Alla veckorna som gått – del 12

Tystnaden var tryckande runt bordet. Tiden stod stilla. Allas ansiktsuttryck etsade sig fast på min hornhinna. Att ord kan ha en sådan kraft. Sådan skräck. Frukostens lukt, förmiddagssolen genom fönstren, den klarblå himlen. Kontrasten var så stor mot den sista meningen som lämnat min far innan han blev tyst.

”Allt tyder på ett fullskaligt kärnvapenkrig”.

Givetvis var det helt omöjligt. Det var också vad min faster sade, nej skrek. Desperationen och paniken i hennes röst var hjärtskärande och skrämmande, likt den oändliga sorgen efter ett förlorat barn. Ljudet av hennes röst ekade bort. Så började äldsta kusin gråta. Antagligen inte på grund av vad som sagts, utan av hennes mors utbrott.

Själv tycker jag hela situationen var helt absurd. Det fanns inga bevis för att något hänt annat än en radiosändning. Inte hade jag då sett några svampmoln vid horisonten. Vilket jag också förklarade för min far medans min faster försökte trösta sitt äldsta barn. Men han verkade mer bekymrad över reaktionerna i köket än mina invändningar. Han bad oss alla lyssna noga, med en ovanligt mjuk, dämpad röst. Även ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle inte märkas på alla platser på planeten. I Sverige fanns kanske en handfull mål som eventuellt skulle varit av intresse att neutralisera med kärnvapen, men majoriteten av målen låg hos de kärnvapenbärande länderna. Effekterna skulle ändå drabba oss, men de indirekta effekterna.

Det kändes som att jag höll på att tappa greppet. Under hela mitt liv hade jag fått lära mig att ett kärnvapenkrig skulle vara slutet på planeten. En bild av hur jorden exploderar i små bitar fyllde min hjärna, liksom bilder av chockvågor och eldstormar som förstör allt i sin väg, smular byggnader till grus. Min fasters man verkar haft samma bilder och undrade vilka effekterna skulle bli och varför vi inte sett dom ännu.

Min far gick iväg och kom tillbaka med en tjock pärm full med papper, vad som såg ut att vara utskrifter. Han började frenetiskt bläddra bland sidorna. Så verkade han hitta vad han letade efter. Enligt vad det nu var för information min far hade beräknades det att 50 miljoner ton aska och rök skulle stiga upp i stratosfären till följd av bränder i spåren av detonationerna. Dessa radioaktiva partiklar skulle inte bara blockera solens strålning utan också sakta börja falla tillbaka till jorden. En bild på en världskarta visade en simulering över hur flera sådana askmoln vällde upp från ett antal ursprungspunkter och började täcka hela kartan. Olika tidsintervall var kopplade till olika nyanser av svart. Vår del av världen såg ut att drabbas inom en 5-7 dygn, med tillägget att det kraftigt berodde på hur vädersituationen vid det givna tillfället. Det enda som fastnade för mig var att vi alltså hade ungefär en vecka, sedan skulle vi dö av ett dödligt moln av radioaktiv strålning.

Men min far menade att det faktiskt gick att överleva.

Då förstod jag inte varför han betonade ”överleva” så överdrivet. Idag vet jag bättre. Det är stor skillnad på att leva och att överleva. Endast den som fått kämpa för sin överlevnad kan till fullo förstå skillnaden. Där var jag dock inte vid det tillfället, den där soliga morgonen i mars.

Till slut kom då frågan, från min faster som hade ställt sig för att blanda lite saft åt kusinen, hur vi skulle klara detta. Vad var planen?

Innan ett svar han komma började hunden skälla frenetiskt och sprang till ytterdörren. Genom köksfönstret såg jag en gammal väderbiten man komma gåendes i godan ro in på gården. Han verkade inte ett dugg bekymrad över den skällande hunden utan gick rakt mot ytterdörren och knackade på med tre bestämda bankningar. Min far gick och öppnade, jag följde efter eftersom jag var nyfiken på vem det var.

Uppenbarligen kände min far den gamle mannen. De hälsade och mannen böjde sig ner och hälsade på hunden som mycket väl verkade känna igen honom. Far erbjöd honom att komma in på en kopp kaffe, men han avböjde. Han verkade bara vilja se efter så att vi var okej. Han tittade rakt på mig med ett par ljusblå ögon som verkade se precis allt och konstaterade att jag allt måste vara min fars son. Jag nickade och vi tog i hand. Hans handslag var kraftfullt, trots att han säkert var närmare åttio år. Han förklarade kort att han var fars närmsta granne, någon kilometer bort. Den gamle mannen och min far försäkrade sig om att de båda hade vad de behövde för att klara sig och att alla var friska. Sedan ursäktade sig grannen med att han behövde gå hem till sin fru igen och lämnade oss.

När han försvunnit utom synhåll undrade min faster varför inte min far hade gått över till grannen istället, för att se efter att allt var väl. Min far svarade lite genant att han faktiskt hade glömt bort den gamle grannen när allt hade brakat åt skogen, men att han inte var särskilt orolig för honom eller hans fru. De var båda pigga och aktiva och antagligen mer fysiskt aktiva än någon av oss i stugan. Hur vida de hade förnödenheter för att klara sig en längre tid visste han dock inte, men gissade att de tillhörde det gamla gardet som i alla fall hade ett välfyllt skafferi.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Stiltje? #prepperSE

Det har varit en lång, mörk vinter kantad av sjukdom och slit. En period där livet gått i uppförsbacke och motvind. Jag önskar jag kunde skriva att det nu vänder och allt går åt rätt håll, men det kan jag inte. I alla fall inte ännu.

Varje vinter sedan jag skaffade BOL Norr har varit en pina. Det finns så mycket jag skulle vilja göra där uppe, men på vintern är det helt enkelt inte praktiskt möjligt av flera orsaker. Även rent ekonomiskt är det riktigt tufft. Och ja, jag vet att jag borde vara fullt medveten om det med tanke på varför jag är där jag är just nu. Och ja, jag vet att jag ältar detta. Ändå gnager det i mig. Det har inte heller blivit bättre av att jag varit sjuk vid flera tillfällen under vintern.

Har jag då ens fått något som helst gjort under vintern? Det beror på hur man ser på det. Vissa inköp har gjorts, trots ansträngd ekonomi. Fördelen är att det blivit sådant som verkligen är prioriterat. Exempelvis har jag nästan helt ersatt den mat som roterades ut i höstas. Småsaker som sågbockar, 12-volts LED-lampor och lite kläder har införskaffats. Allt i linje med den långsiktiga planen. Men det börjar bli ont om lågt hängande frukter (billiga åtgärder) att skörda.

Går det som planerat i sommar (som det så klart alltid gör) är tanken att få byggnaderna i ett gott skick; byta vindskivor, måla fasaden, laga lite småsaker. Efter det återstår bara de dyrare investeringarna. När jag skriver ”dyrare” så betyder det i just nu min värld allt som kostar mer än 1000 kr. Det kanske sätter perspektiv på de ramar jag har att jobba inom just nu.

Men nu är nu, och sen är sen.

Inom mig, djupt där nere och förtryckt, finns en röst som viskar att det är lika bra att flytta upp så fort som möjligt för att få det ekonomiska utrymmet jag så mycket längtar efter. Så länge jag stannar kvar där jag är kommer ingenting att förändras. I vanlig ordning faller allt tillbaka på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag har alltid med tvärsäker övertygelse beskrivit hur jag vill ha min framtid. Denna övertygelse är inte längre lika orubblig.

Funderar på att byta namn på bloggen till ”Tomas Tvivlaren – hur strävan mot frihet bara leder till bryderier, beslutsångest och förvirring”.

Alla veckorna som gått – del 11

Jag vaknade av en blöt hundtunga på mitt ansikte och en allvarlig flickröst som proklamerade att det minsann var dags att gå upp nu. Minns jag rätt hade jag en fruktansvärd huvudvärk. Till min förvåning hade er farmor redan gått upp. Av gammal vana tog jag upp mobiltelefonen för att se vad klockan var, men den var nu urladdad. Min yngsta kusin stod fortfarande i dörren med armarna i sidorna och undrade om jag skulle sova hela dagen. Sedan försvann hon iväg med hunden.

Väl uppe och påklädd fick jag genast order av min faster att gå ut för för att hjälpa min far. Det var en vacker dag. Klarblå himmel och vindstilla, snön såg ut att smälta och på sina håll syntes fläckar av brunt gräs. Ute stod min far borta vid vedboden och klöv ved. Bredvid honom stod min fasters man och fyllde en korg med ved för att ta in. Min far slutade inte svinga yxan utan bad, eller snarare beordrade, mig att gå in till hönsen och hämta ägg. När jag protesterade att jag aldrig gjort det förut svarade han bara att det verkligen var på tiden att jag lärde mig det.

Idag verkar det så märkligt att det funnits en tid då jag inte hade någon som helst aning om hur höns sköts om. Då hade jag nog inte ens hållit i en höna, plockat ägg eller utfodrat, än mindre slaktat, rensat och plockat. Ska jag vara helt ärlig så var jag lite rädd för hönsen. Tänk om de blev arga när jag tog deras ägg och de bet mig? För mig hade ägg varit något man köpte i affären, kritvita och rena. Kliniskt, som all annan mat.

Hönshuset är det samma som idag, fast utan tillbyggnaden vid sidan. Lyckligtvis var hönsen inte ilskna utan lät mig i lugn och ro plocka äggen. Min faster tog äggen och jag gick ut igen. Ved klövs på löpande band borta vid vedboden. Jag satte mig på en stol som stod mot husväggen i morgonsolen och försökte samla tankarna. Allt hade gått så fort de sista dagarna och jag behövde verkligen tid att bara komma ikapp.

Det slog mig hur lite jag egentligen visste om vad som hänt. Ett ögonblick tänkte jag gå till vedboden och höra efter, men kom sedan att tänka på att bilen fortfarande var full med packning. Att inte byta kläder varje dag var en ovanlighet och jag minns att jag tyckte jag kände mig äcklig, smutsig. Packningen lyfte jag in i vårt lilla rum och när jag var klar stannade jag i köket med min faster som höll på att förbereda frukosten.

Jag undrade om hon visste var min sambo tagit vägen. Tydligen hade den yngsta kusinen fått feber under natten så min käresta var med henne på övervåningen. Den lilla kusinen hade inte accepterat någon annan än henne eller min faster. Jag skakade på huvudet och tänkte att barn allt är konstiga.

Snart var vi alla samlade runt köksbordet för att äta frukost. Bara sjuklingen och min sambo var kvar på övervåningen. Frukosten hade min faster tillagat på vedspisen och det blev äggröra, makrill i tomatsås, knäckebröd och kaffe eller te. Under frukosten harklade sig min far och sköt demonstrativt undan sin talrik, som för att markera att han skulle hålla ett tal. Någonstans skämdes jag, sådär tonårsaktigt som man gör över sina föräldrar. Men detta var inget tal. Istället försökte min far besvara min outtalade fråga; vad som faktiskt hänt och vad som skulle hända här näst.

På sätt och vis var detta än mer skrämmande att höra än den skärrade reportern i radion.

Något jag inte vetat om min far var vilket brett kontaktnät han haft. Via det gemensamma intressen hade han träffat en mängd olika människor från nästan lika många olika yrken och delar av landet. Det gemensamma intresset var ”prepping” och säkerhetspolitik. Gubben berättade om hur de i olika inofficiella forum, oftast via internet, diskuterade dessa ämnen och delade med sig av erfarenheter och kunskap.

Även om han var väldigt tydlig med att de inte hade ens en bråkdel den samlade bilden hade de kunnat pussla ihop vissa saker för att åtminstone kunnat skissa fram en hypotes. Han fick den där typiska rynkan mellan ögonbrynen som tydligt berättade om hur han koncentrerade sig. Det fanns ingen tydlig början. Allt hade skett så smygande att ingen direkt uppfattat vad som hände. Varje händelse hade lett till ett nytt normalläge. Havererade datorsystem här, ett strömavbrott där. Smittat vatten, upplopp, störningar av radar, saboterade transformatorstationer, signalfel för järnvägen, inställda flyg till följd av utslagna ledningssystem. Men aldrig allt på en gång. Ibland gick det månader mellan.

Sakta blev störningarna mer frekventa. Men utdraget över år var det inget som gemene man reagerade på. Militärens underrättelsetjänst varnade. Säkerhetspolisen varnade. Ingen tog något på allvar, för ingenting hade ju hänt som påverkade någon mer än tillfälligt. Demonstrationerna och upploppen hade de inte lyckats få någon klarhet i. Kanske var det en del i ett sätt att underblåsa missnöje, kanske för att sprida ut de redan tunna resurserna än mer. Kanske var de verkligen en yttring av ärligt missnöje.

Strömavbrotten var däremot inte spontana. De var ett led i cyberkrigföring – digitalt krig med datorer, väldigt förenklat. Sedan verkar det som att dessa attacker helt gått över styr. Misstanken om att ett datorvirus med artificiell intelligens skapat av någon av stormakterna kommit ut i det vilda blev än mer påtagliga när i princip alla länder drabbades av avbrott. Givetvis skyllde alla på alla. Ryssland och Kina anklagade NATO, som skickade samma anklagelser i retur. Alla länder började sedan väldigt snabbt mobilisera sina militära styrkor. Givetvis tolkades detta som att ”fienden” planerade för något. Eskalationen gick otroligt fort. Sedan kom rapporten om ett kärnvapenanfall mot S:t Petersburg.

Så långt kunde jag förstå. Trots allt hade vi hört den sista nyhetssändningen. Vad min far sedan berättade var som om han hade levererat min dödsdom.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Hur gör djur? #prepperSE

Okej, jag ska erkänna att jag kan vara tjurigt envis ibland. Vissa skulle kanske hävda att det inte bara är ibland. Oavsett så händer det lite då och då att jag kör fast i ett tankespår.

Som nu när jag kom upp till BOL Norr och inser att det är sådär knädjup snö för att ta mig fram de sista 300-400 metrarna som är oplogade. Enträget kämpar jag mig meter för meter genom snön, blir tröttare och tröttare. Mörkret börjar så sakta falla och jag känner mig rätt mycket som Ronja Rövardotter som fastnat med foten hos Rumpnissarna. Lyckligtvis kom inga vildvittror.

När jag väl kom fram till stugan var jag rätt slut i benen. Men eftersom det nästa vecka ska komma ett filmteam från Australien måste jag på något sätt hitta en lösning för att kunna se till att de åtminstone hjälpligt kan ta sig fram utan bil. Därför blir min slutsats att jag helt enkelt får skotta en stig genom snön jag just forcerat. Jobbigt? Som fan.

När jag vaknade på morgonen låg jag och funderade på att det var så mycket älgspår runt omkring. Det är så klart trevligt av många orsaker. Sedan slår det mig som en blixt från klarblå himmel. Om älgarna nu kan ta sig fram så måste väl jag också kunna det? Trots allt väger jag inte lika mycket som en älg och om de inte sjunker ner måste det ju vara av intresse att ta reda på hur deras stråk går.

Sagt och gjort gick jag på spårjakt. Det var inte särskilt svårt att hitta och följa spåren. När jag inser att de går inne i skogen, under träden där det nästan inte är någon snö alls skäms jag lite. Varför tänkte inte jag på det? Varför ska det vara så svårt att lyfta blicken lite och vara observant på sin omgivning? Med älgarnas hjälp var det lätt att hitta en lättgången rutt genom skogen och ut på en skoterled, som även älgarna verkar använda.

Skoterleden går upp till den väg jag vanligtvis åker på och som är underhållen. Bara att det är ett par hundra meter från där jag nu hade parkerat bilen. Helt plötsligt har jag en lättframkomlig rutt att ta även på vintern. Så som jag oroat mig och kämpat genom snö. Om jag bara tänkt till lite! Det sjuka är att jag i bakhuvudet alltid haft kunskapen, bara varit för fokuserad på annat. Nu har en stor lättnad trillat av mina axlar.

I övrigt har det inte skett några skador på BOL Norr. Allt är helt, allt fungerar och inga skadedjur har bråkat med förråden.

Alla veckorna som gått – del 10

Färgbandet i skrivmaskinen tog slut utan att jag märkte det. Efter jag bytt bandet gick jag ut i mörkret och bara andades. Minnena som jag nu grävt fram har fått mig att fundera, grubbla och ifrågasätta. Även om vi nu kunnat pussla ihop ett och annat om vad som faktiskt hände, varför vi lever i den värld vi gör, så är det fortfarande så många frågor som är obesvarade. Så många varför och hur.

I mörkret hörde jag ändå liv. Barn som lite nervöst pratade med sina föräldrar på väg från utedasset in till värmen, ljuset och tryggheten i huset för att sedan gå och lägga sig. Läten från djur som rör sig i hagarna. Hur långt bort är inte detta liv från det vi lämnade bakom oss den där dagen i mars för så länge sedan? Det går inte att ens börja beskriva. Inte heller går det idag att föreställa sig hur mycket det vi idag kallar hemma har ändrats.

När jag och er farmor körde in på gården fanns här bara fyra byggnader. Storstugan, lillstugan, boden och ett hönshus. I takt med att bilen rullade in mellan husen tändes utelampor på fasaderna. På gårdsplanen, om man nu kunde kalla den så, stor min fars bil, men också en till som jag inte kände igen just då. Min älskade slog av tändningen till bilen och vi klev ur. Båda var stela i kroppen och helt utmattade mentalt.

Inifrån stugan hördes en hund skälla. Dörren till storstugan öppnades och en liten siluett rusade mot oss. Det var min yngsta kusin, inte mer än fem år gammal, men ändå uppenbart glad att se oss. Hon började osammanhängande berätta något om att åka jättelångt, matsäckar och godis samtidigt som hon kramade mitt ben för att sedan kasta sig i famnen på er farmor med ett förtjust litet tjut.

Så kom min far ut. Trots det dunkla ljuset såg jag ett ansikte fårat av oro. Han kom fram och kramade om mig hårt utan att säga ett ord. Så uppmanade han oss att gå in i värmen. Packningen kunde vänta. I köket brann det i vedspisen. Det var varmt inne och lukten av mat väckte min mage till liv igen. Runt köksbordet satt min faster, hennes man och min andra kusin och åt vad som såg ut att vara ravioli.

När de såg oss reste de sig alla upp och ett mindre kramkalas utbröt. Av någon anledning hade jag alltid föreställt mig att far skulle vara ensam i stugan. Men här var fullt av liv. En ung schäfer sprang runt våra ben och viftade på svansen, utan att skälla. Sedan hittade hunden min äldsta kusin och började frenetiskt tvätta henne i ansiktet varpå hon började skratta hysteriskt. Min far beordrade hunden att sluta och gå och lägga sig. Något trumpet lommade hunden iväg och hoppade upp i en fåtölj, lade sig med huvudet på framtassarna och tittade uppmärksamt på oss.

Lyckligtvis fanns det mat kvar på spisen och efter den kanske godaste burkraviolin i mitt liv satt jag och dåsade vid matbordet. Konversationen runt bordet var dämpad. De vuxna försökte uppenbarligen upprätthålla ett sken av normalitet. Även om jag var otroligt nyfiken över vad de andra visste om vad som hänt var jag samtidigt så utmattad att jag hade svårt att ens formulera fullständiga meningar.

Förstrött tittade jag på lampan ovanför köksbordet. Det tog rätt lång tid innan jag kom på att det faktiskt var en elektrisk lampa och säkert än längre innan jag insåg vad det innebar. Så jag frågade om det fanns ström här. Svaret var att strömmen kom från ett batteri laddat av solceller och en vindsnurra. En titta på min mobiltelefon bekräftade också att det inte heller här fanns någon täckning.

Min faster, som satt med min yngsta kusin halvsovande i knät, berättade för oss hur de kommit upp dagen innan. Eftersom de bodde i en mycket större stad än oss hade oroligheterna med de våldsamma protesterna nästan varit nog för att lämna. När sedan strömavbrotten blev tätare och tätare bestämde de sig för att åka upp hit, om inte annat som en minisemester, i väntan på att saker och ting skulle lugna ner sig lite.

De hade rest upp längs de stora motorvägarna och där hade det också varit lite trafik, fast inte alls så lite som vi upplevde på småvägarna. Även min faster berättade om militära konvojer som de mött på sin väg söder ut. Min fasters man berättade om hur de vid flera tillfällen blivit överflugna av jaktplan på låg höjd, vilket hade skrämt barnen i baksätet när det höga ljudet från motorerna på planen nådde marken.

Min yngsta kusin sov nu i knät på sin mamma och den äldre klippte med ögonen. Snart hade de förflyttat familjen till den inredda vinden där de sov. Min far plockade med disken och såg till att det hela tiden fanns ved i vedspisen. Han nynnade mjukt på något som lät som en folkvisa när han gick runt i det lila köket. Spåren av den oro jag sett i hans ansikte tidigare var nu borta. En kastrull med rester ställdes ner och den unga hunden satte sig lydigt och väntade på kommandot ”var så god”.

Huvudet snurrade och mitt desperata försöka att hålla mig vaken började gå om intet. Fortfarande visste jag inte särskilt mycket mer än när vi åkte, men bara att få vara i värmen i stugan med familjen dämpade genast den värsta oron.

Min far visade in mig och min sambo till ett litet rum på bottenvåningen där en stor luftmadrass stod bäddad. Madrassen var så stor, och rummet så litet, att det var allt som fick plats. Men det spelade ingen roll. Vi båda kröp ner under täcket och somnade nästan omedelbart.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Framryckning BOL Norr #prepperSE

Vi bor i ett avlångt land. I söder är våren sedan länge här. Men även om det utanför just ditt fönster just nu är barmark betyder det så klart inte att det är så över allt i landet.

När jag tittar på de aktuella snödjupskartorna kan jag bara konstatera att mer än halva landet fortfarande är snötäckt. Faktum är att det har blivit liten daglig ritual att hålla koll på väder och förhållanden uppe vid BOL Norr via de data som finns att tillgå. Självklart är det mer än nyfikenhet. Dels vill jag ju veta vad jag har att vänta mig om jag måste evakuera (bugga ut) och dels vill jag skapa en övergripande förståelse för hur livet där kommer att vara.

För lite mer än ett år sedan lärde jag mig läxan den hårda vägen. Nu är jag nyfiken på var gränsen går. Vad klarar min utrustning? Vad klarar jag? För som alltid gäller det att pröva och öva. Hur ska man annars lära sig av sina misstag och brister, för att sedan kunna bli bättre?

Denna resan gör jag ensam. Inget ovanligt med med, men jag hade faktiskt föredragit lite back up. Som alltid är ensam inte stark. Men nu är situationen som den är och jag får förlita mig helt på mina egna tillgångar och hantera mina egna brister.

Det är alltid lite ångestfyllt att göra denna första resa upp efter vintern. Sist hade snön raserat en av skorstenarna. Eftersom det alltid verkar vara något som går snett är det bäst att förbereda sig på det värsta och hoppas på det bästa.

Nu finns det ytterligare motiv till att resa upp just denna helgen, vilket jag säkert kommer få anledning att återkomma till nästa vecka. Detta är inte en nöjesresa på något sätt. Jag räknar med att gå skotta enorma mängder snö och gissningsvis kommer jag vara ledbruten efter morgondagen. Nej, jag har ingenting mot att arbeta med kroppen. Vad jag har något emot är att ha tidspress.

Jag ska försöka få till en uppdatering hur det gått och hur det ser ut om jag får lite tid över.

Alla veckorna som gått – del 9

Lyssna noga nu mina älskade barnbarn och framtida generationer. Jag vet att detta i efterhand kan låta spännande. Det är svårt att förmedla och beskriva en flykt. En flykt från ett hot som var så otydligt att jag stundom undrade om det ens var ett hot. Samtidigt hade jag en magkänsla som där och då nådde sin kulmen. En känsla av att detta faktiskt var farligt – på riktigt. Håret som står upp i nacken. Illamåendet. Darrande händer och ben.

Av färden norr ut har jag bara ytterst få minnen. Det mesta jag kommer ihåg är smala, vindlande vägar. Förvånansvärt tomma på trafik. Jag kan fortfarande känna den nästan omänskliga koncentrationen jag lyckades uppbringa för att se allt, höra allt, förnimma allt. Vid något tillfälle tvingade jag er farmor att tvärnita så jag kunde kräkas. Normalt sett blir jag inte åksjuk, men detta var inte normalt någonstans.

Trots att vi passerade flera mindre orter var det väldigt lite människor i rörelse. Kanske berodde det på att det egentligen inte fanns någon anledning till att gå ut. Affärerna var stängda. Vi såg inte tecken på fungerande elektricitet någonstans. Varje gång vi passerade en mack hoppades vi på att se bilar stå och tanka. Men varje mack var lika öde som de stora köpcentren vi passerade.

Vi körde vid lunchtid in på en liten skogsväg. Tanken i bilen började närma sig rött och vi var båda helt utmattade. En lång stund satt vi bara och stirrade rakt ut i skogen utan att säga ett enda ord. Av ren vana tog jag upp mobiltelefonen. Det fanns ingen täckning, inga missade samtal eller meddelanden. Matt lade jag ner telefonen och öppnade dörren på bilen. Tystnaden var nästan bedövande. Inget motorljud varken från vår bil eller från andra bilar. Faktum var att det inte lät något alls. Jag hörde bara min egen puls. Ett hjärta som fyllt av adrenalin slog fort och hårt. Mina egna andetag. Det var egentligen inte kallt ute, men jag skakade ändå.

Er farmor drack mineralvatten och jag drack öl. Vi försökte få i oss lite av knäckebrödet, men ingen av oss kunde förmå att äta. Vi bara satt där, på varsin sten vid vägkanten i skogen. Tankarna gick fortfarande inte att greppa. Det enda vi kunde konstatera var att vi nu inte hade annat att göra än att fortsätta. Så jag tog fram bensindunken ur bagaget, lyckades med lite möda montera på hällpipen som fanns i ryggsäcken och tömde innehållet ner i tanken.

Resan fortsatte. Efter kanske en timme efter det att vi stannat mötte vi en konvoj med militära fordon som körde söder ut. Det var inte stridsvagnar utan såg mer ut som stora lastbilar, fast med en stor klump längst bak och nästan tomt i mitten. Före och efter åkte sexhjuliga fordon. Soldaterna i fordonen tog ingen notis av oss när vi passerade. På något sätt fick kolonnen hela situationen att kännas mer verklig och samtidigt overkligt. Detta var på riktigt.

Ju längre norr ut vi kom ju mer tydligt blev det att vi åkte från våren och mot vintern. Till en början var snön bara fläckvis och i skugga eller på norrsidor. Men någonstans fick snön överhanden för att sedan helt dominera. Lyckligtvis hade vi ännu inte bytt till sommardäck, men min älskade körde betydligt saktare och mer försiktigt ju mer snön dominerade. Vädret förändrades också märkbart. Den klarblå himlen hade blivit kvar långt där nere i söder. Nu var himlen grå, men tack vare den vita snön blev det ändå inte mörkare.

Vid något tillfälle minns jag hur jag tittade på er farmor som satt med ett ansikte stelt av koncentration på vägen. På ren impuls lade jag min hand på hennes kind. Hon besvarade beröringen med att luta huvudet åt mitt håll och krama handen mellan kinden och sin axel. Detta utan att flytta blicken från vägen. Hon var min hjältinna, min räddare och i det ögonblicket älskade jag henne på ett så fundamentalt djupt sätt jag aldrig känt förut.

När jag så åter vände blad i kartboken insåg jag att detta var sista sidan. Snart var vi framme. Bakom de gråa molnen började solen sänka sig och det blev mörkt fort. De sista milen gick ännu saktare då vägarna var isiga och spåriga samt att det nu på allvar började bli riktigt mörkt. Bensinmätaren började närma sig rött igen. När vi så svängde av ner på de små skogsvägarna, som jag bara vagt mindes från den enda gången jag var med min far upp, var det kolsvart ute. Vägen var smal och dåligt plogad. Vid avfarten låg några små hus utspridda och i fönstren såg det ut som att de hade levande ljus tända. Folk var hemma, men utan elektricitet. Det kändes ändå lite tryggt, om vi nu skulle råka köra av vägen.

Så svängde vi av en sista gång. Jag kände för första gången på hela resan igen mig.

Vi var framme.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Alla veckorna som gått – del 8

Om ni någon gång brådskande måste bege er hemifrån är det klokt att i förväg tänkt igenom vad som är viktigt att få med sig. Mitt unga jag hade aldrig haft en sådan tanke. Vad är egentligen viktigt? I gryningsljuset den där morgonen, när känslan av att inte bara ha tappat fotfästet utan att handfallen falla ner i en ravin var överväldigande, började en ostrukturerad och nästan panikartad flykt.

Utomhus denna vackra morgon var det öde, nästan livlöst. Inga bilar åkte till jobbet. Inga människor gick till sina arbeten, till förskola eller skolan. Vad jag kan minnas såg jag inte en enda människa hela den morgonen, förutom min älskade. Hon gick ut och körde fram bilen till porten medan jag febrilt försökte fundera ut vad som var nödvändigt att ta med. Huvudet snurrade och jag kunde inte samla tankarna alls. Min metod blev att gå från skåp till skåp och ta sådant som var uppenbart nödvändigt och stoppa ner i påsar, väskor eller sopsäckar.

Hur länge vi packade har jag ingen aning om, men känslan var hela tiden att vi inte hade tid att tänka. Vi var också fullt medvetna om att den lilla bilen inte rymde hur mycket packning som helst, vilket gjorde det hela än mer frustrerande. Fast kanske värst av allt var att vi inte hade någon som helst aning om hur länge vi skulle behöva vara borta. I ett ögonblick av klarhet beslutade jag enhälligt att vi borde förutsätta det värsta – att vi aldrig skulle komma hem igen. Det gjorde saken något lättare. Vi prioriterade kläder, skor, medicin, vad av mat vi hade som skulle klara en lång resa. Vi tog också med oss våra pass, en pärm med viktiga papper och en extern hårddisk där vi sparade bilder.

När vi skulle fylla upp några PET-flaskor med vatten uppenbarade sig nästa problem. Det kom inget vatten ur kranen. Det sista dygnet hade gått så fort att vi inte hade haft tid att ens vrida på en kran. Nu blev det genast ett enormt problem. Inte bara för att det inte gick att ta med vatten, utan också för att toaletten inte gick att spola. I ren frustration och driven av nöden kissade jag i ett par buskar på innergården där det fanns visst insynsskydd. Lyckligtvis gjorde detta att vi bestämde oss att ta med de rullar toapapper vi hade.

I den strömlösa kylen hade vi en nästan full flaska mineralvatten och några burkar folköl. Det var all vätska vi kunde uppbringa. Vi valde ändå att packa ner några tomma PET-flaskor ifall vi kunde hitta någonstans på vägen att fylla på vatten. Till färdkost fick det bli en tub mjukost och ett paket knäckebröd. Så mycket mer fanns det inte kvar som inte krävde tillagning.

Två stora sopsäckar med kläder släpades ner och fyllde i princip hela baksätet. I bagaget ställde vi resten av påsar och väskor samt dunken med bensin. Den väska som far hade lämnat kvar hamnade mellan mina ben på passagerarsidan. Till slut stängde vi så dörren till vår dröm, vårt korta liv i en värld som nu rämnade runt oss. Där och då fanns inget vemod eller nostalgi, bara en brännande känsla av flykt, panik och förvirring.

Med kartan i knät försökte jag kommunicera vart vi skulle, men upptäckte ganska fort ett antal rejäla kunskapsluckor hos mig. Dels var jag väldigt dålig på att läsa en karta och dels saknade jag nästan all form av lokalkännedom. Hade vi tidigare åkt någonstans hade vi alltid följt GPS:en, som i princip alltid valde de stora vägarna. Den rutt min far markerat på kartan gick längs vägar jag inte ens visste fanns, förbi orter jag aldrig hört talas om. Så vår plan blev helt enkelt att ta sikte på närmaste ort längs rutten och hålla koll på att vi följde rätt väg med hjälp av vägnummer och skyltar.

Att ta sig ur vårt egna samhälle var inga som helst problem. Inga människor rörde sig ute, varken i bilar eller till fots. När vi passerade macken vid utkanten av samhället svängde vi av för att se om det gick att tanka. Det var en obemannad mack men pumparna fungerade inte. Det gick inte ens att stoppa i betalkortet i maskinen. Bensinmätaren i bilen visade på halv tank. Jag undrade hur långt vi skulle komma, men varken jag eller min sambo hade någon som helst aning.

Medan vi på allvar började resan norrut, letade jag fram instruktionsboken till bilen för att ta reda på hur stor bensintanken var. Efter lite letande visade sig att tanken rymde 45 liter. Frågan var hur mycket bensin bilen drog per mil. Svaret fanns också det i instruktionsboken, ca en halvliter per mil. Min första instinkt var att ta upp mobiltelefonen för att använda miniräknaren där, vilket var helt lönlöst eftersom den saknade ström. Men i bilen hade vi en mobilladdare som satt i cigarettuttaget. Medans mobilen fick laddning började jag räkna i huvudet och kom fram till att vi borde komma ungefär 40 mil på bränslet som fanns i tanken, samt lika långt till om det var 20 liter i bensindunken i bagaget.

Frågan var bara hur långt det var innan vi kom fram.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Att fastna vid ett vägskäl #prepperSE

För första gången på väldigt länge vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig. Visst har jag börjat skriva texter som jag sedan kastat, men oftast för att själva premissen varit undermålig, inte för att jag inte vetat hur jag ska formulera mig. Nu har jag något att förmedla, men vet inte hur.

Vid varje lång resa känns alltid målet så långt borta. Så vänjer man sig vid resan, faller in i en slags lunk. Plötsligt är man framme och man undrar hur det kunde gå så fort. Våra liv är många parallella resor som sker samtidigt. Vissa korta, andra bokstavligt livslånga. Några tänker vi på varje dag, andra lunkar på i bakgrunden utan att göra mycket väsen av sig.

För ett par veckor sedan berättade min son att han och hans flickvän har börjat titta på lägenheter. De ska flytta härifrån, ihop och börja sina liv. Som förälder är detta ett bitterljuvt ögonblick. Själv hade jag ingen erfarenhet av det men hört från andra med vuxna barn hur det var. Bara för att vara glasklar så tycker jag att det är jättebra att min son vill klippa navelsträngen och stå på egna ben. Även om jag tycker han är väldigt ung, med mina ögon mätt kanske strax över 10 år, så finns det inte mycket jag kan göra för att hindra honom heller. Det finns alltid tio tusen invändningar man som förälder kan hitta kring varför detta är ett dåligt beslut, men jag kan inte längre hindra honom från att begå misstag. Visst kan jag försöka förklara men han kommer inte lyssna. Det gjorde inte heller jag på mina föräldrar.

Oaktat detta tänker jag vara lite egoistisk och vända blicken till min egen horisont. Som jag skrivit om på bloggen så många gånger ämnar jag flytta upp till BOL Norr. Jag har alltid sagt att det kommer att ske när jag ser att sonen gått klart skolan och står på egna ben. I vår tar han studenten och kommer säkerligen då ha hittat ett eget boende. Det lämnar mig fri att sjösätta min plan så småningom.

Det är just det där ”så småningom” som varit lite av en snuttefilt. Visst har jag haft siktet inställt på ett visst tidsspann, men det har alltid varit så långt borta. Nu är jag snart där. Kanske till och med snabbare än jag trott. Givetvis betyder det inte att jag måste agera direkt bara för att möjligheten finns där.

Nu när jag är i position att se framtiden tydligt känns det hela inte så lite skrämmande. Det är himla lätt att sitta och vara kaxig över något som kanske kommer att ske om fem år. Tvivlet har de senaste veckorna varit en ständig följeslagare och grubblerierna allt djupare. Trots att jag tänker göra en väldigt mjuk övergång har bara själva akten att flytta dit blivit som en brant klippvägg som tonar upp sig framför mig.

Har jag blivit för bekväm? All äventyrslust och inspiration har blivit som bortblåst. Varje potentiellt hinder känns så mycket större nu än för bara ett år sedan. Vinsterna känns små och triviala. Ändå skriker fortfarande en röst djupt i mig att detta är rätt. Inte bara rätt utan ett måste. Jag kan inte förklara det på annat sätt. Trots detta är jag åter rädd.

Inte heller har jag lyxen att söka stöd hos någon annan. Det finns ingen andra hälft som kan stötta, uppmuntra, avlasta eller sparka mig i röven. Aldrig har jag känt av ensamheten så som nu. Än värre är att jag inte har någon att dela eventuella framgångar med.

Då återstår också frågan vem jag egentligen gör detta för. Igen denna fråga som vägrar ge mig ro. Just nu kan svaret inte bli annat än att jag gör det för mig själv. Men om det finns så mycket tvivel, hur kan det då vara rätt? Jag blir inte klok på mig själv.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag kommer att genomföra detta. Jag måste, även om jag snart inte längre vet varför. Livet är för kort för att inte våga följa sin dröm. Jag klamrar mig fast vid bilden av min egen dödsbädd, full av ånger över allt jag inte gjorde. För det var bekvämt att avstå, för att jag var rädd för det okända, för att det alltid fanns dåliga ursäkter att inte agera.

Alla veckorna som gått – del 7

En främmande röst inifrån lägenheten fick mig att hoppa till ute på balkongen. Redan efter den korta tiden som gått hade vi börjat vänja oss vid tystnaden. Att rösten inte kom från en människa inne i vardagsrummet var helt uppenbart, utan detta var en röst från en högtalare. Där inne satt er farmor med en radio i ena handen och ett finger över munnen, en signal åt mig att vara tyst.

Radion hade hon hittat i väskan – och den fungerade. Men det var något med rösten från radion. Rösten läste upp nyheter, men inte på det kliniskt kalla sättet jag var så van vid. Rösten darrade, skrockade och var full av känslor. Vem det än var som läste upp dessa nyheter var människan rädd och skakad. Den genuina rädslan penetrerade radiovågorna och träffade mig som ett slag i ansiktet.

Min far påstod att alla som fått höra världsomvälvande nyheter alltid minns exakt var de var och vad de gjorde när de fick nyheterna. Ett minne som aldrig försvann. Precis så är det. Jag minns nästan ordagrant vad nyhetsuppläsaren sade, min älskades blick, mitt rusande hjärta och det kaos av tankar som vägrade skingras. Känslan av att vara fastfrusen i dessa ögonblick, paralyserad av rädsla, skräck och misstro.

Rösten i radion berättade om hur NATO anklagat Ryssland och Kina för ett koordinerat cyberangrepp på västvärldens kraftnät. Hur Ryssland svarat med att det tvärtom varit NATO som angripit Rysslands kraftnät och infrastruktur. Hur utrikesministern för Ryssland hade varnat NATO att ett cyberangrepp på civil infrastruktur jämställdes med ett angrepp med massförstörelsevapen. Hur USA:s president hotat med vedergällning om dessa cyberangrepp inte upphörde omedelbart och hur NATO nu hade gått upp i absolut högsta beredskap, hur alliansen aldrig skulle tveka att använda alla tillgängliga medel för att försvara sig mot detta anfall.

Vidare berättade den svenske utrikesministern i en återberättad intervju att hon manade alla parter till sans, att ett extrainkallat krismöte i FN:s säkerhetsråd var annonserat, men på grund av de konstanta elavbrotten och avsaknaden av internet gjorde det svårt att säkerställa allas närvaro. Tydligen var dessa elavbrott långt mer omfattande än vad som först framgått. Alla skyllde på alla. Den svenska militären hade beordrat mobilisering.

Så avbröts vad som verkade vara en sammanfattning av tidigare händelser med ett meddelande att ett brådskande telegram inkommit. Det var helt uppenbart att nyhetsuppläsaren hade svårt att ta till sig och förmedla de nya uppgifterna. En darrande inandning, som för att ta sats. Obekräftade uppgifter gjorde gällande att en enorm explosion inträffat i S:t Petersburg och av rapporterna att döma syntes ett svampmoln nu över stadens centrum. ”Vi… Vi väntar på bekräftelser av dessa uppgifter. Vi har sökt Försvarsmakten och Regeringskansliet för bekräftelse, men in…”.

Sedan slutade sändningen abrupt i ett brus.

Jag hörde ett tjutande i mina öron, kände hjärtat slå fort och hårt i bröstet. Världen snurrade. Munnen var torr och jag mådde illa. Detta kunde inte vara verklighet. Er farmor såg lika chockad ut som jag kände mig. Vi stirrade bara på varandra i misstro på vad vi båda nyss hört. Mörkret var tryckande. Sedan bröt vi ihop i varandras armar. Grät som barn. Rädda. Ensamma. Oskyddade. Sårbara.

Resten av kvällen och natten har jag inga tydliga minnen från. Vi måste ha somnat någon gång, för jag vaknade av ett tjutande ljud utomhus. Mot den annars så kompakta tystnaden skar ljudet rätt in lägenheten. Först trodde jag det var ett tåg som tutade. Men detta ljud var något annat, kraftfullare. För en kort stund blev ljudet tyst, men ljudet ekade över samhället, hängde kvar likt en varning som vägrade tystas. Sedan återkom signalen med full styrka.

Det kändes som en evighet av detta larm. Någonstans mindes jag den gamla uppmaningen att vid larm stänga fönster och ventilation och lyssna på radion. Vilken typ av larm just den uppmaningen gällde kunde jag inte komma ihåg, inte heller vilket typ av larm vi just hört. Kanske var de alla samma larm? Radion min sambo hittat i väskan låg fortfarande kvar i soffan. Det var precis innan gryning och det lilla ljus som kom in genom fönstret var inte tillräckligt för att se detaljer på en liten radioapparat. Efter lite fumlande lyckades jag till slut få på den, men det enda som hördes var brus. Jag provade att försöka söka bland frekvenserna men lyckades inte hitta någon station som sände alls.

Er farmor tog min hand i sin, kramade den hårt och beordrade med ovanligt bestämd röst att vi måste här ifrån.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

%d bloggare gillar detta: