Urvaken
Prepping för alla!
Utmattningens dimma #prepperSE
Vi har alla varit där. Kanske som nybliven förälder, under den militära grundutbildningen, inför en extra tung tentamen, efter veckor av för mycket övertid och för lite sömn eller på grund av sjukdom. Den obeskrivliga utmattningen, när man är beredd att kompromissa med precis vad som helst bara man får sova och vila. Känslan av att ha nått slutet för vad man klarar av. Ingen tanke fastnar, utom den om vila. Ögonlockens obeskrivliga tyngd. Yrseln. Illamåendet. När utmattningen tar vid slutar all form av logik. Hjärnan kortsluter. Objektivt har de flesta av oss också observerat människor som varit där, utan att själva nödvändigtvis varit utmattade. Det är lite som att bevittna någon som är rejält full.
Hur många av er har lyckats stanna upp i ett sådant tillstånd och fundera över situationen? Jag har själv varit där oftare än jag kanske egentligen vill erkänna. Några av tillfällena var jag, utan överdramatisera, enligt läkarna ett par dagar från döden. Givetvis hade dessa tillfällen med min sjukdom att göra, men andra gånger har det bara varit ren utmattning. Oavsett orsak till den där utmattningen har jag en nästan reflexmässig tendens till att tänka ”tur att detta är under normala förhållanden”. Oftast har jag kunnat hitta en lugn plats och tid till vila och återhämtning – vilket är just det kroppen skriker efter. Men om omständigheterna var annorlunda…?
I denna dimma av ren skär utmattning slutar logik och konsekvensanalys att fungera. Det finns så många fler riskfaktorer att ta hänsyn till bara för att få vardagen att fungera vid ett SHTF. Bara något så enkelt som att öppna en konservburk utan att skära sig, att säkert lägga i mer ved i vedspisen/kaminen eller lyfta av en kastrull med kokande vatten från spisen. Allt detta kan få katastrofala följder om något går fel. Och fel kommer det förr eller senare gå om man utmanar ödet tillräckligt många gånger.
Som vanligt är jag en stark förespråkare för att pröva saker medan det kan göras under kontrollerade former. Ett sätt kan vara att ”dygna”, det vill säga att hoppa över en natts sömn. Vanligtvis brukar timmarna mellan 03:00 och 05:00 vara de värsta. När man är som tröttast föreslår jag att prova söka upp lite algebra-uppgifter på nätet att lösa. När man misslyckats med detta är det läge att ta upp något praktiskt. Varför inte lära sig sticka (om man inte redan kan)? Eller något annat som är av praktisk natur. Lägg märke till hur den kognitiva förmågan och även finmotoriken fungerar – eller inte fungerar. Lägg också på minnet hur ni resonerar med er själva, vad för tankar som dyker upp. Gissningsvis lär det dyka upp tankar som ”detta test är idiotiskt och jag hatar Urvaken”.
Någonstans kommer ni komma in i en andra andning, där saker och ting känns mer normalt igen. Trots det misstänker jag att ni kommer göra det ni normalt gör saktare. Kanske en begynnande huvudvärk, avdomnade fingertoppar, lättfrusna, illamående, lättirriterade, apatiska. Alla reagerar vi olika men också annorlunda från gång till annan. Vill man utmana sig än mer kan man ge sig på att göra något fysiskt ansträngande, men det är inget jag rekommenderar på grund av skaderisken.
Allt detta riskerar bli vardag om skiten verkligen träffar fläkten. Det är så fruktansvärt lätt att överskatta sin egen förmåga när man är frisk, varm, utvilad och mätt. Därför är det extra nyttigt att utmana sig själv och försätta sig i obekväma situationer. Själv försöker jag göra det så ofta jag kan, så länge det är säkert. Det är det enda sättet jag har för att ta reda på hur jag själv fungerar i en annan situation än ett normalläge. Självinsikt kostar inget, väger inget och kan ge dig helt nya insikter om dig själv som inte bara är av nytta och glädje när apokalypsens fyra ryttare visar sig.
Att hjälpa eller inte hjälpa, det är frågan #prepperSE
Par i prepp skriver förtjänstfullt och tydligt hur de ser på att ta emot behövande vid ett SHTF. Prepp på mitt sätt följer upp med sina tankar kring det hela. Som sig bör utgår alla från sin nuvarande situation och kapacitet, vilket jag själv skrev om för lite mer än tre år sedan. Det var då och nu är nu. Saker förändras. Så jag tänkte resonera lite kring hur jag idag ser på att bistå med hjälp till den som skulle lyckas hitta BOL Norr under ett SHTF.
Först och främst behöver jag, precis som alla andra, se över vilka förutsättningar jag faktiskt har att hjälpa någon över huvud taget. En sådan begränsning är plats och sovplatser (läs bäddar). Detta för att kunna erbjuda enbart skydd och värme. Sedan kommer den där evigt närvarande frågan om mat. Just nu har jag mat för en person i två år. Räknar man lite på det inser man ganska snart att detta inte räcker särskilt länge om man är till exempel sex personer istället för ensam. För sex personer räcker lagret i fyra månader. Dubblera det och tiden halveras. Vatten är för mig en icke-fråga då jag har flera sätt att kunna tillgodose detta.
Som läget är just här och nu räknar jag mer att det kan komma någonstans mellan 6-8 personer, vilka alla är varmt välkomna. Detta är också en hyfsat lagom stor grupp för att uppnå redundans och kunskapsspridning. Personerna är en kombination av släkt och vänner som alla på något sätt kommer att kunna bidra till en god kunskapsbank, men också är detta människor som jag gör bedömningen är duktiga att fungera i grupp.
Så vad händer då om någon oförutsedd dyker upp som behöver hjälp? Är den en mindre familj av människor jag sedan tidigare känner eller i alla fall har en relation till är chansen rätt stor att vi kommer kunna lösa detta. Finns det barn med i bilden kan jag lova att ansträngningarna kommer öka. Men det finns aldrig garantier. Det är just det som är hela poängen med detta inlägg. Jag kan aldrig stå som garant för någon annans krisberedskap, säkerhet och trygghet – annat än för min sons. Givetvis kan jag upplåta plats till tält, en husvagn eller husbil. Men tro inte att det betyder att platsen kommer med all-inclusive. Precis samma sak kommer gälla alla som delar tak. Alla måste hjälpas till för att säkra morgondagens mat på bordet eller nästa vinters vedförråd.
Med det sagt kommer jag inte heller kunna husera allt för många. Det finns utrymme för några få ”extra”, men inte många. Att hänga upp sin framtida överlevnad på andra människors välvilja är direkt oansvarigt om man idag har möjligheten att vidta åtgärder för att undvika detta. De med en stående inbjudan till BOL Norr har inget frikort från sitt eget ansvar.
Svalnande intresse för prepping? #prepperSE
Statistik kan vara en lömsk ledsagare, men jag tänker ändå basera en spaning på just statistik. Vad jag ser har trafiken till bloggen minskat med ungefär 30% jämfört med i våras. Då räknar jag hur normaldagar ser ut när inga nya inlägg postas. Detta skulle lätt kunna vara en nedslående insikt på många sätt. Den första instinkten är att folk helt enkelt har ledsnat på prepping. Det är inte längre nytt, spännande eller intressant. Men jag tror det kan bero på helt andra faktorer.
Till att börja med har nästan all kraft och energi i ankdammen riktats mot valet och dess efterspel. Så mycket dominerar denna rapportering att det helt dominerat det svenska nyhetsflödet sedan augusti. Det enda som egentligen kunde konkurrera om utrymme var alla skogsbränder i slutet av sommaren. Lika så har valet dominerat samtalet i sociala medier och polariseringen driver på tjafset än mer, vilket i sin tur rapporteras av media, vilket skruvar upp tonen än mer. Detta navelskådande tränger undan nästan all rapportering från utlandet och fullständigt kväver andra nyheter, som i mångt och mycket är mer intressant och relevant.
Mina besökare hittar dock inte bloggen via media. Men när det blir ändå tydligt när media rapporterar om något som handlar om t.ex risken för konflikter, ökad social oro eller andra ämnen som indirekt eller direkt berör sådant som vi preppers funderar kring. Generellt misstänker jag att folks medvetande är fullt fokuserat på politik och inte på krisberedskap tack vare ett ständigt bombardemang av rapporter kring valresultat och regeringsbildning från alla håll och kanter.
En annan orsak kan också vara att fokuset som var gällande krisberedskap fångade upp de som var intresserade och att de antingen nu är preppers eller i alla fall tillgodosett sig den information de anser sig behöva. Alltså har ett behov av information tillfredsställts och ingen är längre ”hungrig” på mer.
Sedan ska jag inte frånta mig själv ansvaret att jag faktiskt skrivit mindre den sista tiden. Detta kan också vara en bidragande orsak. Fast jag har haft fler perioder under bloggens livstid där jag skrivit mindre och som inte påverkat besöksantalet nämnvärt.
Oavsett orsak verkar människors fokus vara på helt andra saker än prepping och krisberedskap. På sätt och vis kan jag tycka detta är illavarslande. Samtidigt kan jag inte ta ansvar för vad andra människor gör för val i sina liv. Personligen känner jag mig relativt trygg i min egen beredskap och kan bara förutsätta att gemene man gör en bedömning att de också har sitt på det torra. Tanken på att människors krismedvetande enbart skulle drivas av trender eller medias ständiga påminnelser gör mig inte lite orolig.
Veckorna som gått (98) #prepperSE
Den sista tiden har handlat mycket om att bara ta sig genom vardagen. Med ansträngd ekonomi och en lika ansträngd tarm har de sista veckorna varit rätt värdelösa. Samtidigt har små guldkorn vaskats fram. För att detta inte ska bli en klagosång tänkte jag fokusera på dessa ljusglimtar.
Det kanske bästa som hänt är att min läkare beslutat att ytterligare täta intervallen mellan medicineringarna. Detta har jag tjatat om under rätt lång tid eftersom det ganska konsekvent har rasat en vecka innan det varit dags att fylla på med medicin samt en vecka efter, då det i regel tar lite tid för medicinen att börja göra nytta. Förhoppningen är nu att tarmen ska kunna läka ut i lugn och ro utan dessa dippar. Kan tarmen bara bli ordentligt läkt kommer den ha lättare att stå emot på egen hand och i förlängningen minskar då mitt beroende av medicinen. Vilket skulle vara underbara nyheter på många sätt.
Nästa ljusglimt var att jag fått två nästan nya fåtöljer till skänkes av en arbetskamrat. Det är någon IKEA fåtölj (Ekenäs?), och eftersom jag behöver något vettigt att sitta i uppe i BOL Norr så tog jag emot dom med tacksamhet och glädje. Den första fick följa med upp till stugan i helgen som gick. Den andra får nog vänta tills i vår när nästa tripp upp troligtvis blir av. Jag har också lokaliserat ett bord som jag kan få gratis. Kvar är en bäddsoffa, sedan är allt möblemang klart.
Det sista guldkornet var resan upp till BOL Norr nu i helgen. Även om jag inte fick så mycket praktiskt uträttat, då jag hade en dokumentärfilmare hack i häl vela vistelsen, så var det ändå skönt bara att få vara där. På tal om filmande så ägnades stor del av tiden åt att ”göra saker som jag normalt gör”, fast med en massa ”could you please do that one more time”. Vad slutresultatet mynnar ut i har jag ingen aning om. Tanken verkar vara någon form av dokumentär eller personporträtt. Nog för att belgare kan ha lite udda intressen, men varför just jag skulle vara intressant övergår helt ärligt mitt förstånd. Kanske är det exotiskt med att stoppa in ved i en vedspis, diska utan rinnande vatten och äta ravioli på papptallrik? Till detta gjordes också en mer regelrätt intervju som kommer integreras i det hela, om jag förstod saken rätt. Roligt var i alla fall att introducera mat som knäckebröd, tubost, ärtsoppa, Bullens. Dessutom vågade sig den modige belgaren på snus.
När jag ändå var på plats passade jag på att ta med mig lite konserver hem för att rotera ut. Det motsvarade ungefär två veckors kalorier för en person när bokföringen blev klar. Så tills i vår gör jag bäst i att ha bunkrat upp motsvarande för att återfylla förråden. Mycket logistik och släp blir det. Fast detta ”tillskott” i skafferiet i lägenheten skapar en välbehövlig buffert i vardagen.
Relationer #prepperSE
Det är ganska lätt att peka på saker som kan komma att ändras drastiskt vid ett SHTF. Trots allt är det just denna omvälvande förändring som gör det så viktigt att ha en krisberedskap, en buffert för att dämpa negativ påverkan. Samtidigt kommer andra saker att förbli oförändrade. Det uppenbara är våra basala behov. Vad som troligtvis ändras är tillvägagångssättet att tillfredsställa dessa behov. Eftersom det är så lätt att fokusera på skillnader tänkte jag ägna lite tid till att fundera kring det som med stor sannolikhet inte kommer förändras.
Givetvis kan saker variera beroende på vilket SHTF-scenario man föreställer sig. Men jag när en misstanke att vissa fundamentala grunder kommer bestå. Främst tänker jag på olika förhållanden människor emellan. En förälders kärlek till sitt barn kommer inte att försvinna bara för att det inte kommer vatten ur kranen. Ett livslångt vänskapsband bryts inte för att elektriciteten försvinner. Ett sunt, kärleksfullt förhållande till sin partner kommer inte raseras för att man tvingas fly sitt hem. Goda relationer består, och jag tror det är viktigt att lyfta fram detta.
Tanken på en total kollaps som övergår i något slags Mad Max-scenario verkar tendera att spegla mänskligheten som omoraliska, känslokalla marodörer. Så enkelt kan man inte göra det för sig. De band man har till andra människor idag kommer följa med in i vilken riktning än världen väljer att ta. Under resans gång kan dessa relationer förändras, stärkas eller splittras, beroende på vad som händer och hur varje individ väljer att hantera detta.
Personligen är jag rätt värdelös på att vårda relationer. Det är sällan jag som ringer och frågar hur det står till. Detta beror inte på ett ointresse utan på att det inte faller sig naturligt för mig att söka kontakt. Mina när vänner vet om detta och de vet också att om jag inte hör av mig betyder det inte att jag inte bryr mig eller inte har något intresse av att vara en vän. Just detta har varit, och är fortfarande, en av mina absoluta svagheter. Men också något som jag är fullt medveten om och jobbar på att förbättra. För vissa som läser kan detta te sig märkligt, ungefär som att någon behöver påminna sig själv att andas. Och jag kan ärligt erkänna att jag är avundsjuk på de människor som är naturliga relationsbyggare.
Det är så klart inte bara de goda relationerna som följer med. Alla typer av relationer följer med in i ett SHTF, så även de dåliga. Frågan att ställa sig är om man vill hantera en toxisk relation i kombination med att allt annat skiter sig. Särskilt viktigt blir detta om man lever med en partner trots att förhållandet egentligen inte alls är bra. Sannolikheten är rätt stor att sådana konstellationer drastiskt minskar möjligheterna att klara sig genom en större kris eller katastrof. Även under normala omständigheter kan en skilsmässa lätt klassas som en personlig kris. Själv skulle jag verkligen inte vilja behöva hantera en personlig kris mitt under ett brinnande SHTF.
Även dysfunktionella relationer till familj och släkt riskerar att bli rejält problematiskt. Idag kanske det går att ignorera problemen eller hantera dom utan att lösa grundorsaken. Givetvis finns det nästan lika många orsaker till dåliga relationer som det finns människor och jag tänker verkligen inte försöka ge några råd i hur dessa problem ska lösas. Vad jag däremot föreslår är att försöka lösa det på ett eller annat sätt. Konkret kan man välja att försöka lösa problemet genom att antingen lösa de konflikter som finns och bygga upp en sund relation eller så kan man välja att avsluta relationen helt. Oavsett vilket, oavsett orsaker, är det bättre att veta var man har människor runt om kring sig.
Som konstaterats så många gånger är ensam inte stark. För att inte vara ensam krävs att de människor som ska samarbeta också fungerar ihop som en grupp, utan massa gammalt groll som riskerar bubbla upp och som bäst ta massor med energi, som värst lamslå hela gruppen. Att ha ett välfyllt förråd är bara en aspekt av att vara förberedd.
En vansinnig 7-åring #prepperSE
I min barndom spelade jag fotboll, som nästan alla andra barn i den åldern och på den tiden. Givetvis var jag ingen större talang, men jag hade ett viss mått av bollkänsla. Vad jag däremot hade var en väl utvecklad spelförståelse. Min lilla hjärna förstod att om vi alla i laget befann oss på våra, av tränaren tilldelade, platser kunde vi passa bollen runt den sedvanliga klungan som barn alltid hamnar i som spelar fotboll. Det andra jag hade var en järnvilja och ett temperament att matcha denna vilja med. Tyvärr saknade jag allt vad pondus, ledarskap och gruppförståelse heter. Medans alla i laget försökte vara Maradona försökte jag vara Garry Kasparov. Det är möjligt att vår tränare, som också var min bästa väns pappa, höll med mig, men det var nog också den enda. Men eftersom jag varken då eller nu var en tävlingsmänniska kunde jag ta det hela filosofiskt.
Hur som helst kom det sig en dag att det på vårkanten var en fotbollsturnering. Eftersom nästan alla pojkar i klassen var med i denna turnering hade vår fröken lovat att komma och titta. Ni vet den där sortens människa som genuint bryr sig om sina elever, som hade barnens fulla respekt och kärlek. Alltså var detta viktigt i min 7-åriga hjärna.
Tydligen gick det bra i turneringen. Så bra det nu kan gå när tolv stycken sjuåringar står i en klunga och frenetiskt sparkar på en boll. Så jag tillskriver slumpen att vi hamnade i final. Till och med jag fick lite vinnarskalle. Som det föll sig verkade det just bara vara jag som hade kvar denna vinnarskalle när motståndarna gjorde mål. Resten av laget gav mer eller mindre upp. Några hittade annat att roa sig med som att klättra i nätet på ett mål på en annan plan eller ha vattenkrig med vattenflaskorna.
Kvar var jag och några molokna kamrater som inte hade någon som helst intention att lyssna på mina rop om att kämpa, sprida ut sig och komma igen. Så exploderade mitt huvud. Inte av vilja att vinna, utan av ilskan över att alla bara gett upp. Jag lyckas få bollen vid mina fötter på egen planhalva och springer med den rakt mot motståndarna, utan någon som helst uppbackning av mina kamrater. Nästan framme vid målgården lyckas någon av motståndarna få upp ett knä rakt in i mitt lår. Mina ben viker sig och jag faller pladask ner i det saltsmakande gruset. Nu ännu mer förbannad försöker jag resa mig för att som bäst ta tillbaka bollen, men antagligen hade jag helt andra planer för den som hade stoppat mig. Lyckligt nog kunde jag inte resa mig. Smärtan i låret gjorde att jag föll tillbaka till gruset. Och där blev jag liggandes, gråtandes tillika över smärtan i låret som av vanmakt.
Jag hade gjort allt jag kunde och det räckte inte.
Den dagen lärde jag mig två saker. Jag är inte Maradona, men framförallt att man måste samarbeta för att nå hela vägen. Det spelar ingen roll hur många man är om en grupp inte jobbar tillsammans mot samma mål. Man kan tro att detta är en självklar sak för varje vuxen människa, en lärdom man lärt sig någon gång som liten, kanske gråtandes på en fotbollsplan. Ändå verkar oroväckande många inte begripa detta fundamentala faktum. Att kunna samarbeta kräver inte att man blir en autonom slav utan egen vilja. Det handlar inte om att någon är mer värd än någon annan.
Vem viktigast på en fotbollsplan? Vem är viktigast på en gård? Vem är viktigast i en grupp av goda vänner? Givetvis ingen. Alla har en roll att fylla, ett arbete att utföra. Om du planerar bygga ett dream team av överlevare, se för då till att alla är prestigelösa och kan samarbeta. Detta är i mina ögon överordnat alla andra kunskaper människorna i övrigt kan tänkas besitta. Denna egenskap, att vilja samarbeta, är något som verkar mer och mer ovanligt i ett samhälle som prisar narcissism och vassa armbågar. Att åsidosätta sitt eget ego kan vara svårt för den som är van att alltid stå i centrum, alltid få som den vill och alltid blivit uppmuntrad av detta beteende. Ändå är det just via samarbete som människan faktiskt nått dit vi är idag. Det var inte en Maradona eller Einstein som tog oss hit. Att förkasta 10000-tals år av framgång är bara korkat.
Snyftandes blev jag buren av planen av pappa. Min fröken var där och försökte trösta genom att berättade hur duktig jag varit och nästan gjort mål själv. Men nästan är inte gott nog i verkligheten. Blåmärket, nästan lika stort som låret, var min första lärdom, men långtifrån sista, i att ensam inte är stark.
Veckorna som gått (97) #prepperSE
Det är en period av stiltje. Ekorrhjulet tär på psyket. Lika så vanmakten. Det är så nära, men ändå så långt borta. Mitt tålamod testas till sitt yttersta. Varje minut skriker hela mitt väsen sin klagosång. Samtidigt är det också just denna längtan som är min drivkraft och motivation att kämpa vidare. Vetskapen om att det finns ett slut, om än i en framtid, är en den lilla strimma hopp som jag desperat klamrar mig fast vid. Det kanske är en dåres hopp, men hellre det än total misär.
Troligen kommer det bli en till resa upp till BOL Norr innan snön bäddar in gården för säsongen. En belgisk dokumentärfilmare har fått för sig att göra en dokumentär eller porträtt av en prepper. Ska bli intressant och se vad det kan bli för något. Samtidigt kan jag då passa på att verkligen testa hur pass väl mina förbättringar står sig mot lite kallare väder. Men jag kommer nog inte att få tid till att göra särskilt mycket produktivt under den helgen.
I övrigt händer som sagt inte så mycket. Jag har inga ekonomiska resurser längre att lägga på BOL Norr. Det enda jag kan göra från och med nu är att i bästa fall ta mig för åtgärder som i är nästintill gratis. Möjligtvis kan det vara så illa att jag inte ens kommer ha råd att åka upp annat än över semestern. Resan upp nu i november betalar lyckligtvis inte jag för. Just nu känns det faktiskt extra skönt att ha allt i sin ordning. Skulle skiten träffa fläkten finns det i alla fall en god chans att överleva på det som redan finns i lagren. Hela processen att ta nästa steg känns inte alls lika brådskande som det kändes när jag började från noll för så många år sedan.
Om jag nu bara kunde hitta lite mer ork i vardagen skulle det vara ett ypperligt tillfälle att plöja igenom lite böcker. Det är min backup-plan när ekonomin tryter, att samla kunskap, och min att-läsa-lista är lång nog för flera år. Kanske borde jag också fokusera mer på att skriva istället för att läsa. Det känns som att var enda kotte jag pratar med frågar om jag skrivit någon bok, och jag börjar bli trött på mina egna ursäkter. Jag lovar inget, men…
Höstlov #prepperSE
Det är en intressant upplevelse att bevittna människans kamp mot naturen på en väldigt lokal nivå. När jag köpte BOL Norr hade naturen tagit ett stadigt grepp över vad som en gång var en väl underhållen sommarstuga. Innan dess hade den förre ägaren haft ungefär samma förutsättningar som jag har idag. Han köpte en bit mark som varit en bondgård, som sedan avvecklats och under årens lopp hade naturen fått överhanden. För var gång jag är här karvar jag kvadratmeter för kvadratmeter tillbaka det som en gång varit. Övervuxna odlingar, stigar, hagar, vägar. Det går väldigt fort för naturen att sluka upp det människan jobbat så hårt för att kontrollera, och det tar väldigt lång tid för en ensam människa att mota tillbaka naturen igen.
Detta böljande, som jag i högsta grad är en del av, känns som en helt naturlig del av livet. Fast här försöker jag inte så mycket tvinga min vilja på naturen så mycket som att försöka samarbeta med den där det är möjligt. Det är inte direkt så att jag vill ha den perfekta villaträdgården med precisionsklippt gräsmatta. Tvärt om bryr jag mig inte så mycket om det estetiska utan är helt fokuserad på det praktiska. Så länge en stig inte är övervuxen bryr jag mig inte hur den ser ut, bara den leder dit jag behöver ta mig. Kanske är det en lyx, när det faktiskt inte finns någon platsbrist, att kunna ge plats åt områden som är ”vilda”.
Med det sagt finns det givetvis områden jag försöker ta mer kontroll över än andra. Särskilt de områden som ligger närmst byggnaderna. Det kan vara för att minimera risken att ett träd blåser om kull och landar på taket eller för att tät växtlighet direkt kring hus kan skada både fasad och grund. Efter att ha fällt några mindre granar som jag tyckte stod helt galet gjorde jag ett häpnadsväckande fynd, bara ett tiotal meter från sovstugan. Detta är alltså ett område jag varit kring ganska mycket då det ligger precis i anslutning till där de framtida odlingarna kommer ligga. Under granarnas tjocka barrtäckta grenar gömde sig en raserad jordkällare. Jag är fortfarande förvånad över att jag kan hitta något sådant efter mer än två år.
Egentligen är det kanske mer en grund, men det har en gång i tiden varit en jordkällare. Min förhoppning är att på sikt kunna återställa den till att åter bli en jordkällare. Trots allt har jag alltid haft i mina långsiktiga planer att bygga en jordkällare. Nu är grunden bokstavligt talat redan lagd. Så jag skänker en tacksam tanke till bonden som för länge sedan anlade den. Gissningsvis ligger den också i ett för marken optimalt läge.
När jag nu snart varit här en vecka slås jag också över hur det för varje gång blir lättare och lättare att anpassa mig till livet här. I början behövde jag tänka på alla detaljer, hela tiden. En sådan enkel sak som att komma ihåg att lägga i mer ved i spisen föll sig först helt onaturligt. Nu faller jag in i lunken efter något dygn. Denna läroprocess är ovärderlig. Skulle jag behöva ta min tillflykt hit innan jag flyttat upp ”på riktigt” så vet jag hur vardagen ser ut, vilka måsten som ska tas hand om och vad som ska prioriteras. Men också tidsåtgången. Allt tar längre tid när man gör det på ett, vad folk skulle kalla primitivt, sätt. Att värma tillräckligt med vatten för att tvätta kläder eller duscha tar runt en timme. Hemma i lägenheten räcker det med att vrida på rätt kran. Det tar tid att klyva ved och bära in. Det tar tid för kaffevattnet att koka upp innan spisen blivit varm på morgonen. Det tar tid att fälla, kvista och stycka ett träd. Det tar tid för ved att torka. Det tar tid att klä på sig för att gå på dass mitt i natten.Samtidigt är tid det enda jag har här.Det gäller bara att veta i vilken ordning saker ska göras. Detta lär man sig så klart, men det är skönt att ha gjort den resan nu och inte under ett brinnande SHTF.
Innan veckan började hade jag gjort en att-göra-lista. Den bestod av fyra punkter: få in all ved i vedboden, få upp akrylskivorna i sovrummet, täcka över delar av de framtida odlingarna samt laga vedboden. Detta är i princip klart nu. Det är bara några till lass med ved som ska flyttas. Dessutom har jag möblerat om inne i storstugan. Detta gav mer utrymme, så jag kunde (äntligen) få till en vettig vedförvaring inomhus. Sedan är nu ”vardagsrummet” förberett för de sista möblerna (bäddsoffa, soffbord och en fåtölj) som ska upp så småningom. I övrigt har en del tid ägnats åt att bara fundera och planera. Detta går dessutom utmärkt att göra när man staplar ved. Jag har också fixat och donat med småsaker, som att sätta upp fler så kallade dörrlampor som är ljus- och rörelse-känsliga och passar perfekt för mina ändamål.
I morgon beger jag mig åter söderut. Antagligen kommer jag inte komma upp förrän i vår. Med tanke på hur min ekonomi ser ut kommer det heller inte att bli särskilt mycket gjort nästa år. Jag har helt enkelt inte råd att genomföra några större projekt här uppe. Det får ge sig till tåls. Under tiden kommer jag försöka göra sådant som inte kostar så mycket, som att röja, plöja, fälla och gräva. Men nu börjar det bli tillräckligt ljust ute för att starta dagen. Mer ved ska bäras, klyvas och staplas. Och så ska jag ta en ordentlig titt på jordkällaren, när det är ljust nog att se lite bättre än igår.
Varma framsteg #prepperSE
Jag är nu på plats i BOL Norr för att under 8-9 dagar få klart sådant som egentligen skulle blivit klart i somras, men som hindrades av skogsbrand och värmebölja. Det första som hamnade på dagordningen var att lista ut varför det bokstavligt talat blåser in kalluft vid golvet i sovrummet. Detta är något som jag tidigare trott berott på antingen att det kom in kall luft via braskaminen (när den inte användes) eller att fönstren var så fruktansvärt dåliga att de bara höll ute insekter. Tack vare att det har blåst några dagar här så blev det lite lättare att identifiera källan. Under en slarvigt ditsatt golvlist visade sig en två meter lång och cirka två centimeter bred glipa rakt ner i grunden. Att jag inte upptäckt detta tidigare är en gåta. Så listen plockades bort och glipan fylldes med isolering som jag har massor kvar sedan tidigare reparationer. Sedan på med listen igen och sedan på med en smyglist för att täta lite extra.
Nästa åtgärd fick bli att täta fönstren i sovrummet med de akrylskivor jag köpt för länge sedan, men aldrig fått tid till att sätta upp. Eftersom skivorna har perfekta 90-gradersvinklar, medans fönstren är mer av romb-karaktär, blev det till att improvisera lite för att få tätt runt om (se bild). På bilden ser det också ut som att akrylen buktar ut mer än den faktiskt gör mellan de två fästena. Dock är det så pass tätt tack vare tätningslisten att det inte släpper igenom någon kalluft. Skulle det bli några sättningar eller annat som påverkar tätheten kan jag alltid sätta dit fler fästen för att knipa åt eventuella glipor.
Två fönster är nu försedda med 3 mm tjocka akrylskivor. De påverkar inte alls utsikten utan har samma transparens som vanligt fönsterglas, något som jag var lite orolig för när jag beställde. När jag var klar med fönstren hade jag massa tätningslist över, så jag passade på att täta ytterdörren, vilken helt saknade tätning och var ytterligare en källa till kallras. De övriga fönstren tänker jag låta vara som de är för tillfället. Anledningen är att huset ventileras med självdrag. Risken är rätt överhängande att jag tätar allt för väl innan jag får en fungerande ventilation på plats.
Utfallet av mina åtgärder blev rätt häpnadsväckande. Tack vare lite tur har jag fått två nätter med liknande temperaturer (-1 grad som kallast ett par timmar innan solen gått upp) för att kunna göra en någorlunda vettig jämförelse. Innetemperaturen gick från 16 till 22 grader vid klockan 6 på morgonen. En riktigt bra höjning som jag är väldigt nöjd med. Med det kan jag släppa min besatthet kring isolering ett tag. Nu vet jag hur jag kan gå vidare, genom att sätta akryl för resten av fönstren, men då måste som sagt först en ventilation på plats.
Avslutningsvis vill jag bara rapportera att min kaminfläkt som jag köpte från Jula har slutat fungera. Den har varit toppen för att sprida varmluft från vedspisen vidare ut i huset, men nu har den alltså lagt av. Det finns inte så mycket att felsöka på en sådan, men jag misstänker starkt att det är termoelektriska plattan som gått sönder. Fläkten har inte använts med än de fåtal gånger jag eldat när jag varit uppe. Nu har det gått så lång tid sedan jag köpte den att garantin inte längre gäller. En bra idé till produkt, men tyvärr verkar kvaliteten vara av den mindre goda typen.
Fem år av blogg #prepperSE
Det var i slutet av september 2013 som jag bestämde mig för att starta denna blogg. Samtidigt som jag gjorde det antog jag mitt alias ”Urvaken”. Något senare registrerade jag också @urvaken på Twitter och jag tror att det finns ett Facebook-konto för Urvaken, som egentligen bara speglar Twitterflödet. Nu tänker jag inte bli nostalgisk och djupdyka i allt som hänt under dessa fem år. Skulle jag göra det riskerar detta bli en mindre roman, men det finns ändå ett par generella trender som jag skulle vilja belysa lite extra.
När jag startade upp bloggen hade jag redan preppat i mer än fem år, även om jag kanske inte kallade det för just ”prepping”. Men det var vid bloggens uppstart som jag faktiskt började ta preppandet på lite större allvar. Min tanke i början var aldrig att skriva om enbart prepping, utan att uppmuntra läsarna till att tänka och fundera själva kring olika ämnen. Ni som följt bloggen länge eller läst ikapp vet att jag tenderar att skriva inlägg med ett funderande eller rent av filosofiskt anslag. Denna inriktning har inte alltid varit av godo, då det är rätt uppenbart att vad som egentligen efterfrågas (baserat på besöksantal per inlägg) är antingen prylrecensioner eller undergångsporr. Samtidigt försöker jag gå min egen väg. Målet med bloggen har aldrig varit att tjäna pengar, bli känd eller bygga ett varumärke. Efter dessa fem år kan jag stolt konstatera att jag aldrig skrivit något som jag själv inte varit bekväm med eller behövt anpassa innehållet utifrån ekonomiska intressen.
Något som jag aldrig trodde skulle hända när jag startade bloggen är hur mycket intresset för prepping och krisberedskap har vuxit. I början vad jag beredd att med näbbar och klor behöva försvara mitt preppande. Det har egentligen aldrig behövts. En lärdom jag tagit med mig från detta är att om man ska prata prepping och krisberedskap är det mycket viktigt att ha gott om tid, så att man lugnt och metodiskt kan förklara varför. Det är en komplext ämne och kan inte sammanfattas i floskler eller one-liners. Här har jag haft tur att få tid i media för att faktiskt prata om prepping i format som passat ämnet, vilket förhoppningsvis bidragit lite till att öka intresset. Med tiden blev detta också ett mer eller mindre uttalat mål; att öka medvetenheten hos allmänheten kring prepping och krisberedskap. I grunden drivet ur egoism, det ska medges, men som förhoppningsvis gagnar alla i förlängningen.
Under denna resa har jag fått träffa och lära känna nya människor, fått nya vänner och sett en gemenskap och värme som åter gett mig hopp om mänskligheten. Det kan låta melodramatiskt, men faktum är att de preppers jag träffat på är bland de mest givmilda och omtänksamma människorna jag känner. Även om jag kategoriskt förnekar att det finns en ”Svensk prepperrörelse” så finns det människor i Sverige som är preppers och som i olika forum och konstellationer utbyter kunskap, tankar, idéer och erfarenheter. Om du känner dig sug på att interagera mer fler perppers föreslår jag att du slänger iväg en Tweet med #prepperSE i slutet.
En sista trendspaning är att intresset för prepping växer runt om i Europa (och även utanför). Nu vet de flesta att intresset är rätt stort i USA, där det trots allt började, men i Europa har det varit ganska tyst. De senaste åren har jag fått fler och fler förfrågningar om intervjuer (och även andra projekt) från framförallt östra Europa men även från våra grannländer. Det är givetvis roligt att intresset sprider sig. Tyvärr tar det mycket tid i anspråk för mig personligen, vilket gör att jag stundtals får prioritera bort skrivandet här. Det är inget gnäll utan bara en logisk konsekvens av att detta är något jag gör på min (begränsade) fritid. Ibland möter jag journalister som tror att jag är anställd av någon myndighet eller tror att jag driver bloggen som ett företag. Så är det inte, utan när jag går upp en tidig lördagsmorgon för att göra en intervju så får jag inte en krona för det.
Avslutningsvis vill jag innerligt och uppriktigt tacka alla ni som läser här på bloggen. Utan er hade jag aldrig orkat fortsätta skriva. Er feedback och engagemang är fantastiskt. Tusen tack! Nu hoppas jag att vi ska kunna fortsätta i fem år till – utan att behöva uppleva ett SHTF.
Veckorna som gått (96) #prepperSE
Snart tror jag att jag får ändra titeln på denna serie till ”Månaderna som gått”. Anledningen till att det har blivit lite glest med inlägg på sista tiden är att jag håller på att komma in i mitt nya jobb, få ordning på den nya lägenheten och skapa lugn och harmoni för sonen. Även om allt inte är på plats ännu så börjar det räta upp sig.
Förra helgen gjorde jag ännu en resa upp till BOL Norr. Min annars så prepperskeptiska mor hade fått för sig att hon ville se stället.Trots att jag förklarade för henne så där två hundra gånger att allt fanns där uppe för att överleva envisades hon med att släpa med sig, i mina ögon, orimligt mycket packning. När jag åker upp över en helg tar jag med mig rena underkläder, ett par tröjor och på sin höjd ett par extra byxor beroende på vad jag planerar göra.
Det var faktiskt rätt nyttigt att få ett annat perspektiv på vad jag byggt upp under de senaste åren. Min mor och jag har oftast helt skilda prioriteringar för vad som är viktigt i ett hem, men eftersom detta i hennes ögon är en sommarstuga satte hon tydligen nivån därefter och vi behövde inte tjafsa om petitesser som gardiner och mattor. Istället handlade våra diskussioner mer om basala ting som värme, vatten och sanitet. Det enda hon egentligen inte förstod varför jag inte hade var ett kylskåp.
Utöver några korta utflykter var vi mest på gården. Jag fixade med några enklare projekt, som jag prioriterat bort förut, men som nu passade rätt bra att ta tag i. Bland annat utökade jag regnvattenuppsamlingen med en till 200 liters-tunna, köpte material för att (äntligen) få upp akrylskivorna som innerfönster och förberedde en stock för att laga vedboden. Inget märkvärdigt, men det var heller inte syftet med att åka upp. Istället strövade vi runt lite på marken, hittade både kantareller och lingon. Blåbären lyste med sin frånvaro, trots mängder med ris. Jag hittade åter mängder av färska älgspår där jag sett spår tidigare, så om jag vill vet jag nu var ett bra pass skulle placeras för älgjakt.
Överlag var det nog nyttigt för min mor att komma upp och få lite perspektiv på saker och ting. Per automatik blir tempot ett helt annat när det till exempel tar två timmar för diskvattnet att bli varmt på vedspisen. Något som hon accepterade och anpassade sig och till slut medgav var väldigt skönt, när hon på lördagseftermiddagen satt och löste korsord medan jag pysslade med mitt. Och det är just det, det lugnare tempot, som är så otroligt skönt. Det betyder inte att jag blir lat av att vara där. Tvärt om. Men det som ska göras störs inte av ovidkommande saker eller andra distraktioner. Det var hur som helst en mycket trevlig helg och det var länge sedan jag och min mor gjorde något tillsammans utan barn eller barnbarn.
Jag kommer åka upp minst en gång till under hösten. En veckas semester är redan beviljad. Det finns mycket småsaker jag vill få klart innan vintern så jag kan fokusera på de större projekten nästa vår och sommar. Sedan finns det ytterligare en anledning till att åka upp igen, men den håller jag lite på.
Bland gråzoner och sluttande plan #prepperSE
Det är egentligen bara en fråga om tid. Skiten kommer att träffa fläkten, på ett eller annat sätt, förr eller senare. Om jag lever när det sker är en helt annan sak. Men om jag gör det, vill jag ha något att hålla mig vid. Kalla det en moralisk kompass, etiska riktlinjer eller vad du vill. För om vi bortser från när, var, hur och varför så återstår det i grund och botten en människa, du eller jag, vars uppgift är att överleva. Detta kan man göra på ett otal olika sätt, frågan är hur långt du och jag är beredda att gå för att vakna nästa morgon.
Jag är fullt medveten om hur vissa människor slänger sig med uttryck som att göra ”precis vad som helst som krävs” för att överleva. Efter mycket grubblande sällar jag mig inte till den skaran. Det finns definitivt saker som jag inte skulle göra för min egen överlevnad. Visst, det är lätt att sitta varm, trygg och mätt och raljera över sin egen moraliska förträfflighet. Det är nästan omöjligt att sätta sig in i en desperat, livshotande situation.
Rent generellt anser jag personligen det finns en vattendelare mellan defensiva och offensiva handlingar. Utifrån min nuvarande moraliska kompass kan jag rättfärdiga alla typer av självförsvar gentemot en antagonist. Det är en defensiv handling som ändå skulle kunna innefatta hemska konsekvenser. Men samma konsekvenser kan ju uppstå vid en offensiv handling. Det är precis därför motivet till en handling är så viktigt. Trots allt är det du ensam som sedan ska kunna bära ditt samvete efteråt.
Att rättfärdiga en handling kan vara hur lätt som helst i teorin. Låt mig ta ett löjligt och extremt exempel: du kan åka tillbaka i tiden och döda Hitler. Gör du det kommer hela andra världskriget att undvikas med alla grymheter det förde med sig. Allt du behöver göra är att skjuta Hitler. Att rättfärdiga en sådan handling är inte svårt; döda en människa och låta miljontals leva. I teorin fungerar detta rätt bra. Men om du aldrig avlossat ett vapen, än mindre dödat en annan levande varelse, gissar jag att normalt funtade människor väl i en sådan situation kommer få det väldigt svårt att trycka av. Om det däremot vore en situation på liv och död, där du i självförsvar tvingades döda Hitler skulle det hela vara mycket lättare. Just för att det alltid är mycket lättare att rationalisera våld utifrån ett defensivt perspektiv – han sprang ju mot dig med en kniv i högsta hugg!
Men detta är i ett normalläge, om man nu kan kalla tidsresor normala. Vad jag alltid återkommer till är att ju mer desperat en situation är, ju längre kommer vi vara beredda att gå. Lägger man på faktorer som hunger, utmattning, uttorkning, rädsla och stress kommer hjärnan till slut att sluta fungera rationellt och logiskt. Du kommer till ett läge där du blir piskad att göra allt du kan för att mildra de negativa effekterna av sagda faktorer. Tror du mig inte? Prova att inte äta på en vecka och se hur mycket annat du kan tänka på än mat. Fortsätt sedan en vecka till. Och en till. Åter igen, detta är bara en faktor av många som kommer att ställa till det.
Det logiska är så klart att se till att man aldrig hamnar i en sådan desperat situation, men lik väl kommer majoriteten att hamna där vid ett SHTF-scenario. Risken är då överhängande att vissa till slut kommer gå från defensivt till offensivt våld. Inte drivna av några psykopatiska tendenser, utan drivna av ett nästan djuriskt tvång. De som inte gör det riskerar istället att hamna i en apatisk uppgivenhet. Den som inte befinner sig i en lika desperat situation riskerar bli utsatt för en desperat människas utfall. Människor som kan tänka sig göra vad som helst för att överleva kommer stå mot de som väljer en defensiv hållning. Men båda sidorna är beredda att bruka dödligt våld. Om man, som jag, har lättare att rättfärdiga defensivt våld är det lätt att se hur detta riskerar leda till något riktigt otäckt.
Nu drar jag detta helt medvetet till sin spets. Givetvis finns det grader i helvetet. Men jag hävdar med en dåres envishet att alla tänkbara scenarier måste analyseras och gås igenom. Det gäller särskilt de riktigt mardrömslika. När det kommer till vilka grymheter människor kan uppbringa räcker det att titta på historien. Vårt förflutna är fyllt av horribla gärningar – som faktiskt hänt. Historia är inte fiktion, något som kan vara värt att ha i bakhuvudet. Bara för att något hände för fem hundra år sedan betyder det inte att de som blev utsatta inte kände, tänkte, älskade och drömde precis som vi. Den som tror att något aldrig kan hända igen har inte läst sin historia. Det sas så efter första världskriget, ändå heter det idag första världskriget eftersom det kom ett till. Självklart behöver man inte titta på världskrigen för att hitta människans grymhet. Oftast är lokala konflikter, som det så kliniskt heter, de absolut grymmaste. Våld föder våld. Har man en gång passerat gränsen berättar historien hur det lätt fortsätter. Människor dehumaniseras för att lättare rättfärdiga det som ”måste” göras. Normaliseras bruket av dödligt våld förloras förmågan att känna empati och medmänsklighet.
Men visst, släng er med uttryck som att ni skulle göra vad som helst för att överleva. Skulle ett SHTF bli så illa kommer vi aldrig att kunna diskutera hur vida handlingar var rätt eller fel. I den slutliga analysen kanske det inte spelar någon roll, men om priset är en förlorad medmänsklighet är det då ens en människa som står kvar i ruinerna?
Stöd Urvaken
Swish: +46704765550
Följ via RSS
