Urvaken
Prepping för alla!
En vansinnig 7-åring #prepperSE
I min barndom spelade jag fotboll, som nästan alla andra barn i den åldern och på den tiden. Givetvis var jag ingen större talang, men jag hade ett viss mått av bollkänsla. Vad jag däremot hade var en väl utvecklad spelförståelse. Min lilla hjärna förstod att om vi alla i laget befann oss på våra, av tränaren tilldelade, platser kunde vi passa bollen runt den sedvanliga klungan som barn alltid hamnar i som spelar fotboll. Det andra jag hade var en järnvilja och ett temperament att matcha denna vilja med. Tyvärr saknade jag allt vad pondus, ledarskap och gruppförståelse heter. Medans alla i laget försökte vara Maradona försökte jag vara Garry Kasparov. Det är möjligt att vår tränare, som också var min bästa väns pappa, höll med mig, men det var nog också den enda. Men eftersom jag varken då eller nu var en tävlingsmänniska kunde jag ta det hela filosofiskt.
Hur som helst kom det sig en dag att det på vårkanten var en fotbollsturnering. Eftersom nästan alla pojkar i klassen var med i denna turnering hade vår fröken lovat att komma och titta. Ni vet den där sortens människa som genuint bryr sig om sina elever, som hade barnens fulla respekt och kärlek. Alltså var detta viktigt i min 7-åriga hjärna.
Tydligen gick det bra i turneringen. Så bra det nu kan gå när tolv stycken sjuåringar står i en klunga och frenetiskt sparkar på en boll. Så jag tillskriver slumpen att vi hamnade i final. Till och med jag fick lite vinnarskalle. Som det föll sig verkade det just bara vara jag som hade kvar denna vinnarskalle när motståndarna gjorde mål. Resten av laget gav mer eller mindre upp. Några hittade annat att roa sig med som att klättra i nätet på ett mål på en annan plan eller ha vattenkrig med vattenflaskorna.
Kvar var jag och några molokna kamrater som inte hade någon som helst intention att lyssna på mina rop om att kämpa, sprida ut sig och komma igen. Så exploderade mitt huvud. Inte av vilja att vinna, utan av ilskan över att alla bara gett upp. Jag lyckas få bollen vid mina fötter på egen planhalva och springer med den rakt mot motståndarna, utan någon som helst uppbackning av mina kamrater. Nästan framme vid målgården lyckas någon av motståndarna få upp ett knä rakt in i mitt lår. Mina ben viker sig och jag faller pladask ner i det saltsmakande gruset. Nu ännu mer förbannad försöker jag resa mig för att som bäst ta tillbaka bollen, men antagligen hade jag helt andra planer för den som hade stoppat mig. Lyckligt nog kunde jag inte resa mig. Smärtan i låret gjorde att jag föll tillbaka till gruset. Och där blev jag liggandes, gråtandes tillika över smärtan i låret som av vanmakt.
Jag hade gjort allt jag kunde och det räckte inte.
Den dagen lärde jag mig två saker. Jag är inte Maradona, men framförallt att man måste samarbeta för att nå hela vägen. Det spelar ingen roll hur många man är om en grupp inte jobbar tillsammans mot samma mål. Man kan tro att detta är en självklar sak för varje vuxen människa, en lärdom man lärt sig någon gång som liten, kanske gråtandes på en fotbollsplan. Ändå verkar oroväckande många inte begripa detta fundamentala faktum. Att kunna samarbeta kräver inte att man blir en autonom slav utan egen vilja. Det handlar inte om att någon är mer värd än någon annan.
Vem viktigast på en fotbollsplan? Vem är viktigast på en gård? Vem är viktigast i en grupp av goda vänner? Givetvis ingen. Alla har en roll att fylla, ett arbete att utföra. Om du planerar bygga ett dream team av överlevare, se för då till att alla är prestigelösa och kan samarbeta. Detta är i mina ögon överordnat alla andra kunskaper människorna i övrigt kan tänkas besitta. Denna egenskap, att vilja samarbeta, är något som verkar mer och mer ovanligt i ett samhälle som prisar narcissism och vassa armbågar. Att åsidosätta sitt eget ego kan vara svårt för den som är van att alltid stå i centrum, alltid få som den vill och alltid blivit uppmuntrad av detta beteende. Ändå är det just via samarbete som människan faktiskt nått dit vi är idag. Det var inte en Maradona eller Einstein som tog oss hit. Att förkasta 10000-tals år av framgång är bara korkat.
Snyftandes blev jag buren av planen av pappa. Min fröken var där och försökte trösta genom att berättade hur duktig jag varit och nästan gjort mål själv. Men nästan är inte gott nog i verkligheten. Blåmärket, nästan lika stort som låret, var min första lärdom, men långtifrån sista, i att ensam inte är stark.
Veckorna som gått (97) #prepperSE
Det är en period av stiltje. Ekorrhjulet tär på psyket. Lika så vanmakten. Det är så nära, men ändå så långt borta. Mitt tålamod testas till sitt yttersta. Varje minut skriker hela mitt väsen sin klagosång. Samtidigt är det också just denna längtan som är min drivkraft och motivation att kämpa vidare. Vetskapen om att det finns ett slut, om än i en framtid, är en den lilla strimma hopp som jag desperat klamrar mig fast vid. Det kanske är en dåres hopp, men hellre det än total misär.
Troligen kommer det bli en till resa upp till BOL Norr innan snön bäddar in gården för säsongen. En belgisk dokumentärfilmare har fått för sig att göra en dokumentär eller porträtt av en prepper. Ska bli intressant och se vad det kan bli för något. Samtidigt kan jag då passa på att verkligen testa hur pass väl mina förbättringar står sig mot lite kallare väder. Men jag kommer nog inte att få tid till att göra särskilt mycket produktivt under den helgen.
I övrigt händer som sagt inte så mycket. Jag har inga ekonomiska resurser längre att lägga på BOL Norr. Det enda jag kan göra från och med nu är att i bästa fall ta mig för åtgärder som i är nästintill gratis. Möjligtvis kan det vara så illa att jag inte ens kommer ha råd att åka upp annat än över semestern. Resan upp nu i november betalar lyckligtvis inte jag för. Just nu känns det faktiskt extra skönt att ha allt i sin ordning. Skulle skiten träffa fläkten finns det i alla fall en god chans att överleva på det som redan finns i lagren. Hela processen att ta nästa steg känns inte alls lika brådskande som det kändes när jag började från noll för så många år sedan.
Om jag nu bara kunde hitta lite mer ork i vardagen skulle det vara ett ypperligt tillfälle att plöja igenom lite böcker. Det är min backup-plan när ekonomin tryter, att samla kunskap, och min att-läsa-lista är lång nog för flera år. Kanske borde jag också fokusera mer på att skriva istället för att läsa. Det känns som att var enda kotte jag pratar med frågar om jag skrivit någon bok, och jag börjar bli trött på mina egna ursäkter. Jag lovar inget, men…
Höstlov #prepperSE
Det är en intressant upplevelse att bevittna människans kamp mot naturen på en väldigt lokal nivå. När jag köpte BOL Norr hade naturen tagit ett stadigt grepp över vad som en gång var en väl underhållen sommarstuga. Innan dess hade den förre ägaren haft ungefär samma förutsättningar som jag har idag. Han köpte en bit mark som varit en bondgård, som sedan avvecklats och under årens lopp hade naturen fått överhanden. För var gång jag är här karvar jag kvadratmeter för kvadratmeter tillbaka det som en gång varit. Övervuxna odlingar, stigar, hagar, vägar. Det går väldigt fort för naturen att sluka upp det människan jobbat så hårt för att kontrollera, och det tar väldigt lång tid för en ensam människa att mota tillbaka naturen igen.
Detta böljande, som jag i högsta grad är en del av, känns som en helt naturlig del av livet. Fast här försöker jag inte så mycket tvinga min vilja på naturen så mycket som att försöka samarbeta med den där det är möjligt. Det är inte direkt så att jag vill ha den perfekta villaträdgården med precisionsklippt gräsmatta. Tvärt om bryr jag mig inte så mycket om det estetiska utan är helt fokuserad på det praktiska. Så länge en stig inte är övervuxen bryr jag mig inte hur den ser ut, bara den leder dit jag behöver ta mig. Kanske är det en lyx, när det faktiskt inte finns någon platsbrist, att kunna ge plats åt områden som är ”vilda”.
Med det sagt finns det givetvis områden jag försöker ta mer kontroll över än andra. Särskilt de områden som ligger närmst byggnaderna. Det kan vara för att minimera risken att ett träd blåser om kull och landar på taket eller för att tät växtlighet direkt kring hus kan skada både fasad och grund. Efter att ha fällt några mindre granar som jag tyckte stod helt galet gjorde jag ett häpnadsväckande fynd, bara ett tiotal meter från sovstugan. Detta är alltså ett område jag varit kring ganska mycket då det ligger precis i anslutning till där de framtida odlingarna kommer ligga. Under granarnas tjocka barrtäckta grenar gömde sig en raserad jordkällare. Jag är fortfarande förvånad över att jag kan hitta något sådant efter mer än två år.
Egentligen är det kanske mer en grund, men det har en gång i tiden varit en jordkällare. Min förhoppning är att på sikt kunna återställa den till att åter bli en jordkällare. Trots allt har jag alltid haft i mina långsiktiga planer att bygga en jordkällare. Nu är grunden bokstavligt talat redan lagd. Så jag skänker en tacksam tanke till bonden som för länge sedan anlade den. Gissningsvis ligger den också i ett för marken optimalt läge.
När jag nu snart varit här en vecka slås jag också över hur det för varje gång blir lättare och lättare att anpassa mig till livet här. I början behövde jag tänka på alla detaljer, hela tiden. En sådan enkel sak som att komma ihåg att lägga i mer ved i spisen föll sig först helt onaturligt. Nu faller jag in i lunken efter något dygn. Denna läroprocess är ovärderlig. Skulle jag behöva ta min tillflykt hit innan jag flyttat upp ”på riktigt” så vet jag hur vardagen ser ut, vilka måsten som ska tas hand om och vad som ska prioriteras. Men också tidsåtgången. Allt tar längre tid när man gör det på ett, vad folk skulle kalla primitivt, sätt. Att värma tillräckligt med vatten för att tvätta kläder eller duscha tar runt en timme. Hemma i lägenheten räcker det med att vrida på rätt kran. Det tar tid att klyva ved och bära in. Det tar tid för kaffevattnet att koka upp innan spisen blivit varm på morgonen. Det tar tid att fälla, kvista och stycka ett träd. Det tar tid för ved att torka. Det tar tid att klä på sig för att gå på dass mitt i natten.Samtidigt är tid det enda jag har här.Det gäller bara att veta i vilken ordning saker ska göras. Detta lär man sig så klart, men det är skönt att ha gjort den resan nu och inte under ett brinnande SHTF.
Innan veckan började hade jag gjort en att-göra-lista. Den bestod av fyra punkter: få in all ved i vedboden, få upp akrylskivorna i sovrummet, täcka över delar av de framtida odlingarna samt laga vedboden. Detta är i princip klart nu. Det är bara några till lass med ved som ska flyttas. Dessutom har jag möblerat om inne i storstugan. Detta gav mer utrymme, så jag kunde (äntligen) få till en vettig vedförvaring inomhus. Sedan är nu ”vardagsrummet” förberett för de sista möblerna (bäddsoffa, soffbord och en fåtölj) som ska upp så småningom. I övrigt har en del tid ägnats åt att bara fundera och planera. Detta går dessutom utmärkt att göra när man staplar ved. Jag har också fixat och donat med småsaker, som att sätta upp fler så kallade dörrlampor som är ljus- och rörelse-känsliga och passar perfekt för mina ändamål.
I morgon beger jag mig åter söderut. Antagligen kommer jag inte komma upp förrän i vår. Med tanke på hur min ekonomi ser ut kommer det heller inte att bli särskilt mycket gjort nästa år. Jag har helt enkelt inte råd att genomföra några större projekt här uppe. Det får ge sig till tåls. Under tiden kommer jag försöka göra sådant som inte kostar så mycket, som att röja, plöja, fälla och gräva. Men nu börjar det bli tillräckligt ljust ute för att starta dagen. Mer ved ska bäras, klyvas och staplas. Och så ska jag ta en ordentlig titt på jordkällaren, när det är ljust nog att se lite bättre än igår.
Varma framsteg #prepperSE
Jag är nu på plats i BOL Norr för att under 8-9 dagar få klart sådant som egentligen skulle blivit klart i somras, men som hindrades av skogsbrand och värmebölja. Det första som hamnade på dagordningen var att lista ut varför det bokstavligt talat blåser in kalluft vid golvet i sovrummet. Detta är något som jag tidigare trott berott på antingen att det kom in kall luft via braskaminen (när den inte användes) eller att fönstren var så fruktansvärt dåliga att de bara höll ute insekter. Tack vare att det har blåst några dagar här så blev det lite lättare att identifiera källan. Under en slarvigt ditsatt golvlist visade sig en två meter lång och cirka två centimeter bred glipa rakt ner i grunden. Att jag inte upptäckt detta tidigare är en gåta. Så listen plockades bort och glipan fylldes med isolering som jag har massor kvar sedan tidigare reparationer. Sedan på med listen igen och sedan på med en smyglist för att täta lite extra.
Nästa åtgärd fick bli att täta fönstren i sovrummet med de akrylskivor jag köpt för länge sedan, men aldrig fått tid till att sätta upp. Eftersom skivorna har perfekta 90-gradersvinklar, medans fönstren är mer av romb-karaktär, blev det till att improvisera lite för att få tätt runt om (se bild). På bilden ser det också ut som att akrylen buktar ut mer än den faktiskt gör mellan de två fästena. Dock är det så pass tätt tack vare tätningslisten att det inte släpper igenom någon kalluft. Skulle det bli några sättningar eller annat som påverkar tätheten kan jag alltid sätta dit fler fästen för att knipa åt eventuella glipor.
Två fönster är nu försedda med 3 mm tjocka akrylskivor. De påverkar inte alls utsikten utan har samma transparens som vanligt fönsterglas, något som jag var lite orolig för när jag beställde. När jag var klar med fönstren hade jag massa tätningslist över, så jag passade på att täta ytterdörren, vilken helt saknade tätning och var ytterligare en källa till kallras. De övriga fönstren tänker jag låta vara som de är för tillfället. Anledningen är att huset ventileras med självdrag. Risken är rätt överhängande att jag tätar allt för väl innan jag får en fungerande ventilation på plats.
Utfallet av mina åtgärder blev rätt häpnadsväckande. Tack vare lite tur har jag fått två nätter med liknande temperaturer (-1 grad som kallast ett par timmar innan solen gått upp) för att kunna göra en någorlunda vettig jämförelse. Innetemperaturen gick från 16 till 22 grader vid klockan 6 på morgonen. En riktigt bra höjning som jag är väldigt nöjd med. Med det kan jag släppa min besatthet kring isolering ett tag. Nu vet jag hur jag kan gå vidare, genom att sätta akryl för resten av fönstren, men då måste som sagt först en ventilation på plats.
Avslutningsvis vill jag bara rapportera att min kaminfläkt som jag köpte från Jula har slutat fungera. Den har varit toppen för att sprida varmluft från vedspisen vidare ut i huset, men nu har den alltså lagt av. Det finns inte så mycket att felsöka på en sådan, men jag misstänker starkt att det är termoelektriska plattan som gått sönder. Fläkten har inte använts med än de fåtal gånger jag eldat när jag varit uppe. Nu har det gått så lång tid sedan jag köpte den att garantin inte längre gäller. En bra idé till produkt, men tyvärr verkar kvaliteten vara av den mindre goda typen.
Fem år av blogg #prepperSE
Det var i slutet av september 2013 som jag bestämde mig för att starta denna blogg. Samtidigt som jag gjorde det antog jag mitt alias ”Urvaken”. Något senare registrerade jag också @urvaken på Twitter och jag tror att det finns ett Facebook-konto för Urvaken, som egentligen bara speglar Twitterflödet. Nu tänker jag inte bli nostalgisk och djupdyka i allt som hänt under dessa fem år. Skulle jag göra det riskerar detta bli en mindre roman, men det finns ändå ett par generella trender som jag skulle vilja belysa lite extra.
När jag startade upp bloggen hade jag redan preppat i mer än fem år, även om jag kanske inte kallade det för just ”prepping”. Men det var vid bloggens uppstart som jag faktiskt började ta preppandet på lite större allvar. Min tanke i början var aldrig att skriva om enbart prepping, utan att uppmuntra läsarna till att tänka och fundera själva kring olika ämnen. Ni som följt bloggen länge eller läst ikapp vet att jag tenderar att skriva inlägg med ett funderande eller rent av filosofiskt anslag. Denna inriktning har inte alltid varit av godo, då det är rätt uppenbart att vad som egentligen efterfrågas (baserat på besöksantal per inlägg) är antingen prylrecensioner eller undergångsporr. Samtidigt försöker jag gå min egen väg. Målet med bloggen har aldrig varit att tjäna pengar, bli känd eller bygga ett varumärke. Efter dessa fem år kan jag stolt konstatera att jag aldrig skrivit något som jag själv inte varit bekväm med eller behövt anpassa innehållet utifrån ekonomiska intressen.
Något som jag aldrig trodde skulle hända när jag startade bloggen är hur mycket intresset för prepping och krisberedskap har vuxit. I början vad jag beredd att med näbbar och klor behöva försvara mitt preppande. Det har egentligen aldrig behövts. En lärdom jag tagit med mig från detta är att om man ska prata prepping och krisberedskap är det mycket viktigt att ha gott om tid, så att man lugnt och metodiskt kan förklara varför. Det är en komplext ämne och kan inte sammanfattas i floskler eller one-liners. Här har jag haft tur att få tid i media för att faktiskt prata om prepping i format som passat ämnet, vilket förhoppningsvis bidragit lite till att öka intresset. Med tiden blev detta också ett mer eller mindre uttalat mål; att öka medvetenheten hos allmänheten kring prepping och krisberedskap. I grunden drivet ur egoism, det ska medges, men som förhoppningsvis gagnar alla i förlängningen.
Under denna resa har jag fått träffa och lära känna nya människor, fått nya vänner och sett en gemenskap och värme som åter gett mig hopp om mänskligheten. Det kan låta melodramatiskt, men faktum är att de preppers jag träffat på är bland de mest givmilda och omtänksamma människorna jag känner. Även om jag kategoriskt förnekar att det finns en ”Svensk prepperrörelse” så finns det människor i Sverige som är preppers och som i olika forum och konstellationer utbyter kunskap, tankar, idéer och erfarenheter. Om du känner dig sug på att interagera mer fler perppers föreslår jag att du slänger iväg en Tweet med #prepperSE i slutet.
En sista trendspaning är att intresset för prepping växer runt om i Europa (och även utanför). Nu vet de flesta att intresset är rätt stort i USA, där det trots allt började, men i Europa har det varit ganska tyst. De senaste åren har jag fått fler och fler förfrågningar om intervjuer (och även andra projekt) från framförallt östra Europa men även från våra grannländer. Det är givetvis roligt att intresset sprider sig. Tyvärr tar det mycket tid i anspråk för mig personligen, vilket gör att jag stundtals får prioritera bort skrivandet här. Det är inget gnäll utan bara en logisk konsekvens av att detta är något jag gör på min (begränsade) fritid. Ibland möter jag journalister som tror att jag är anställd av någon myndighet eller tror att jag driver bloggen som ett företag. Så är det inte, utan när jag går upp en tidig lördagsmorgon för att göra en intervju så får jag inte en krona för det.
Avslutningsvis vill jag innerligt och uppriktigt tacka alla ni som läser här på bloggen. Utan er hade jag aldrig orkat fortsätta skriva. Er feedback och engagemang är fantastiskt. Tusen tack! Nu hoppas jag att vi ska kunna fortsätta i fem år till – utan att behöva uppleva ett SHTF.
Veckorna som gått (96) #prepperSE
Snart tror jag att jag får ändra titeln på denna serie till ”Månaderna som gått”. Anledningen till att det har blivit lite glest med inlägg på sista tiden är att jag håller på att komma in i mitt nya jobb, få ordning på den nya lägenheten och skapa lugn och harmoni för sonen. Även om allt inte är på plats ännu så börjar det räta upp sig.
Förra helgen gjorde jag ännu en resa upp till BOL Norr. Min annars så prepperskeptiska mor hade fått för sig att hon ville se stället.Trots att jag förklarade för henne så där två hundra gånger att allt fanns där uppe för att överleva envisades hon med att släpa med sig, i mina ögon, orimligt mycket packning. När jag åker upp över en helg tar jag med mig rena underkläder, ett par tröjor och på sin höjd ett par extra byxor beroende på vad jag planerar göra.
Det var faktiskt rätt nyttigt att få ett annat perspektiv på vad jag byggt upp under de senaste åren. Min mor och jag har oftast helt skilda prioriteringar för vad som är viktigt i ett hem, men eftersom detta i hennes ögon är en sommarstuga satte hon tydligen nivån därefter och vi behövde inte tjafsa om petitesser som gardiner och mattor. Istället handlade våra diskussioner mer om basala ting som värme, vatten och sanitet. Det enda hon egentligen inte förstod varför jag inte hade var ett kylskåp.
Utöver några korta utflykter var vi mest på gården. Jag fixade med några enklare projekt, som jag prioriterat bort förut, men som nu passade rätt bra att ta tag i. Bland annat utökade jag regnvattenuppsamlingen med en till 200 liters-tunna, köpte material för att (äntligen) få upp akrylskivorna som innerfönster och förberedde en stock för att laga vedboden. Inget märkvärdigt, men det var heller inte syftet med att åka upp. Istället strövade vi runt lite på marken, hittade både kantareller och lingon. Blåbären lyste med sin frånvaro, trots mängder med ris. Jag hittade åter mängder av färska älgspår där jag sett spår tidigare, så om jag vill vet jag nu var ett bra pass skulle placeras för älgjakt.
Överlag var det nog nyttigt för min mor att komma upp och få lite perspektiv på saker och ting. Per automatik blir tempot ett helt annat när det till exempel tar två timmar för diskvattnet att bli varmt på vedspisen. Något som hon accepterade och anpassade sig och till slut medgav var väldigt skönt, när hon på lördagseftermiddagen satt och löste korsord medan jag pysslade med mitt. Och det är just det, det lugnare tempot, som är så otroligt skönt. Det betyder inte att jag blir lat av att vara där. Tvärt om. Men det som ska göras störs inte av ovidkommande saker eller andra distraktioner. Det var hur som helst en mycket trevlig helg och det var länge sedan jag och min mor gjorde något tillsammans utan barn eller barnbarn.
Jag kommer åka upp minst en gång till under hösten. En veckas semester är redan beviljad. Det finns mycket småsaker jag vill få klart innan vintern så jag kan fokusera på de större projekten nästa vår och sommar. Sedan finns det ytterligare en anledning till att åka upp igen, men den håller jag lite på.
Bland gråzoner och sluttande plan #prepperSE
Det är egentligen bara en fråga om tid. Skiten kommer att träffa fläkten, på ett eller annat sätt, förr eller senare. Om jag lever när det sker är en helt annan sak. Men om jag gör det, vill jag ha något att hålla mig vid. Kalla det en moralisk kompass, etiska riktlinjer eller vad du vill. För om vi bortser från när, var, hur och varför så återstår det i grund och botten en människa, du eller jag, vars uppgift är att överleva. Detta kan man göra på ett otal olika sätt, frågan är hur långt du och jag är beredda att gå för att vakna nästa morgon.
Jag är fullt medveten om hur vissa människor slänger sig med uttryck som att göra ”precis vad som helst som krävs” för att överleva. Efter mycket grubblande sällar jag mig inte till den skaran. Det finns definitivt saker som jag inte skulle göra för min egen överlevnad. Visst, det är lätt att sitta varm, trygg och mätt och raljera över sin egen moraliska förträfflighet. Det är nästan omöjligt att sätta sig in i en desperat, livshotande situation.
Rent generellt anser jag personligen det finns en vattendelare mellan defensiva och offensiva handlingar. Utifrån min nuvarande moraliska kompass kan jag rättfärdiga alla typer av självförsvar gentemot en antagonist. Det är en defensiv handling som ändå skulle kunna innefatta hemska konsekvenser. Men samma konsekvenser kan ju uppstå vid en offensiv handling. Det är precis därför motivet till en handling är så viktigt. Trots allt är det du ensam som sedan ska kunna bära ditt samvete efteråt.
Att rättfärdiga en handling kan vara hur lätt som helst i teorin. Låt mig ta ett löjligt och extremt exempel: du kan åka tillbaka i tiden och döda Hitler. Gör du det kommer hela andra världskriget att undvikas med alla grymheter det förde med sig. Allt du behöver göra är att skjuta Hitler. Att rättfärdiga en sådan handling är inte svårt; döda en människa och låta miljontals leva. I teorin fungerar detta rätt bra. Men om du aldrig avlossat ett vapen, än mindre dödat en annan levande varelse, gissar jag att normalt funtade människor väl i en sådan situation kommer få det väldigt svårt att trycka av. Om det däremot vore en situation på liv och död, där du i självförsvar tvingades döda Hitler skulle det hela vara mycket lättare. Just för att det alltid är mycket lättare att rationalisera våld utifrån ett defensivt perspektiv – han sprang ju mot dig med en kniv i högsta hugg!
Men detta är i ett normalläge, om man nu kan kalla tidsresor normala. Vad jag alltid återkommer till är att ju mer desperat en situation är, ju längre kommer vi vara beredda att gå. Lägger man på faktorer som hunger, utmattning, uttorkning, rädsla och stress kommer hjärnan till slut att sluta fungera rationellt och logiskt. Du kommer till ett läge där du blir piskad att göra allt du kan för att mildra de negativa effekterna av sagda faktorer. Tror du mig inte? Prova att inte äta på en vecka och se hur mycket annat du kan tänka på än mat. Fortsätt sedan en vecka till. Och en till. Åter igen, detta är bara en faktor av många som kommer att ställa till det.
Det logiska är så klart att se till att man aldrig hamnar i en sådan desperat situation, men lik väl kommer majoriteten att hamna där vid ett SHTF-scenario. Risken är då överhängande att vissa till slut kommer gå från defensivt till offensivt våld. Inte drivna av några psykopatiska tendenser, utan drivna av ett nästan djuriskt tvång. De som inte gör det riskerar istället att hamna i en apatisk uppgivenhet. Den som inte befinner sig i en lika desperat situation riskerar bli utsatt för en desperat människas utfall. Människor som kan tänka sig göra vad som helst för att överleva kommer stå mot de som väljer en defensiv hållning. Men båda sidorna är beredda att bruka dödligt våld. Om man, som jag, har lättare att rättfärdiga defensivt våld är det lätt att se hur detta riskerar leda till något riktigt otäckt.
Nu drar jag detta helt medvetet till sin spets. Givetvis finns det grader i helvetet. Men jag hävdar med en dåres envishet att alla tänkbara scenarier måste analyseras och gås igenom. Det gäller särskilt de riktigt mardrömslika. När det kommer till vilka grymheter människor kan uppbringa räcker det att titta på historien. Vårt förflutna är fyllt av horribla gärningar – som faktiskt hänt. Historia är inte fiktion, något som kan vara värt att ha i bakhuvudet. Bara för att något hände för fem hundra år sedan betyder det inte att de som blev utsatta inte kände, tänkte, älskade och drömde precis som vi. Den som tror att något aldrig kan hända igen har inte läst sin historia. Det sas så efter första världskriget, ändå heter det idag första världskriget eftersom det kom ett till. Självklart behöver man inte titta på världskrigen för att hitta människans grymhet. Oftast är lokala konflikter, som det så kliniskt heter, de absolut grymmaste. Våld föder våld. Har man en gång passerat gränsen berättar historien hur det lätt fortsätter. Människor dehumaniseras för att lättare rättfärdiga det som ”måste” göras. Normaliseras bruket av dödligt våld förloras förmågan att känna empati och medmänsklighet.
Men visst, släng er med uttryck som att ni skulle göra vad som helst för att överleva. Skulle ett SHTF bli så illa kommer vi aldrig att kunna diskutera hur vida handlingar var rätt eller fel. I den slutliga analysen kanske det inte spelar någon roll, men om priset är en förlorad medmänsklighet är det då ens en människa som står kvar i ruinerna?
Erfarenheter och tankar kring att skaffa en BOL #prepperSE
För lite mer än två år sedan skrev jag ett inlägg där jag skissade upp hur jag resonerade kring en framtida Bug-Out Location (BOL). Mina krav var egentligen inte så många eller omfattande. Krasst kan de sammanfattas med
Avskilt läge i glesbefolkat område- Eget vatten
- Uppvärmning med ved
- Vedspis för matlagning
- Odlingsbar mark
Ovan är nog vad de flesta spontant tänker när de börjar fundera över en egen BOL. Det är en bra grund att utgå ifrån. Men för att undvika bryderier i framtiden kan det vara klokt att ta ett steg tillbaka och börja med att fundera på syftet. När jag började leta efter en BOL hade jag redan då en idé, eller dröm, att kunna bosätta mig permanent i en framtid, även om det primära syftet var en tillfällig tillflyktsort. Således sorterade jag bort objekt med formuleringar som ”för den händige” eller ”i behov av renovering”. Inte för att jag inte skulle kunna genomföra renoveringar och reparationer utan för att att jag inte hade tiden.
Just det här med tid är nämligen väldigt relevant när det kommer till en fastighet som är tänkt att användas som en BOL, ur fler än ett perspektiv. För det första ska man ha tillgänglig fritid att lägga ner på att genomföra de förändringar och förbättringar som krävs för att din BOL ska bli som du vill ha den. Detta blir än mer tydligt om du bestämmer dig för att skaffa en fastighet med mark större än en normal villaträdgård.
Det andra att tänka på när det gäller tid är avståndet till din BOL från din bostad. Det är bra på många sätt och vis att ha en BOL som ligger mitt ute i ingenstans långt ifrån tätbebyggelse. Nackdelen är dock tiden det tar att resa dit för att utföra de projekt som behövs färdigställas. Här pratar jag utifrån egna erfarenheter. Är avståndet långt så det går åt mycket tid till att resa och då höjer man också tröskeln för att kunna ta sig dit. I mitt fall tar det cirka fem timmar, enkel resa, med bil för att åka upp till BOL Norr. Eftersom jag oftast bara har helger lediga brukar jag försöka åka direkt efter jobbet för att komma upp på fredagskvällen. Det ger mig hela lördagen till att arbeta. Sedan måste jag åka hem på söndagsförmiddagen så jag kan hinna med lite markservice hemma innan det är dags för nästa arbetsvecka.
I exemplet ovan får jag alltså en heldag av effektivt arbete. Hade BOL Norr legat en eller två timmars resväg bort hade jag kunnat få nästan den dubbla tiden på plats. I teorin kan jag få ut 52 arbetsdagar i BOL Norr om jag åkte upp varje helg under ett år. Nu är det helt orimligt av många orsaker. Det går till exempel inte att göra så mycket på vintern, förutsatt att jag ens kommer fram på grund av snö. Men det större problemet blir ekonomi. Lite krasst brukar jag räkna med att det kostar mig 1000 kronor per resa. Fyra resor per månad ger mig en månadskostnad på 4000 kronor. En inte oansenlig mängd pengar. Lägg sedan till alla andra kostnader för material eller vad det nu kan vara för att utföra det som behövs.
Det är lätt att vara efterklok. Samtidigt finns det ytterligare en aspekt, som till viss del uppväger de negativa aspekterna med långa resor, och det är inköpspriset. Rent generellt är priserna mycket lägre ju längre bort man kommer från civilisationen. Faktum är att jag har sett liknande ställen som BOL Norr, som ligger mycket närmre och som kostat mer än tio gånger så mycket mot vad jag betalade. Frågan att ställa sig är i så fall om det är värt det högre priset. I mitt fall hade det inte varit det, men det betyder givetvis inte att detta är sant för alla. Vi har alla olika förutsättningar och behov.
Något annat att fundera över är förvaringsmöjligheter. Detta var något jag själv hade satt upp som ”ekonomibyggnader” på min kravlista och sedan inte ägnat mycket mer tanke åt. Sanningen är den att jag borde varit mer observant på detta. Förvaring kommer att krävas både i bostadshus och i eventuella övriga byggnader. Men det är i bostadshuset som du troligen kommer vilja förvara det mesta, så det finns lättillgängligt. Dessutom kanske inte vissa saker ens kan förvaras i ekonomibyggnader om de riskerar att frysa under vintern eller riskerar att utsättas för skadedjur. Min egen erfarenhet visar att det går åt väldigt mycket mer utrymme till förvaring än man tror. Garderober, hyllor, skåp, skrubbar – allt är det nu brist på i BOL Norr. Dessutom börjar det bli ont om utrymme att lägga till mer förvaringsmöjligheter. Det är inte bara mat, vatten och andra uppenbara förnödenheter som tar plats. Ved, virke, verktyg, maskiner, foder och hö (om man funderar på djurhållning) tar plats. Mycket mer plats än man tror. Mitt råd är att ta höjd för detta när man tittar på storleken på sin framtida BOL.
Samtidigt är storleken också förknippad med uppvärmning. Uppenbart är att ju större yta som ska värmas, ju mer energi går det åt. Uppvärmning i en BOL är troligtvis ved. Så å ena sidan står man med önskan att ha gott om plats för förvaring, å andra sidan med önskan att inte ha så stort då det drar med sig kostnader (egen tid och energi eller pengar) att hålla varmt. Hittar man något som kanske initialt känns för stort kan en tanke vara att avsätta ett eller två rum som förråd, men sedan stänga dörrarna till dessa. Rummen kommer troligtvis inte bli så pass kalla på vintern att de når under nollan, men ändå minskar ytan som faktiskt ska hållas varm.
När vi ändå är på ämnet ved. Om du tittar på en BOL med tillhörande skog bör du också titta på din egen kunskapsbank. Träd i skogen förvandlas inte till färdigtravad ved för att man viftar lite med en såg framför dom. Att tillverka sin egen ved kräver kunskap och träning. Sedan, för att återknyta till förvaring, behövs gott om plats för sina vedlager. Märkligt nog verkar det aldrig finnas tillräckligt med plats i vedboden av olika anledningar.
Till sist vill jag ta upp det ovärderliga med att ha någon eller några att bolla tankar och idéer med inför ett eventuellt inköp av en BOL, gärna med andra preppers som förstår syftet. Släng ut en fråga på Twitter under #prepperSE om du inte har någon i din närhet. Givetvis går det utmärkt att fråga i kommentarerna här på bloggen också. Är du mån om din opsäk kan du ändå diskutera detaljer utan att avslöja koordinaterna eller adressen. Det finns en enorm kunskapsbank där ute, använd den!
Att fylla ett liv
Så har ungefär halva mitt liv passerat. Jag skämtar ofta om min ålder och åldersnoja, men sanningen är att jag inte har några som helst problem med att bli äldre. Tvärt om tycker jag livet blir lättare för var år som går. Kanske värderar man varje stund lite mer ju närmre slutet man kommer. Vad som har varit är rätt meningslöst att älta eftersom det mig veterligen inte går att ändra på, däremot är det klokt att lära av sina misstag och framgångar. När jag tittar tillbaka på vad jag minns från mitt halva liv förundras jag över vad som faktiskt fastnat som minnen. Eftersom jag gissar på att det är ungefär samma saker som jag kommer att minnas mina sista andetag, tycker jag det är värdefullt att fundera över varför just dessa minne rotat sig fast.
Saker som jag, när de hände, trodde skulle bli livslånga minnen ligger väldigt djupt begravna – ibland finns de inte alls kvar med än en förnimmelse. Det första som slår mig är hur lite minnen av prylar jag har. Ändå vet jag att just där och då var jag helt uppslukad över nyhetens behag. Det närmste jag kan komma är minnet av när jag för första gången klev in i mitt gamla hus, med bläcket knappt torkat på kontraktet. Känslan av frihet och oändliga möjligheter. Samma känsla som när jag åkte upp till BOL Norr för första gången.
Nej, det är inte sådant som beskrivs som ”ditt livs största affär” som sitter kvar. Däremot minnet av att för första gången hålla min son, se hans ögon och små fingrar, är lika tydligt idag som när det hände. Lika så alla små vardagliga ting han och jag gjort. Springa till dagis i spöregn, bära in honom sovandes till hans säng, hans första skoldag, alla diskussioner om allt från myror till rymden. Allt sådan som när det hände inte verkade så märkvärdigt.
Givetvis finns där sorgliga, smärtsamma minnen också. Sådant som fortfarande gör ont att besöka, sådant som trots det fyller viktiga funktioner. De sorgliga minnen finns där som påminnelser om att livet inte alltid är den dans på rosor. Samtidigt har dessa minnen skapat mig lika mycket som de lyckliga.
En av de absolut vanligaste frågorna jag får från journalister är om jag ”går om kring och är rädd hela tiden”. Det är inte rädslan för ett SHTF som driver mig, utan en strävan efter att kunna ha så bra möjligheter som möjligt att klara mig genom vad än som kan tänkas hända under resans gång. Och inte bara för att jag ska klara mig, utan dom jag älskar. Dom som fyllt mitt liv med mening och minnen.
Något annat som slår mig när jag ändå håller på att rota i mitt förflutna är att det inte finns några tydliga minnen från alla dagar jag varit på jobbet. Däremot kan jag tydligt minnas den svala, lätta luften på hösten när jag var på väg till jobbet efter att lämnat sonen på dagis. Hur lövens färger ändrade nyanser under dessa promenader. Hur skönt det var att bara gå och fundera. Stunden mellan två punkter i schemat fastnade.
Vad som ger ens liv mening är givetvis individuellt. För mig verkar det finnas tre saker som fastnar i mitt minne: interaktioner med människor, med djur och med naturen. Vi väljer alla vad vi gör med våra liv, med vår tid. För att lyckas fylla våra liv med mening måste vi först lära oss vad som ger livet mening. Själv litar jag på att mina minnen är det som är vad som givit mitt liv mening hittills. Ju längre tiden går, desto tydligare blir det vilka minnen som stannar kvar.
Kanske är det lite löjligt att kalla det att preppa minnen, men sett ur ett visst perspektiv kanske det är närmre sanningen än man först kan tro. Det minsta man kan göra för sig själv är att fylla sitt liv med mening. Exakt vad det är kan bara var och en av oss svara på. Var närvarande i nuet, det är här minnen skapas. Minnet av att titta på mobilen hundra gånger per dag är något du garanterat inte kommer ta med dig.
Veckorna som gått (95) #prepperSE
Att flytta i 30+ graders värme är ingen lek. Trots värmen gick det vägen – till slut. Lyckligtvis hjälpte det till att jag inte samlat på mig en massa nya prylar utan tvärtom faktiskt gjort mig av med än mer. Olyckligtvis har jag fortfarande kvar min säng som bara väger något mindre än en mindre bil. Till min hjälp hade jag min ständige vapendragare och gode vän M. Hur jag hade klarat mig utan hans hjälp vågar jag inte ens spekulera i, men jag är evigt tacksam för hans godmodiga insatser.
Med det sagt är jag alltså nu på plats där jag tydligen ska befinna mig i detta skeende i livet. Går allt som det är tänkt (vilket det aldrig gör) är detta sista anhalten innan jag flyttar upp till BOL Norr för gott. Den nya lägenheten är i största laget, men det gör inte så mycket att ett av rummen kommer stå oanvänt då det kan användas som förråd. Dels till min son som kan ställa saker där inför hans flytt hemifrån, men också för mig att ställa saker som ska upp till BOL Norr. Det kan också användas som gästrum, om det skulle behövas. Över lag tror jag att jag kommer trivas bra här, trots allt. Det är ett litet samhälle med cirka 2000 invånare. Ett sådant ställe jag helt enkelt föredrar att bo i.
Idag är första dagen jag äntligen åter kan börja fokusera lite på framtiden igen. Inte den långsiktiga planen, utan den närmsta tiden framöver. Efter att ha varit uppslukad av så mycket det senaste halvåret markerar flytten en punkt där allt kan börja normaliseras. På måndag börjar jag på mitt nya jobb, med allt vad det innebär. Ändå kan jag landa, andas och förhoppningsvis komma in i någon form av vardag.
Alla dessa flyttar har grävt stora hål i min ekonomi. Det gångna året lyckades jag balansera upp det hela och komma i någon form av fas, för att nu få allt kört i botten igen. Det är en mycket frustrerande känsla att hela tiden få en rak höger när jag lagom rest mig upp efter den sista. Men som Chumbawamba sjunger i Tubthumping: ”I get knocked down, but I get up again.
You are never gonna keep me down”.
I övrigt har jag en himla massa påbörjade inlägg som jag nu hoppas kunna skriva klart när livscirkusen lugnat ner sig. Samtidigt har jag, lite i smyg, fortsatt skriva på min bok. Beroende på hur hösten och vintern artar sig är det inte omöjligt att jag lägger i en högre växel där.
Tio dygn #prepperSE
Igår kom jag hem från BOL Norr efter att ha vistats där under tio dygn. Trots skogsbränder och extrem värme så var det på många sätt mycket givande dagar. Till att börja med så är den största skogsbranden, som också var närmast, nu släckt och ansvaret är överlämnat till markägarna. När informationen om detta kom kände jag mig trygg med att åka hem. Inte för att jag hade kunnat gjort så mycket åt branden, men om det skulle blivit tal om evakuering hade jag i alla fall kunna ta med mig vissa saker som jag helst inte vill förlora.
Som vanligt ser jag varje vistelse i BOL Norr som ett test. Extra intressant denna gång var värmen. I vanliga fall brukar problemet vara att det är för kallt, men nu fick jag hantera det omvända. Det finns inga som helst tekniska hjälpmedel för att lindra vid en värmebölja. Ingen fläkt. Ingen AC. Ingen kyl eller frys. Det enda jag har är en liten kylväska som drivs på 12 volt, men den är verkligen inte gjord för att fungera som kylskåp utan klarar som bäst av att sänka temperaturen i väskan till 15 grader under omgivande temperatur. Där den står var det vanligtvis runt 35 grader. Ändå gick det relativt bra att hantera värmen. Kanske för att jag helt enkelt inte hade något val. Anpassar man sig efter förutsättningarna får man acceptera att inte få lika mycket gjort. Siesta blev ett stående inslag. Jag sov under de varmaste timmarna på eftermiddagen, men kunde vara lite mer aktiv på kvällen.
Under de första dagarna hade jag hjälp av min gode vän och vi lagade det hål i väggen som blev när snön från taket drog ned skrotstenen i sovrummet. Ett arbete som jag är väldigt tacksam för att jag inte behövde göra själv. Nog för att jag är lång, men inte ens jag kan nå från mark till nock för att rikta upp fasadpanelen ensam. Jag säger inte att det inte skulle gått, jag säger bara att det är så mycket enklare när man är två. Nu är väggen i alla fall lagad både utvändigt och invändigt.
En intressant iakttagelse var att brunnen faktiskt hade gott om vatten och att marken i området runt brunnen inte var torrt. Tvärtom fanns det till och med små vattenpölar under vegetationen. Någon har en gång i tiden gjort sin hemläxa och placerat brunnen optimalt, vilket jag idag är väldigt tacksam över. På tal om vatten så tog jag mest av de reserver jag har i dunkar under tiden jag var där. Det gick åt ungefär 60 liter dricksvatten totalt. De första fyra dagarna var vi två och de nästkommande var jag ensam som förbrukade vattnet.
En lärdom gällande bland annat vatten gjordes när det gäller tvätt. Eftersom jag var där så pass länge så blev det nödvändigt att tvätta. Så det var bara att plocka fram min andra Wonderwash och börja veva. Till tvätten använde jag regnvatten som jag värmde i en gryta. Till varje tvätt gick det åt ungefär tjugo liter vatten. Kläder och sängkläder blev rena och fick torka utomhus. Den uppenbara lärdomen är att samla mer regnvatten. Även om jag inte har odlingar att vattna går det åt till annat, främst hygien. Det var otroligt skönt att kunna sänka ner min 12 volts-dusch i en regnvattentunna och bli både ren och sval.
Som alltid åt jag av vad förrådet erbjöd att rotera ut. Många verkar oroa sig över att en sådan mathållning blir tråkig, men jag kan ärligt säga att det faktiskt inte är ett problem för mig. Personligen kan jag äta samma mat i en vecka utan att ledsna. Kanske är detta också en vanesak. Vi är så vana med att ha lyxen att variera våra måltider varje dag, men man kan faktiskt vänja sig av med detta, precis som med det mesta.
Som parentes vill jag inflika att konserverad frukt är riktigt bra att ha, särskilt när det är varmt. Till exempel ananasringar med spad är både svalkande och läskande, och ger lite extra energi när det kan vara motigt att äta i värmen.
Jag upptäckte också några (pinsamma) luckor och brister. Exempelvis hade jag bara ett enda badlakan i förrådet, alla rullar med sopsäckar som jag visste jag tagit upp var borta (de hittade jag långt senare, när de inte längre behövdes), insektsnät borde jag köpt för länge sedan, spik och skruv är som ammunition – man kan aldrig ha för mycket.
Extra roligt var att få besök av Gabriela (@realfoodorelse på Twitter) och hennes man. De var på en road trip längs östkusten och passade på att göra en avstickare inåt landet. Vi fikade och pratade om sådant som preppers gör. Det är alltid roligt och givande att träffa människor ansikte mot ansikte. Även om man kan utföra ett informationsutbyte digitalt så tillför den personliga kontakten så många fler dimensioner. Konversationen blir mer flytande, naturlig. Till min eviga glädje hade de läst min Tweet om bristen på öl och försåg mig med några flaskor av denna dryck.
Nu kommer det nog att dröja minst ett år innan jag får möjlighet att tillbringa någon längre tid där uppe. Några kortade besök kommer jag försöka få till i höst, om inte annat för att vintersäkra. Men den största lärdomen jag tar med mig in i framtiden är hur bra jag mår när jag är där. Efter några dagars acklimatisering infinner sig ett lugn i sinnet jag inte funnit någon annanstans. Att bara sitta och titta och lyssna på fåglarna när solen sakta reser sig över trädtopparna med en kopp kaffe är ren och skär meditation.
Jag ska bo där. Jag måste bo där.
Skarpt läge i BOL Norr #prepperSE
Igår (2018-07-21) vid lunchtid fick jag information om att det brann i skogarna kring BOL Norr. Inte bara en, utan tre bränder. Efter att ha sorterat i det bristfälliga informationsflödet lyckades jag till slut konstatera att en av de tre bränderna bara var cirka sex kilometer från min mark. För att få mer klarhet i vad som hände, och eftersom informationen var ytterst bristfällig från myndigheternas sida, valde jag att skicka upp min drönare för att få en bättre överblick. Några saker om detta beslut, innan ni bli förgrymmade. Detta var ca 30 minuter efter larmet kommit in från SOS. Det fanns inga andra plan eller helikoptrar i luften. Jag flög rakt upp från min position ca 100 meter upp i luften under en så kort period som möjligt. Allt för att minimera risken att störa en pågående insats.
Rökpelaren som tonade upp sig bakom bergen gick inte att ta miste på. Även om jag insåg att risken för att elden skulle sprida sig till mig var liten så påbörjade min hjärna gå i stabsläge (som är så inne nu för tiden). Väderprognoser detaljstuderades, informationsinhämtning från närområdet blev prio ett samtidigt som jag försökte strukturera en plan för hur en evakuering skulle hanteras.
Jag har alltid vetat att ett skogsbrandsscenario varit ett av de svåraste hoten att hantera här i BOL Norr. Avsaknad av pumpat vatten och geografin är faktorer som rejält försvårar ett förebyggande. Dessutom är gallring och röjning av skog ett arbete som tar lång tid, betydligt längre än vad jag ensam hinner åstadkomma på ett dygn eller två. Att skapa en brandgata är bara att glömma. Riskerna är alltså kända och något jag inte kan göra så mycket åt.
Hela situationen känns absurd. Poängen med BOL Norr är ju att ha något att evakuera till, inte från. Visst har jag lekt med tanken att det kan komma lägen då så kan bli fallet, men ändå inte riktigt brottats med tanken på djupet. Det ångrar jag idag. Jag har under kvällen gjort en lista över vad som skulle ta med om en evakuering skulle bli aktuell. Skulle det värsta hända tappar jag år av arbete och givetvis ekonomiska värden, men lyckligtvis har jag inte mycket av affektionsvärde här uppe.
De senaste rapporterna gör gällande att det är ett område på 1×1 km som brinner. Hemvärnet är på plats och förstärker brandkårerna och vattenbombning från helikopter ska ske under dagen. Samtidigt ser det ut som att det under natten till i morgon drar in ett rejält regnområde som kan ge 10-13 mm under söndagen. Förhoppningsvis kan det hjälpa släckningsarbetet och förhindra att elden sprider sig ytterligare.
Jag kommer uppdatera inlägget om något händer som är värt att rapportera om. Annars kan ni följa mig på Twitter.
Stöd Urvaken
Swish: +46704765550
Följ via RSS
