Att fylla ett liv

Så har ungefär halva mitt liv passerat. Jag skämtar ofta om min ålder och åldersnoja, men sanningen är att jag inte har några som helst problem med att bli äldre. Tvärt om tycker jag livet blir lättare för var år som går. Kanske värderar man varje stund lite mer ju närmre slutet man kommer. Vad som har varit är rätt meningslöst att älta eftersom det mig veterligen inte går att ändra på, däremot är det klokt att lära av sina misstag och framgångar. När jag tittar tillbaka på vad jag minns från mitt halva liv förundras jag över vad som faktiskt fastnat som minnen. Eftersom jag gissar på att det är ungefär samma saker som jag kommer att minnas mina sista andetag, tycker jag det är värdefullt att fundera över varför just dessa minne rotat sig fast.

Saker som jag, när de hände, trodde skulle bli livslånga minnen ligger väldigt djupt begravna – ibland finns de inte alls kvar med än en förnimmelse. Det första som slår mig är hur lite minnen av prylar jag har. Ändå vet jag att just där och då var jag helt uppslukad över nyhetens behag. Det närmste jag kan komma är minnet av när jag för första gången klev in i mitt gamla hus, med bläcket knappt torkat på kontraktet. Känslan av frihet och oändliga möjligheter. Samma känsla som när jag åkte upp till BOL Norr för första gången.

Nej, det är inte sådant som beskrivs som ”ditt livs största affär” som sitter kvar. Däremot minnet av att för första gången hålla min son, se hans ögon och små fingrar, är lika tydligt idag som när det hände. Lika så alla små vardagliga ting han och jag gjort. Springa till dagis i spöregn, bära in honom sovandes till hans säng, hans första skoldag, alla diskussioner om allt från myror till rymden. Allt sådan som när det hände inte verkade så märkvärdigt.

Givetvis finns där sorgliga, smärtsamma minnen också. Sådant som fortfarande gör ont att besöka, sådant som trots det fyller viktiga funktioner. De sorgliga minnen finns där som påminnelser om att livet inte alltid är den dans på rosor. Samtidigt har dessa minnen skapat mig lika mycket som de lyckliga.

En av de absolut vanligaste frågorna jag får från journalister är om jag ”går om kring och är rädd hela tiden”. Det är inte rädslan för ett SHTF som driver mig, utan en strävan efter att kunna ha så bra möjligheter som möjligt att klara mig genom vad än som kan tänkas hända under resans gång. Och inte bara för att jag ska klara mig, utan dom jag älskar. Dom som fyllt mitt liv med mening och minnen.

Något annat som slår mig när jag ändå håller på att rota i mitt förflutna är att det inte finns några tydliga minnen från alla dagar jag varit på jobbet. Däremot kan jag tydligt minnas den svala, lätta luften på hösten när jag var på väg till jobbet efter att lämnat sonen på dagis. Hur lövens färger ändrade nyanser under dessa promenader. Hur skönt det var att bara gå och fundera. Stunden mellan två punkter i schemat fastnade.

Vad som ger ens liv mening är givetvis individuellt. För mig verkar det finnas tre saker som fastnar i mitt minne: interaktioner med människor, med djur och med naturen. Vi väljer alla vad vi gör med våra liv, med vår tid. För att lyckas fylla våra liv med mening måste vi först lära oss vad som ger livet mening. Själv litar jag på att mina minnen är det som är vad som givit mitt liv mening hittills. Ju längre tiden går, desto tydligare blir det vilka minnen som stannar kvar.

Kanske är det lite löjligt att kalla det att preppa minnen, men sett ur ett visst perspektiv kanske det är närmre sanningen än man först kan tro. Det minsta man kan göra för sig själv är att fylla sitt liv med mening. Exakt vad det är kan bara var och en av oss svara på. Var närvarande i nuet, det är här minnen skapas. Minnet av att titta på mobilen hundra gånger per dag är något du garanterat inte kommer ta med dig.

Annonser

Veckorna som gått (95) #prepperSE

Att flytta i 30+ graders värme är ingen lek. Trots värmen gick det vägen – till slut. Lyckligtvis hjälpte det till att jag inte samlat på mig en massa nya prylar utan tvärtom faktiskt gjort mig av med än mer. Olyckligtvis har jag fortfarande kvar min säng som bara väger något mindre än en mindre bil. Till min hjälp hade jag min ständige vapendragare och gode vän M. Hur jag hade klarat mig utan hans hjälp vågar jag inte ens spekulera i, men jag är evigt tacksam för hans godmodiga insatser.

Med det sagt är jag alltså nu på plats där jag tydligen ska befinna mig i detta skeende i livet. Går allt som det är tänkt (vilket det aldrig gör) är detta sista anhalten innan jag flyttar upp till BOL Norr för gott. Den nya lägenheten är i största laget, men det gör inte så mycket att ett av rummen kommer stå oanvänt då det kan användas som förråd. Dels till min son som kan ställa saker där inför hans flytt hemifrån, men också för mig att ställa saker som ska upp till BOL Norr. Det kan också användas som gästrum, om det skulle behövas. Över lag tror jag att jag kommer trivas bra här, trots allt. Det är ett litet samhälle med cirka 2000 invånare. Ett sådant ställe jag helt enkelt föredrar att bo i.

Idag är första dagen jag äntligen åter kan börja fokusera lite på framtiden igen. Inte den långsiktiga planen, utan den närmsta tiden framöver. Efter att ha varit uppslukad av så mycket det senaste halvåret markerar flytten en punkt där allt kan börja normaliseras. På måndag börjar jag på mitt nya jobb, med allt vad det innebär. Ändå kan jag landa, andas och förhoppningsvis komma in i någon form av vardag.

Alla dessa flyttar har grävt stora hål i min ekonomi. Det gångna året lyckades jag balansera upp det hela och komma i någon form av fas, för att nu få allt kört i botten igen. Det är en mycket frustrerande känsla att hela tiden få en rak höger när jag lagom rest mig upp efter den sista. Men som Chumbawamba sjunger i Tubthumping: ”I get knocked down, but I get up again.
You are never gonna keep me down”.

I övrigt har jag en himla massa påbörjade inlägg som jag nu hoppas kunna skriva klart när livscirkusen lugnat ner sig. Samtidigt har jag, lite i smyg, fortsatt skriva på min bok. Beroende på hur hösten och vintern artar sig är det inte omöjligt att jag lägger i en högre växel där.

Tio dygn #prepperSE

Igår kom jag hem från BOL Norr efter att ha vistats där under tio dygn. Trots skogsbränder och extrem värme så var det på många sätt mycket givande dagar. Till att börja med så är den största skogsbranden, som också var närmast, nu släckt och ansvaret är överlämnat till markägarna. När informationen om detta kom kände jag mig trygg med att åka hem. Inte för att jag hade kunnat gjort så mycket åt branden, men om det skulle blivit tal om evakuering hade jag i alla fall kunna ta med mig vissa saker som jag helst inte vill förlora.

Sydsidan, där också sovrummet ligger.

Som vanligt ser jag varje vistelse i BOL Norr som ett test. Extra intressant denna gång var värmen. I vanliga fall brukar problemet vara att det är för kallt, men nu fick jag hantera det omvända. Det finns inga som helst tekniska hjälpmedel för att lindra vid en värmebölja. Ingen fläkt. Ingen AC. Ingen kyl eller frys. Det enda jag har är en liten kylväska som drivs på 12 volt, men den är verkligen inte gjord för att fungera som kylskåp utan klarar som bäst av att sänka temperaturen i väskan till 15 grader under omgivande temperatur. Där den står var det vanligtvis runt 35 grader. Ändå gick det relativt bra att hantera värmen. Kanske för att jag helt enkelt inte hade något val. Anpassar man sig efter förutsättningarna får man acceptera att inte få lika mycket gjort. Siesta blev ett stående inslag. Jag sov under de varmaste timmarna på eftermiddagen, men kunde vara lite mer aktiv på kvällen.

Under de första dagarna hade jag hjälp av min gode vän och vi lagade det hål i väggen som blev när snön från taket drog ned skrotstenen i sovrummet. Ett arbete som jag är väldigt tacksam för att jag inte behövde göra själv. Nog för att jag är lång, men inte ens jag kan nå från mark till nock för att rikta upp fasadpanelen ensam. Jag säger inte att det inte skulle gått, jag säger bara att det är så mycket enklare när man är två. Nu är väggen i alla fall lagad både utvändigt och invändigt.

En intressant iakttagelse var att brunnen faktiskt hade gott om vatten och att marken i området runt brunnen inte var torrt. Tvärtom fanns det till och med små vattenpölar under vegetationen. Någon har en gång i tiden gjort sin hemläxa och placerat brunnen optimalt, vilket jag idag är väldigt tacksam över. På tal om vatten så tog jag mest av de reserver jag har i dunkar under tiden jag var där. Det gick åt ungefär 60 liter dricksvatten totalt. De första fyra dagarna var vi två och de nästkommande var jag ensam som förbrukade vattnet.

Det lagade hålet, med ny panel och läkt

En lärdom gällande bland annat vatten gjordes när det gäller tvätt. Eftersom jag var där så pass länge så blev det nödvändigt att tvätta. Så det var bara att plocka fram min andra Wonderwash och börja veva. Till tvätten använde jag regnvatten som jag värmde i en gryta. Till varje tvätt gick det åt ungefär tjugo liter vatten. Kläder och sängkläder blev rena och fick torka utomhus. Den uppenbara lärdomen är att samla mer regnvatten. Även om jag inte har odlingar att vattna går det åt till annat, främst hygien. Det var otroligt skönt att kunna sänka ner min 12 volts-dusch i en regnvattentunna och bli både ren och sval.

Som alltid åt jag av vad förrådet erbjöd att rotera ut. Många verkar oroa sig över att en sådan mathållning blir tråkig, men jag kan ärligt säga att det faktiskt inte är ett problem för mig. Personligen kan jag äta samma mat i en vecka utan att ledsna. Kanske är detta också en vanesak. Vi är så vana med att ha lyxen att variera våra måltider varje dag, men man kan faktiskt vänja sig av med detta, precis som med det mesta.
Som parentes vill jag inflika att konserverad frukt är riktigt bra att ha, särskilt när det är varmt. Till exempel ananasringar med spad är både svalkande och läskande, och ger lite extra energi när det kan vara motigt att äta i värmen.

Jag upptäckte också några (pinsamma) luckor och brister. Exempelvis hade jag bara ett enda badlakan i förrådet, alla rullar med sopsäckar som jag visste jag tagit upp var borta (de hittade jag långt senare, när de inte längre behövdes), insektsnät borde jag köpt för länge sedan, spik och skruv är som ammunition – man kan aldrig ha för mycket.

Blivande hage, men för tillfället är det bara älgar som betar där.

Extra roligt var att få besök av Gabriela (@realfoodorelse på Twitter) och hennes man. De var på en road trip längs östkusten och passade på att göra en avstickare inåt landet. Vi fikade och pratade om sådant som preppers gör. Det är alltid roligt och givande att träffa människor ansikte mot ansikte. Även om man kan utföra ett informationsutbyte digitalt så tillför den personliga kontakten så många fler dimensioner. Konversationen blir mer flytande, naturlig. Till min eviga glädje hade de läst min Tweet om bristen på öl och försåg mig med några flaskor av denna dryck.

Nu kommer det nog att dröja minst ett år innan jag får möjlighet att tillbringa någon längre tid där uppe. Några kortade besök kommer jag försöka få till i höst, om inte annat för att vintersäkra. Men den största lärdomen jag tar med mig in i framtiden är hur bra jag mår när jag är där. Efter några dagars acklimatisering infinner sig ett lugn i sinnet jag inte funnit någon annanstans. Att bara sitta och titta och lyssna på fåglarna när solen sakta reser sig över trädtopparna med en kopp kaffe är ren och skär meditation.

Jag ska bo där. Jag måste bo där.

Dass och bod.

Skarpt läge i BOL Norr #prepperSE

Igår (2018-07-21) vid lunchtid fick jag information om att det brann i skogarna kring BOL Norr. Inte bara en, utan tre bränder. Efter att ha sorterat i det bristfälliga informationsflödet lyckades jag till slut konstatera att en av de tre bränderna bara var cirka sex kilometer från min mark. För att få mer klarhet i vad som hände, och eftersom informationen var ytterst bristfällig från myndigheternas sida, valde jag att skicka upp min drönare för att få en bättre överblick. Några saker om detta beslut, innan ni bli förgrymmade. Detta var ca 30 minuter efter larmet kommit in från SOS. Det fanns inga andra plan eller helikoptrar i luften. Jag flög rakt upp från min position ca 100 meter upp i luften under en så kort period som möjligt. Allt för att minimera risken att störa en pågående insats.

Detta är vad jag såg från drönaren.

Rökpelaren som tonade upp sig bakom bergen gick inte att ta miste på. Även om jag insåg att risken för att elden skulle sprida sig till mig var liten så påbörjade min hjärna gå i stabsläge (som är så inne nu för tiden). Väderprognoser detaljstuderades, informationsinhämtning från närområdet blev prio ett samtidigt som jag försökte strukturera en plan för hur en evakuering skulle hanteras.

Jag har alltid vetat att ett skogsbrandsscenario varit ett av de svåraste hoten att hantera här i BOL Norr. Avsaknad av pumpat vatten och geografin är faktorer som rejält försvårar ett förebyggande. Dessutom är gallring och röjning av skog ett arbete som tar lång tid, betydligt längre än vad jag ensam hinner åstadkomma på ett dygn eller två. Att skapa en brandgata är bara att glömma. Riskerna är alltså kända och något jag inte kan göra så mycket åt.

Hela situationen känns absurd. Poängen med BOL Norr är ju att ha något att evakuera till, inte från. Visst har jag lekt med tanken att det kan komma lägen då så kan bli fallet, men ändå inte riktigt brottats med tanken på djupet. Det ångrar jag idag. Jag har under kvällen gjort en lista över vad som skulle ta med om en evakuering skulle bli aktuell. Skulle det värsta hända tappar jag år av arbete och givetvis ekonomiska värden, men lyckligtvis har jag inte mycket av affektionsvärde här uppe.

De senaste rapporterna gör gällande att det är ett område på 1×1 km som brinner. Hemvärnet är på plats och förstärker brandkårerna och vattenbombning från helikopter ska ske under dagen. Samtidigt ser det ut som att det under natten till i morgon drar in ett rejält regnområde som kan ge 10-13 mm under söndagen. Förhoppningsvis kan det hjälpa släckningsarbetet och förhindra att elden sprider sig ytterligare.

Jag kommer uppdatera inlägget om något händer som är värt att rapportera om. Annars kan ni följa mig på Twitter.

Semester? #prepperSE

Så har jag då gjort min sista arbetsdag på mitt nu mer före detta arbete. Nu väntar tre veckors semester och sedan börjar nya äventyr hos en ny arbetsgivare. Under dessa tre veckor ska jag också flytta. Vilket jag verkligen inte ser fram mot. Eller ska jag vara ärlig så är det flyttstädandet som jag inte ser fram mot. Så. Tråkigt.

Innan flytten tänker jag dock tillbringa tio dagar i BOL Norr. Tanken var att få massor gjort. Sedan fick någon vansinnig värmebölja för sig att lägga sig över landet, så inte ens Norrland kommer undan. Så jag gissar på att jag får minska ambitionen något. Jag tillhör tyvärr gruppen ”extra utsatta” när det kommer till värme. Detta har att göra med att jag redan har väldigt lätt att bli uttorkad på grund av Ulcerös Kolit. Värmen gör att jag måste vara extremt noggrann med att få i mig både vätska, salt och mineraler. Slarvar jag med detta kommer jag att få åka in akut till närmaste lasarett för att få dropp. Vilket jag inte tänker göra på semestern. Därför har jag bunkrat upp med extra vätskeersättning samt även Dextrosol för att kunna tillverka egen (salt har jag i mängder).

Det ska i vilket fall som helst bli intressant att tillbringa en längre tid i stugan. Jag har ännu inte varit där när det varit riktigt varmt, än mindre så varmt som det är nu, så det ska bli riktigt spännande att se hur det fungerar. Med lite tur kanske energin räcker till några uppdateringar här på bloggen också, men det är inget jag lovar.

Till sist vill passa på att önska alla läsare en skön fortsättning på sommaren. Var försiktiga med eld och drick mycket vatten.

Skoningslös sortering #prepperSE

I helgen började jag på allvar med att packa inför flytten. Som jag påpekat tidigare så har jag inte så mycket saker att packa, men de som finns ska ju ändå med. Samtidigt passar jag på att åter strama åt svångremmen. Varje sak jag tar i min hand måste fylla ett syfte och har den inte använts under året jag bott här riskerar den att kastas. Undantaget är sådant som kan fylla ett syfte uppe i stugan. Det är fascinerande hur mycket skräp som lyckas undkomma min förra sortering, som gjordes innan jag flyttade hit. I påsar och kartonger hittar jag fortfarande saker som jag inte använt, tittat på eller saknat på över tio år.

Även sådant som jag tidigare sparat på av nostalgiska skäl som gamla skolböcker, skrivböcker, häften och pärmar från skoltiden, gamla tidningsurklipp, saker jag ritat och så vidare hamnar nu under två granskande ögon. Faktum är att mycket av sådant egentligen inte alls fyller någon nytta, på något plan. Självklart finns det saker jag sparar som gamla foton och sådant som direkt påverkat mitt liv, men en engelskabok från femman? Adjö.

Nu gör jag inte detta för jag tycker det är jobbigt att bära saker. En flytt är förvisso jobbig, men inte så att det står och faller med ett par extra kartonger. Anledningen är att jag inte är summan av mina prylar. Varken i lägenheten eller i BOL Norr. Vissa saker är mer eller mindre nödvändiga som en säng, ett par stolar, ett bord, något att laga mat i och på, att äta och dricka ur. Men för mig är det funktionen dessa saker ger, inte hur de ser ut eller vilket märke det råkar vara på dom. Som en pensionerad kollega brukade säga så ”kan man bara sitta på en stol åt gången, bara sova i en säng, bara ha på sig ett par byxor i taget”.

Så går detta inte lite stick i stäv med prepperns motto ”två är en, en är ingen”? Inte som jag ser det. Att ha två vattenfilter är inte det samma som att ha åtta vattenfilter. Det finns en gräns där redundans övergår till excess. Exakt var denna gräns går är subjektivt och även beroende på vad vi tänker på. Det går att hitta exempel där jag kan tycka att jag själv gått för långt i min egen krisberedskap. Ett exempel är mängden tvål jag har. Det beror inte på att jag är maniskt renlig av mig utan för att jag fått tvål gratis. Somliga kommer invända och hävda att man inte kan ha för mycket, men i den fysiska verkligheten finns det för det mesta begränsningar i lagringsutrymme, om vi för en sekund bortser från hållbarhet. Givetvis är inte BOL Norr ett undantag.

Oaktat mängd så är jag inte mina prepps eller mina övriga saker. De definierar mig inte som människa. Som är min buffert, precis som en arbetslöshetsförsäkring eller ett sparkonto. De kan vara verktyg att nå ett mål, men helt utan koppling till mitt jag.

Dränerad #prepperSE

Ni får ursäkta mig att det blir mycket negativa, nedslående och dystra inlägg. Vill ni ha bilder på bästaste, vackraste grillkvällen med vänner, bubbel och idel leenden så har ni nog ändå hamnat fel. Jag är medveten om att det blir mycket ”me, myself and I”, det kan inte hjälpas för jag är inne i en sådan period. Inte en egocentrisk period, men en introvert och rannsakande sådan. Samtidigt håller kroppen på att båkar med inflammationen i tarmarna, som sprider sig till leder och gud vet vad. Jag är alltså inte i topp trim – på något plan.

Som jag skrev på midsommardagen så känner jag mig trött och energilös. Antagligen beror en stor del av detta på min jävla sjukdom som just nu står mig upp i halsen. Denna dränering på energi ger så klart utslag på allt annat. Kanske skulle jag inte ens arbeta utan istället vara sjukskriven och bli frisk. Bara att klara av jobbet tar musten ur mig, att sedan orka med markservice  och förbereda inför flytten går på ren vilja och en energireserv som egentligen inte finns. Jag skriver inte detta för att söka sympati eller ömkan utan som ett krasst konstaterande över hur min situation är just nu.

Detta leder helt logiskt till min önskan att kunna flytta upp till BOL Norr och bli någorlunda självförsörjande. Hur ska det gå till om jag har perioder som denna? När jag knappt orkar med mig själv, hur ska jag då orka med odlingar, djur, skog och ved, vatten och allt annat? Detta handlar alltså inte på något sätt om någon lathet, om någon nu tror det, utan om en sjukdom som bokstavligt talat vrider skiten ur mig och lämnar kvar ett tomt skal.

Kanske kommer det att gå bra, trots allt. Om jag inte behöver förvärvsarbeta lika mycket kanske den energi som finns kvar räcker till för att sköta sysslorna på gården. Men tvivlet finns där hela tiden. Det kan också röra sig om bristande självförtroende. Men vetskapen om dessa dalar bidrar inte direkt till att stärka tilliten till mig själv. I samma tankevärld finns också den där tjurskalliga envisheten ständigt närvarande. Den där rösten som ovillkorligen piskar mig framåt. Steg efter steg i en riktning jag inte längre vet är rätt. Den pragmatiska delen i min trötta hjärna gör tafatta försök att medla; vänta och se, det kanske ser annorlunda ut om något år eller två. Visst finns det klokhet i det. Men alla argument jag kan frammana går lika lätt att sticka hål på med lika relevanta motargument.

För varje vecka som går får jag allt svårare att svara på frågan om varför jag ska flytta upp till BOL Norr. Vad är det jag egentligen vill bevisa – och för vem? Ju mer jag tänker igenom det hela, ju mer hopplöst ter sig det hela. Kan det vara så illa att jag blivit så beroende av civilisationen att jag helt enkelt inte kan överleva utan den? Det var ju det jag från början ville motbevisa, att det faktiskt går att klara sig själv till stor del. Men väggen av snö i vintras fick mig på allvar att tvivla. Nu är det mer komplicerat än snö, men det fungerar som en bra metafor för naturens obarmhärtiga kraft.

Frågan jag nästan alltid landar i är om jag ska tänka om. Målet kanske är fel. Det kan ju vara så enkelt att min vision av vad jag vill uppnå är helt orimlig och i stället borde sänka ambitionsnivån till en rimligare nivå. Det skulle ju vara bra nog att vara 50% självförsörjande eller 25% – eller något annat godtyckligt tal. Det enda jag vet är att jag obönhörligen dras till min lilla stuga i skogen. Var denna dragningskraft kommer från vet jag nog egentligen inte. Men när jag är där känner jag mig (oftast) hel och tillfreds på ett sätt jag inte gjort någon annanstans. Helt klart är att jag inte är klar ens med de mest övergripande delarna till en rimlig plan. Det är inte bara att göra, som många verkar tro. Eller jo, visst går det att bara springa blind in i det, men då är risken enormt stor att det hela slutar i ett misslyckande som skulle kunnat undvikas.

En annan förklaring kan ligga i att den lilla kraft och energi jag har kvar just nu går åt till att förbereda flytten söderut, att göra ett snyggt avslut på mitt nuvarande jobb och förbereda inför nästa. Här i ligger en massa andra sidospår som hela tiden naggar och skaver mitt medvetande. Ett av dessa är av ekonomisk karaktär. Vetskapen att jag under nästkommande år inte kommer kunna lägga särskilt mycket pengar på att få klart BOL Norr känns mycket frustrerande. Samtidigt som jag är fullt medveten av att mitt liv styrs av absoluta nödvändigheter och omständigheter som jag rimligen inte kan styra över, puttrar frustrationen och vanmakten konstant i mitt undermedvetna.

Det spelar ibland ingen större roll hur väl förberedd man är, när personliga små kriser exploderar runt en själv. Precis som vid ett stort SHTF så kan man inte styra vad som sker, bara försöka minimera de negativa konsekvenserna av effekterna. I mitt specifika fall, just här och nu, är faktiskt BOL Norr en belastning mer än en tillgång. Mentalt och ekonomiskt fungerar det som ett slukhål. Tänk på det som det där projektet du drog igång men aldrig blivit klar med.

Utmattning skapar hjärnspöken. Viljan och önskan att bara få tillbaka orken spelar spratt med logiken. En sådan logisk kullerbytta som poppat upp i huvudet har varit att sälja hela skiten och lägga ner allt vad prepping och självförsörjande heter. Givetvis är detta inte bara en dålig lösning utan helt kontraproduktivt, men ändå har tanken fladdrat förbi ett antal gånger. Helt plötsligt förstår jag hur människor överlag kan ta till synes vansinniga beslut i pressade situationer. Reptilhjärnan jobbar övertid för att hitta en väg, vilken väg som helst till vilket pris som helst, ut ur en ohållbar situation. Något att fundera på om ett allvarligt SHTF skulle inträffa.

Men nej, jag kommer givetvis inte att överge BOL Norr. Inte heller kommer jag att sluta vara prepper. Och ännu brinner önskan om ett annat, enklare och friare liv i mitt medvetande. För att nå sina mål måste man också kunna vara ärlig mot sig själv, även när det är jobbigt. Hade jag valt att bara skriva om framgångar och aldrig ta upp motgångar och tvivel, hade jag bidragit till att upprätthålla en illusion om det perfekta, det enkla, det romantiska, det falska. Som sagt, vill du ha en sådan världsbild saknas inte material att insupa.

Veckorna som gått (94) #prepperSE

Det är väl lika bra att få det överstökat. Efter att slagit fast att det inte fanns mer plats för torrvaror i BOL Norr skulle det heller inte tillföras något mer sådant. Jag kan också ha hävdat att det räckte med den mat jag hade. Sedan insåg jag att jag faktiskt hade en helt hylla i sovstugan som stod tom. Så kan man ju inte ha det. Därför fick det följa med upp 38 kg ris, 6 kg havregryn, 4 kg socker och 2 kg röda linser när jag åkte upp över midsommar. Men snart är det fullt – jag lovar.

Denna resa var kanske lite mer av rekreation än av att faktiskt ha ett tydligt syfte. Det betyder dock inte att jag suttit på händerna över midsommar. Efter att ha sett hur fruktansvärt mycket som vuxit under de två veckor som gått sedan jag var uppe sist insåg jag behovet att hålla efter allt som växer. Som ni kanske kunnat läsa mellan raderna här på bloggen så är jag inte en människa med gröna fingrar. Fast det hade jag i helgen. Efter att ha gått och ryckt ogräs var fingrarna bokstavligt talat gröna.Till min förvåning gömde det sig mycket matnyttigt under det jag kallar ogräs. Där fanns vildhallon, svarta och röda vinbär, början till ett päronträd och annat trevligt. Eftersom jag inte har tid att sköta om en regelrätt odling så tänker jag att om jag kan ge ätbar växtlighet så bra förutsättningar som möjligt genom att ta bort ogräs runt omkring så hoppas jag att de ätbara växterna frodas utan min hjälp.

Det är stora ytor som i framtiden ska omvandlas till något som kan skördas och ätas.  I alla fall om man jämför med mina tidigare taffliga försök till odling. Då var det kanske 25-30 kvm land i ett hörn av trädgården. Den framtida ytan vid BOL Norr är kanske 500 -800 kvm – om jag väljer att aktivt använda det som en gång i tiden varit gårdens hushållsland. Detta vet jag inte bara för att det faktiskt går att lista ut genom att titta på själva marken, utan också för att jag har tittat på gamla flygfoton över gården. Är du nyfiken så kan du titta in på Kartbild, en tjänst som t.ex Google Maps, fast med historiska flygfoton från så tidigt som 40-talet. En varning bara, det är mycket beroendeframkallande.

När jag ändå drog upp massa grönt skräp från jorden tänkte jag att det var lika bra att det kom till nytta, så jag tillverkade en enkel kallkompost som oroväckande fort fylldes. På så sätt hoppas jag kunna få en bra grund att anlägga några odlingsbäddar i framtiden. Det kommer att gå åt många fler kompostytor i framtiden, men jag måste ju börja någonstans.

Melankoli, midsommar och viljan att överleva #prepperSE

Midsommardagen 2018.

Mellan regn och blåst har jag rensat, rotat, fixat och donat här uppe i BOL Norr. Det är ingen värme i luften. Inte heller inne. Jag är för snål för att bränna värdefull ved, utan väljer att sitta med en tjock tröja på mig istället och lyssna på vinden som ilsket kastar sig mot väggar och tak. Träden vajar otäckt mycket i den hårda blåsten och jag känner en viss oro för att något av dom ska ge med sig. Midsommarnatten sov jag dåligt. Vindens tjutande gav ingen ro.

Den sista tiden har jag känt en krypande mållöshet. Den bergsäkra beslutsamhet som i vanliga fall styr mitt liv är som borta. Kanske har det att göra med att min son fyllde 18 år nyss, vilket på något sätt signalerar ett paradigmskifte i både hans och mitt liv. Men mer än det så känner jag mig vilsen och trött. Så fruktansvärt trött. Inte trött som i att jag vill sova, utan trött som i tom på energi. När jag försöker ge mig själv tid att återhämta mig blir jag istället rastlös. Någon kommer säkert att diagnostisera det som stress. Det kanske till viss del är sant, men långt ifrån hela sanningen.

Många gånger har jag funderat på vad det är jag håller på med. Men för att försöka bringa klarhet i detta måste det också finnas ett mål. Jag har tidigare beskrivit detta livsmål som att bli fri. Målet är lika sant idag som då. Kanske är det bara att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Detta är problematiskt eftersom jag alltid trott jag varit en människa som önskat just ensamheten. Här i BOL Norr är jag så ensam jag kan bli; jag varken hör eller ser mänsklig aktivitet. Om alla människor försvann från jorden just nu skulle jag nödvändigtvis inte märka av det förrän det var dags att åka hem.

Det är här, i just detta sinnestillstånd, som det uppstår något väldigt intressant. Om jag satt här på grund av ett SHTF, vilket trots allt är hela syftet med BOL Norr, hur länge skulle jag uthärda ensam, trött och misströstande? Detta är verkligheten här och nu, utan en kris. Jag har alla fysiska förutsättningar jag kan önska för att överleva; skydd, vatten, mat, värme. Det finns till och med mer än det mest nödvändiga. Ändå verkar det inte vara nog. Frågan blir ofrånkomligen då vad det är som saknas.

Jag hävdar ofta att det kommer vara den psykologiska biten som kommer vara den svåra vid ett SHTF. Möjligtvis kanske detta är mer sant för mig än för andra, men jag tror inte så är fallet. Efter ett tag, när den omedelbara chocken efter ett SHTF lagt sig, så kommer en ny vardag. Detta är dessutom svårt att förbereda sig och träna på. Själv försöker jag göra det genom att utsätta mig för ensamheten här, men jag fuskar eftersom jag har tillgång till internet. Det är en utmaning att uthärda ensam och något jag verkligen rekommenderar er som har möjlighet att prova på. I början kan det vara skönt, rent av befriande, men där efter kommer isoleringen sakta krypande. Även om detta har jag skrivit flera gånger tidigare, men det tåls att upprepas.

Till detta får man då lägga andra aspekter i ett sådant scenario så som rädsla och ovisshet. Många preppers och survivalister pratar om vikten av att vara i fysisk god form. Ingen av dessa har jag sett prata om mental förberedelse. Givetvis behövs båda delarna. Men det är mycket lättare att komma i fysisk kondition än i psykisk, precis som det är mycket lättare att preppa vatten, mat och andra förnödenheter än att faktiskt träna på att använda och leva av dessa.

Kanske är det för mycket begärt? Det verkar vara svårt nog att få människor över lag att över huvud taget ta krisberedskap på allvar, än mindre träna på det. Att sedan komma dragandes med påståenden om att det inte räcker med att bunkra upp förnödenheter utan du ska också både vara fysiskt och mentalt förberedd – och gärna samla kunskap om självhushållning, odla potatis och morötter i trädgården, ta jägarexamen, träna skytte och kunna göra upp eld i en snöstorm. Ja, då är det klart som korvspad att det lätt blir överväldigande. Men det är priset vårt samhälle måste betala för den upplevda tryggheten och bekvämligheten av den livsstil vi valt, förutsatt att vi vill kunna överleva utan sagda bekvämligheter.

För att vilja överleva en större kris, ett SHTF, så krävs de basala fysiska nödvändigheterna skydd, vatten och mat. Vi har alla hört att man kan klara sig 3 minuter utan syre, 3 timmar utan skydd (i hårt väder), 3 dagar utan vatten och 3 veckor utan mat. Men utan hopp kan man inte klara sig alls. Kanske kan man sätta ett likhetstecken mellan hopp och viljan att överleva. Frågan är då hur man kan träna sig på hopp. Vad är din motivation att gå upp på morgonen om du inte måste gå till jobbet?

Min egen motivation har alltid varit min son. Nu är han snart vuxen, även om han alltid kommer vara välkommen oavsett vad som händer, så har min egen roll som pappa, försörjare och mentor sakta minskat ju äldre han blivit. Vad finns då kvar till slut? För första gången i mitt liv har jag på allvar börjat tänka på barnbarn. Det skulle aldrig falla mig in att ens nämna detta för min son. Han skulle ändå bara missförstå och tro att jag menar här och nu, vilket jag verkligen inte gör. Men framtiden är aldrig långt bort.

Saknaden över en tid då allt var lite lättare gör sig ständigt påmind. Just idag önskar jag mig tillbaka till dessa enklare dagar. När jag hade alla svar, var odödlig och framtiden var min lekplats.

Veckorna som gått (93) #prepperSE

Ännu en tripp upp till BOL Norr lider mot sitt slut. Även om jag gärna vill vara här försöker jag alltid ha ett eller flera syften med att åka upp och denna resa hade fler ändamål. Först och främst ville jag testa min nya bil. Jag ville ta reda på bränsleförbrukningen, hur den är att köra långa sträckor, hur mycket last den kan ta och framför allt hur den hanterar den sista vägen till stugan (läs terrängkörning). Svaret blev väldigt överraskande. Fullastad på resan hit landade den genomsnittliga bränsleförbrukningen på 0.,48L/mil. Då körde jag som jag brukar och fokuserade inte på så kallad ”ecodriving” utan lät för det mesta farthållaren vara på. Denna information är värdefull då full tank ger en uppskattad räckvidd på ca 110 mil. Så även om jag måste åka en av mina alternativa rutter upp vid ett SHTF så kommer bränslet inte vara ett bekymmer. Dessutom vet jag att bilen kan ta mycket packning och inte försöker ha ihjäl passagerarna med buller, skrammel eller obekväma säten.
Mest fascinerad är jag ändå av hur pass väl den beter sig i terräng och i branta upp- och nedförsbackar. Även om jag med lite pannben, tur och våld kunde ta mig fram till BOL Norr med både min gamla SAAB 9-5 och en Fiat 500X så var det alltid på håret. Nu är det bara att lägga i ettans växel (som i princip är en lågnivåväxel utan att det officiellt heter så) och åka. Nu är förvisso vägen inte full av snö och is, men den erbjöd lera, vilket varit ett problem tidigare. Inte längre.

Med i bilen hade jag mycket små saker av kategorin bra-att-ha t.ex skruvstäd, slägga, spadar, trallskruv, träolja, fleecefiltar, en dörrmatta, en sopborste, 50 kg torkad majs, lim av olika sorter. När det listas så kan det tyckas slumpmässigt, men allt fyller sitt syfte utefter olika behov och projekt. Mycket av det som måste göras är vanligt tråkigt underhåll. Ju mer själva preppandet av BOL Norr närmar sig sluttampen av den första fasen, ju mer förvandlas behoven till vad man skulle kunna förvänta sig av ett ”normalt” sommarställe. Den andra fasen är så klart övergången till att bli mer självförsörjande, men innan dess behöver annat komma före.

Igår var jag med i Sydafrikans morgonradio, The Jet Set Breakfast – Sydafrikansk morgonradio, och pratade om prepping i direktsändning med bara en kopp kaffe under bältet och rätt morgondåsig i huvudet. Dessutom envisades dom att prata engelska, vilket var ett tag sedan jag pratade på allvar. Men jag tror det gick relativt bra, även om jag fastnade i jakten på ord ibland. Senare idag ska jag intervjuas för en Polsk tidning. Återkommer mer om det senare.

Veckorna som gått (92) #prepperSE

Vi skriver första juni 2018 och värmen har ett järngrepp om landet. Vi är också mitt uppe i Krisberedskapsveckan. Passande så har MSB under denna vecka sett till att alla Svenska hushåll får den nya broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Det är skönt att få draghjälp och att myndigheterna nu så tydligt markerar vikten av medborgarnas personliga beredskap skapar en naturlig utgångspunkt för diskussion. Jag är också positivt överraskad över innehållet i broschyren. I bakhuvudet närde jag en misstanke om att det bara skulle bli snömos, men lyckligtvis hade jag fel. Nu tänker jag inte gå in djupare på innehållet, för det har Prepp På Mitt Sätt redan gjort så bra.

Förra veckan var jag upp ytterligare en gång till BOL Norr för att frakta upp en bil full med torrvaror. Nu är lägenheten tömd på vinterns inköp och allt är i sin ordning igen. Denna gången var det inte någon snö kvar och marken var förvånansvärt torr och fin. Växtligheten hade fått dåndimpen och gjorde sitt bästa för att lysa i grönt. Jag passade på att röja lite mer och att ge vedboden lite välbehövlig TLC. Storstugan vårstädades och verandan blev inoljad. En helg full av småpyssel helt enkelt.

Detta var sista resan upp med min tjänstebil, för igår hämtade jag ut min nya (egna) bil. Det är en Dacia Duster, 2018 års modell. Diesel motor och fyrhjulsdrift. Tänker inte gå Top Gear på er och skriva en recension. Dock vill jag bara nämna att denna bil passar mina behov perfekt i min nuvarande situation. Saken med bilar är att de tenderar till att röra upp känslor. För mig är bilen ett redskap som ska utföra en uppgift. Punkt slut. Den ska alltså inte fungera som fjäderdräkt i en parningslek eller kompensera för andra personliga brister.

Avslutningsvis vill jag påminna om vikten av att ha vatten och vätskeersättning med er nu när det är så pass varmt, i alla fall om ni är som jag och tenderar till att dricka mer kaffe än vatten på dagarna. Många begynnande huvudvärkar har avvärjts tack vare detta.

Resultat: Vilka SHTF-scenarier anser du vara troligast? #prepperSE

I början av maj öppnade jag en liten enkät här på bloggen med frågan ”Vilka SHTF-scenarier anser du vara troligast”. Deltagarna kunde välja flera alternativ då jag misstänker att många inte bara ser ett enda möjligt scenario till att fekalierna träffar fläkten. Egentligen hade jag önskat att skriva en längre beskrivning till varje svarsalternativ för att förtydliga vad jag menade, men tyvärr finns det en begränsning i hur många tecken varje svarsalternativ kan innehålla. Deltagandet har varit relativt stort, med mina ögon mätt, och jag vill tacka alla som svarat.

Nedan kommer resultatet:

Utfallet blev inte riktigt vad jag förväntat mig. Att ”Regionalt krig där Sverige dras med” kommer högt på listan förvånar mig inte. Däremot att ”Ekonomisk kollaps” och ”Pandemi” hamnade så högt upp fick mig att höja lite på ögonbrynen. Som god fyra kommer ”Klimatförändring” och att detta är något som oroar människor är känt sedan tidigare. Att vi i här i norden inte är så oroliga för jordbävningar och vulkaner är inte så konstigt med tanke på att vi trots allt är mer eller mindre förskonade från sådana (sekundära effekter är däremot en annan historia). Nanovirus och AI trodde jag faktiskt skulle hamna högre upp. Konsensus är i alla fall att utomjordingar som invaderar jorden ter sig som väldigt osannolikt.

Nu genomförde jag inte denna undersökning enbart för att det kan vara roligt och intressant rent allmänt. Baktanken var att ge en fingervisning för mig vad jag ska skriva om här näst i min serie av SHTF-scenarier. Resonemanget jag hade var att ta det ämne som hamnar högst som jag ännu inte skrivit om. Så nästa SHTF-scenario jag kommer skriva om blir således ”Pandemi”. Det passar mycket bra, eftersom det är ett ämne jag känner att jag själv är relativt dåligt insatt i. Dags att grotta ner mig i lepra, böldpest, ebola och galna kor.