varken går att göra något åt eller som kommer att leda till något produktivt, samt dessutom (förhoppningsvis) redan är ombesörjt.

Hur man väljer att hantera detta är så klart upp till var och en. Det kloka är att inte eskalera en groende konflikt och att behålla lugnet. Det sista du vill är att själv dras in i en känslostorm när du mer än något annat behöver ett klart huvud. Samtidigt måste du vara medveten om att reaktionen finns där av en anledning och att den behöver lösas upp för att komma vidare.

Att bemöta sådana påståenden med en förstående inställning kan vara en väg. Bekräfta att du förstår oron. Var ärlig och medge att du kanske också är orolig eller rädd, men att ni måste jobba tillsammans för att lösa detta. Kosta på dig att vara ödmjuk. Inget vinns på att i det läget vara aggressiv eller känslokall.

Det kan tyckas att jag tjatar om de mentala bitarna kring prepping. Jag gör det av en anledning; det talas för lite om det. Kanske är det sexigare att skriva om prylar, mat och att överleva i skogen med bara en kniv. Men faktum kvarstår att din beredskap börjar och slutar i ditt eget huvud.

Dom kallar oss ”Preppare” #prepperSE

Nu kan jag äntligen dö lycklig. Nu vet jag vem och vad jag är. Enligt Språkrådet och Språktidningens nyordslista för 2016 är jag en ”preppare”. Av 43 nyord är alltså ”preppare” ett, i sällskap med ord som ”kroppsaktivist”, ”pokenad” och ”pappafeminist”. Det finns till och med en definition av ”preppare”:

”Person som förbereder sig för att kunna överleva en samhällskatastrof. Av engelskans prepper.

En preppare är alltid redo. För alla eventualiteter. Prepparen har ett förråd med färskvatten och konserver, mediciner och andra förnödenheter. De riktigt seriösa lämnar staden och flyttar ut på landet till ett hus med egen brunn och större möjligheter att ta sig igenom civilisatoriska av- eller sammanbrott.

(Sydsvenskan 1 april 2016)

Om man på ett kärnfullt sätt ska beskriva en prepper (eller måste jag nu skriva preppare?) så är det ju inte en så dålig beskrivning. För den som inte har en aning om vad en preppare sysslar med borde det ge en hyfsat god inblick. Jag är också tacksam att definitionen saknar värderingar. Det hade kunnat sett betydligt värre ut, så man får vara glad åt smulan.
Förhoppningsvis kommer detta leda till att några fler där ute i landet blir nyfikna på vad en ”preppare” är och själva börjar ta tag i sin egen krisberedskap. Så har du hittat hit och är nyfiken på hur du kan komma igång kan jag rekommendera dig  att börja med min sunda nybörjarguide. För vem vill inte alltid vara redo?