Morgonkaffets bitterhet

Den 11 september 2001. Vi vet alla vad som hände. TV-bilderna tog aldrig slut. Chocken, rädslan, förvirringen. Sedan ilskan och sorgen. Själv minns jag fortfarande denna dag tydligt; vad jag gjorde, hur jag reagerade, vad jag kände. Precis som 28 februari 1986, när Olof Palme blev mördad, eller 17 januari 1991 och Operation Desert Storm, eller 9 november 1989 och Berlinmurens fall. Datum och årtal med omvälvande händelser som etsat sig fast i mitt minne. Världen förändrades, och jag såg det ske. Sommaren 2016 vågar jag påstå kommer gå till historien, fast sommaren ännu inte är över.

Detta är sommaren då radikala islamister satte skräck i Europa. Detta är sommaren när Storbritannien röstade för att lämna EU. Detta är sommaren då en amerikansk presidentkandidat sår tvivel kring NATO och den transatlantiska länken, och uppmanar Ryssland till cyberangrepp riktat mot sin motkandidat.

Detta är sommaren då Sverige yrvaket undrar varför bilar brinner, folk blir mördade nästan varje dag, räddningstjänsten möts av stenregn och kvinnor/tjejer/flickor blir gruppvåldtagna och antastade. Detta är sommaren då polisenledningen vill lösa problemen med fika och armband, samtidigt som det saknas tusentals poliser. Detta är sommaren då politikerna åter visade sig totalt handlingsförlamade och ryggradslösa, föredragande sin egen semester före sitt ansvar och förtroende. Detta är sommaren då media ena sekunden förmedlar desinformation, för att nästa dag varna för att Sverige är utsatt för just desinformation och informationskrigföring.

Detta är sommaren då bostadsbristen är katastrofalt hög. Detta är sommaren fattigpensionär åter blir ett begrepp. Detta är sommaren då jägare och sportskyttar anses vara det stora problemet istället för illegala vapen och dess brukare. Detta är sommaren då tjänstemän visar sig ha mer makt än politiker. Detta är sommaren när präster blir halshuggna. Detta är sommaren då sjukvården, åter igen, går på knäna på grund av personalbrist. Detta är sommaren då Europa brinner.

Detta är sommaren då allt verkar gå käpprätt åt helvete.

Och sommaren är inte slut.

Men julgranen brinner inte. Sverige är tryggare än någonsin. Alla som fått det sämre, räck upp en hand.

Min sinnesstämning är lika bitter som morgonkaffet som blivit kallt. Jag ser hur vissa tappra kämpar; räddningstjänsten, poliser, vårdpersonal, socialsekreterare, lokalpolitiker, militärer, tjänstemän. Alla gör vad de kan för att täppa till sprickorna. Hos några tappra få finns fortfarande hoppet, tron och viljan att förändra, att göra skillnad. Dessa människor är mina hjältar. De har ännu inte gett upp.

Det krävs ett mirakel av nästan bibliska proportioner för att vända utvecklingen. Det krävs samling och enighet, beslutsamhet och långsiktighet. Det kommer att krävas uppoffringar och vilja. Historiskt har Svenska politiker kunnat lägga partipolitiken åt sidan och enas vid stora utmaningar. Klarar dagens politiker av att axla och lösa uppgiften?

En antropolog, en prepper och en storm #prepperSE

Det händer ibland att man läser något som stämmer så väl överens med sin egen uppfattning, världsbild och analys att det nästan är skrämmande. Nyss snubblade jag över en text av Tobias Stone. Jag har aldrig hört talas om personen förut, men han säger sig ha en bakgrund i arkeologi, antropologi och historia. Egentligen spelar inte bakgrunden så stor roll i detta fall. Vad som spelar roll för mig är innehållet i texten.

Utgångspunkten är att historien går i cykler och att vi som människor alltid upprepar dessa cykler utifrån ett stort perspektiv. Vår historia är en krigisk och konfliktfylld berättelse. Av historien kan vi extrapolera framtiden då väldigt lite tyder på att vi, som människosläkte, kommer att bryta dessa cykler. Även om det inte går att förutse exakta skeenden kan den generella trenden pekas ut. Och enligt Stone pekar denna stadigt mot en ny stor, omvälvande kris i världen.

Stone påpekar också klokt att det nästan är omöjligt att mitt under ett sådant skeende kunna peka på en enskild händelse som är den utlösande faktorn. Däremot är det mycket lättare att i efterhand kunna se vilken händelse som var gnistan och hur den påverkade en rad andra redan negativa skeenden. Om denna händelse redan skett eller kommer att ske är nästan omöjligt att säga. Följderna sker oftast inte direkt utan med en viss fördröjning. Kanske var Brexit en sådan gnista?

Själv brukar jag tänka på den negativa trenden, eller spiralen, som ett storm som håller på att blåsa in. Det går att se ovädret, men det går inte att uppskatta om det kommer att blåsa in över mig, hur allvarlig stormen kommer att vara eller hur länge den kommer att vara. Däremot kan jag med säkerhet konstatera att jag inte kan göra något åt stormen. Det spelar ingen roll om jag gapar och skriker mot den. Det spelar ingen roll om jag hotar den. Det spelar ingen roll om jag blåser på den. Allt jag kan göra är att förbereda mig på den och varna mina medmänniskor.

Nu kommer säkert många hävda att jag minsann kan göra skillnad. ”Engagera dig politiskt”, ”gå med hemvärnet”, ”skriv en insändare” och så vidare. De som hävdar detta har inte förstått omfattningen av problemet. Det är lika naivt att tro att bara för att jag och hela Sverige blir klimatneutrala kommer hela jorden att räddas. Världen är större än Sverige och Europa. Det finns krafter i rörelse som fullständigt ignorerar vad jag eller för den delen Sverige tycker och gör.

Så jag tänker inte försöka stoppa stormen. Vad jag tänker göra är att göra det bästa av situationen och se till att öka oddsen att klara av stormens konsekvenser, vilka de än må vara.

Innan du viftar med defaitist-kortet, läs vad jag skrivit en gång till och läs Tomas Stones text. Kom ihåg att jag INTE syftar till ett specifikt scenario utan en generell trend. Vad detta mynnar ut i vet varken du eller jag.

Plan B – del 3 #prepperSE

wp-1469124293301.jpgEn explosiv utandning och en ofantlig lättnad. Den sista stora pusselbiten är nu på plats. Jag har min nya bug-out-location (BOL), som också kommer att bli mitt framtida hem. Eftersom en del av framtiden handlar om att återta den opsec jag tidigare frivilligt givit upp, kommer jag inte att säga något om var det nya stället ligger mer än att det ligger norr om Dalälven.

Platsen är avlägsen, vid vägs ände, omgiven av skog. Marken är stor nog att kunna både ha djurhållning och odlingar. Jakträtt för småvilt ingår, samt viss älgjakt. Även om jag inte tänker försöka överleva på jakt så är det ändå skönt att ha möjligheter.

Initialt kommer en tid där jag behöver förflytta stora delar av mitt lager dit. Eftersom det är en bra bit att åka kommer detta att ske i etapper. Så jag får stå ut med att ha lite oordning ett tag framöver. Samtidigt kan jag nu också sätta mig ner och planera alternativa färdvägar och även börja den riktigt långsiktiga planeringen.

Det har varit en tuff resa och jag har tappat både tid, energi och ibland även hoppet. Det känns egentligen fel att skriva att jag ser positivt på framtiden, då det enbart gäller min egen beredskap. Blickar man ut i den stora vida världen finns det inte mycket som pekar på att framtiden är något att se fram emot. Men jag unnar mig idag ett ögonblick av lättnad och lycka.

Plan B – del 2 #prepperSE

Nu är det äntligen gjort. Även om det kändes vemodigt. När väl dammet nu börjat lägga sig och allt börjar falla på plats är känslan mycket mer positiv. Allt går enligt plan – Plan B. Huset är sålt. Jag är skuldfri. Känslan att inte längre vara piskad att springa i hamsterhjulet är nästan overklig. I tio års tid bar jag oket, tvånget att tjäna så mycket pengar som möjligt för att kunna driva runt ett hus, med allt vad det innebär. Nu är jag ekonomiskt fågelfri. Jag måste inte längre ha ett arbete med en relativt hög lön. Nu kan jag i teorin välja vilket arbete som helst, även deltidsarbete, bara det täcker hyran och mat.

Nästa punkt på listan är att hitta ett långsiktigt boende. Under cirka tre år framåt kommer detta att fungera som min Bug-Out-Location (BOL). Sedan ska jag flytta dit permanent. Jag har ögonen på några intressanta objekt. Exakt var jag hamnar är som jag skrivit tidigare inte så viktigt, även om jag har en förkärlek för Norrland. Däremot ska det uppfylla en rad krav som jag skrivit om tidigare.

Under tiden måste nya kris-planer upprättas. Ny stad. Nya förutsättningar. Att bo i lägenhet ställer helt andra krav på dels vad man får plats med och kan förvara hemma och dels på var, när och hur jag tar mig här ifrån. Tydligt är i alla fall att det är dags att bygga sig en bättre Bug-Out Bag (BOB).

Vidare under Plan B finns att förbättra min egen fysik. På grund av sjukdom och medicinering har jag tappat enormt mycket kondition och gått upp rätt mycket i vikt. Positivt är att jag tror jag sakta håller på att bli bättre, vilket gör att jag inte längre är helt ”fängslad” hemma och på så sätt äntligen kan börja göra lite längre promenader i ett inledande skede för att börja återuppbygga konditionen. Vikten kommer att bekämpas med LCHF, som bevisligen fungerar bäst för mig.

Trots att jag under de senaste veckorna känt mig rätt nere då det varit så mycket att göra och tänka på, har jag aldrig tappat fokus eller vilja. Att nu äntligen kunna andas ut är en lättnad och ingjuter nytt hopp inför framtiden.  Nu är det bara full fart framåt som gäller!

Flytten är nu avklarad.

Flytten är nu avklarad.

Hem, ljuva hem #prepperSE 

Tio år. En fjärdedel av mitt liv. Så länge har jag bott här. Väldigt mycket har hänt innanför husets väggar. Glädje. Sorg. Hopp. Längtan. Kärlek. Ilska. Smärta.

Nu är det slut. Detta är det sista inlägget som skrivs här ifrån. När jag tog beslutet att sälja kändes det rätt. Nu är jag inte lika säker. Antagligen är det bara nostalgi över en epok som tar slut.

Men detta är mitt frivilliga och medvetna val. På lång sikt är det rätt och jag lämnar huset utan skulder. Plan B är satt i verket och det känns skönt att komma vidare.

Vad som slagit mig är hur viktigt ett tryggt och stabilt hem är. Man tar det för givet, men när man står utan blir det väldigt tydligt. Ett hem är skydd mot vädrets makter och det näst viktigaste efter syre.

Tanken på att tvingas lämna sitt hem blir väldigt tydlig. En olycka, naturkatastrof, krig eller ekonomisk kris kan alla ofrivilligt tvinga människor iväg från sitt hem. En sådan tragedi påverkar mer än man tror, även under normala omständigheter. 

Vid ett SHTF där stora mängder människor tvingas från sina hem kommer att skapa människor med mycket mer mentala trauman än själva orsaken till krisen. 

Exakt ur denna aspekt påverkar är svårt att förutse. Säkert är att det bidrar till att öka stress och ångest i en redan svår situation. 

Detta gäller även den som är förberedd. Att tvingas ”bugga ut” lämnar ingen garanti att det du lämnar kommer finnas kvar sedan. Skillnaden är så klart att den förberedde är medveten om risken och förhoppningsvis vidtagit mått och steg för att minimera riskerna vid ett sådant scenario. 

Utflyttad. Bara städning återstår.

Tänk om du förlorar allt #prepperSE

Det finns många talesätt eller fraser som används för att peppa och stötta människor som av en eller annan anledning har det jobbigt. Nästan alla är klichéer och fyller väldigt lite, om någon, nytta. ”Bryt ihop och gå vidare”. ”En dag i taget”. ”Ryck upp dig och kom igen”. ”Efter regn kommer sol”. ”I morgon kommer det att kännas bättre”. ”Nu kan det bara bli bättre”. Ni känner alla till dom och kan säkert lägga till hur många fler som helst.

Givetvis är syftet för det mesta att vara vänlig och visa omtanke när säger eller skriver dessa uttryck. Det kan vara svårt att stötta någon i kris eller i en svår situation och eftersom alla människor reagerar olika blir det ännu svårare att veta hur man ska agera. Oftast är det faktiskt inte så mycket vad man säger, utan att man finns där, som är det största stödet. Detta även om personen inte direkt visar uppskattning.

Alla måste genomgå och hantera sina kriser. Tiden att gå igenom detta varierar givetvis beroende på en rad faktorer och omständigheter. Vad som är viktigt att vara medveten om är att detta måste få ta tid och att det inte har något med vilja, vinnarskalle, överlevnadsinstinkt eller styrka att göra. Givetvis kan man förtränga krisen och låtsas som det regnar. Vad som då riskerar hända är mycket värre. Att inte hantera effekterna av en kris kan resultera i Post Traumatisk Stress Disorder, missbruk, psykos eller andra otrevliga yttringar.

Vad är du som prepper beredd att förlora? De flesta preppers är nog fullt medvetna om att de vid ett SHTF kan förlora elektricitet, vatten, pengar och trygghet. Men tänk om du förlorar ditt förråd med all mat, allt vatten, alla prylar. Bortsett från de fysiska problemen det medför (törst, hunger etc), är du mentalt förberedd att hantera detta? Hur kan du tänkas reagera i en sådan situation? Tänker du nu tanken ”men det kommer aldrig hända” går du i samma fälla som de som inte preppar gör.

Den mentala fallhöjden är avgörande för hur allvarlig en kris blir rent psykologiskt. Den som är beredd att förlora allt kommer lättare igenom en kris. Observera att jag skriver ”lättare”, inte oberörd eller oskadd. Vill man vara förberedd är det lika bra att löpa hela linan ut, och då måste man också våga tänka på det otänkbara. Trots allt är det ju det prepping handlar om, att förbereda sig för det som inte får hända.

Om du förlorar dina förråd är risken stor att du måste hantera en mental kris ovan på vad som har hänt (SHTF). Din plan A är omintetgjord. Vad är din plan B? Vad är plan C? Kan du ens komma över första steget i Kübler-Ross-modellen som är förnekelse? Vad händer när denna förnekelse övergår till ilska?

För att överleva med den mentala hälsan i behåll måste vi bearbeta kriser. Vi måste få vara ledsna, arga, deprimerade, apatiska. Vi måste få grubbla, vända och vrida, tänka på alla ”om”, ”men” och ”kanske”. Eftersom tror jag har har en övervägande manlig läsarskara vill jag trycka extra mycket på att detta har ingenting med kön att göra. Det är inte tufft eller manligt att inte visa känslor. Gör inte misstaget att tro att bara för att du har en penis mellan benen så kan du förtränga känslor. Då fastnar du i första steget (förnekelse).

Allt tar tid. Men den som kan anpassa sig har större möjligheter att överleva. Lås dig inte mentalt på hur en kris kan utspela sig. Var öppen för alla tänkbara scenarier, från de ”små” personliga upp till de världsomvälvande. Livet kommer inte upplevas som mer rättvist vid ett SHTF. Det enda du kan vara helt säker på är att det aldrig blir som du tänkt och planerat för.

En glimt av framtiden #prepperSE

Bakfylla. 40% av mina följare på Twitter lär vara bakfulla idag. Midsommaraftonen har passerat. Britterna lär också vara en smula bakfulla, men av helt andra anledningar. Och övriga Europa verkar vara i ett slags chocktillstånd. Brexit. Ordet som gett upphov till så mycket känslor. Att det brittiska folket nu röstat för att lämna EU är ett konstaterat faktum. Demokratin har fyllt sin funktion och majoriteten har bestämt. Läser man media får man intrycket att britterna har röstat fel utifrån ett objektivt perspektiv. För mig är detta ett ytterst märkligt sätt att framhäva sin egen subjektiva åsikt.

Personligen har jag egentligen ingen åsikt i frågan och eftersom jag inte får rösta har jag ingen anledning att ta ställning heller. Jag förstår båda sidornas argument (de sakliga argumenten, ska tilläggas). Något som är mer intressant för mig är att följa hur människor reagerar på en omvälvande händelse. Resultatet att lämna EU var trots allt något av en skräll. Ingen hade trott att det verkligen skulle bli så. Ändå hände det. Det är just detta som gör detta så intressant.

Anledningen till mitt intresse är framtiden. Min tes har alltid varit att människor reagerar primärt känslomässigt, impulsivt. När det gått ett tag och känslorna fått ge vika för eftertanke kommer de logiska resonemangen. Beteendet passar bra in på reaktionerna på Brexit. ”Lämna”-sidan översvämmas av ett lyckorus, eufori och en tro att allt nu kommer att bli underbart och perfekt. ”Stanna”-sidan fylls istället med ilska, depression, apati och domedagsutfästelser. Gemensamt är en reaktion med känslor.

Själv är jag långt ifrån immun från detta sätt att reagera. Det finns mycket goda skäl att argumentera för att detta sätt att reagera gör oss mänskliga. Om beteendet inledningsvis baseras på känsla kan vi som preppers alltså dra vissa slutsatser som eventuellt kan ge vägledning vid ett SHTF. Beroende på scenario kan man räkna med att människor kommer reagera på ett emotionellt plan först. Rädsla? Ilska? Apati? Allt fokus kommer att vara riktat mot orsaken (om den går att peka på). Sedan kommer konsekvens-analysen igång.

Detta kommer givetvis inte vara den enda drivande faktorn i människors beteende vid en kris. Dock kan det vara värt att fundera kring och, särskilt nu, observera hur exempelvis media, politiker och andra officiella instanser reagerar och agerar.