Urvaken
Prepping för alla
Att fastna vid ett vägskäl #prepperSE
För första gången på väldigt länge vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig. Visst har jag börjat skriva texter som jag sedan kastat, men oftast för att själva premissen varit undermålig, inte för att jag inte vetat hur jag ska formulera mig. Nu har jag något att förmedla, men vet inte hur.
Vid varje lång resa känns alltid målet så långt borta. Så vänjer man sig vid resan, faller in i en slags lunk. Plötsligt är man framme och man undrar hur det kunde gå så fort. Våra liv är många parallella resor som sker samtidigt. Vissa korta, andra bokstavligt livslånga. Några tänker vi på varje dag, andra lunkar på i bakgrunden utan att göra mycket väsen av sig.
För ett par veckor sedan berättade min son att han och hans flickvän har börjat titta på lägenheter. De ska flytta härifrån, ihop och börja sina liv. Som förälder är detta ett bitterljuvt ögonblick. Själv hade jag ingen erfarenhet av det men hört från andra med vuxna barn hur det var. Bara för att vara glasklar så tycker jag att det är jättebra att min son vill klippa navelsträngen och stå på egna ben. Även om jag tycker han är väldigt ung, med mina ögon mätt kanske strax över 10 år, så finns det inte mycket jag kan göra för att hindra honom heller. Det finns alltid tio tusen invändningar man som förälder kan hitta kring varför detta är ett dåligt beslut, men jag kan inte längre hindra honom från att begå misstag. Visst kan jag försöka förklara men han kommer inte lyssna. Det gjorde inte heller jag på mina föräldrar.
Oaktat detta tänker jag vara lite egoistisk och vända blicken till min egen horisont. Som jag skrivit om på bloggen så många gånger ämnar jag flytta upp till BOL Norr. Jag har alltid sagt att det kommer att ske när jag ser att sonen gått klart skolan och står på egna ben. I vår tar han studenten och kommer säkerligen då ha hittat ett eget boende. Det lämnar mig fri att sjösätta min plan så småningom.
Det är just det där ”så småningom” som varit lite av en snuttefilt. Visst har jag haft siktet inställt på ett visst tidsspann, men det har alltid varit så långt borta. Nu är jag snart där. Kanske till och med snabbare än jag trott. Givetvis betyder det inte att jag måste agera direkt bara för att möjligheten finns där.
Nu när jag är i position att se framtiden tydligt känns det hela inte så lite skrämmande. Det är himla lätt att sitta och vara kaxig över något som kanske kommer att ske om fem år. Tvivlet har de senaste veckorna varit en ständig följeslagare och grubblerierna allt djupare. Trots att jag tänker göra en väldigt mjuk övergång har bara själva akten att flytta dit blivit som en brant klippvägg som tonar upp sig framför mig.
Har jag blivit för bekväm? All äventyrslust och inspiration har blivit som bortblåst. Varje potentiellt hinder känns så mycket större nu än för bara ett år sedan. Vinsterna känns små och triviala. Ändå skriker fortfarande en röst djupt i mig att detta är rätt. Inte bara rätt utan ett måste. Jag kan inte förklara det på annat sätt. Trots detta är jag åter rädd.
Inte heller har jag lyxen att söka stöd hos någon annan. Det finns ingen andra hälft som kan stötta, uppmuntra, avlasta eller sparka mig i röven. Aldrig har jag känt av ensamheten så som nu. Än värre är att jag inte har någon att dela eventuella framgångar med.
Då återstår också frågan vem jag egentligen gör detta för. Igen denna fråga som vägrar ge mig ro. Just nu kan svaret inte bli annat än att jag gör det för mig själv. Men om det finns så mycket tvivel, hur kan det då vara rätt? Jag blir inte klok på mig själv.
Det enda jag vet med säkerhet är att jag kommer att genomföra detta. Jag måste, även om jag snart inte längre vet varför. Livet är för kort för att inte våga följa sin dröm. Jag klamrar mig fast vid bilden av min egen dödsbädd, full av ånger över allt jag inte gjorde. För det var bekvämt att avstå, för att jag var rädd för det okända, för att det alltid fanns dåliga ursäkter att inte agera.
Alla veckorna som gått – del 7
En främmande röst inifrån lägenheten fick mig att hoppa till ute på balkongen. Redan efter den korta tiden som gått hade vi börjat vänja oss vid tystnaden. Att rösten inte kom från en människa inne i vardagsrummet var helt uppenbart, utan detta var en röst från en högtalare. Där inne satt er farmor med en radio i ena handen och ett finger över munnen, en signal åt mig att vara tyst.
Radion hade hon hittat i väskan – och den fungerade. Men det var något med rösten från radion. Rösten läste upp nyheter, men inte på det kliniskt kalla sättet jag var så van vid. Rösten darrade, skrockade och var full av känslor. Vem det än var som läste upp dessa nyheter var människan rädd och skakad. Den genuina rädslan penetrerade radiovågorna och träffade mig som ett slag i ansiktet.
Min far påstod att alla som fått höra världsomvälvande nyheter alltid minns exakt var de var och vad de gjorde när de fick nyheterna. Ett minne som aldrig försvann. Precis så är det. Jag minns nästan ordagrant vad nyhetsuppläsaren sade, min älskades blick, mitt rusande hjärta och det kaos av tankar som vägrade skingras. Känslan av att vara fastfrusen i dessa ögonblick, paralyserad av rädsla, skräck och misstro.
Rösten i radion berättade om hur NATO anklagat Ryssland och Kina för ett koordinerat cyberangrepp på västvärldens kraftnät. Hur Ryssland svarat med att det tvärtom varit NATO som angripit Rysslands kraftnät och infrastruktur. Hur utrikesministern för Ryssland hade varnat NATO att ett cyberangrepp på civil infrastruktur jämställdes med ett angrepp med massförstörelsevapen. Hur USA:s president hotat med vedergällning om dessa cyberangrepp inte upphörde omedelbart och hur NATO nu hade gått upp i absolut högsta beredskap, hur alliansen aldrig skulle tveka att använda alla tillgängliga medel för att försvara sig mot detta anfall.
Vidare berättade den svenske utrikesministern i en återberättad intervju att hon manade alla parter till sans, att ett extrainkallat krismöte i FN:s säkerhetsråd var annonserat, men på grund av de konstanta elavbrotten och avsaknaden av internet gjorde det svårt att säkerställa allas närvaro. Tydligen var dessa elavbrott långt mer omfattande än vad som först framgått. Alla skyllde på alla. Den svenska militären hade beordrat mobilisering.
Så avbröts vad som verkade vara en sammanfattning av tidigare händelser med ett meddelande att ett brådskande telegram inkommit. Det var helt uppenbart att nyhetsuppläsaren hade svårt att ta till sig och förmedla de nya uppgifterna. En darrande inandning, som för att ta sats. Obekräftade uppgifter gjorde gällande att en enorm explosion inträffat i S:t Petersburg och av rapporterna att döma syntes ett svampmoln nu över stadens centrum. ”Vi… Vi väntar på bekräftelser av dessa uppgifter. Vi har sökt Försvarsmakten och Regeringskansliet för bekräftelse, men in…”.
Sedan slutade sändningen abrupt i ett brus.
Jag hörde ett tjutande i mina öron, kände hjärtat slå fort och hårt i bröstet. Världen snurrade. Munnen var torr och jag mådde illa. Detta kunde inte vara verklighet. Er farmor såg lika chockad ut som jag kände mig. Vi stirrade bara på varandra i misstro på vad vi båda nyss hört. Mörkret var tryckande. Sedan bröt vi ihop i varandras armar. Grät som barn. Rädda. Ensamma. Oskyddade. Sårbara.
Resten av kvällen och natten har jag inga tydliga minnen från. Vi måste ha somnat någon gång, för jag vaknade av ett tjutande ljud utomhus. Mot den annars så kompakta tystnaden skar ljudet rätt in lägenheten. Först trodde jag det var ett tåg som tutade. Men detta ljud var något annat, kraftfullare. För en kort stund blev ljudet tyst, men ljudet ekade över samhället, hängde kvar likt en varning som vägrade tystas. Sedan återkom signalen med full styrka.
Det kändes som en evighet av detta larm. Någonstans mindes jag den gamla uppmaningen att vid larm stänga fönster och ventilation och lyssna på radion. Vilken typ av larm just den uppmaningen gällde kunde jag inte komma ihåg, inte heller vilket typ av larm vi just hört. Kanske var de alla samma larm? Radion min sambo hittat i väskan låg fortfarande kvar i soffan. Det var precis innan gryning och det lilla ljus som kom in genom fönstret var inte tillräckligt för att se detaljer på en liten radioapparat. Efter lite fumlande lyckades jag till slut få på den, men det enda som hördes var brus. Jag provade att försöka söka bland frekvenserna men lyckades inte hitta någon station som sände alls.
Er farmor tog min hand i sin, kramade den hårt och beordrade med ovanligt bestämd röst att vi måste här ifrån.
Alla veckorna som gått – del 6
Jag vet inte hur länge jag satt på sängen innan er farmor kom in och undrade om jag somnat. Min far var inte en sådan människa som spred ”jag älskar dig” omkring sig. Därför kändes det alltid extra mycket när jag väl fick höra det. Inte för att jag inte visste att han älskade mig, men han sa eller skrev det väldigt sällan.
Den påbörjade maten blev ståendes olagad i kylen i förhoppning om att elektriciteten skulle komma tillbaka senare under kvällen. Ingen av oss hade någon större lust att gå ner i källarförrådet och börja leta efter någon ryggsäck nu när det blivit mörkt ute. Det kunde vänta tills i morgon, så viktigt kunde det inte vara, resonerade jag. Fast er farmor konstaterade att vi faktiskt inte hade så mycket annat att göra ändå.
Så vi tände ficklamporna i våra mobiler och gick ner i den kolsvarta källaren. Det var otäckt tyst och när den massiva källardörren slog igen bakom oss var ljudet olycksbådande högt och dovt. Rent logiskt fanns det inget att vara rädd för, men rationellt tänkande tenderar sluta fungera under onormala omständigheter.
Väl framme i förrådet tog det inte många sekunder att hitta den stora ryggsäcken, säkert ämnad för långa vandringar. Jag lyfte upp den för att sätta den på ryggen. Tyngden fick mig nästan ur balans då den var betydligt tyngre än jag föreställt mig. Där ryggsäcken stått låg ett A4-papper. Min sambo böjde sig ner och läste ”Glöm inte dunken” med en pil åt höger.
Under en tom sopsäck stod en reservdunk i metall. Jag hade sett min far släpa på sådana i min barndom, men trott att han tagit med alla upp till stugan. Tydligen inte och med tanke på lappen under ryggsäcken var detta inte en slump. Er farmor sparkade lätt på dunken med foten och den gav ifrån sig ett ljud som berättade att den var allt annat än tom. Nyfiket fick jag av locket och luktade. Bensin. Man behöver inget körkort för att känna igen den lukten.
Dunken var nästan lika tung som väskan, men efter lite slit fick vi upp både dunk, väska och oss själva till lägenheten. På något sätt kändes det som vi varit på skattjakt och hittat guld. Vi satte oss i vardagsrummet och började packa upp väskans innehåll. Till min förvåning var det mesta förpackat i dubbla plastpåsar, så det gick fort att tömma väskan.
Varje påse verkade ha sitt eget tema, men inte allt var förpackat i påsar. Där fanns ett spritkök och T-röd, något jag aldrig använt förut. Det fanns också tre moraknivar som såg helt nya och oanvända ut. I väskans lock låg ett vattenfilter, en ficklampa och en vägatlas. Givetvis minns jag inte exakt vad som fanns i väskan, det är trots allt väldigt många år sedan vi satt där i mörkret med enbart ljuset från mobilernas ficklampor.
Min älskling satte sig med vägatlasen medans jag fortsatte rota runt bland väskans innehåll. På ena yttersidan av väskan satt en lång pip som såg ut att passa på bränsledunken. Två påsar innehöll två rullar toalettpapper. En annan påse innehöll något som såg ut som vakuumförpackade kakor. Jag valde att inte öppna de dubbla plastpåsarna som allt låg förpackat i, utan nöjde mig med att titta, klämma och känna.
Er farmor gav ifrån sig ett förvånat läte. Hon visade mig ett uppslag i vägatlasen där det satt en liten post-it-lapp utan text på. Området var den del av länet vi bodde i. Från vår lilla ort hade någon, gissningsvis min far, med en tuschpenna ritat längs med vägen som ringlade sig norrut tills dess att sidan tog slut längst upp. På nästa uppslag fortsatte markeringen och vägen. Så fortsatte det, uppslag efter uppslag, längre och längre norrut. Vägen som var utritad gick inte längs de stora Europa- eller landsvägarna, utan på vad som såg ut som mindre vägar.
Till slut stannade linjen. Även om jag inte kände igen kartbilden förstod jag mycket väl var slutdestinationen var. Min fars stuga.
Självklart hade min far gett mig sin adress när han flyttade upp, men jag hade aldrig brytt mig om att leta upp exakt var det låg. Om vi någon gång i framtiden skulle hälsat på hade vi kunnat kolla upp det då och sedan kört efter GPS.
Tanken hade inte slagit mig förrän då. Jag slog på GPS:en på mobiltelefonen och startade kartan för att se om det fortfarande fungerade. En upplysning om att det inte gick att ladda ner kartorna uppenbarade sig snart på skärmen. Utan internet, inga kartor. Men vi hade ju en fristående GPS till bilen som jag köpt när det hade varit utförsäljning vid något tillfälle. Den låg fortfarande i handskfacket i bilen. Så jag gick ut och hämtade den. Lyckligtvis hade den fortfarande batteri kvar sedan den användes sist.
Tillbaka i lägenheten slog jag på den och väntade på att den skulle få kontakt med satelliterna. Det tog bara någon minut så indikerade den lilla apparaten att den hade kontakt och god signal. Fördelen med en fristående GPS var att kartorna redan fanns lagrade i enheten och inte behövde laddas ner. Till min förvåning visade GPS:en att jag ena sekunden befann mig mitt i Mälaren, nästa sekund i Göteborg för att sedan befinna mig ute på Östersjön. Helt uppenbart var det något som inte fungerade. Jag gick ut på balkongen för att få bättre signal, men det hjälpte inte. Min påstådda position hoppade över hela Mellansverige.
Biltong, tre år senare #prepperSE
För nästan tre år sedan provad jag att göra biltong. Det blev ett lyckat experiment att lufttorka kött som konserveringsmetod. Sedan hände livet och i helgen återfanns min hemmagjorda lufttork längst in i en container, där den stått. I torken låg två färdiga bitar biltong.
När jag tittade närmre på de torkade köttbitarna så såg jag till min förvåning att de såg precis ut som jag mindes dom från när de tillverkades. Inga spår av mögel. Ingen lukt av ruttet eller andra dofter som förknippas med oätbar mat. Så jag delade biten för att se innanmätet. Trots allt är jag en nyfiken typ. Det såg hur fint som helst ut. Torkningsprocessen hade nått hela köttbiten och det luktade faktiskt ingenting.
Efter en kort fråga på Twitter om jag verkligen skulle våga prova äta, fick jag mer eller mindre svaret att ”ingen minns en fegis”. Så idag skar jag av en bit för att ta ett smakprov. Värt att notera är att köttet är väldigt hårt och kompakt, vilket gjorde att jag valde att skära längs med fibrerna. Detta gjorde också att det blev relativt lättuggat.
Så hur smakar då tre år gammat kött? Mest ingenting, är det lite tråkiga svaret. När köttet får blandas med saliven frigörs en mycket svag antydan till köttsmak, kanske lite nötig arom. Av koriandern finns inget som helst spår kvar av, varken i smak eller lukt. Det fanns heller ingen antydan i smaken till att köttet skulle vara dåligt. Konsistensen var närmast som torrt trä innan det mjukades upp i munnen.
Hur vida det är bra att äta så pass gammalt kött överlåter jag till andra. Jag verkar inte fått några biverkningar av det, men å andra sidan åt jag inte särskilt mycket. I en kris skulle detta mycket väl kunna fungera som nödmat. Annars kan man säkert använda den till att göra pemmikan.
Hur får jag med mig min partner att börja preppa #prepperSE
Den överlägset vanligaste frågan jag ser när det gäller prepping är hur man som en hälft i en relation får med sig sin partner när det kommer till att bygga upp en krisberedskap. När jag själv får den frågan brukar jag oftast svara att jag inte vet, eftersom det beror på så många olika faktorer och att alla är individer.
Men jag har funderat rätt mycket kring denna frågeställning. Dels för att den är så vanligt förekommande och dels för att jag själv inte har ett riktigt bra svar. Så här kommer några punkter som jag personligen tror kan vara till nytta om du vill få med din partner i ditt preppande.
Logik
Var inte paranoid och börja yra om civilisationens förfall och jordens undergång. Ingen kommer ta dig på allvar. Risken är bara att du framstår som en komplett idiot. Börja med de enkla frågorna som hur ni skulle klara av ett lite längre strömavbrott. Kan ni laga mat utan el? Kan ni hålla er varma under vintern utan el? Använd logiska argument och realistiska problem som exempel till varför det är en god idé att ha en krisberedskap. Undvik kalla det ”prepping” om du tror att det hjälper.
Små steg
Låt processen ta tid. Ligg inte på och tjata. Normala människor behöver tid att fundera i sin egen takt. Kanske tar det en vecka, kanske ett år. Än så länge är det ingen panik, skiten har inte träffat någon fläkt. När väl din partner kommit till insikten att en grundläggande beredskap är klokt är halva slaget vunnet och det kommer bli lättare framöver att utöka denna beredskap. Men gå inte från ingenting till atomsäker bunker.
Smyg inte
Stå för vad du tror är rätt. Du måste inte ha din andra hälfts godkännande för att börja själv. Var i stället öppen och berätta varför du köpt ett vattenfilter eller några extra konserver. Stå för dina beslut. I regel finns det inga logiska argument för att ha lite extra mat hemma eller något så enkelt som extra kontanter. Men var inte mästrande och börja inte gräla kring något så löjligt som en konserv ärtsoppa.
Ärlighet
Var ärlig mot din partner. Förklara att du är ärlig och varför. Trots allt handlar det om att ni båda ska ha de bästa förutsättningarna för att kunna klara en kris. Rimligtvis borde det då ligga i bådas intresse att skaffa förutsättningar för detta. Gissningsvis vill er partner se på er som ett team som jobbar tillsammans för att nå uppsatta mål och hantera de problem som kan tänkas uppstå på vägen.
Ungefär så tänker jag kring det. Som jag skrev inledningsvis så är vi alla individer, men rimligtvis (och förhoppningsvis) vet du bättre än jag hur din partner tänker och fungerar. Det enda jag vet är att människor inte är tankeläsare, så utan dialog kommer ingenting att hända. Förutsätt ingenting, var ödmjuk och rusa inte fram som en bulldozer. Gissningsvis har du själv satt dig in i ämnet betydligt mer än den du vill få med på tåget.
Alla veckorna som gått – del 5
Julen kom och gick, liksom det nya året. Som vanligt firade vi den med min faster och hennes man, kusiner, farmor och gammelmormor. Det kändes tomt var ett inte ha min far där. Han hade avböjt att fira med hänvisning till att det var långt att åka, trots att han blivit erbjuden sängplats hos alla i släkten.
Det var en lugn jul och nyårshelg eftersom både jag och er farmor jobbade i mellandagarna. Det var så det fungerade, vi unga och nya fick vackert ta och ställa upp när de äldre krävde sin rätt. I rättvisans namn hade även de varit unga och nya, gjort grispassen, offrat sig. Helt ärligt gjorde det inte så mycket eftersom det var bättre betalt under helgdagar.
När vardagen åter kom tog er farmor körkort och strax efteråt köpte vi vår första, och enda, bil. En begagnad liten Renault. Eftersom jag till denna dag aldrig varit intresserad av bilar brydde jag mig inte om några detaljer, men känslan att själva kunna åka vart vi ville var obeskrivlig och jag började sakta fundera på att det kanske vore bra att själv ta ett körkort. Så blev det aldrig. Precis som så många andra planer som aldrig blev av. Någonstans djupt i mig finner jag fortfarande en barnslig skadeglädje att det inte bara var mina planer som gick om intet.
Snön började smälta under en tidig vårsol. Det var bara mars men ovanligt varmt för årstiden. Samtidigt som snön började smälta kom de första tecknen på att något inte stod rätt till. Fast i början förstod nog ingen vad det var början på. Mönster går inte att skönja om det finns för lite information att bygga en trend på.
Under hela min uppväxt hade jag aldrig upplevt några längre avbrott i elförsörjning, värme, internetförbindelser eller vatten och avlopp. Några kortare elavbrott på någon timme kan jag erinra mig, men aldrig värre än så. När det första elavbrottet kom i mars det året var det heller inte längre än en timme. Ingen reagerade. Så klart. När internet slutade fungera ett par timmar var det heller ingen som höjde på ögonbrynen.
Så fortsatte det. Några timmar utan el här, utan internet där. I början med några dagars mellanrum, men sedan allt oftare. I början förklarades det med avgrävda kablar, den ”mänskliga faktorn”, nedfallna träd och undermåligt underhåll. Ursäkterna klingade snabbt av när problemen inte försvann utan blev allt vanligare och varade allt längre. Precis som en förkylning som börjar med en nysning, sedan rinnande näsa och till sist feber.
Samtidigt blossade demonstrationer och kravaller upp igen. Denna gången med flera dödsfall. Maskerade människor med tillhyggen drev fram längs gatorna likt en aldrig sinande flod av ilska och likgiltighet. Media försökte förklara upploppen med segregation, utanförskap, lågkonjunktur, arbetslöshet, elavbrott och gud vet vad. Efter de första dödsfallen höll statsministern i ett tal till nationen där han klargjorde att antidemokratiska element aldrig skulle få rubba det fria samhället, demokratin och rättsstaten.
Jag försökte söka mer information kring vad som hände. Mellan strömavbrott och internetproblem började jag besöka internets mer undanskymda platser. Teorier om allt från en ny världsordning till attacker från främmande makt fladdrade förbi. Min egen okunskap gjorde det svårt, rent av omöjligt, att kunna värdera vad jag läste. Hur svårt kunde det vara att rapportera sanningen? För varje påstående kom en dementi eller anklagelse riktad tillbaka.
Efter första hela dygnet utan elektricitet började vi båda där hemma bli lite oroliga. Det var en av de få helgerna vi båda var lediga samtidigt och hade sett fram mot att bara ”chilla”, som vi kallade det. Helt enkelt att göra just ingenting utan bara ta det lugnt. Det var precis vad vi gjorde eftersom det inte fanns någonting annat att göra. Vi tog en promenad till affären men den var stängd. Utanför kom folk som skulle handla, stannade och läste skylten ”Stängt på grund av strömavbrott” och vände åter hem. Vi stod där ett tag i solen och funderade på om vi skulle promenera vidare, men beslöt oss för att gå hem igen.
Visst skulle strömmen komma tillbaka? Hur skulle vi annars klara oss? Min mobiltelefons batteri var nästan slut, men det spelade ingen roll eftersom jag inte hade kontakt med mobilnätet. I rent irritation skickade jag ett textmeddelande till min far, trots att jag visste att det inte skulle komma fram, där jag undrade om han var nöjd nu när det var strömavbrott. Er farmor påpekade det barnsliga i det, men det kändes ändå bra att kanalisera frustrationen åt något håll.
Strax innan skymningen kom strömmen tillbaka en kort stund, kanske en timme. Vi trodde att det äntligen var över och började genast laga mat eftersom vi fått äta bröd till både frukost och lunch. Jag hade lagt min mobil på laddning och stod i köket och hackade lök till köttfärssåsen. Det började plinga i mobilen, antagligen massa meddelanden från kompisar som haft tråkigt under strömavbrottet.
Så blev det mörkt och tyst igen. Jag svor högt och min sambo suckade djupt. Då det i alla fall fanns lite ström kvar i mobilen gick jag för att läsa vad mina kompisar ville. Det var mest bara meddelanden om hur tråkigt de hade. Det sista meddelandet var från min far:
”I källarförrådet, den stora väskan i hörnet. Använd den. Har inte tid att förklara. Hoppas verkligen detta kommer fram. Älskar dig!”
Maslow, preppern och gruppen #prepperSE
Vad krävs för att överleva? Lite slarvigt brukar jag ofta hävda att det är skydd, värme, vatten, mat. Samtidigt vet vi alla att vi som människor faktiskt kräver mer än så. Frågan blir ännu mer komplex om vi lägger till tid som en parameter. Om vi lägger till ett enda ord i frågan så den lyder ”vad krävs för att överleva länge” inser nog de flesta att ämnet blir betydligt mer omfattande.
Varför inte utgå från Maslows behovstrappa för att se om vi kan få lite insikter i vad som krävs för att överleva på lite längre tid. Observera att dessa trappsteg inte är exklusivt uteslutande utan en människas behov kan finnas från samtliga fem delar på en gång.
Det mest grundläggande behoven är de fysiska. Dessa är vi som preppers relativt duktiga på att identifiera, precis som jag skrev i början (mat, vatten, värme, skydd från väder och vind). Dock finns det saker som i alla fall jag tenderar till att förbise. Exempel på två sådana behov är sömn och sex. Ja, sex är ett fysiskt behov men kan precis som de flesta fysiska behoven förtryckas under en begränsad tid.
Nästa trappsteg är trygghet. Detta kan vara skydd från psykiskt och fysiskt våld, kriminalitet etc. Här tror jag vi som preppers är ganska bra på att förstå och identifiera vad som krävs – på kort sikt. Trygghet kan vara både objektivt och subjektivt. Även om du inte direkt utsätts för våld kanske du ser en våldshandling eller ser hur grannens hus blir utsatt för plundring. Känslan av trygghet försvinner även om du direkt inte blivit utsatt.
Gemenskap är det tredje steget. Vissa kallar detta steg för kärlek, men personligen tycker jag gemenskap är ett begrepp lättare att förstå och relatera till. Vare sig du vill eller inte är vi människor ett flockdjur och vi är alla medvetna om hur människor mår som på olika sätt blir utstötta ur ett socialt sammanhang. Dessutom strävar vi inte bara efter de sociala banden i en grupp utan också efter de starkare banden till en partner. Vi söker kärlek för att vi behöver den.
Nu börjar vi nå de marker där preppers i regel börjar famla lite. Många förstår behovet att att samarbeta i grupp för att överleva. Men hur fungerar gruppens sociala strukturer och vilka påfrestningar klarar den av? Hur är uthålligheten i gruppen, hur länge kan gruppen hålla sams utan att slitas sönder om den inte är i harmoni? Vad händer om medlemmar tillförs eller försvinner? Gruppsykologi och gruppdynamik är väldigt komplexa processer och här räcker det inte alltid att ha tillbringat en helg i skogen tillsammans. I teorin har familjegrupper lättare att hålla ihop, men det förutsätter att det finns en sund grund att stå på inom gruppen utan tidigare konflikter och slitningar.
Det fjärde steget är självhävdelse. Detta är att bli respekterad och att respektera sig själv. Här i finns också grundförutsättningar för att en grupp ska fungera. Nu syftar detta inte till ”respekt” som på gatan, utan på den genuina respekten gentemot andra människor som växer fram över tid. Svårare kan det vara med självrespekt. Allt för många människor i dagens samhälle dras med bristande självrespekt. Detta bottnar oftast i ett självförtroende som är kört i botten.
Detta är ett område jag är rätt övertygad om att väldigt få funderat närmre på – mig själv inkluderad. Ser man på det utifrån att självhävdelse är ett grundläggande behov blir det också en grundläggande parameter för överlevnad. Givetvis är det inte primärt initialt. Men pågår en kris under en längre period blir detta en faktor att ha med och vara medveten om.
Sist kommer självförverkligande. På senare tid har detta fått en klang av blasé och förakt. Men vad som menas är helt enkelt att människor måste få möjlighet att utvecklas. Det kan vara att lära sig nya saker, teoretiskt som praktiskt, det kan vara att få utrymme att skapa kreativt men det kan också vara att få utforska världen runt om oss. Dessa behov är oftast ytterst individuella och kan vara svåra att tillgodose under en långvarig kris, beroende på krisens natur och individens behov och intressen.
Att överleva kortsiktigt är faktiskt ganska enkelt förutsatt att man kan tillgodose de mest primära fysiska behoven. Finns tak över huvudet, värme, vatten, någonstans att sova och mat kan en människa uthärda rätt mycket under en begränsad tid. Värre blir det när vi börjar fundera i termer om månader istället för dagar. Då kommer det inte räcka med att enbart tillfredsställa dessa basala fysiska behov för att vi som människor ska fungera och må så bra vi kan under de förutsättningar vi nu råkar befinna oss.
Om överlevnad hänger på att vi måste samarbeta i grupp, måste gruppen ges de absolut bästa förutsättningarna. Dessa börjar med varje enskild individ i denna grupp, att denne mår så bra som möjligt både fysiskt och psykiskt. Om denna grupp är din familj, släkt, vänner eller en sammanslutning likasinnade spelar inte roll. Alla måste få sina behov tillgodosedda, hur triviala och banala de än kan verka. Är gruppen inte lyhörd, öppen och ärlig kommer helt onödiga konflikter uppstå. Det säger sig självt, men jag vill bara vara tydlig.
Jag är också medveten om att det finns oändligt många fler parametrar att ta hänsyn till och att det finns lite olika sätt att tolka Maslows behovstrappa. Men att utgå från denna ger ändå en god grund att fundera vidare kring dessa frågor.
Pedagogisk frustration #prepperSE
Jag är en urusel pedagog. När jag hjälpte min son med läxorna hade jag jättesvårt att ge honom den hjälp han behövde och förtjänade. Ett barn behöver förstå varför något är på ett visst sätt. Men oftast är dessa förklaringar i min tankevärld komplicerade och problematiken för mig är att förenkla och tydliggöra så att det blir begripligt för andra. I nästan tio år bodde jag tillsammans med en lärare och jag är otroligt avundsjuk på hur enkelt det var för henne att förklara sådant som jag fladdrade iväg på sidospår kring.
För mig är detta med att förklara en frustrerande affär. Jag vill ge all kunskap jag har på en gång, vilket lätt blir komplicerat och överväldigande. Om jag tillbringat 15 år att sätta mig in i ett ämne, saknar jag kunskapen att värdera vad som är grundläggande kunskap, eftersom jag personligen anser att allt hänger ihop. Detta blir än mer tydligt om jag blir ombedd att förklara något komplext under en begränsning, till exempel under en intervju. För mig är det nästan omöjligt att kondensera ner komplicerade frågor till ett par meningar.
Det finns ytterligare en egenhet hos mig själv som gör saken än mer frustrerande. Av någon anledning är jag mycket kompetent att ta in information, sätta den i ett sammanhang och extrapolera. Baksidan av detta är att jag sällan minns var jag läst något, vilket gör att jag får svårt att styrka ett påstående med en källhänvisning. Sällan är det dessutom enbart en ensam källa utan kanske dussintals eftersom jag tenderar att inte sluta min informationsinhämtning vid första bästa svar.
När det kommer till prepping blir detta otroligt tydligt eftersom prepping är ett så brett område. Jag saknar helt enkelt mentala och praktiska verktyg för att kunna hantera och strukturera all information och kunskap jag har samlat på mig, åtminstone när det kommer till att plocka ut och sammanställa informationen på ett vettigt sätt. Jag har provat många olika varianter för att hantera detta, allt från den här bloggen till en egen wiki. Men att upprätthålla stora mängder information är ett heltidsarbete. Sker det digitalt är risken överhängande att denna information inte kan användas vid ett SHTF-scenario om elektriciteten försvinner. Jo, jag har olika tekniska lösningar för att hantera detta, men i längden är det ändå inte hållbart. Så min lösning är att skriva ut artiklar och böcker för att sedan sätta in i pärmar och ställa i BOL Norr.
Detta är dock enkom för min egen skull. Det finns så många saker som jag skulle vilja lära mig, men den kanske viktigaste är att lära mig att lära ut. Vad är det för mening att sitta på kunskap om jag inte kan förmedla den vidare på ett begripligt sätt? Alla dessa tankegångar är en del av ”ensam är inte stark”. I ett SHTF-scenario kommer kunskap att vara minst lika viktig som fysiska ting. Fördelen med kunskap är att den kan spridas oändligt många gånger utan att ta slut. Då gäller det att kunna förmedla den också.
Alla veckorna som gått – del 4
Första dagen i frihet. Det var bildtexten till bilden av mig och min älskade precis när far lämnade oss för gott en solig morgon i mars. Det hade varit lite pappersarbete för att skriva över lägenheten och ordna med allt som hör till, men nu hade vi äntligen ett eget hem.
Flyttlasset, om man nu kunde kalla det för det, var bara några sopsäckar fulla med kläder. Lite småsaker i två kartonger och en dator. Hur han tänkte leva med så lite förstod jag inte. Kanske skulle han köpa nya grejer på plats. Kanske hade han redan allt han behövde. Men jag hade annat att tänka på. Jag hade ett liv och en framtid att planera. På kvällen kom ett textmeddelande från far: ”Är uppe i stugan. Sköt om er nu”. Men vi hade annat att göra än att svara på meddelandet.
Våren började sitt angrepp på vintern. Demonstrationerna fortsatte och spred sig till de mellanstora städerna. Missnöjet mot den sittande regeringen var tydligen väldigt stort. Men eftersom vi bodde i ett litet samhälle fortsatte livet precis som vanligt, helt utan protester och demonstrationer. Det gick rykten om korruption inom statliga myndigheter. Rykten om kärleksaffärer hos ministrar. Rykten om kuppförsök. Rykten om utländsk inblandning. Det var ryktenas vår. Alla verkade ha en åsikt och det fanns lika många sanningar som tyckare.
Runt midsommar gick så luften ur protesterna. Sverige gick ner på lågvarv och jag fick min första riktiga semester. Jag och er farmor fick en veckas semester samtidigt. Vi reste till Grekland och började utforska världen. Bland turisthotellen syntes inga spår av det ekonomiska stålbad landet hade fått utstå flera år tidigare. Vi såg det Grekland ville vi skulle se. Idel leenden, vänliga människor från en uråldrig kultur. Solen, värmen, vattnet. Allt var prefekt.
Det är minnen som formar oss. Inte själva handlingen. Utan minnet av handlingen är vi ingenting. Även de minnen vi inte gärna vill besöka är en del av oss. Vi vill så gärna klamra oss fast vid de goda minnena. Ändå vet vi att dessa inte är helheten. För varje gott minne borde det finnas ett dåligt. För de sista generationerna är det inte så. Vi har fått se och uppleva så mycket smärta och sorg att det skulle kräva en livstid av lycka för att hitta en balans.
Vi härstammar alla från överlevare. Det finns i dina gener, i dina instinkter, i ditt väsen. Att överleva är det mest basala en levande varelse strävar efter. Strategierna varierar, men målet är det samma. I en värld utan verkliga utmaningar och hot behöver den sidan aldrig visa sin sanna natur. Det är trots allt klokt att inte uppmuntra den sidan av människan. Ni vet alla vad jag menar, men då, i solen på en Grekisk ö var detta som värst en mardröm, men som oftast fanns det inte ens i vår begreppsvärld. Det var helt enkelt för främmande, otänkbart och obegripligt. De djupblå vågornas brus suddade ut alla tankar på en osäker framtid. Det fanns bara lycka, värme och en känsla av att vara fullständigt tillfreds.
Hösten kom krypande. Så där som den alltid kommer. Oönskad av de flesta. Detta var också den sista hösten. Eller var det början på en nästan oändlig höst? Solbrända människor som återgår till arbetet med ekon av det riktiga livet i ögonen. De veckor under sommaren alla faktiskt lever. Alla planer som aldrig blev av. Högtravande, ouppnåbara drömmar. Semester. De där veckorna som betydde allt. Den heliga ledigheten, betalad av ett helt års slit.
Dagarna blev allt kortare. Precis som på en given signal blossade protesterna, demonstrationerna, kravallerna och våldet upp igen. Som skyddade av mörkret. För första gången i mitt liv började jag ägna mig åt att lyssna, se och läsa nyheterna. Djupt ner i magen formades något som kunde liknas vid embryot till oro. Tänk om det aldrig tog slut? Tänk om det spred sig även till vår lilla håla? Tänk om.
För första gången på länge ringde jag min far. Kanske första gången sedan innan resan till Grekland. Jag var kanske inte orolig, men definitivt bekymrad och avsaknaden av den enda trygghet jag känt gjorde sig pinsamt påmind. Vi utbytte de vanliga artigheterna, hur det var med honom, mig, min sambo. Han lät inte ett dugg annorlunda och det var precis vad jag behövde höra. Något som var konstant, oföränderligt. I bakgrunden lät det som höns och en traktor. Kanske var han ute hos någon kund. Jag frågade inte, utan istället undrade jag hur han trivdes på det nya jobbet. Han suckade och sa att det var bra, men att han inte längre ville jobba inne i stan på grund av de oroligheter som pågick. Klumpen i magen växte. Han gjorde ingen ansats till att lugna min oro utan istället spädde han på den genom att uppmana mig att följa utvecklingen väldigt noga. Tyvärr han vi inte prata mer. En kollega kom in i lunchrummet och bad mig hjälpa till. En patient som fått en stroke.
Upplyst land #prepperSE
På uppmaning av läsare och preppervänner har jag nu tittat på alla sex avsnitten av ”Nedsläckt land”. Detta är inte en recension av serien, men den belyser vissa ämnen jag tror kan vara värt att fundera kring.
Först vill jag bara säga att serien var ömsom skämskudde och ömsom riktigt informativ. Givetvis är jag och alla andra inbitna preppers inte målgruppen för serien, jag förstår det. Hade SVT valt att tona ner reality-dokusåpa-vibbarna och anlagt en mer dokumentär ton i dramaturgin tror jag allvaret i budskapet hade landat mer som en slägga än som en mild västanvind. De informativa inspelen från allehanda experter var för det mesta bra, men jag återkommer till det lite senare.
Intressant nog valde produktionen att använda en solstorm som orsak till strömavbrottet, som ställer till det så för deltagarna. En av experterna från MSB påpekar mycket riktigt att risken för ett katastrofalt utbrott likt Carrington-utbrottet 1859 är ungefär 12% eller 1,2 gånger per 100 år. Eftersom det nu har gått 160 år sedan sist kan ligger vi rätt illa till rent statistiskt sett. Ni som hängt med ett tag vet att jag med stort intresse följer rymdvädret och är också något jag flitigt tar upp som ett underskattat hot.
Sedan kommer vi till det här med hur vida människor är onda eller goda. Eller, ja, om människor kommer hjälpa varandra eller inte. Experterna verkade väldigt eniga om att människor kommer att sluta sig samman i grupper och sedan hjälpa de som behöver hjälp. Själv delar jag uppfattningen kring att människor kommer sluta sig samman. Så har vi alltid reagerat i kriser. Man samlar familj, släkt och vänner initialt. Sen blir det nog lite värre. Vissa deltagare i serien resonerar också kring detta, om de ska hjälpa ”utomstående”. För vissa verkade det inte alls självklart. Givetvis är det så. Vi är alla individer, med olika erfarenheter, värderingar och moral. Därför kommer olika individer att agera olika. Men att tro att alla kommer öppna sina dörrar är inte bara naivt, utan rent av farligt.
Sedan vill jag bara citera en av experterna från slutet det sista avsnittet. ”Vissa tycker att vi ska öva på detta, men vi är bra rustade för en kris. Det kommer kanske bli annorlunda och lite tufft men vi är inte sämre rustade i Sverige för att vi haft så få kriser”. Ekot från Per Albin Hanssons beredskaps tal klingar otäckt falskt. I mina öron låter det som rent önsketänkande, men så är jag inte heller expert på MSB. Det enda sättet att öka människors krismedvetenhet är att berätta den nakna sanningen om hur det står till med samhällets krisberedskap. Medborgare behöver upplysning, inte nedsläckning och mörkning.
Stöd Urvaken
Swish: +46704765550
Senaste kommentarer