Den realistiska planen – budget #prepperSE

Sist jag gjorde detta blev det ett himla liv. Då hävdade jag att jag skulle klara mig att leva på 18900 kr per år, vilket verkade vara något otänkbart för de allra flesta. I efterhand kanske det var lite dumt att kasta ur sig något sådant utan att förklara alla stegen mellan det tänkta målet och nuläget. Så därför låtsas vi inte om det inlägget utan börjar från början. För jag gissar att ingen kommer höja på ögonbrynen när jag säger att en framtida årskostnad kommer att ligga på 78500 kronor? Faktum är att det är inte särskilt långt från vad min årskostnad var innan jag tvingades flytta söder ut i somras.

Budgeten ser ut som följer:

Utgifter Kostnad per år
Fastighetsskatt 1200
Bilförsäkring 4000
Internet 6000
Jaktkort 300
Vägavgift 300
Försäkring hus 1500
Sophämtning 1600
El 6000
Drivmedel 12000
Mat 30000
Bilskatt 3600
Underhåll bil 12000
Summa per år
78500
Per per månad 6542

Anledningen till att jag så öppet redovisar detta är för att i framtiden sedan kunna påvisa hur detta kan dras ner. Som synes finns ingen kostnad för hyra eller amorteringar och det är för att jag inte kommer ha några sådana. Huset och marken är redan betald. Fastighetsskatten är dock något jag inte kommer komma undan.

I detta scenario kommer jag att ha ett vanligt heltidsarbete och kommer behöva min bil med allt vad det innebär. För er som följt bloggen ett tag är detta alltså en del av min gradvisa övergång som jag skrivit om tidigare. Förhoppningen är att kunna flytta upp till BOL Norr och jobba ett par år för att kunna göra de nödvändiga inköp som krävs för att ta det hela i en mer självförsörjande inriktning. Om min initiala kalkyl håller och att jag kan vara disciplinerad nog med sparandet kan detta åstadkommas på ett år. Realistiskt är nog två eller tre år eftersom det garanterat lär tillkomma kostnader som jag inte kan förutse idag. Fast väl på plats spelar det inte så stor roll. Målet är inte att bli självförsörjande från dag ett utan att sakta och metodiskt jobba mig mot det målet.

Det samma kan också sägas om den ekonomiska friheten. Över tid kommer jag att kunna välja att eventuellt gå ner i tid, om det är möjligt hos en framtida arbetsgivare, eller rent av byta spår och bli egenföretagare (igen). Här börjar jag nå gränsen för hur långt jag rimligtvis kan spekulera in i framtiden. Dessa frågor får funderas kring vad det lider.

För att återgå till min lilla budget ovan. Som ni ser har jag tagit med matkostnader för inköp av mat. Eftersom jag inte planerar att äta upp mitt förråd av mat, som även i framtiden ska fungera som buffert, får jag vara beroende av matvarubutikerna ett tag till. Men detta är en post som garanterat kommer minska i takt med att jag får igång odlingar och djurhållning, även om en del av den ”vinsten” kommer att flyttas över till kostnader för foder, hö, halm och annat som hör djurhållning till. Utgiftsposter kommer att ändras, flyttas, tillkomma och försvinna. Det är jag helt medveten om.

Vidare kan jag också konstatera att jag räknar med att initialt fortsatt kommer vara inkopplad på det fasta elnätet. Även om elförbrukningen är väldigt låg så kan jag inte komma undan de fasta avgifterna. Problemet är att om jag idag säger upp elabonnemanget kommer en ny inkopplingsavgift vara skyhög, om jag av någon anledning skulle behöva återansluta mig. Jag har också räknat på ett mycket dyrare internetabonnemang än jag kanske egentligen behöver (ett utan begränsad datamängd). I och med att jag inte vet vad jag kan få för jobb, men gissar på att det kommer fortsätta vara inom IT, så kan det vara nödvändigt.

Det finns två saker som inte är med på listan som det alltid dyker upp frågor om; vatten och avlopp. På marken har jag en egen brunn med tjänligt vatten. Vad gäller avlopp finns inget krav på anslutning till kommunalt vatten och avlopp. Jag kommer att investera i godkänd lösning för avlopp baserat på vilka krav som kommer ställas från kommunen. Att jag inte tar upp den i budgeten är helt enkelt att detta är en infrastrukturkostnad som inte kommer vara återkommande.

Ovan har jag alltså ett ekonomiskt utgångsläge. Ett realistiskt och väl tilltaget sådant. Det blir väldigt lätt att se vad det är som driver de framtida kostnaderna, vilket är bilen. I en framtid kan jag förhoppningsvis slippa detta, men exakt hur det ska gå till får jag lämna för nu. Om någon undrar över mobiltelefon så kommer jag använda mig av kontantkort. Jag ringer och SMS:ar väldigt lite, dessutom använder jag inte mobiltelefonen för att surfa på, så jag gissar på att det kanske går åt ett par hundra per år.

Annonser

Göta Petter! #prepperSE

Stopp!

Tack snälla, jag är helt överväldigad. På under tre timmar har jag fått så mycket donationer till bloggen att jag inte bara klarar nästa år, utan även året där på och lite till. Jag är inte så lite rörd, ödmjuk och tacksam. Alla ni som bidragit… Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Ord känns otillräckliga. Vet att ni har min eviga tacksamhet.

Tanken var ju aldrig att be om donationer nu. Allt jag gjorde var att rada upp de alternativ jag hade att välja på, utan att tagit ett beslut. Nu har ni kära läsare gjort valet åt mig. Hur kan jag ens fundera på något annat än att fortsätta när jag fått ett sådant massivt stöd?

Åter igen, tack så otroligt mycket! Om ni någon gång hör någon säga att preppers är egoister, hänvisa dom hit till detta inlägg. Ni är helt enkelt underbara, vilka ni än är där ute.

Why do you cry? What did I say?
But it’s just rain I smile
Brushing my tears away

Bloggens framtid #prepperSE

Jag har i det längsta dragit på detta inlägg eftersom jag inte vet hur jag ska formulera mig. Risken är att det kommer framstå som antingen ett hot eller tiggande. Så vi får se hur det blir.

För att vara krass – jag har inte råd att betala för bloggen och domänen urvaken.com. Orsakerna är många, men det har jag redan skrivit om tidigare. Kruxet är att jag hade hoppats på att annonsintäkterna skulle kunna täcka kostnaden så det blev ett nollsummespel. Så blev det inte. I början av året såg det ljust ut med gott om besökare på bloggen och det tickade in några kronor hit och dit. Men sedan sommaren har antalet besökare minskat. Antagligen beror det lite på mig själv då jag inte skrivit lika mycket som jag brukar, men det har tagit mycket energi att flytta och åter igen börja på ett nytt jobb.

Så nu står jag här med tre alternativ.

Lägga ner bloggen
Detta är det minst attraktiva alternativet. Trots allt tycker jag det fortfarande är roligt att skriva och det ger mig möjlighet att få inspel som är otroligt värdefulla. Dessutom vet jag att bloggen är uppskattad baserat på feedback jag får.
Något som skulle kunna uppfattas som en fördel för min egen del med detta alternativ skulle vara att jag skulle kunna återta min opsäk på sikt, för att i tysthet kunna flytta upp till BOL Norr och bara sjunka in bland skuggorna.

Gratis är gott?
Alternativ två är att köra vidare på den gratistjänst som WordPress erbjuder. Det innebär många begränsningar och att min domän försvinner, kvar blir den gamla urvaken.wordpress.com. Detta kanske fungerar ett tag, men om något är ”gratis” är det du som är produkten. Villkor kan ändras, förutsättningar försämras och som en icke betalande ”kund” sitter man rätt löst.

Be om hjälp
Det sista alternativet är att be er läsare om ekonomisk hjälp i form av donationer. Trots allt rör det sig inte om några större summor för att täcka bloggens kostnader. Idag fick jag information att WordPress höjer priset för den premiumtjänst jag har från $99 (890 SEK) till $125 (1124 SEK). Skulle varje läsare en normaldag skänka 5 kronor skulle den kostnaden vara täckt med råge. Men saken är den att jag inte vill vara beroende av något eller någon. Det ligger ju djupt rotat i ett prepper-hjärta att klara sig själv.

Så vad ska jag göra? Just nu tänker jag inte göra något alls annat än att gå och värma på lite ärtsoppa som ska roteras ut. Bloggens premiumabonnemang går ut den 30 januari 2019. Detta ger mig lite tid att fundera på vad jag ska göra.

T minus 1,5 år #prepperSE

Detta är en uppföljning av ”T minus 2,5 år”.

För två år sedan skrev jag att jag då trodde jag hade 2,5 år kvar innan jag kunde sjösätta min plan att flytta upp till BOL Norr. Idag hävdar jag att det är ett och ett halvt år kvar. Någonstans på vägen lades ett år till på min ursprungliga tidsplan. Så kan det vara och på sätt och vis är det inget som grämer mig. Kanske finns det anledning att åter komma om ett år och hävda att det fortfarande är 1,5 år kvar. Vem vet.

Något som dock är intressant att fundera kring är skillnaden mellan vad jag skrev för två år sedan och hur situationen är idag. Då vad den övergripande känslan att inte vara redo. Trots att jag på många objektiva sätt inte är mer redo idag än då finns där ändå en stor skillnad. Först funderade jag på om det kan ha varit att de steg jag tagit under dessa två år var nog för att lugna denna oro. Fast ur ett krasst fysiskt överlevnadsperspektiv har inte mycket blivit bättre. Det är inte mer mat, mer vatten, mer prylar, mer ved, mer medicin, mer allt som har gjort skillnad.

Förändringen är i princip helt mental.

Någonstans under dessa år har något hänt. Exakt vad vet jag inte, men jag har några idéer. En förändring gissar har sina rötter i det tankegods jag sådde för så många år sedan, som har tagit tid på sig att mogna. Det jag syftar på är att förlika sig med tanken på att något riktigt otäckt faktisk kan inträffa. Det har alltså tagit mig över tio år att smälta den fulla innebörden av vad en kollaps eller SHTF faktiskt betyder konkret. På sätt och vis är det kanske lite som att förlika sig med sin egen dödlighet. Denna acceptans skänker mig ett märkligt lugn och låter mig fokusera mer på en väg framåt än att fastna i funderingar kring om det ens är möjligt att vi kan stå inför ett SHTF i en framtid, hur en sådan kan se ut och hur det skulle påverka mig och mina närmaste.

Givetvis finns det fler aspekter. En del är att jag nu ser att min son kommer klara sig själv som vuxen, vilket jag berört i tidigare inlägg. Som förälder är detta ett monumentalt skifte. En annan del är att jag tvingats ur min trygghetszon mer än en gång den sista tiden. Jag har flyttat till främmande städer, bytt jobb, lärt känna nya människor, lärt mig nya kunskaper. Insett att värden inte går under fast det inte blir som tänkt sig, men det löser sig alltid på något märkligt sätt.

Tro nu inte att jag anammat en naiv livsåskådning. Men det viktigaste jag lärt mig under de gångna åren är faktiskt att inte oroa mig för saker jag inte kan påverka. Alltså, jag kan inte påverka om ett tredje världskrig bryter ut, men jag kan påverka min egen situation och mina egna förutsättningar. Att preppa är just det – att påverka sina förutsättningar för att klara en kris eller katastrof. Men att inte oroa sig för det man inte kan påverka handlar också om att finna sinnesro. I anknytning till det vill jag också uppmana framför allt unga läsare att sluta bry er om vad andra tycker om er. Det ligger inte på er att vara alla andra till lags.

Avslutningsvis kan jag äntligen se ljuset i tunneln. Oavsett tidsspann vet jag nu konkret hur jag ska ta mig till mitt mål. Detta är inte längre en Maoistisk femårsplan.

Utmattningens dimma #prepperSE

Vi har alla varit där. Kanske som nybliven förälder, under den militära grundutbildningen, inför en extra tung tentamen, efter veckor av för mycket övertid och för lite sömn eller på grund av sjukdom. Den obeskrivliga utmattningen, när man är beredd att kompromissa med precis vad som helst bara man får sova och vila. Känslan av att ha nått slutet för vad man klarar av. Ingen tanke fastnar, utom den om vila. Ögonlockens obeskrivliga tyngd. Yrseln. Illamåendet. När utmattningen tar vid slutar all form av logik. Hjärnan kortsluter. Objektivt har de flesta av oss också observerat människor som varit där, utan att själva nödvändigtvis varit utmattade. Det är lite som att bevittna någon som är rejält full.

Hur många av er har lyckats stanna upp i ett sådant tillstånd och fundera över situationen? Jag har själv varit där oftare än jag kanske egentligen vill erkänna. Några av tillfällena var jag, utan överdramatisera, enligt läkarna ett par dagar från döden. Givetvis hade dessa tillfällen med min sjukdom att göra, men andra gånger har det bara varit ren utmattning. Oavsett orsak till den där utmattningen har jag en nästan reflexmässig tendens till att tänka ”tur att detta är under normala förhållanden”. Oftast har jag kunnat hitta en lugn plats och tid till vila och återhämtning – vilket är just det kroppen skriker efter. Men om omständigheterna var annorlunda…?

I denna dimma av ren skär utmattning slutar logik och konsekvensanalys att fungera. Det finns så många fler riskfaktorer att ta hänsyn till bara för att få vardagen att fungera vid ett SHTF. Bara något så enkelt som att öppna en konservburk utan att skära sig, att säkert lägga i mer ved i vedspisen/kaminen eller lyfta av en kastrull med kokande vatten från spisen. Allt detta kan få katastrofala följder om något går fel. Och fel kommer det förr eller senare gå om man utmanar ödet tillräckligt många gånger.

Som vanligt är jag en stark förespråkare för att pröva saker medan det kan göras under kontrollerade former. Ett sätt kan vara att ”dygna”, det vill säga att hoppa över en natts sömn. Vanligtvis brukar timmarna mellan 03:00 och 05:00 vara de värsta. När man är som tröttast föreslår jag att prova söka upp lite algebra-uppgifter på nätet att lösa. När man misslyckats med detta är det läge att ta upp något praktiskt. Varför inte lära sig sticka (om man inte redan kan)? Eller något annat som är av praktisk natur. Lägg märke till hur den kognitiva förmågan och även finmotoriken fungerar – eller inte fungerar. Lägg också på minnet hur ni resonerar med er själva, vad för tankar som dyker upp. Gissningsvis lär det dyka upp tankar som ”detta test är idiotiskt och jag hatar Urvaken”.

Någonstans kommer ni komma in i en andra andning, där saker och ting känns mer normalt igen. Trots det misstänker jag att ni kommer göra det ni normalt gör saktare. Kanske en begynnande huvudvärk, avdomnade fingertoppar, lättfrusna, illamående, lättirriterade, apatiska. Alla reagerar vi olika men också annorlunda från gång till annan. Vill man utmana sig än mer kan man ge sig på att göra något fysiskt ansträngande, men det är inget jag rekommenderar på grund av skaderisken.

Allt detta riskerar bli vardag om skiten verkligen träffar fläkten. Det är så fruktansvärt lätt att överskatta sin egen förmåga när man är frisk, varm, utvilad och mätt. Därför är det extra nyttigt att utmana sig själv och försätta sig i obekväma situationer. Själv försöker jag göra det så ofta jag kan, så länge det är säkert. Det är det enda sättet jag har för att ta reda på hur jag själv fungerar i en annan situation än ett normalläge. Självinsikt kostar inget, väger inget och kan ge dig helt nya insikter om dig själv som inte bara är av nytta och glädje när apokalypsens fyra ryttare visar sig.

Att hjälpa eller inte hjälpa, det är frågan #prepperSE

Par i prepp skriver förtjänstfullt och tydligt hur de ser på att ta emot behövande vid ett SHTF. Prepp på mitt sätt följer upp med sina tankar kring det hela. Som sig bör utgår alla från sin nuvarande situation och kapacitet, vilket jag själv skrev om för lite mer än tre år sedan. Det var då och nu är nu. Saker förändras. Så jag tänkte resonera lite kring hur jag idag ser på att bistå med hjälp till den som skulle lyckas hitta BOL Norr under ett SHTF.

Först och främst behöver jag, precis som alla andra, se över vilka förutsättningar jag faktiskt har att hjälpa någon över huvud taget. En sådan begränsning är plats och sovplatser (läs bäddar). Detta för att kunna erbjuda enbart skydd och värme. Sedan kommer den där evigt närvarande frågan om mat. Just nu har jag mat för en person i två år. Räknar man lite på det inser man ganska snart att detta inte räcker särskilt länge om man är till exempel sex personer istället för ensam. För sex personer räcker lagret i fyra månader. Dubblera det och tiden halveras. Vatten är för mig en icke-fråga då jag har flera sätt att kunna tillgodose detta.

Som läget är just här och nu räknar jag mer att det kan komma någonstans mellan 6-8 personer, vilka alla är varmt välkomna. Detta är också en hyfsat lagom stor grupp för att uppnå redundans och kunskapsspridning. Personerna är en kombination av släkt och vänner som alla på något sätt kommer att kunna bidra till en god kunskapsbank, men också är detta människor som jag gör bedömningen är duktiga att fungera i grupp.

Så vad händer då om någon oförutsedd dyker upp som behöver hjälp? Är den en mindre familj av människor jag sedan tidigare känner eller i alla fall har en relation till är chansen rätt stor att vi kommer kunna lösa detta. Finns det barn med i bilden kan jag lova att ansträngningarna kommer öka. Men det finns aldrig garantier. Det är just det som är hela poängen med detta inlägg. Jag kan aldrig stå som garant för någon annans krisberedskap, säkerhet och trygghet – annat än för min sons. Givetvis kan jag upplåta plats till tält, en husvagn eller husbil. Men tro inte att det betyder att platsen kommer med all-inclusive. Precis samma sak kommer gälla alla som delar tak. Alla måste hjälpas till för att säkra morgondagens mat på bordet eller nästa vinters vedförråd.

Med det sagt kommer jag inte heller kunna husera allt för många. Det finns utrymme för några få ”extra”, men inte många. Att hänga upp sin framtida överlevnad på andra människors välvilja är direkt oansvarigt om man idag har möjligheten att vidta åtgärder för att undvika detta. De med en stående inbjudan till BOL Norr har inget frikort från sitt eget ansvar.

Svalnande intresse för prepping? #prepperSE

Statistik kan vara en lömsk ledsagare, men jag tänker ändå basera en spaning på just statistik. Vad jag ser har trafiken till bloggen minskat med ungefär 30% jämfört med i våras. Då räknar jag hur normaldagar ser ut när inga nya inlägg postas. Detta skulle lätt kunna vara en nedslående insikt på många sätt. Den första instinkten är att folk helt enkelt har ledsnat på prepping. Det är inte längre nytt, spännande eller intressant. Men jag tror det kan bero på helt andra faktorer.

Till att börja med har nästan all kraft och energi i ankdammen riktats mot valet och dess efterspel. Så mycket dominerar denna rapportering att det helt dominerat det svenska nyhetsflödet sedan augusti. Det enda som egentligen kunde konkurrera om utrymme var alla skogsbränder i slutet av sommaren. Lika så har valet dominerat samtalet i sociala medier och polariseringen driver på tjafset än mer, vilket i sin tur rapporteras av media, vilket skruvar upp tonen än mer. Detta navelskådande tränger undan nästan all rapportering från utlandet och fullständigt kväver andra nyheter, som i mångt och mycket är mer intressant och relevant.

Mina besökare hittar dock inte bloggen via media. Men när det blir ändå tydligt när media rapporterar om något som handlar om t.ex risken för konflikter, ökad social oro eller andra ämnen som indirekt eller direkt berör sådant som vi preppers funderar kring. Generellt misstänker jag att folks medvetande är fullt fokuserat på politik och inte på krisberedskap tack vare ett ständigt bombardemang av rapporter kring valresultat och regeringsbildning från alla håll och kanter.

En annan orsak kan också vara att fokuset som var gällande krisberedskap fångade upp de som var intresserade och att de antingen nu är preppers eller i alla fall tillgodosett sig den information de anser sig behöva. Alltså har ett behov av information tillfredsställts och ingen är längre ”hungrig” på mer.

Sedan ska jag inte frånta mig själv ansvaret att jag faktiskt skrivit mindre den sista tiden. Detta kan också vara en bidragande orsak. Fast jag har haft fler perioder under bloggens livstid där jag skrivit mindre och som inte påverkat besöksantalet nämnvärt.

Oavsett orsak verkar människors fokus vara på helt andra saker än prepping och krisberedskap. På sätt och vis kan jag tycka detta är illavarslande. Samtidigt kan jag inte ta ansvar för vad andra människor gör för val i sina liv. Personligen känner jag mig relativt trygg i min egen beredskap och kan bara förutsätta att gemene man gör en bedömning att de också har sitt på det torra. Tanken på att människors krismedvetande enbart skulle drivas av trender eller medias ständiga påminnelser gör mig inte lite orolig.

Veckorna som gått (98) #prepperSE

Den sista tiden har handlat mycket om att bara ta sig genom vardagen. Med ansträngd ekonomi och en lika ansträngd tarm har de sista veckorna varit rätt värdelösa. Samtidigt har små guldkorn vaskats fram. För att detta inte ska bli en klagosång tänkte jag fokusera på dessa ljusglimtar.

Det kanske bästa som hänt är att min läkare beslutat att ytterligare täta intervallen mellan medicineringarna. Detta har jag tjatat om under rätt lång tid eftersom det ganska konsekvent har rasat en vecka innan det varit dags att fylla på med medicin samt en vecka efter, då det i regel tar lite tid för medicinen att börja göra nytta. Förhoppningen är nu att tarmen ska kunna läka ut i lugn och ro utan dessa dippar. Kan tarmen bara bli ordentligt läkt kommer den ha lättare att stå emot på egen hand och i förlängningen minskar då mitt beroende av medicinen. Vilket skulle vara underbara nyheter på många sätt.

Nästa ljusglimt var att jag fått två nästan nya fåtöljer till skänkes av en arbetskamrat. Det är någon IKEA fåtölj (Ekenäs?), och eftersom jag behöver något vettigt att sitta i uppe i BOL Norr så tog jag emot dom med tacksamhet och glädje. Den första fick följa med upp till stugan i helgen som gick. Den andra får nog vänta tills i vår när nästa tripp upp troligtvis blir av. Jag har också lokaliserat ett bord som jag kan få gratis. Kvar är en bäddsoffa, sedan är allt möblemang klart.

Det sista guldkornet var resan upp till BOL Norr nu i helgen. Även om jag inte fick så mycket praktiskt uträttat, då jag hade en dokumentärfilmare hack i häl vela vistelsen, så var det ändå skönt bara att få vara där. På tal om filmande så ägnades stor del av tiden åt att ”göra saker som jag normalt gör”, fast med en massa ”could you please do that one more time”. Vad slutresultatet mynnar ut i har jag ingen aning om. Tanken verkar vara någon form av dokumentär eller personporträtt. Nog för att belgare kan ha lite udda intressen, men varför just jag skulle vara intressant övergår helt ärligt mitt förstånd. Kanske är det exotiskt med att stoppa in ved i en vedspis, diska utan rinnande vatten och äta ravioli på papptallrik? Till detta gjordes också en mer regelrätt intervju som kommer integreras i det hela, om jag förstod saken rätt. Roligt var i alla fall att introducera mat som knäckebröd, tubost, ärtsoppa, Bullens. Dessutom vågade sig den modige belgaren på snus.

När jag ändå var på plats passade jag på att ta med mig lite konserver hem för att rotera ut. Det motsvarade ungefär två veckors kalorier för en person när bokföringen blev klar. Så tills i vår gör jag bäst i att ha bunkrat upp motsvarande för att återfylla förråden. Mycket logistik och släp blir det. Fast detta ”tillskott” i skafferiet i lägenheten skapar en välbehövlig buffert i vardagen.

Relationer #prepperSE

Det är ganska lätt att peka på saker som kan komma att ändras drastiskt vid ett SHTF. Trots allt är det just denna omvälvande förändring som gör det så viktigt att ha en krisberedskap, en buffert för att dämpa negativ påverkan. Samtidigt kommer andra saker att förbli oförändrade. Det uppenbara är våra basala behov. Vad som troligtvis ändras är tillvägagångssättet att tillfredsställa dessa behov. Eftersom det är så lätt att fokusera på skillnader tänkte jag ägna lite tid till att fundera kring det som med stor sannolikhet inte kommer förändras.

Givetvis kan saker variera beroende på vilket SHTF-scenario man föreställer sig. Men jag när en misstanke att vissa fundamentala grunder kommer bestå. Främst tänker jag på olika förhållanden människor emellan. En förälders kärlek till sitt barn kommer inte att försvinna bara för att det inte kommer vatten ur kranen. Ett livslångt vänskapsband bryts inte för att elektriciteten försvinner. Ett sunt, kärleksfullt förhållande till sin partner kommer inte raseras för att man tvingas fly sitt hem. Goda relationer består, och jag tror det är viktigt att lyfta fram detta.

Tanken på en total kollaps som övergår i något slags Mad Max-scenario verkar tendera att spegla mänskligheten som omoraliska, känslokalla marodörer. Så enkelt kan man inte göra det för sig. De band man har till andra människor idag kommer följa med in i vilken riktning än världen väljer att ta. Under resans gång kan dessa relationer förändras, stärkas eller splittras, beroende på vad som händer och hur varje individ väljer att hantera detta.

Personligen är jag rätt värdelös på att vårda relationer. Det är sällan jag som ringer och frågar hur det står till. Detta beror inte på ett ointresse utan på att det inte faller sig naturligt för mig att söka kontakt. Mina när vänner vet om detta och de vet också att om jag inte hör av mig betyder det inte att jag inte bryr mig eller inte har något intresse av att vara en vän. Just detta har varit, och är fortfarande, en av mina absoluta svagheter. Men också något som jag är fullt medveten om och jobbar på att förbättra. För vissa som läser kan detta te sig märkligt, ungefär som att någon behöver påminna sig själv att andas. Och jag kan ärligt erkänna att jag är avundsjuk på de människor som är naturliga relationsbyggare.

Det är så klart inte bara de goda relationerna som följer med. Alla typer av relationer följer med in i ett SHTF, så även de dåliga. Frågan att ställa sig är om man vill hantera en toxisk relation i kombination med att allt annat skiter sig. Särskilt viktigt blir detta om man lever med en partner trots att förhållandet egentligen inte alls är bra. Sannolikheten är rätt stor att sådana konstellationer drastiskt minskar möjligheterna att klara sig genom en större kris eller katastrof. Även under normala omständigheter kan en skilsmässa lätt klassas som en personlig kris. Själv skulle jag verkligen inte vilja behöva hantera en personlig kris mitt under ett brinnande SHTF.

Även dysfunktionella relationer till familj och släkt riskerar att bli rejält problematiskt. Idag kanske det går att ignorera problemen eller hantera dom utan att lösa grundorsaken. Givetvis finns det nästan lika många orsaker till dåliga relationer som det finns människor och jag tänker verkligen inte försöka ge några råd i hur dessa problem ska lösas. Vad jag däremot föreslår är att försöka lösa det på ett eller annat sätt. Konkret kan man välja att försöka lösa problemet genom att antingen lösa de konflikter som finns och bygga upp en sund relation eller så kan man välja att avsluta relationen helt. Oavsett vilket, oavsett orsaker, är det bättre att veta var man har människor runt om kring sig.

Som konstaterats så många gånger är ensam inte stark. För att inte vara ensam krävs att de människor som ska samarbeta också fungerar ihop som en grupp, utan massa gammalt groll som riskerar bubbla upp och som bäst ta massor med energi, som värst lamslå hela gruppen. Att ha ett välfyllt förråd är bara en aspekt av att vara förberedd.

En vansinnig 7-åring #prepperSE

I min barndom spelade jag fotboll, som nästan alla andra barn i den åldern och på den tiden. Givetvis var jag ingen större talang, men jag hade ett viss mått av bollkänsla. Vad jag däremot hade var en väl utvecklad spelförståelse. Min lilla hjärna förstod att om vi alla i laget befann oss på våra, av tränaren tilldelade, platser kunde vi passa bollen runt den sedvanliga klungan som barn alltid hamnar i som spelar fotboll. Det andra jag hade var en järnvilja och ett temperament att matcha denna vilja med. Tyvärr saknade jag allt vad pondus, ledarskap och gruppförståelse heter. Medans alla i laget försökte vara Maradona försökte jag vara Garry Kasparov. Det är möjligt att vår tränare, som också var min bästa väns pappa, höll med mig, men det var nog också den enda. Men eftersom jag varken då eller nu var en tävlingsmänniska kunde jag ta det hela filosofiskt.

Hur som helst kom det sig en dag att det på vårkanten var en fotbollsturnering. Eftersom nästan alla pojkar i klassen var med i denna turnering hade vår fröken lovat att komma och titta. Ni vet den där sortens människa som genuint bryr sig om sina elever, som hade barnens fulla respekt och kärlek. Alltså var detta viktigt i min 7-åriga hjärna.
Tydligen gick det bra i turneringen. Så bra det nu kan gå när tolv stycken sjuåringar står i en klunga och frenetiskt sparkar på en boll. Så jag tillskriver slumpen att vi hamnade i final. Till och med jag fick lite vinnarskalle. Som det föll sig verkade det just bara vara jag som hade kvar denna vinnarskalle när motståndarna gjorde mål. Resten av laget gav mer eller mindre upp. Några hittade annat att roa sig med som att klättra i nätet på ett mål på en annan plan eller ha vattenkrig med vattenflaskorna.

Kvar var jag och några molokna kamrater som inte hade någon som helst intention att lyssna på mina rop om att kämpa, sprida ut sig och komma igen. Så exploderade mitt huvud. Inte av vilja att vinna, utan av ilskan över att alla bara gett upp. Jag lyckas få bollen vid mina fötter på egen planhalva och springer med den rakt mot motståndarna, utan någon som helst uppbackning av mina kamrater. Nästan framme vid målgården lyckas någon av motståndarna få upp ett knä rakt in i mitt lår. Mina ben viker sig och jag faller pladask ner i det saltsmakande gruset. Nu ännu mer förbannad försöker jag resa mig för att som bäst ta tillbaka bollen, men antagligen hade jag helt andra planer för den som hade stoppat mig. Lyckligt nog kunde jag inte resa mig. Smärtan i låret gjorde att jag föll tillbaka till gruset. Och där blev jag liggandes, gråtandes tillika över smärtan i låret som av vanmakt.

Jag hade gjort allt jag kunde och det räckte inte.

Den dagen lärde jag mig två saker. Jag är inte Maradona, men framförallt att man måste samarbeta för att nå hela vägen. Det spelar ingen roll hur många man är om en grupp inte jobbar tillsammans mot samma mål. Man kan tro att detta är en självklar sak för varje vuxen människa, en lärdom man lärt sig någon gång som liten, kanske gråtandes på en fotbollsplan. Ändå verkar oroväckande många inte begripa detta fundamentala faktum. Att kunna samarbeta kräver inte att man blir en autonom slav utan egen vilja. Det handlar inte om att någon är mer värd än någon annan.

Vem viktigast på en fotbollsplan? Vem är viktigast på en gård? Vem är viktigast i en grupp av goda vänner? Givetvis ingen. Alla har en roll att fylla, ett arbete att utföra. Om du planerar bygga ett dream team av överlevare, se för då till att alla är prestigelösa och kan samarbeta. Detta är i mina ögon överordnat alla andra kunskaper människorna i övrigt kan tänkas besitta. Denna egenskap, att vilja samarbeta, är något som verkar mer och mer ovanligt i ett samhälle som prisar narcissism och vassa armbågar. Att åsidosätta sitt eget ego kan vara svårt för den som är van att alltid stå i centrum, alltid få som den vill och alltid blivit uppmuntrad av detta beteende. Ändå är det just via samarbete som människan faktiskt nått dit vi är idag. Det var inte en Maradona eller Einstein som tog oss hit. Att förkasta 10000-tals år av framgång är bara korkat.

Snyftandes blev jag buren av planen av pappa. Min fröken var där och försökte trösta genom att berättade hur duktig jag varit och nästan gjort mål själv. Men nästan är inte gott nog i verkligheten. Blåmärket, nästan lika stort som låret, var min första lärdom, men långtifrån sista, i att ensam inte är stark.

Veckorna som gått (97) #prepperSE

Det är en period av stiltje. Ekorrhjulet tär på psyket. Lika så vanmakten. Det är så nära, men ändå så långt borta. Mitt tålamod testas till sitt yttersta. Varje minut skriker hela mitt väsen sin klagosång. Samtidigt är det också just denna längtan som är min drivkraft och motivation att kämpa vidare. Vetskapen om att det finns ett slut, om än i en framtid, är en den lilla strimma hopp som jag desperat klamrar mig fast vid. Det kanske är en dåres hopp, men hellre det än total misär.

Troligen kommer det bli en till resa upp till BOL Norr innan snön bäddar in gården för säsongen. En belgisk dokumentärfilmare har fått för sig att göra en dokumentär eller porträtt av en prepper. Ska bli intressant och se vad det kan bli för något. Samtidigt kan jag då passa på att verkligen testa hur pass väl mina förbättringar står sig mot lite kallare väder. Men jag kommer nog inte att få tid till att göra särskilt mycket produktivt under den helgen.

I övrigt händer som sagt inte så mycket. Jag har inga ekonomiska resurser längre att lägga på BOL Norr. Det enda jag kan göra från och med nu är att i bästa fall ta mig för åtgärder som i är nästintill gratis. Möjligtvis kan det vara så illa att jag inte ens kommer ha råd att åka upp annat än över semestern. Resan upp nu i november betalar lyckligtvis inte jag för. Just nu känns det faktiskt extra skönt att ha allt i sin ordning. Skulle skiten träffa fläkten finns det i alla fall en god chans att överleva på det som redan finns i lagren. Hela processen att ta nästa steg känns inte alls lika brådskande som det kändes när jag började från noll för så många år sedan.

Om jag nu bara kunde hitta lite mer ork i vardagen skulle det vara ett ypperligt tillfälle att plöja igenom lite böcker. Det är min backup-plan när ekonomin tryter, att samla kunskap, och min att-läsa-lista är lång nog för flera år. Kanske borde jag också fokusera mer på att skriva istället för att läsa. Det känns som att var enda kotte jag pratar med frågar om jag skrivit någon bok, och jag börjar bli trött på mina egna ursäkter. Jag lovar inget, men…

Höstlov #prepperSE

Det är en intressant upplevelse att bevittna människans kamp mot naturen på en väldigt lokal nivå. När jag köpte BOL Norr hade naturen tagit ett stadigt grepp över vad som en gång var en väl underhållen sommarstuga. Innan dess hade den förre ägaren haft ungefär samma förutsättningar som jag har idag. Han köpte en bit mark som varit en bondgård, som sedan avvecklats och under årens lopp hade naturen fått överhanden. För var gång jag är här karvar jag kvadratmeter för kvadratmeter tillbaka det som en gång varit. Övervuxna odlingar, stigar, hagar, vägar. Det går väldigt fort för naturen att sluka upp det människan jobbat så hårt för att kontrollera, och det tar väldigt lång tid för en ensam människa att mota tillbaka naturen igen.

Detta böljande, som jag i högsta grad är en del av, känns som en helt naturlig del av livet. Fast här försöker jag inte så mycket tvinga min vilja på naturen så mycket som att försöka samarbeta med den där det är möjligt. Det är inte direkt så att jag vill ha den perfekta villaträdgården med precisionsklippt gräsmatta. Tvärt om bryr jag mig inte så mycket om det estetiska utan är helt fokuserad på det praktiska. Så länge en stig inte är övervuxen bryr jag mig inte hur den ser ut, bara den leder dit jag behöver ta mig. Kanske är det en lyx, när det faktiskt inte finns någon platsbrist, att kunna ge plats åt områden som är ”vilda”.

Med det sagt finns det givetvis områden jag försöker ta mer kontroll över än andra. Särskilt de områden som ligger närmst byggnaderna. Det kan vara för att minimera risken att ett träd blåser om kull och landar på taket eller för att tät växtlighet direkt kring hus kan skada både fasad och grund. Efter att ha fällt några mindre granar som jag tyckte stod helt galet gjorde jag ett häpnadsväckande fynd, bara ett tiotal meter från sovstugan. Detta är alltså ett område jag varit kring ganska mycket då det ligger precis i anslutning till där de framtida odlingarna kommer ligga. Under granarnas tjocka barrtäckta grenar gömde sig en raserad jordkällare. Jag är fortfarande förvånad över att jag kan hitta något sådant efter mer än två år.

Egentligen är det kanske mer en grund, men det har en gång i tiden varit en jordkällare. Min förhoppning är att på sikt kunna återställa den till att åter bli en jordkällare. Trots allt har jag alltid haft i mina långsiktiga planer att bygga en jordkällare. Nu är grunden bokstavligt talat redan lagd. Så jag skänker en tacksam tanke till bonden som för länge sedan anlade den. Gissningsvis ligger den också i ett för marken optimalt läge.

När jag nu snart varit här en vecka slås jag också över hur det för varje gång blir lättare och lättare att anpassa mig till livet här. I början behövde jag tänka på alla detaljer, hela tiden. En sådan enkel sak som att komma ihåg att lägga i mer ved i spisen föll sig först helt onaturligt. Nu faller jag in i lunken efter något dygn. Denna läroprocess är ovärderlig. Skulle jag behöva ta min tillflykt hit innan jag flyttat upp ”på riktigt” så vet jag hur vardagen ser ut, vilka måsten som ska tas hand om och vad som ska prioriteras. Men också tidsåtgången. Allt tar längre tid när man gör det på ett, vad folk skulle kalla primitivt, sätt. Att värma tillräckligt med vatten för att tvätta kläder eller duscha tar runt en timme. Hemma i lägenheten räcker det med att vrida på rätt kran. Det tar tid att klyva ved och bära in. Det tar tid för kaffevattnet att koka upp innan spisen blivit varm på morgonen. Det tar tid att fälla, kvista och stycka ett träd. Det tar tid för ved att torka. Det tar tid att klä på sig för att gå på dass mitt i natten.Samtidigt är tid det enda jag har här.Det gäller bara att veta i vilken ordning saker ska göras. Detta lär man sig så klart, men det är skönt att ha gjort den resan nu och inte under ett brinnande SHTF.

Innan veckan började hade jag gjort en att-göra-lista. Den bestod av fyra punkter: få in all ved i vedboden, få upp akrylskivorna i sovrummet, täcka över delar av de framtida odlingarna samt laga vedboden. Detta är i princip klart nu. Det är bara några till lass med ved som ska flyttas. Dessutom har jag möblerat om inne i storstugan. Detta gav mer utrymme, så jag kunde (äntligen) få till en vettig vedförvaring inomhus. Sedan är nu ”vardagsrummet” förberett för de sista möblerna (bäddsoffa, soffbord och en fåtölj) som ska upp så småningom. I övrigt har en del tid ägnats åt att bara fundera och planera. Detta går dessutom utmärkt att göra när man staplar ved. Jag har också fixat och donat med småsaker, som att sätta upp fler så kallade dörrlampor som är ljus- och rörelse-känsliga och passar perfekt för mina ändamål.

I morgon beger jag mig åter söderut. Antagligen kommer jag inte komma upp förrän i vår. Med tanke på hur min ekonomi ser ut kommer det heller inte att bli särskilt mycket gjort nästa år. Jag har helt enkelt inte råd att genomföra några större projekt här uppe. Det får ge sig till tåls. Under tiden kommer jag försöka göra sådant som inte kostar så mycket, som att röja, plöja, fälla och gräva. Men nu börjar det bli tillräckligt ljust ute för att starta dagen. Mer ved ska bäras, klyvas och staplas. Och så ska jag ta en ordentlig titt på jordkällaren, när det är ljust nog att se lite bättre än igår.