Vi lever på lånad tid #prepperSE

Det är fascinerande hur fort det går att anamma ett undantag som en regel. För att sätta lite perspektiv på våra liv har jag grävt lite i historien för att kunna ge en bild över vad nio stycken (fiktiva) människor fått möta under sina liv. För enkelhetens skull har jag räknat på en livslängd på 60 år. Det är högt, men inte viktigt i sammanhanget.

År 1517 föds vår första person att följa. Denne föds mitt under Sten Sture den yngres krig mot Danmark som varade 1512 till 1520. Strax efter detta börjar Gustav Vasas befrielsekrig (1521 – 1523). Sedan följer 30 år av relativt lugn innan Stora ryska kriget drar igång 1554 och för att sluta 1557. Denne förste persons liv tar slut mitt under Nordiska tjugofemårskriget (1570 – 1595). Totalt har denna människa fått utstå fyra krig under sina 60 år.

1576 föds person nummer två, under Nordiska tjugofemårskriget. Detta krig tar slut 1595. Men innan person nummer två hunnit fylla 25 år är det dags igen – år 1600 börjar Andra Polska kriget för att 1630 följas av Trettioåriga kriget. Först 1648 blir det fred, men den hinner inte person två uppleva, utan dör 1636.

Under Trettioåriga kriget föds person tre år 1637. 1648 slutar Trettioåriga kriget. Men 1655 – 1661 drar Nordiska krigen igång. 1675 till 1679 rasar det Skånska kriget, vilket är det sista som person tre behöver uppleva innan denne dör 1695.

Vår fjärde person föds 1696. När denne hunnit bli 4 år utbryter det Stora nordiska kriget. Detta varar till 1721. Sedan dröjer det till 1741 innan Hattarnas ryska krig drar igång och slutar sedan år 1743. Person fyra dör 1755 och hann ”bara” uppleva två krig.

När vår femte person föds 1756 är det fred. Ett år senare, 1757 börjar det Pommerska kriget och varar till 1762.  1770 startar tio år av missväxt. Efter dessa miserabla år dröjer det bara åtta år till Gustav III:s ryska krig drar igång år 1788, men slutar redan 1790. I början av 1800-talet är Sverige inblandat i Första Napoleonkriget, Finska kriget och Andra Napoleonkriget.  1814 slutar det Andra Napoleonkriget och 1815 dör den femte personen. Förutom missväxtår hinner person fem med att vara med om fem krig.

Person sex föds 1816 och är den första som inte kommer behöva uppleva krig under sin livstid. Istället måste denne genomlida en koleraepidemi mellan 1834 och 1874. Inte nog med det, mitt under denna epidemi blir det missväxtår (1867-1869) och mängder med svenskar lämnar landet och styr kosan mot Amerika. Men inte person sex som dör 1875.

1876 föds den sjunde personen. Denna kommer ”bara” att få vara med om ett krig – Första Världskriget (1914-1918). Men direkt efter följer Spanska sjukan (1918-1920). 1935 dör så vår sjunde person.

Snart är vi klara. Men först ska den åttonde personen födas 1936.  Vad som händer 1939 ska jag väl egentligen inte behöva skriva, men för att vara tydlige började Andra Världskriget. Likväl bör alla veta att det slutade 1945. Den åttonde personens liv tar slut 1995.

1996 föds vår nionde och sista person.

Vad vi kan lära oss av detta? Varje person sedan 1500-talet har fått uppleva minst en katastrof som vi nog lätt idag skulle kalla ett SHTF. Nu har jag inte ens tagit med allt som faktiskt hänt av sådan natur, utan bara vad som verkligen står ut och gett avtryck i historieböckerna. Det går givetvis att fylla på med ännu mer, men min poäng är inte detaljerna utan det övergripande.

Vad i vår historia får dig att tro att det är annorlunda nu?

Efter Första Världskriget var uppfattningen att det var så fruktansvärt att det aldrig skulle få ske igen. Det samma sade efter Andra Världskriget. Ändå var världen gång på gång på väg in i ett nytt världskrig under det kalla kriget. Nu är vi där igen. Vapenskrammel och hot om atomvapen. Gränser flyttas med militärt våld.

Kom inte och säg att det är annorlunda nu. Ingenting har ändrats. Människosläktet har inte lärt sig annat av historien än att bli ännu bättre på att döda.

Det är inte bara krig som varit katastrofala under historiens gång. Även missväxtår och pandemier har drabbat människor fruktansvärt hårt. Missväxt sker inte på grund av att bönderna helt plötsligt glömt bort hur man odlar, utan på grund av förändringar i klimatet. Detta kan vi inte råda över. När det kommer till pandemier har vi än så länge lyckats hålla en sådan borta tack vare enorma framsteg inom medicin- och teknikområdena. Men med en stor ökning av exempelvis antibiotikaresistenta bakterier är frågan snarare när än om.

Nedan finns en tabell som jag använt för att hålla kolla på lite olika händelser och så, för den som vill titta själv.

Läs mer

Det kokar ner till siffror #prepperSE

Vi börjar med matematik. Vänligen slå upp sidan 72 i matteboken. Dagens beting står på tavlan.

Rent teoretiskt kan man bryta ner sitt preppande till siffror. Det är grundläggande matematik och inte svårt alls. Allt som krävs är lite förutsättningar som gäller just dig och de du preppar åt. Sedan är det bara att räkna (miniräknare är tillåtet). Men det är inte därför jag skriver detta, eftersom jag är övertygad att alla som läser här är kapabla att själva räkna ut sådant. Nej, det handlar om vad som händer när man vill hjälpa någon eller några som man inte planerat för initialt.

Låt oss börja med ett exempel, så det blir lättare. Ponera att du har 1 miljon kalorier mat i förrådet. Det blir 400 dagars mat om man äter 2500 kalorier per dag. För en familj på 4 blir det 100 dagars mat. Ja, jag vet att alla inte äter 2500 kalorier per dag. Men när skiten träffar fläkten kommer din bästa vän, som inte har något alls, och du vill givetvis hjälpa din vän. Nu är ni 5 personer som delar på förråden. Förrådet kommer nu att räcka i 80 dagar.

Beroende på hur man väljer att se på saker och ting kan man antingen resonera som så att familjen om 4 personer nu fått 20 dagar mindre att leva eller att man räddat en människa i 80 dagar. Jag lägger ingen värdering i själva handlingen, men rent matematiskt räcker så klart maten en kortare tid ju fler magar den ska fylla. Kommer det en hel familj på 4 personer som du väljer att dela ditt förråd med halveras givetvis tiden matlagret räcker. Försöker du hjälpa 96 personer (hela kvarteret?) räcker maten en dag. Det samma gäller givetvis vatten, medicin och förbrukningsartiklar.

Att vara medveten om detta och göra en bedömning kommer gissningsvis vara mycket svårt vid en krissituation (beroende på omfattning). Givetvis vill man hjälpa sina medmänniskor. Frågan är var gränsen går för givmildheten och vad som är rimligt. Hade jag möjligheten, rent ekonomiskt och praktiskt, skulle jag göra mitt förråd så stort det bara gick. Men nu har jag inte den kapaciteten. Alltså måste jag prioritera, liksom alla andra. Lika självklart som jag ser det att försöka hjälpa andra, lika självklart anser jag det också vara att värna om mig själv och mina närmsta först. Detta är min åsikt och min förutsättning för mitt preppande.

Allt ovan är sant så länge alla parametrar är statiska. Lyckligtvis är inte verkligheten statisk och fyrkantig. Det går till exempel att äta lite mindre för att få maten att räcka lika länge. Men framför allt går det att tillföra mat i efterhand i form av jakt, fiske, odling etc. Lika så kan nytt vatten tillföras genom rening. Genom att låsa sig vid ett statiskt förråd sett ur ett rent statistiskt perspektiv riskerar man att ställa till problem som ännu inte finns. Nyckeln till överlevnad ligger inte enbart i att ha ett stort lager utan att även kunna tillföra, komplettera, improvisera och anpassa sig.

Ensamvargen, del 2 #prepperSE

Detta är en uppföljning på detta inlägg.

Ensam är inte stark i en krissituation. I den första delen förklarar jag varför jag har denna ståndpunkt. En inställning som jag fortfarande har och som jag inte ser någon anledning att revidera. I mina egna planer finns det alltid fler människor inblandade än jag själv.

Samtidigt vet jag också att det aldrig blir som man tänkt sig. Så även om planen var att kunna klara en kris tillsammans med andra människor finns det en betydande risk att så inte blir fallet. Man blir en ofrivillig ensamvarg. Således gäller det att ha en plan även för detta.

Till att börja med behöver man identifiera vilka risker det medför att vara ensam under ett SHTF. Det första och mest påtagliga kommer troligtvis att vara oro, rädsla, sorg, ångest, desperation och en rad andra otrevligheter. Detta särskilt om du blir en ofrivillig ensamvarg från en familj som inte lyckas återsamlas. Faktum är att jag har svårt att tänka mig något värre. Det behöver inte heller vara närmaste familjen utan likväl goda vänner. Att dessutom inte ens kunna få reda på vad som hänt, om de är vid liv, är en mardröm jag innerligen hoppas slippa uppleva. Ändå är detta scenario något som faktiskt kan uppstå, hur mycket man än önskar att det inte gör det. Utgångsläget ser alltså dystert ut. Tyvärr blir det inte bättre.

Beroende på hur den ursprungliga planen såg ut står du nu själv med resterna av denna plan. En av de få fördelarna är att du nu själv bestämmer vad du ska göra härnäst. Oavsett vad du tar dig för kommer du att stå för hela utförandet ensam. Även om alla moment i sig kanske inte tar längre tid, så blir antalet moment fler i och med att det inte finns andra att dela arbetsbördan med. Om jag skulle vara ensam skulle jag börja med att vidta varje tänkbar försiktighetsåtgärd för att inte riskera skada mig när sysslor utförs. Hellre att en uppgift tar dubbelt så lång tid.

När så det sedan är dags för sömn uppstår nya problem, lite beroende på scenario och den egna situationen. Huserar man till exempel mitt i en storstad och plundring sker lär sömn bli ett stort problem. Men det är troligtvis inte bara yttre faktorer som kommer ställa till sömnsvårigheter. Är man ofrivilligt ensam under en kris misstänker jag att oro och ångest kommer vara som värst vid läggdags. Att försöka bedöva detta med exempelvis alkohol eller andra droger är nog en väldigt dålig idé. Dels lär man behöva vara i ett nyktert skick för att agera om något skulle hända under natten och dels är risken stor att man inte är särskilt pigg morgonen efter. Rent generellt tror jag faktiskt att den ensamme vargen kommer att ha svårast att klara sig mentalt, sett ur en längre tidshorisont. Detta oaktat om man är frivilligt eller ofrivilligt allena.

På något längre sikt finns det även andra riskfaktorer som bör belysas. Det första är näringsbrist. Även om du har tillgång till ditt stora matförråd finns det en överhängande risk att du som ensam kommer ha svårt att få i dig tillräckligt, och rätt, mat. Jag har berört detta i tidigare inlägg och väldigt många verkar ha svårt att tro att detta kan bli ett problem. I ett normalläge är detta väldigt, väldigt sällan ett problem. Men i en värld av sorg, oro, kaos och sömnbrist kommer din kropp att vara under konstant stress. Kortisol nivåerna kommer vara skyhöga och du kommer vara i ett ständigt fight-flight-läge. Ingenting i din kropp kommer vara normalt. Således kommer du också att ha svårt att vilja/hinna/orka äta tillräckligt och rätt.

Vilket leder oss in på den andra riskfaktorn – sjukdom. En kombination av långvarig stress och näringsbrist ökar markant mottagligheten för sjukdomar. Det kan vara allt från vanlig influensa till att riskera utlösa latenta sjukdomar. Är man ensam kommer sjukdom vara en av dina största fiender. Tänk dig bli liggandes tre dagar i maginfluensa, utan hjälp att lösa de dagliga uppgifterna (t.ex hämta eller rena vatten). Om man dessutom redan är i ett mindre bra skick till att börja med kan ett första insjuknande vara början på en negativ spiral där kroppen sakta bryts ned utan att hinna återhämta sig innan man insjuknar igen.

Trots att oddsen är emot ensamvargen finns det saker att göra för att förbättra sagda odds. Det första, och kanske viktigaste, är att förstå hur utsatt man faktiskt kommer att vara och vilka problem som kan uppstå. Har man väl den insikten kan man aktivt börja vidta åtgärder för att underlätta och kanske helt undvika vissa risker.

Personligen tror jag nyckeln ligger i tre åtgärder. Den första är kunskap. Vitt och brett, högt och lågt. Det andra är riskminimering. Allt från skyddskläder till multivitamin till smarta praktiska lösningar. Det tredje och sista är långsiktighet även under ett SHTF. Att alltid se till att ha t.ex fullt med ved inne, alltid ha en extra dunk vatten till hands, att allt är lättåtkomligt och i ordning.

Helt avgörande kommer dock viljan att leva vara. Har du något kvar att leva för om du har förlorat dina nära och kära? Detta är mycket svåra och kanske även otäcka frågor. Även om man idag inte kan se någon mening med att fortsätta kanske det inte är sant imorgon. Dessutom finns det ju inget som säger att man är dömd att leva ensam resten av sitt liv. Efter den initiala kris-fasen kommer människor att börja bygga upp samhällen igen. Ingenting säger att du måste stå utanför detta bara för att du blev en ofrivillig ensamvarg.

Början på slutet på början #prepperSE

Helgen som gått sponsras av Dumma Idéer AB. Lite lätt trött men väldigt lättad. I fredags reste jag över 100 mil. Fast ska man vara rättvis fick jag ta hjälp av ett par timmar på lördagen för att få ihop det. Lägenheten i Arboga tömdes och ett stort lass gick till nya lägenheten. Där väntade av- och ompackning. Sedan fortsatte färden till BOL Norr. Klockan 01:30 på lördags morgonen var vi (jag och min gode vapendragare) uppe. Då hade solen redan börja gå upp. Inte för att det var så mycket till nattmörker att tala om från början.

Lördagen ägnades åt att packa in prepps och möbler samt att röja på marken. Jag hade med cirka 110 000 kalorier upp i form av ris, socker, salt, ärtor, havregryn och konserver. När det mesta var på plats insåg jag att strukturen och platsen var allt annat än optimerad, så det blev en vända med att flyttar runt och packa om. Under tiden hade min vän varit fullt upptagen med leka med röjsågen. Resultatet ses på bilderna.

Nu börjar jag dock nå en nivå där jag känner mig rätt bekväm med situationen i BOL Norr. Visst, det finns alltid saker att göra och förbättra. Och tro inte för en minut att jag är nöjd. Men på ett år med ytterst begränsade resurser (tid och pengar) så har det ändå gått förvånansvärt väl. Om allt går som jag tänkt (vilket jag vis av erfarenhet väldigt mycket tvivlar på), kommer jag under nästa år att börja få lite mer dyra investeringar på plats. Under tiden fortsätter jag enligt plan med att köpa lite prepp när tillfälle ges.

Retrospektiv del 2 #prepperSE

Det finns ditt sista av allt. Din sista arbetsdag, sista utlandsresa, sista deklaration. Ditt sista steg. Din sista kyss. Ditt sista andetag. Allt tar slut förr eller senare. Förhoppningsvis senare. Vad du gör med ditt liv är trots allt helt upp till dig själv. Frågan jag allt oftare ställer mig själv är vad jag vill se tillbaka på och komma ihåg innan jag en dag sluter ögonen en sista gång.

Som ni märker återkommer jag till detta allt som oftast. Inte för att jag är döende, utan för att jag vill vara levande. Som jag ser det är prepping en strävan att leva trots att förutsättningarna drastiskt försämras. Denna strävan måste drivas av att kunna fylla sitt liv med mening. Annars är det ju ganska korkat att ens försöka förbereda sig.

Det går även att vända på resonemanget. Tänk om man kan leva genom att förbereda sig/preppa. Ta genast bort visionen av tio tusen konserver ur huvudet, det är inte vad jag menar. Självklart syftar jag på ett långsiktigt och hållbart preppande i form av odlingar, djurhållning, skogsbruk, jakt etc. Alla ni som finner glädje med att ta upp sin första egenodlade potatis. Alla ni som blir lyckliga av att se höns picka, får beta eller kor rusa ut på årets första bete. Alla ni som älskar att röja i skogen, fälla träd och omvandla den till ved. Alla som längtar ut till nästa älgpass. Hur kommer det sig att era liv inte består av mer sådant?

Jag inväntar tålmodigt alla bortförklaringar.

När ni nu redan skickat in alla kommentarer i kommentarsfältet nedan utan att läst klart vad jag har att skriva, låt mig bara först säga att jag har redan hört majoriteten av alla bortförklaringar – från mig själv. Oftast handlar den om en kombination av tid och pengar. Enligt IIS tillbringade vi i snitt 23,6 timmar per vecka på nätet. Mer än en halv arbetsvecka. Tid finns. Det handlar bara om vad vi själva väljer att lägga den på. Visst kan pengar vara ett problem, men frågan är hur mycket det kostar att rensa ogräs, umgås med djur, fälla träd eller vara ute i skogen.

För det jag menar är inte att alla ska bli helt självförsörjande. Men att aktivt och medvetet prioritera det man faktiskt finner meningsfullt kan ge många synergieffekter. Det är en sak att önska, drömma, prata och spekulera. När det ska sättas i verket blir det både påtagligt och verkligt. En sak är säker: det är enbart du själv som kan göra en förändring i ditt liv.

En sådan förändring behöver inte ske över en natt. Det kan ta tio eller tjugo år. Nyckeln ligger i att hela tiden sträva mot målet. Det kan till och med vara nyttigt att det tar tid. På så sätt hinner man fundera och justera vad man vill uppnå. Man hinner mogna som människa och med det kommer nya insikter.

Våga prova, våga chansa. Jag är av den bestämda tron att det man kommer ångra mest när det sista andetaget dras är allt man inte vågade testa, de drömmar man hade som man aldrig ens försökte genomföra.

Del 1 finns här.

Att ha en buffert i bufferten #prepperSE

Att ha ett förråd med förnödenheter vid händelse av kris är bra. Detta förråd kan användas som buffert i många sammanhang, inte bara vid ett SHTF-scenario. Det kan vara vid allt från sjukdom till arbetslöshet till hyperinflation. Så du har ditt förråd med förnödenheter; vatten, mat, medicin, prylar och allt vad det nu kan vara. Men vad händer om du själv är oförmögen att effektivt använda denna buffert i händelse av en kris?

I och med min flytt har jag också bytt landsting. Detta innebär att min journal skulle skickas till det nya sjukhuset och min medicinering skulle fortsätta där. Givetvis fungerade detta inte som planerat och jag har nu gått två veckor för länge utan medicin. Detta har i sin tur resulterat i att jag nu igen är dålig. Men vad det också har lärt mig är hur kort tid det tar att gå från att må som vanligt till att må riktigt, riktigt dåligt i händelse av att jag inte får min medicin i tid.

Om SHTF har jag som bäst har jag 7-8 veckor på mig, som sämst ingen tid alls innan jag blir så pass dålig att mitt allmäntillstånd får klassas som extremt dåligt. Alltså är jag fullt medveten om hur utsatt jag är och medicinen som ges intravenöst kan jag inte på något sätt själv preppa, då den dels kostar 25000 kr per dos och dels är färskvara. Det som återstår är att försöka hantera situationen för vad den är, eller blir.

Den senaste tiden har jag funderat på vad jag kan göra för att underlätta för mig själv i en händelse av kris utöver det förråd jag redan har. Det handlar om allt ifrån att se till att vätskeersättning finns i ordentlig mängd hemma till att fundera på hur jag kan underlätta det vardagliga i BOL Norr till en så liten fysisk belastning som möjligt. Nu pratar jag inte bekvämlighet, utan praktiskt tänkande.

Till exempel kan det handla om att ha så mycket som möjligt med ved och vatten inomhus, att ha mat som går att äta kall, att flytta in toaletten från ”dass” till storstugan och att se till att ingenting måste göras direkt när jag kommer upp om jag skulle må dåligt redan i det skedet. Symptomen av sjukdomen är bland annat diarréer, utmattning, ledvärk och uttorkning. I det läget vill jag givetvis inte ställa mig och hugga ved det första jag gör, i värsta fall mitt i natten och med -30 grader.

Ser jag på det ur ett perspektiv är jag redan bor i BOL Norr blir det mer komplicerat, fast på ett annat sätt. Förhoppningen är ju att ha en viss djurhållning och odling och då kommer jag inte undan de dagliga sysslorna oavsett hur dåligt jag mår. Frågan är då kanske mer var gränsen går för vad jag klarar av. Att mata och vattna djur kan vara både tungt och tidskrävande om man inte tänker till och förbereder och planerar på ett klokt sätt. Odlingar däremot kommer kräva fysiskt arbete, det går inte att komma ifrån.

I förlängningen är det svårt att förutspå hur illa det kan bli. Kanske når det en hanterbar botten, kanske leder det till en plågsam död av undernäring och uttorkning. Jag vet helt enkelt inte och jag hoppas innerligt att jag slipper ta reda på det den hårda vägen.

Vad fan håller jag på med? #prepperSE

Frågan är berättigad. Inte så mycket varför utan vad. Eller kanske är det relevant att även fråga varför? Givetvis är utgångspunkten att hålla en god krisberedskap. Det är ju kärnan i prepping – att vara förberedd. Men jag fastnar i definitioner och semantik.

Egentligen kanske det är helt meningslöst att leta etiketter att sätta på sig själv, andra gör det så bra ändå. Vad jag försöker sätta ord på är mitt mål och min riktning. Vad jag kommit fram till är att mitt personliga mål inte egentligen är ”att bli en prepper”. Dels för att jag nog vågar sticka ut hakan och faktiskt hävda att jag redan är det, men dels för att preppingen i sig inte är mitt mål.

Som jag skrivit så många gånger tidigare har målet varit att bli fri. Vi kan gå in i en djup filosofisk och politisk diskussion vad som är frihet, men det kan vi spara till en annan dag. Istället tänker jag krasst konstatera att frihet för mig, personligen, är att själv styra över mitt liv utan någon annan som lägger sig i, utan utomstående krav och att kunna leva ett liv jag finner meningsfullt och i harmoni med mig själv och min omgivning.

För mig handlar det om en kombination av prepping, survivalism, självhushåll, liberala ideal, miljötänk, nyfikenhet och en gnutta trots. En längtan till ett enklare liv, utan några idealiska, utopiska och euforiska linser på kameran. Med ”ett enklare liv” menar jag det bokstavlig talat. Enklare behöver inte betyda mindre arbete, men en annan form av arbete. Jag hugger hellre ved en hel dag åt mig själv till vintern än jobbar en hel dag på ett lönearbete åt någon annan. Ja, jag vet att jag får lön, men det för med sig massor med annat (skatt, moms, arbetsgivaravgifter etc). Om jag hugger ved en hel dag kommer ingen och kräver mer än hälften av vedhögen.

Här ska det förhoppningsvis bli odlingar – sen.

Men vad är det slutgiltiga målet? När jag sätta mig på verandan i en gungstol, andas ut och känna att jag är nöjd? Jag är rädd att svaret är ”aldrig”. Det kan bara vara en fix idé som efter ett eller ett par år framstår som ett riktigt stort snedsteg, men om jag inte provar så kommer jag aldrig att med säkerhet veta. Att ge upp och inte ens försöka misstänker jag skulle gräma mig mer än att ha provat och misslyckats.

Jag vill vakna upp, få fart på elden, ta med hunden ut och mata hönsen, kaninerna och getterna. Gå in och äta några nyplockade ägg och kanske ta en kopp kaffe. Jag vill se killingar skutta och leka. Vattna och rensa odlingar. Röja sly i skogen. Hugga ved. Torka, sylta, syra, rimma, röka. Laga, lappa och förbättra. Ta tag i vad som krävs och vad som känns roligt. Att lära mig allt jag inte inte ens vet att jag inte kan. Att kunna gå och lägga sig och tänka ”idag fick jag mycket nyttigt utfört”.

Samtidigt är jag inte naiv. En framtid består långt ifrån av soliga sommardagar. Det kommer vara kallt, mörkt, blött och tungt. Men det är ju livet oavsett var man befinner sig i Sverige. Vad jag vet är att jag inte blir lyckligare av att sitta i en lägenhet eller i en villa i ett villakvarter. Jag är inte lyckligare för jag har ett välbetalt jobb i en storstad.

Kanske är det slutgiltiga målet att få bygga upp något värt att lämna i arv. Något som fungerar, som lever med livets cykler, som föds, växer och dör. Något som nästa generation kan ta över, förhoppningsvis förstå och leva vidare i. Någon kommer säkert att komma till samma insikter som jag, tids nog. Är det inte min son, kanske det är någon av mina systerdöttrar. Men jag tror nog att svaret på frågan ”vad fan jag håller på med” är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.