Är priset evig ensamhet? #prepperSE

Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och se om det går att få någon rätsida på den kanske sista pusselbiten i min strävan. Och åter igen är det dags att gå en holmgång med mig själv, för när jag skriver detta är jag inte alls säker på var detta kommer sluta. Kanske kommer jag aldrig att trycka på den blå ”Publicera”-knappen ute till höger. Dock måste jag försöka få rätsida på en misstanke jag har.

Ensamhet. Det finns flera olika sätt att vara ensam på. Det vi i vanliga fall kanske oftast menar är ”att inte vara i ett förhållande”. Samtidigt kan ensamhet även vara ”att inte ha kontakt med andra människor alls”. Definitioner är viktigt. När jag på allvar började fundera på hur jag vill att min framtid egentligen ska se ut, hade jag inte en tanke på de känslomässiga och psykologiska dimensionerna. Allt var av praktisk natur. Men i bakhuvudet gnagde alltid en misstanke att det kanske inte var allt det praktiska som gav livet mening.

Det är svårt för mig att sätta ord på mina tankar när det kommer till känslor inför andra människor. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om att umgås med (vettiga) människor, å andra sidan kan jag långa perioder njuta av att vara ensam. Det finns gånger när jag varit själv i BOL Norr då ensamheten varit som bomull runt själen och det finns gånger då jag verkligen inte velat vara där ensam i mörkret. Denna ambivalens blir än tydligare när jag på allvar funderar över ett eventuellt framtida förhållande.

Någonstans kan jag vara väldigt krass och känna att jag har gjort mitt. Min son är snart vuxen och jag har fört mina gener, tankar, kunskap och värderingar vidare. Biologiskt är jag klar med vad som många anser vara meningen med livet. Ja, jag vet att man aldrig blir ”klar” med sina barn, men jag tror ni förstår vad jag menar. För den som inte gör det: jag varken vill eller behöver skaffa fler barn. Ett förhållande måste ju inte vara till enkom för att skaffa barn. Det finns så många fler aspekter av ett kärleksfullt, livslångt förhållande.

Att jag skulle vilja leva helt ensam, utan ett förhållande, i en framtid tar jag som högst osannolikt. Vad som ställer till det är istället frågan ”vem fan är lika galen som jag”. Om vi leker med tanken att jag lyckas med att flytta upp till BOL Norr och få igång någon form av självförsörjning och ett liv utan lönearbete men i frihet, vem skulle vara beredd att göra samma resa? Vem där ute skulle vara beredd att ”offra” alla moderna bekvämligheter för att leva ett enkelt, arbetsamt liv?

Om vi för en stund struntar i vem jag är utan tar själva situationen som sådan istället, alltså att flytta ihop med någon (inte nödvändigtvis mig) som man kan tänka sig leva resten av sitt liv med, men då få bo som man mer eller mindre gjorde på slutet av 1800-talet. Gissningsvis sitter det någon äventyrlig människa  och tänker ”jag skulle kunna tänka mig det”. Jag tvivlar inte på uppriktigheten ett sådant påstående, det låter säkert rätt spännande, utmanande och kanske rent av lite romantiskt att bo på en liten gård mitt ute i ingenstans med djur och odlingar och bara följa årstiderna. Som grädde på moset behövs inget lönearbete att gå till varje dag, som man kanske inte ens tycker om. Är man dessutom förälskad upp över öronen lär det inte finnas några problem i världen.

Sedan kommer vardagen. Sedan gör sig avsaknaden av bekvämligheter påmind. Och inga pengar. Hur länge skulle du orka? När kommer det första trevande ”vore det inte trevligt att ha rinnande vatten” eller ”jag kanske skulle skaffa ett deltidsjobb så vi kan köpa x, y, z”? Det kommer inte vara en dans på rosor och vi talar ändå väldigt lång tid. Hur länge kan jag utsätta en annan människa för min egen envishet? För jag är rätt säker på att jag skulle ge med mig – till slut. Men är priset då att ge upp min dröm och lite av min frihet?

Efter snart 700 ord har jag inte blivit mycket klokare. Risken finns att jag i vanlig ordning överanalyserar saker och ting. Frågan som återstår är fortfarande om priset är ett liv i ensamhet. Och är det i så fall värt det?

Annonser

Mål 2016 #prepperSE

Inspirerad av Skånsk Survivalist på Twitter tänkte jag försöka formulera mina mål för mitt preppande 2016.

Först och främst kommer målet att bli skuldfri och med det fri i lite bredare bemärkelse. Detta kan låta som ett grandiost mål, men ligger inom räckhåll och ska bli verklighet. Det är inte en fråga om om utan när. All min energi och kraft riktas just nu mot detta. Tillhörande mål är att flytta till det nya huset och få en orientering över vad som behövs och kan göras för att öka resiliensen där.

Sekundärt mål är att, efter flytt, sakta utöka matförrådet till fyra månader med ett beräknat kaloriintag på 2500 kcal per dag och person. Jag är redan i mål om jag minskar det dagliga intaget till 2000 kcal, men vill ha en bättre marginal och en garanti att alla har energi att orka med allt. Siktet är inställt på tolv månader, men jag måste vara realist. Anledning till just tolv månader är att det är vad jag räknar med som en rimlig omställningstid till en utökad självförsörjning.

Tertiärt mål är att lära mig allt jag kan om odling, då framför allt av min mormor. Hon har de grönaste fingrar jag sett och har en livslång erfarenhet av odling. Ska jag vara helt ärlig mot mig själv är jag helt värdelös vad gäller odlande, både teoretiskt och praktiskt. Detta måste helt enkelt åtgärdas. Inte bara för ett SHTF utan även i vardagen, då vi nu kommer ha möjligheter att faktiskt odla i någon form av större skala, i alla fall jämfört med tidigare.

Ett sista bonus-mål är att faktiskt minska min digitala närvaro. Med det menar jag inte bloggandet, däremot det så kallade ”slösurfandet”. Denna tidstjuv kan gott få tyna bort och ersättas med verklig närvaro och praktiska ting.

Så, det är mina mål för 2016. Det finns fler, men de tänker jag inte nämna här och nu. Däremot kanske det finns anledning till att återkomma till dessa vad tiden lider.

Ibland små, ibland stora steg

Min egen resa till resiliens började med många, många myrsteg. En konserv hit, den tändare dit. Ibland gav ekonomin utrymme för lite mer eller dyrare saker. Igår togs ytterligare ett steg mot mitt mål då jag betalade av ett av de lån jag har. Prioriteringen var inte helt enkel då jag länge övervägde att istället investera dessa pengar i annan prepp. Men eftersom jag ändå anser mig ha en relativ god grund att stå på fick det bli detta.

Som jag skrivit tidigare är mitt mål att bli helt skuldfri och för att nå detta kommer jag sälja mitt hus. Lånet jag löste nu var ett så kallat energilån som jag tog för att installera fjärrvärme. I backspegeln ett korkat beslut, men gjort är gjort och nu är det ur världen.

Det största steget kommer ändå att bli när huset är sålt och flyttlasset går mot nya hemmet. Alla beslut jag nu mera tar har enbart ett syfte och det är att bli så oberoende som möjligt. Ekonomiskt, strukturellt, mentalt, socialt – på alla sätt, så långt det går. Tidigare har jag varit låst vid tanken att det bara går att göra så mycket. Klart man måste ha ett hus med lån och då måste man jobba för att betala av lånet. Det var på något sätt ristat i sten och jag såg inget annat sätt att komma runt det. Till det får man också lägga till ett viss mått rädsla och en stor nypa bekvämlighet.

Förut var jag ovillig att ge upp vissa bekvämligheter och ”nice-to-have”. Den tiden är nu passé. För att klara av det jag försöker uppnå är jag helt enkelt tvungen att minimera utgifterna. Då räcker det inte att ”bara” dra ner på lyxkonsumtion och andra utsvävningar. Men klarar jag det ser jag vinster som vida överstiger vad jag behöver avvara. Faktum är att målet är frihet. Kalla det flum eller idealism, men det är så jag ser det och hela mitt jag skriker efter att få vara fri, att kunna göra det jag vill, tycker är kul och berikande, och gör mig lycklig.

För länge sedan trodde jag på fullaste allvar att pengar var det som var nyckeln till lycka. Kunde man få ihop tillräckligt med pengar kunde man köpa sig frihet. Men frihet är så mycket mer än ekonomiskt oberoende. Detta har tagit mig väldigt många år att komma underfull med och det har inte varit en lätt process. Men nu är jag här. Jag tror mig förstå, även om jag är ödmjuk inför det faktum att jag vet att jag inte förstår allt och att jag har mycket att lära.

Det svåra ”Frihet under Ansvar”

I skolan fick jag, och många med mig, lära oss begreppet ”Frihet under Ansvar”. Ett begrepp som borde vara glasklart för alla vuxna människor. På alla mina arbetsplatser har begreppet förekommit i någon form.  Stora delar av vårt samhälle bygger på just den principen. Ändå verkar väldigt många ha stora problem med ”Ansvar”. Att kräva ”Frihet” kräver ingen större ansträngning. Att ta sitt ”Ansvar” är tydligen mycket svårare.

Denna problematik finns över allt. Människor vill ha frihet att bo och köpa bostad som de vill, men de tycker det är orättvist/omoraliskt att ta ett ekonomiskt ansvar för affären (lånet) om något skulle gå fel. Då är de ”lurade” av de onda bankerna eller mäklarna. För att begära att någon skulle tänka själv innan de köpte en hundkoja för 4 miljoner vars värde bara kan gå upp, upp, upp, är tydligen för mycket begärt.

Samma logik kan appliceras på Grekland och deras statsskuld.

Inte heller våra politiker, som i den bästa av världar borde föregå med gott exempel, klarar av detta (med få undantag). De vill att Sverige ska vara fritt och att vi ska ha friheten att leva i en öppen demokrati. Gott så, det skriver vi alla så klart under på. Men att ta ansvaret och betala försäkringen i form av ett försvar som kan skydda denna frihet är inte något som är aktuellt. Och det gäller inte bara försvarspolitiken om någon nu var naiv nog att tro det. Att ta ansvar för beslut är väldigt ovanligt. Det är alltid ”de andras” fel, när något inte blir som de tänkt. Ytterst sällan har jag sett politiker stå rakryggade i riksdagen och proklamera ”Vi tog fel beslut, vi måste ändra oss”.

Alla vill ha frihet, men få vill ta ansvar.

Som individ kan du ta ditt ansvar. Inte för att någon kräver det, utan för att du förstår sambandet mellan ansvar och frihet, för att du har moral. Du kan ta ansvar för din privatekonomi, du kan gå med i hemvärnet eller någon frivilligorganisation, du kan ha ett kris-förråd hemma, du kan ta ansvar för din fysiska hälsa. Det är enbart du som kan göra något åt din egna situation eller förhindra att du hamnar i en oönskad sådan. Se framåt. Förutsätt inte att någon annan kommer att göra jobbet åt dig, för det kommer aldrig att ske.

Det är ditt liv, din frihet, ditt ansvar.

Dags att gå vidare

Eftersom jag råkar ha lite tid över, har jag ägnat några dagar till att fundera. Önskvärt hade varit om jag nu kunnat presentera något kopiöst insiktsfullt och klokt. Så är tyvärr inte fallet. Faktum är att tankarna mest går i cirklar. Kommer tillbaka till början utan att egentligen fått något vettigt ut av det annat än smulor och fragment. Men även smulor kan vara av godo.

Någonstans i mitt undermedvetna har en omställning gjorts. Antagligen är det mer en omvärdering. Det har tagit lång tid och det är lite svårt att förklara. Men jag ska försöka. För många år sedan, när jag köpte mig mitt hus, såg jag det som en livslång investering. Här skulle jag bo tills jag gick i pension och huset skulle vara min sista ekonomiska säkerhet om något skulle gå åt skogen. Att amortera mycket på lånet var en självklarhet av många orsaker. Dels vill jag av princip inte vara skuldsatt, dels ville jag gå ner kostnaderna så fort som möjligt och dels för att ha utrymme till större renoveringar om jag skulle behöva låna till det. Logiken var med dåvarande kunskap och erfarenhet sund.

Det fanns bara ett problem. Jag var fast. Ofri. Skulle något hända (spräckt bostadsbubbla, skenande räntor) skulle jag få problem. Kanske inte direkta ekonomiska problem, men att sälja huset skulle bli svårt och att sälja med förlust var inget alternativ. Alternativet var så klart att öka amorteringstakten ännu mer och så fort som möjligt bli skuldfri. Eller, kunde det vara så att det var bättre att förekomma och sälja redan nu, när det är förmånliga räntor och lättare att få det sålt så att man till och med kan gå med lite vinst (nej, det handlar inte om stora summor på varken lån eller potentiell vinst). Mitt resonemang började leda mig in på det jag egentligen redan visste, men inte insåg. Om en vinst inte realiseras (genomförs) så är den bara teoretisk. Det spelar ingen roll hur mycket mäklaren säger att ditt hus är värt. Inte förrän pengarna sitter på kontot är priset korrekt enligt marknaden.

Nog tar det fortfarande lite mot. Det är ju trots allt mitt hus. All tid och energi som lagts ner. Men sådant är bara nostalgi. Rent krasst inser jag att det rätta är att sälja, bli skuld fri. Säga vad man vill om Göran Persson, men han hade rätt i att den som är satt i skuld är inte fri. Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att frihet inte kan prissättas. Om jag verkligen ska bli fri måste också det innebära att kliva ur hamsterhjulet och sluta vara beroende av nästa lönekuvert. Det kräver också uppoffringar. Minimera utgifter. Ta bort vissa bekvämligheter. Avstå sådant som inte är nödvändigt. Först då kan jag bli fri att göra vad jag vill. Om det betyder att jag får vara utan en ny mobiltelefon eller en ny bil, då är det så. Vad som finns på andra sidan är något för mig mycket viktigare.

Detta är alltså min chans att i någon mån börja om. Göra om och göra rätt. Få bort alla skulder och kravla upp från bolåneträsket. Jag tänker ta den chansen medans det är möjligt. Sedan kommer jag att ta det där ifrån. Men då är jag fri att göra vad jag vill.