Detta är en fortsättning på ”Varför vill du överleva?”.
Att människor rent allmänt och generellt vill överleva är ju ingen hemlighet. Det finns alltid en motivation bakom denna önskan och strävan, vilket jag berörde i det tidigare inlägget länkat ovan. Nu tänker jag bli personlig och försöka förstå min egen motivation. Anledningen till detta är att det verkar finnas en (miss)uppfattning att preppers skulle ha några speciella skäl att vilja överleva en större katastrof, kris eller SHTF. Knutet till detta verkar det också finnas en strävan att ”komma på” en prepper att vackla i denna beslutsamhet. Att hitta en spricka i en rustning. Gärna skadeglatt påpeka brister i ens beredskap. I stället för att be folk sköta sitt och skita i andra tänker jag anamma en slags transparent motvikt. Ett fönster in i mina kognitiva processer.
Det finns så många missuppfattningar kring prepping och preppers. En av de vanligaste, som det kanske ändå talas minst om, är att preppers på något sätt är allvetande orakel som har svar på alla frågor kring krisberedskap. Själv är jag fullt medveten om hur stora brister jag har i min kunskap inom en rad olika ämnen. Jag kan till exempel inte baka eller inte odla. Hela poängen med prepping är att på alla sätt förbereda sig genom att dels lära sig nödvändiga kunskaper och dels förrådsställa nödvändigheter. Detta är en process som oftast sker över lång tid och inget man kan förmedla i några korta fraser eftersom allas förutsättningar är olika.
Vad som däremot är sant när det kommer till preppers över lag är att prepper troligtvis gått igenom ett otal scenarier i sitt huvud hur ett SHTF-scenario kan utspela sig. Själv har jag spelat upp så många scenarier att jag inte kan komma på ett enda jag inte berört. I dessa tvingas man tänka obehagliga tankar och försöka förutse hur detta påverkar både ens omgivning och sig själv.
Som prepper är jag fruktansvärt medveten om hur sårbart vårt moderna samhälle är. Allt vi har byggt upp kan raseras på bara ett par veckor. Sårbarheten är avstampet i mitt eget preppande, men det i sig var inte själva motivationen till att börja. För min egen del var det min son. Att ensam ansvara för ett barn kräver ansvar. I min värld handlar det ansvaret också om att kunna sörja för barnet under andra omständigheter än den normala vardagen. Det var så det började, motiverad av ett par blå klara och oskuldsfulla ögon under en blond kalufs, som såg på sin pappa med full tillförlit. Ett förtroende en förälder aldrig kan svika.
Jag har aldrig svikit min son. Han har inte haft mycket prylar, men alltid en närvarande pappa. Detta är jag idag stolt över. Men nu behöver han inte längre mig. Snart är han vuxen och längtar efter att stå på egna ben. Som sig bör. Även om han alltid är välkommen att leva i BOL Norr med mig så är det inte samma sak längre. Han måste hitta sina egna vägar i livet och jag kommer alltid finnas där, men det är inte så att han är beroende av mig på samma sätt som när han var yngre.
Med min största, och första, motivation sakta borttynande tvingas jag åter ställa mig själv frågan vad det är som driver mig. Tro mig, detta är inte så lätt som man kan tro att det är. Kanske kom jag fram till ett delbetänkande i ”Vad fan håller jag på med?”. Där skrev jag:
”Men jag tror nog att svaret på frågan ‘vad fan jag håller på med’ är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.”
Detta ger dock inte svaret på frågan om motivation, om varför. Möjligen ger det ett svar på vad målet är.
Hade jag inte blivit ofrivilligt ensam hade jag haft minst fem anledningar till att preppa – antagligen fler. En sambo och en flock hundar. Under många år hade jag mer motivation än jag egentligen behövde. Nu har jag … inget.
Nu måste man inte ha en extern motivator. Sin egen överlevnad borde ju vara gott nog. Samtidigt känner jag en saknad över att inte längre ha någon annan än mig själv att preppa för. Personligen finner jag större mening med det. Och nu tror jag vi börjar nå pudelns kärna. Vad är jag som prepper utan mening, utan motivation? Är det så illa att jag behöver en extern motivator för att finna mening? Är jag så självutplånande att min egen överlevnad inte räcker till för att vara motivation nog?
Möjligen finns det ytterligare en sten att vända på, som jag inte berört ännu. Är överlevnad i sig inte nog, utan måste det till något mer? Att leva och frodas. Helt plötsligt blir frågorna existentiella. Det är lätt att leva för någon annan, men att leva enbart för sig själv, är det skäl nog? Krävs det faktorer i ens liv som inte går att lagerhålla? Tillhörighet, samhörighet, närhet, kärlek. Är detta vad jag själv behöver för att känna motivation? Kanske är detta vad som krävs för att leva och frodas. Den krassa sanningen är att jag inte vet.
Kanske var min son något på spåren när vi hade en diskussion för några år sedan kring att inte ta internet för givet. Han hävdade bestämt ”vad är det då för mening att leva, om jag inte kan prata med mina kompisar?”, givetvis fullt med drama som bara en fjortonåring kan uppbringa. Jag hävdade då att det finns annat värt leva för. Lyckligtvis frågade han inte ”vad” utan kontrade istället med ett ”du fattar inte”.
Så sitter jag här, ensam i mörkret. Jag fattar inte. Jag vet inte. Är mitt preppande bara ett eko, en ritual, ett försök att hålla kvar vid något som varit. Det går av bara farten för jag är så van. För vems skull ska jag överleva? Vem kommer sakna mig? För vem måste jag vara stark? Allt som återstår är mitt ego, självbevarelsedriften, viljan att leva för livets skull. Om det är nog vet jag inte. Vad jag däremot vet är att det aldrig blir som man tänkt sig. I denna kontext blir uttrycket ett hopp, en livlina. Kanske finner jag någon eller något på vägen. Kanske finner någon eller något mig.
