Varför vill jag överleva? #prepperSE

Detta är en fortsättning på ”Varför vill du överleva?”.

Att människor rent allmänt och generellt vill överleva är ju ingen hemlighet. Det finns alltid en motivation bakom denna önskan och strävan, vilket jag berörde i det tidigare inlägget länkat ovan. Nu tänker jag bli personlig och försöka förstå min egen motivation. Anledningen till detta är att det verkar finnas en (miss)uppfattning att preppers skulle ha några speciella skäl att vilja överleva en större katastrof, kris eller SHTF. Knutet till detta verkar det också finnas en strävan att ”komma på” en prepper att vackla i denna beslutsamhet. Att hitta en spricka i en rustning. Gärna skadeglatt påpeka brister i ens beredskap. I stället för att be folk sköta sitt och skita i andra tänker jag anamma en slags transparent motvikt. Ett fönster in i mina kognitiva processer.

Det finns så många missuppfattningar kring prepping och preppers. En av de vanligaste, som det kanske ändå talas minst om, är att preppers på något sätt är allvetande orakel som har svar på alla frågor kring krisberedskap. Själv är jag fullt medveten om hur stora brister jag har i min kunskap inom en rad olika ämnen. Jag kan till exempel inte baka eller inte odla. Hela poängen med prepping är att på alla sätt förbereda sig genom att dels lära sig nödvändiga kunskaper och dels förrådsställa nödvändigheter. Detta är en process som oftast sker över lång tid och inget man kan förmedla i några korta fraser eftersom allas förutsättningar är olika.

Vad som däremot är sant när det kommer till preppers över lag är att prepper troligtvis gått igenom ett otal scenarier i sitt huvud hur ett SHTF-scenario kan utspela sig. Själv har jag spelat upp så många scenarier att jag inte kan komma på ett enda jag inte berört. I dessa tvingas man tänka obehagliga tankar och försöka förutse hur detta påverkar både ens omgivning och sig själv.

Som prepper är jag fruktansvärt medveten om hur sårbart vårt moderna samhälle är. Allt vi har byggt upp kan raseras på bara ett par veckor. Sårbarheten är avstampet i mitt eget preppande, men det i sig var inte själva motivationen till att börja. För min egen del var det min son. Att ensam ansvara för ett barn kräver ansvar. I min värld handlar det ansvaret också om att kunna sörja för barnet under andra omständigheter än den normala vardagen. Det var så det började, motiverad av ett par blå klara och oskuldsfulla ögon under en blond kalufs, som såg på sin pappa med full tillförlit. Ett förtroende en förälder aldrig kan svika.

Jag har aldrig svikit min son. Han har inte haft mycket prylar, men alltid en närvarande pappa. Detta är jag idag stolt över. Men nu behöver han inte längre mig. Snart är han vuxen och längtar efter att stå på egna ben. Som sig bör. Även om han alltid är välkommen att leva i BOL Norr med mig så är det inte samma sak längre. Han måste hitta sina egna vägar i livet och jag kommer alltid finnas där, men det är inte så att han är beroende av mig på samma sätt som när han var yngre.

Med min största, och första, motivation sakta borttynande tvingas jag åter ställa mig själv frågan vad det är som driver mig. Tro mig, detta är inte så lätt som man kan tro att det är. Kanske kom jag fram till ett delbetänkande i ”Vad fan håller jag på med?”. Där skrev jag:

”Men jag tror nog att svaret på frågan ‘vad fan jag håller på med’ är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.”

Detta ger dock inte svaret på frågan om motivation, om varför. Möjligen ger det ett svar på vad målet är.

Hade jag inte blivit ofrivilligt ensam hade jag haft minst fem anledningar till att preppa – antagligen fler. En sambo och en flock hundar. Under många år hade jag mer motivation än jag egentligen behövde. Nu har jag … inget.

Nu måste man inte ha en extern motivator. Sin egen överlevnad borde ju vara gott nog. Samtidigt känner jag en saknad över att inte längre ha någon annan än mig själv att preppa för. Personligen finner jag större mening med det. Och nu tror jag vi börjar nå pudelns kärna. Vad är jag som prepper utan mening, utan motivation? Är det så illa att jag behöver en extern motivator för att finna mening? Är jag så självutplånande att min egen överlevnad inte räcker till för att vara motivation nog?

Möjligen finns det ytterligare en sten att vända på, som jag inte berört ännu. Är överlevnad i sig inte nog, utan måste det till något mer? Att leva och frodas. Helt plötsligt blir frågorna existentiella. Det är lätt att leva för någon annan, men att leva enbart för sig själv, är det skäl nog? Krävs det faktorer i ens liv som inte går att lagerhålla? Tillhörighet, samhörighet, närhet, kärlek. Är detta vad jag själv behöver för att känna motivation? Kanske är detta vad som krävs för att leva och frodas. Den krassa sanningen är att jag inte vet.

Kanske var min son något på spåren när vi hade en diskussion för några år sedan kring att inte ta internet för givet. Han hävdade bestämt ”vad är det då för mening att leva, om jag inte kan prata med mina kompisar?”, givetvis fullt med drama som bara en fjortonåring kan uppbringa. Jag hävdade då att det finns annat värt leva för. Lyckligtvis frågade han inte ”vad” utan kontrade istället med ett ”du fattar inte”.

Så sitter jag här, ensam i mörkret. Jag fattar inte. Jag vet inte. Är mitt preppande bara ett eko, en ritual, ett försök att hålla kvar vid något som varit. Det går av bara farten för jag är så van. För vems skull ska jag överleva? Vem kommer sakna mig? För vem måste jag vara stark? Allt som återstår är mitt ego, självbevarelsedriften, viljan att leva för livets skull. Om det är nog vet jag inte. Vad jag däremot vet är att det aldrig blir som man tänkt sig. I denna kontext blir uttrycket ett hopp, en livlina. Kanske finner jag någon eller något på vägen. Kanske finner någon eller något mig.

Ved, norrsken, regn och en strandad svensk prepper #prepperSE

Nemesis.

De senaste dagarna har varit väldigt intressanta på många sätt. På sätt och vis har jag fått svar många frågor och fått ett antal misstankar bekräftade. Jag har tillbringat några dagar i BOL Norr och innan fanns en tydlig plan över vad som skulle åstadkommas under tiden där. Ved skulle staplas, vindskivor och överliggare bytas, träd och sly skulle röjas.

I vanlig ordning blev ingenting som jag tänkt mig. Det regnade nästan oavbrutet. Nu är jag inte rädd för att bli blöt, men det ställer till det på andra sätt. Marken förvandlades till ett kärr och på vissa håll till en mindre insjö. Följden av detta blev att den annars dåliga ”vägen” blev mer eller mindre ofarbar. Till saken hör att vägen är rätt brant på sina håll.

Min vedleverantör blev varse detta och fastnade i backen utan att kunna komma upp. Ändå hade han utrustning för att i teorin klara av detta. Men icke. Veden fick dumpas innan backen, vid sidan av vägen. Den enda lösningen för att få veden från högen till vedboden var skottkärra och muskelkraft, vilket hade varit tungt under de bästa av förutsättningar. Men att plaska runt i en lervälling med en tungt lastad skottkärra med en brant mördarbacke… Mitt pannben räckte till att få upp ungefär hälften av veden. Resten får jag ta hand om vid nästa tillfälle jag åker upp.

Samma sak, nästan varje dag.

Det var dock inte bara vedleverantören som fick smaka på BOL Norr’s naturliga skalskydd. Sedan tidigare hade Svensk Prepper och jag bestämt att träffas i stugan. Dels för att umgås och dels för att göra en intervju för den nya Prepperpodden. Det var som vanligt otroligt roligt att träffas och jag har en känsla av att intervjun, eller kanske snarare samtalet, kommer riktigt bra!

Som alla goda ting måste det ta slut. När det var dags för Svensk Prepper att åka hem blev det inte riktigt så. Under tiden vi samtalat hade regnet fortsatt och gjort situationen än värre på vägen. Bilen vägrade helt enkelt ta sig upp för backen, trots att jag gjorde allt för att putta på. Jag erbjöd övernattning till en inte allt för svårövertalad prepper-kollega. Vi tillbringade resten av kvällen och natten med att dryfta sådant som preppers gärna gör. Vi fick också möjligheten att se ett norrsken då himlen tyckte att molnen inte behövdes nattetid. Aldrig har jag sett ett norrsken så tydligt tack vare den minimala ljusföroreningen.

Dagen efter bjöd i alla fall på uppehåll och till och med några glimtar sol. Lyckligtvis torkade det upp tillräckligt för att Svensk Prepper skulle kunna komma upp och hem med bilen. Själv kunde jag köra några lass med ved till innan det började regna igen. Nu låter det som att detta är en stor sak, vilket det inte är. Men det visar på hur utlämnad man är åt vädrets makter. Det är bara att gilla läget.

Nu gissar jag att många sitter och tänker att jag borde skaffa mig en ”riktig” bil. Det ligger redan med i min plan. Innan jag flyttar upp måste jag ha en rejäl terrängbil som kan ta sig fram i de mest bedrövliga förhållanden. Exakt vad återstår att se, men den gångna veckans övningar gjorde det extremt tydligt att det inte kommer att räcka med enbart en fyrhjulsdriven personbil. Det lär finnas anledning att återkomma till detta längre fram.

Ren utan vatten #prepperSE

Det finns produkter jag förhåller mig väldigt skeptiskt till. Särskilt om de lovar något som logiskt låter orimligt eller rent av omöjligt. Två sådana produkter är hårtvätt och kroppstvätt på sprayflaska. Dessa lovar att kunna hålla dig ren helt utan vatten. Detta låter i mina öron som något väldigt orimligt eftersom vatten och tvål/schampo är till för att lösa upp och skölja bort smuts på huden/håret.

Torrschampo.

Som vanligt kan jag inte låta bli att prova innan jag dömer. Två dygn utan dusch fick passera i BOL Norr. På morgonen kände jag mig minst sagt äcklig. Jag är som så många andra van att duscha varje morgon. Håret låg som en flottig matta på skallen och lukten från kroppen lämnade inget åt fantasin. Helt krasst kände jag mig riktigt äcklig. Som tur var kunde inte djuren i skogen klaga.

Först sprayade jag håret med ett torrschampo som inköpts från Dollarstore (om minnet inte sviker helt). På flaskan utlovas att håret inom 30 minuter ska kännas rent och få en förnyad volym och lyster. Efter en halvtimme kunde jag häpet konstatera att hårets flott försvunnit och handen kändes inte äcklig efter att ha dragits genom håret. Som bonus luktade håret även gott. Resultatet är inte riktigt lika bra som när man tvättar håret med schampo i en dusch, men tillräckligt för att man ska känna sig presentabel och utan att skämmas röra sig bland civiliserade människor.

Kroppsmousse? Tvålmousse?

Sedan var det dags för resten av kroppen att försöka bli ren. Till min hjälp hade jag en mousse från företaget Tena. Denna produkt vet jag inte ens om den går att köpa i Sverige. Jag fick två flaskor som gåva och instruktionerna är inte på något språk jag behärskar. Moussen sprayas i händerna och så ”tvålar” man in sig. När detta var gjort trodde jag att den skulle sitta kvar som ett kladd på kroppen, men istället försvann den från huden. Kvar är känslan av renhet. Nu är det ju svårt att vetenskapligt mäta om jag faktiskt blev ren eller inte. Men jag kan konstatera att lukten försvann och att jag åtminstone kände mig ren.

Dagen efter var håret nästan lika flottigt som innan ”tvätten”. Däremot kändes inte kroppen lika smutsig som innan. Frågan om man kan bli ren utan vatten känner jag fortfarande är obesvarad eftersom jag inte vet om jag faktiskt blev ren. Däremot lyckas produkterna, om inte annat, maskera odör och ingjuta en känsla av renhet. Gissningsvis fungerar de under en begränsad period, men jag skulle personligen inte vilja gå någon längre tid utan möjlighet att kunna tvätta mig i vatten.

Vid kortare avbrott av vatten och elektricitet är detta inte alls dumma produkter. De ger dig som sämst en känsla av renhet. Kanske kan man tänka sig att de kan användas för att dryga ut knappa vattenreserver eller spara in på bränsle om man vill tvätta sig varmt.

Gör det enkelt #prepperSE

Det finns en tendens till att komplicera saker som har med prepping att göra. Jag är verkligen inget undantag. Tvärt om. Det är först de senaste åren jag börjat bli medveten om min egen tendens till att ta omvägen för att uppnå ett visst mål. Samtidigt är det också helt naturligt. Det är genom att experimentera och prova sig fram man lär sig och med självförtroende och erfarenhet ta beslut som leder till en enklare, men kanske lika bra lösning.

I grund och botten är prepping lätt. Du behöver luft, skydd och värme, vatten och mat för att överleva om du är en frisk människa. Kan du bocka av alla dessa fyra ting har du allt du behöver. Och det är inte svårt att göra så med väldigt enkla medel. Så vad är det som gör saker så komplicerat?

Min gissning är att vi är så inpräntade med att vi ”måste” ha en massa extra saker för att överleva. Sådant som jag för det mesta kallar för ”nice-to-have”. Visst är det trevligt att ha en radio, en fulladdad mobiltelefon, antibiotika, ett skjutvapen med ammunition, en bra kniv, en yxa, ett par ficklampor, godis, extra kläder, odlingar och så vidare. Men rent krasst måste du inte ha detta för att överleva.

Något annat som spökar är ”two is one, one is none”. Även om jag tycker det är ett bra förhållningssätt till prepping för det mesta, så kan det leda till onödiga bekymmer – särskilt för den som precis börjat se över sin krisberedskap. Inte nog med att man ska skaffa sig ett sätt att till exempel kunna hålla sig varm, utan man ska ha två eller tre sätt. När jag började preppa var detta något som gnagde mig. Jag hade en villa uppvärmd med fjärrvärme och som backup hade jag en fotogenvärmare. Desperat ville jag ha fler sätt att hålla mig varm, men saknade möjligheter att lösa detta, vilket ledde till onödiga bryderier.

Ett tips kan vara att tänka på sin beredskap som en lök med olika lager. Längs in är kärnan i dina prepp. Det som säkerställer dina mest basala behov (luft, skydd och värme, vatten och mat). När detta är tillfredsställt kan man börja titta på redundans till detta. Det kan vara fler sätt att värma maten på, alternativa sätt att rena vatten på och så vidare. Detta blir nästa lager. Sedan börjar man fylla på med olika typer av ”nice-to-have” ut efter eget tycke och smak. Har man bara en stabil grund att utgå ifrån blir framtida felprioriteringar eller snedsteg lättare att korrigera.

A New World Arise

Satt och lyssnade på musik när jag ramlade över en gammal Colony 5-låt, A new world arise. På något sätt känner jag att texten passar väldig väl in på min egen sinnesstämning just nu.

”The sky is red with the color of the dead
Feel the flames touching your face
The fields are gone, everything is burned to the ground
We hope for an answer, we hope for rain
How can we move on, how can we explain

This is a sign
This is a wake up call
The ashes will be new life
We have to face the dawn
With a hope of a better world

We walk away and let it burn
We are too old — it’s our children’s turn
To sow the new seeds and make it grow again
To create their answers and create their rain”

 

Veckorna som gått (75) #prepperSE

Under veckan vaknade solen ur sin koma och lyckades med att generera flera solutbrott och koronamassutkastningar. Två av utbrotten var av X-klass och det starkaste var det starkaste på 12 år (X9,3). Lyckligtvis verkar det som att plasman som skickats mot jorden rör sig relativt långsamt, så jordens magnetfält bör kunna hantera detta utan allt för stora skador på teknik nere på marknivå. Om vädergudarna är med dig kan du säkert få chans att se vackra norrsken.

Samtidigt fortsätter Nord Korea att provocera världssamfundet med sina kärnvapentester. Mest provocerad av alla är Donald Trump. Frågan är hur långt USA, Syd Korea och Japan är beredda att gå om Nord Korea fortsätter med sina tester. Tillika kan man fundera på hur Kina och Ryssland kommer reagera dels på om Nord Korea fortsätter och dels på om USA väljer att agera militärt mot Nord Korea.

Hemmavid pågår förberedelserna för Aurora 17 och på andra sidan Östersjön förberedes Zapad-17. Aurora 17 är en försvarsövning medans Zapad-17 är en anfallsövning. Även om jag personligen inte tror att vi kommer vara i krig om en månad så känns läget allt annat än stabilt. Den som känner Rysslands historia vet att stora övningar frekvent använts som täckmantel för skarp militär insats.

Personligen har jag fortsatt enligt utstakad väg. Preppandet av BOL Norr fortgår. Bland annat har gamla fönster hittats till ett framtida växthus. Men det viktigaste är ändå att jag äntligen får ordning på det sinande vedförrådet. Mer ved är beställt och kommer att fungera som buffert tills dess att jag kan få igång en egen vedproduktion värd namnet.

I övrigt är det mycket småsaker som införskaffats. Sådant som jag klassat som ej kritiskt, men bra att ha. Exempelvis laddare för laptop som drivs på 12 volt, en kylväska som drivs på 12 volt, en märkmaskin (Dymo) för att kunna skriva ut etiketter och får en ännu bättre struktur på alla prepps. Förhoppningen är också att kunna köpa lite vettiga madrasser till sängarna så man kan sova skönt och väl.

När du tvekar, gör det modiga #prepperSE

Det är lite för bekvämt. Lite för enkelt. Lite för bra. Hade jag varit någon annan hade kanske detta varit den bästa tiden i mitt liv. Det går bra nu, som någon skrev. Inte så att jag lever i överflöd, men i jämförelse med hur jag hade det för ett halvår sedan är detta nästan lyxigt. Lockelsen att bara strunta i allt vad krisberedskap, BOL, lager, omvärldsbevakning heter är stor. Oroväckande så.

För det skulle vara så enkelt att starta om på nytt här i den nya staden med nytt jobb, nya vänner, nya möjligheter. Ett nytt liv. Här bor bra och rediga människor. Människor som jag faktiskt känner respekt för. Ett stadigt handslag och en lika stadig blick. Där ens ord är värt något och där man fortfarande talar med respekt till sina medmänniskor, som vuxna människor normalt borde göra. Här känner jag inte en omedelbar önskan av att vara någon annanstans. Detta gör saker och ting svårare än det egentligen behöver vara. Det sår tvivel i min beslutsamhet.

Ändå fortsätter jag på inslagen väg. Fullt medveten om att insatsen höjts. När jag väl lämnar detta kommer jag antagligen göra det med saknad. Den ständiga tanken är att detta kanske är tillräckligt bra, varför inte nöja sig med det? Så där typiskt Svenskt.

Så slår det mig.

Jag är rädd.

Ljudet från tangentbordet tystnar. Vad är det jag skriver? Som någon jävla emo-fjortis. Vuxna karlar gråter inte och blir aldrig rädda, det är sedan gammalt. Lyckligtvis fick jag inte just det memot så jag har inga problem att erkänna mina fel, brister och svagheter.

Det som gör mig rädd är inte att flytta upp till BOL Norr. Inte heller att lämna allt detta bakom mig. Nej, det som skrämmer mig mer än något annat är rädslan för att SHTF faktiskt ska inträffa. Nästan som att om jag bara slutar tänka på det, så kan det inte inträffa. Men det spelar så klart ingen som helst roll vad jag vill. Att låtsas om att orosmolnen inte finns vid horisonten ändrar inte det faktum att det snart drar in ett oväder likt något vi nog aldrig sett tidigare.

Vi har redan passerat Rubicon. Var enda tärning är kastad. Frågan är sedan länge inte om utan när. Det spelar ingen roll vad jag skriver, tycker, tänker eller känner. Rädslan finns där, liksom beslutsamheten. Det finns bara en enda sak jag kan påverka och det är mitt eget liv och mina egna handlingar.