Ja nog har det gått veckor allt. Nästan 26 stycken närmare bestämt. Kanske är det dumt att lägga energi på att skriva när jag verkligen borde vila, men efter ett halvårs tystnad kliar det i fingrarna.
Egentligen har jag inte så mycket nytt att berätta. Under tiden jag inte skrivit har jag inte heller gjort några större förändringar i mina beredskapslager. Däremot lär jag mig massor. Framförallt börjar jag få ett bra grepp över hur det är att leva som jag gör. Rutiner börjar sätta sig, tidsåtgången för olika sysslor börjar klarna och till viss del även sitta lite i ryggmärgen.
Det känns inte längre som att jag faktiskt saknar de bekvämligheter jag lämnade bakom mig i lägenheten, även om det ibland skulle vara fantastiskt skönt med rinnande varmvatten. Med det sagt så känner jag mig rätt trygg med att jag klarar av att leva utan dessa bekvämligheter. Konstigt vore det väl annars.
Positivt är att brunnen håller sig isfri trots att tjälen satt sig rejält. Den är så pass djup att den håller sig isfri tack vare jordvärmen och den fylls på hela tiden vartefter jag hämtar mer vatten.
För vatten går det åt.
Trots att jag är väldigt sparsam med det så är det ändå något som hela tiden hänger över mig. När jag tidigare rekommenderat 2-3 liter vatten per dygn och person så är det enbart dricksvatten och kanske lite matlagning. Det är allt det andra som verkligen får behovet av vatten att gå upp; disk, tvätt, hygien. Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men det tåls verkligen att upprepas: se till att ha en förnybar källa till vatten. Det behöver inte vara drickbart, det går alltid att filtrera i efterhand.
Snö har det också kommit. Även om det inte är några rekordmängder så är det extremt tydligt för mig hur viktigt det är att hela tiden hålla efter. Detta var mitt stora misslyckande förra året och resulterade i att jag fick slita som ett djur för att komma ikapp, när jag väl lyckades ta mig fram efter flera månade av att vara avskärmad från stugan. Nu blir det hanterbart.
Att använda en skoter för att köra upp ett spår att gå i mellan stugan och den vinterhållna vägen fungerar än så länge riktigt bra. Tack till alla er som rekommenderade den lösningen. Även om jag är en total novis på skoteråkning så går det förvånansvärt bra och är faktiskt riktigt roligt.
Bilen får nu stå hos en av grannarna då den sista vägen inte längre är farbar. Det är otroligt värdefullt att ha en god kontakt med grannarna och det tycker jag att jag börjar få. Lika så har jag stött på ett par jaktlag som jagat intill min mark vilka också varit väldigt trevliga och sympatiska.
Hemma i stugan pågår det eviga arbetet med att försöka lista ut hur jag vill ha allt, hur möbler ska stå, hur förvaring kan lösas smartare, vad jag faktiskt behöver och inte. Det är intressant hur lite jag faktiskt använder varje dag, vilket leder mig till att fundera på att förrådsställa än mer prylar, kläder och annat.
Summerat kan jag egentligen säga att mitt liv går ut på att överleva. Alla sysslor jag utför har enbart det syftet. Att hålla mig varm, att ha tillgång till vatten, att kunna röra mig i snön. Det enda som jag än så länge är beroende av omvärlden för är mat, om jag nu inte vill börja leva av mina förråd.
Men ett steg i taget. Jag följer min plan. Att tro att ett ”enklare liv” är det samma som ett ”latare liv” är att grundlura sig själv. Jag sliter mer nu än jag någonsin gjort under hela mitt liv. Dock är det inget negativt – tvärt om. Allt jag gör är för mig själv och ingen annan. Den känslan av frihet är vad jag så länge strävat efter och nu är jag äntligen här.