Varför vill jag överleva? #prepperSE

Detta är en fortsättning på ”Varför vill du överleva?”.

Att människor rent allmänt och generellt vill överleva är ju ingen hemlighet. Det finns alltid en motivation bakom denna önskan och strävan, vilket jag berörde i det tidigare inlägget länkat ovan. Nu tänker jag bli personlig och försöka förstå min egen motivation. Anledningen till detta är att det verkar finnas en (miss)uppfattning att preppers skulle ha några speciella skäl att vilja överleva en större katastrof, kris eller SHTF. Knutet till detta verkar det också finnas en strävan att ”komma på” en prepper att vackla i denna beslutsamhet. Att hitta en spricka i en rustning. Gärna skadeglatt påpeka brister i ens beredskap. I stället för att be folk sköta sitt och skita i andra tänker jag anamma en slags transparent motvikt. Ett fönster in i mina kognitiva processer.

Det finns så många missuppfattningar kring prepping och preppers. En av de vanligaste, som det kanske ändå talas minst om, är att preppers på något sätt är allvetande orakel som har svar på alla frågor kring krisberedskap. Själv är jag fullt medveten om hur stora brister jag har i min kunskap inom en rad olika ämnen. Jag kan till exempel inte baka eller inte odla. Hela poängen med prepping är att på alla sätt förbereda sig genom att dels lära sig nödvändiga kunskaper och dels förrådsställa nödvändigheter. Detta är en process som oftast sker över lång tid och inget man kan förmedla i några korta fraser eftersom allas förutsättningar är olika.

Vad som däremot är sant när det kommer till preppers över lag är att prepper troligtvis gått igenom ett otal scenarier i sitt huvud hur ett SHTF-scenario kan utspela sig. Själv har jag spelat upp så många scenarier att jag inte kan komma på ett enda jag inte berört. I dessa tvingas man tänka obehagliga tankar och försöka förutse hur detta påverkar både ens omgivning och sig själv.

Som prepper är jag fruktansvärt medveten om hur sårbart vårt moderna samhälle är. Allt vi har byggt upp kan raseras på bara ett par veckor. Sårbarheten är avstampet i mitt eget preppande, men det i sig var inte själva motivationen till att börja. För min egen del var det min son. Att ensam ansvara för ett barn kräver ansvar. I min värld handlar det ansvaret också om att kunna sörja för barnet under andra omständigheter än den normala vardagen. Det var så det började, motiverad av ett par blå klara och oskuldsfulla ögon under en blond kalufs, som såg på sin pappa med full tillförlit. Ett förtroende en förälder aldrig kan svika.

Jag har aldrig svikit min son. Han har inte haft mycket prylar, men alltid en närvarande pappa. Detta är jag idag stolt över. Men nu behöver han inte längre mig. Snart är han vuxen och längtar efter att stå på egna ben. Som sig bör. Även om han alltid är välkommen att leva i BOL Norr med mig så är det inte samma sak längre. Han måste hitta sina egna vägar i livet och jag kommer alltid finnas där, men det är inte så att han är beroende av mig på samma sätt som när han var yngre.

Med min största, och första, motivation sakta borttynande tvingas jag åter ställa mig själv frågan vad det är som driver mig. Tro mig, detta är inte så lätt som man kan tro att det är. Kanske kom jag fram till ett delbetänkande i ”Vad fan håller jag på med?”. Där skrev jag:

”Men jag tror nog att svaret på frågan ‘vad fan jag håller på med’ är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.”

Detta ger dock inte svaret på frågan om motivation, om varför. Möjligen ger det ett svar på vad målet är.

Hade jag inte blivit ofrivilligt ensam hade jag haft minst fem anledningar till att preppa – antagligen fler. En sambo och en flock hundar. Under många år hade jag mer motivation än jag egentligen behövde. Nu har jag … inget.

Nu måste man inte ha en extern motivator. Sin egen överlevnad borde ju vara gott nog. Samtidigt känner jag en saknad över att inte längre ha någon annan än mig själv att preppa för. Personligen finner jag större mening med det. Och nu tror jag vi börjar nå pudelns kärna. Vad är jag som prepper utan mening, utan motivation? Är det så illa att jag behöver en extern motivator för att finna mening? Är jag så självutplånande att min egen överlevnad inte räcker till för att vara motivation nog?

Möjligen finns det ytterligare en sten att vända på, som jag inte berört ännu. Är överlevnad i sig inte nog, utan måste det till något mer? Att leva och frodas. Helt plötsligt blir frågorna existentiella. Det är lätt att leva för någon annan, men att leva enbart för sig själv, är det skäl nog? Krävs det faktorer i ens liv som inte går att lagerhålla? Tillhörighet, samhörighet, närhet, kärlek. Är detta vad jag själv behöver för att känna motivation? Kanske är detta vad som krävs för att leva och frodas. Den krassa sanningen är att jag inte vet.

Kanske var min son något på spåren när vi hade en diskussion för några år sedan kring att inte ta internet för givet. Han hävdade bestämt ”vad är det då för mening att leva, om jag inte kan prata med mina kompisar?”, givetvis fullt med drama som bara en fjortonåring kan uppbringa. Jag hävdade då att det finns annat värt leva för. Lyckligtvis frågade han inte ”vad” utan kontrade istället med ett ”du fattar inte”.

Så sitter jag här, ensam i mörkret. Jag fattar inte. Jag vet inte. Är mitt preppande bara ett eko, en ritual, ett försök att hålla kvar vid något som varit. Det går av bara farten för jag är så van. För vems skull ska jag överleva? Vem kommer sakna mig? För vem måste jag vara stark? Allt som återstår är mitt ego, självbevarelsedriften, viljan att leva för livets skull. Om det är nog vet jag inte. Vad jag däremot vet är att det aldrig blir som man tänkt sig. I denna kontext blir uttrycket ett hopp, en livlina. Kanske finner jag någon eller något på vägen. Kanske finner någon eller något mig.

Annonser

Ved, norrsken, regn och en strandad svensk prepper #prepperSE

Nemesis.

De senaste dagarna har varit väldigt intressanta på många sätt. På sätt och vis har jag fått svar många frågor och fått ett antal misstankar bekräftade. Jag har tillbringat några dagar i BOL Norr och innan fanns en tydlig plan över vad som skulle åstadkommas under tiden där. Ved skulle staplas, vindskivor och överliggare bytas, träd och sly skulle röjas.

I vanlig ordning blev ingenting som jag tänkt mig. Det regnade nästan oavbrutet. Nu är jag inte rädd för att bli blöt, men det ställer till det på andra sätt. Marken förvandlades till ett kärr och på vissa håll till en mindre insjö. Följden av detta blev att den annars dåliga ”vägen” blev mer eller mindre ofarbar. Till saken hör att vägen är rätt brant på sina håll.

Min vedleverantör blev varse detta och fastnade i backen utan att kunna komma upp. Ändå hade han utrustning för att i teorin klara av detta. Men icke. Veden fick dumpas innan backen, vid sidan av vägen. Den enda lösningen för att få veden från högen till vedboden var skottkärra och muskelkraft, vilket hade varit tungt under de bästa av förutsättningar. Men att plaska runt i en lervälling med en tungt lastad skottkärra med en brant mördarbacke… Mitt pannben räckte till att få upp ungefär hälften av veden. Resten får jag ta hand om vid nästa tillfälle jag åker upp.

Samma sak, nästan varje dag.

Det var dock inte bara vedleverantören som fick smaka på BOL Norr’s naturliga skalskydd. Sedan tidigare hade Svensk Prepper och jag bestämt att träffas i stugan. Dels för att umgås och dels för att göra en intervju för den nya Prepperpodden. Det var som vanligt otroligt roligt att träffas och jag har en känsla av att intervjun, eller kanske snarare samtalet, kommer riktigt bra!

Som alla goda ting måste det ta slut. När det var dags för Svensk Prepper att åka hem blev det inte riktigt så. Under tiden vi samtalat hade regnet fortsatt och gjort situationen än värre på vägen. Bilen vägrade helt enkelt ta sig upp för backen, trots att jag gjorde allt för att putta på. Jag erbjöd övernattning till en inte allt för svårövertalad prepper-kollega. Vi tillbringade resten av kvällen och natten med att dryfta sådant som preppers gärna gör. Vi fick också möjligheten att se ett norrsken då himlen tyckte att molnen inte behövdes nattetid. Aldrig har jag sett ett norrsken så tydligt tack vare den minimala ljusföroreningen.

Dagen efter bjöd i alla fall på uppehåll och till och med några glimtar sol. Lyckligtvis torkade det upp tillräckligt för att Svensk Prepper skulle kunna komma upp och hem med bilen. Själv kunde jag köra några lass med ved till innan det började regna igen. Nu låter det som att detta är en stor sak, vilket det inte är. Men det visar på hur utlämnad man är åt vädrets makter. Det är bara att gilla läget.

Nu gissar jag att många sitter och tänker att jag borde skaffa mig en ”riktig” bil. Det ligger redan med i min plan. Innan jag flyttar upp måste jag ha en rejäl terrängbil som kan ta sig fram i de mest bedrövliga förhållanden. Exakt vad återstår att se, men den gångna veckans övningar gjorde det extremt tydligt att det inte kommer att räcka med enbart en fyrhjulsdriven personbil. Det lär finnas anledning att återkomma till detta längre fram.

Veckorna som gått (74) #prepperSE

Tänkte återuppta mina små uppdateringsinlägg igen. Det var ett tag sedan, men nu kör vi på igen.

Till att börja med fortgår allt någorlunda enligt plan. Saker tillkommer, saker faller bort. Som det ska vara. Den kanske största förändringen är att jag äntligen fått tummen ur och börjat sätta ihop en riktig Bug-Out Bag (BOB). I bilen och med mig har jag alltid min Get Home Bag, vilken är fylld med massa bra saker. Denna vill jag ha kvar, vilket någonstans betyder att jag måste skaffa ännu en uppsättning av vissa saker som jag idag har i min GHB. Exakta detaljer är fortfarande inte satta, där av ”börjat sätta ihop”.

För övrigt fortsätter preppandet av BOL Norr. Detta sker i etapper där jag i lägenheten bunkrar sådant som behövs tills det är tillräckligt att fylla en bil, sedan fraktas det upp. Jag vet att jag lovat mig själv att sluta fokusera på mat, men med Zapad17 som närmar sig med stormsteg känns det ändå bättre med lite extra.

På tal om mat så var jag tvungen att dubbelkolla mina uträkningar eftersom jag på något sätt missat att jag fyllt i beräkningen för två personer och inte en. Detta resulterade vips i att jag hade dubbelt så många dagars mat mot vad jag gått och trott. Givetvis bidrar ju detta till det helt onödiga i att fortsätta fylla på matförråden. Suck. Således kommer, åter igen, fokus ligga på allt annat än mat (mental note: GLÖM INTE DETTA, PUCKO!).

Och det är ju inte direkt så att det inte finns annat att lägga resurser på. Om allt går som det är tänkt så ska en stor laddning ved komma på plats de närmsta veckorna. Detta är kanske den enskilt största bristen just nu. Även om skogen är full av träd är det inte riktigt så enkelt som att bara fälla, kvista och klyva. Ved ska också torkas. Nu kan jag nog säkert hitta fallna träd som redan är någorlunda torra att använda vid en kris, fast det vore ju bra att redan ha detta ombesörjt.

Till sist vill jag verkligen rekommendera Svensk Preppers inlägg ”När kriget kom till byn”. En mycket bra ögonvittnesskildring från kriget i Bosnien och hur det påverkade civilbefolkningen. Marsch in och läs!

Reflektioner kring vad som sker bland amerikanska preppers #prepperSE

Det kokar bland amerikanska preppers. I alla fall på Youtube. Kanske är det en naturlig utveckling när något som i grunden är väldigt individuellt blir allmängods och ska exploateras. Jag har med egna ögon sett det i andra sammanhang, ej relaterat till prepping, men principen har varit den samma.

Nu är jag ingen expert på prepping-historia, särskilt inte den amerikanska, men jag följer en hel del människors bloggar, Youtube-kanaler och andra förehavanden. Det sista åren har det blivit tydligt att de i vanliga fall så frispråkiga amerikanarna börjat väga sina ord mer varsamt. Anledningen är ett betydligt hårdare debattklimat preppers emellan. Om det bara var detta skulle jag kanske inte bry mig så mycket.

Vad som oroar mig mer är hur fokus mer och mer har flyttats från seriösa, djupgående diskussioner till att bli mer och mer rena recensions/reklam-inlägg. Prylfixeringen eldas på av en kommersialisering av prepperprylar. Detta har inte riktigt nått Europa och än mindre Sverige. Men i vanlig ordning är risken överhängande att vi kommer ta efter USA om ett par år. Redan nu kan man se små tecken. Och nej, jag är inte helt oskyldig. Balansgången är fruktansvärt svår.

I USA ser jag nu tecken på hur fler och fler av de som jag själv tycker är vettiga nu börjar tappa sugen. De drar sig undan, skriver eller lägger inte upp videos inte lika ofta. Jag har full förståelse. Om de ideellt ger av sin tid, energi och kunskap och bara får skit tillbaka skulle även jag ledsna. Kvar blir TV-Shop-preppers som visar upp den senaste, bästa, måste-ha-prylen i flashiga, välproducerade videos backade av företag som bara vill sälja en kniv till. Med det sagt finns det preppers och företag som sköter detta professionellt och snyggt, där integriteten finns kvar och innehåll blandas på ett smakfullt sätt. Men det är ett fåtal som lyckas balansera detta.

Den andra trenden är en politisering. Inte av prepping som företeelse, men där preppers som byggt upp en stor följarskara helt plötsligt börjar blanda ihop prepping med politisk propaganda. Här är både demokrater och republikaner lika goda kålsupare. Detta blev väldigt tydligt efter det att Trump valdes som president och tidigare hardcore-preppers helt sonika började prata om hur ”faran var över” och att man nu minsann kunde dra ner på sitt preppande. I andra ringhörnan vaknade demokrater upp och började yra om att jordens undergång nu helt plötsligt var nära förestående. Kanske är det också denna hårdare polarisering av USA rent generellt som genljuder bland preppers.

Utvecklingen är minst sagt oroväckande och jag hoppas innerligt att vi inte behöver se samma utveckling här på hemma plan.

Vi lever på lånad tid #prepperSE

Det är fascinerande hur fort det går att anamma ett undantag som en regel. För att sätta lite perspektiv på våra liv har jag grävt lite i historien för att kunna ge en bild över vad nio stycken (fiktiva) människor fått möta under sina liv. För enkelhetens skull har jag räknat på en livslängd på 60 år. Det är högt, men inte viktigt i sammanhanget.

År 1517 föds vår första person att följa. Denne föds mitt under Sten Sture den yngres krig mot Danmark som varade 1512 till 1520. Strax efter detta börjar Gustav Vasas befrielsekrig (1521 – 1523). Sedan följer 30 år av relativt lugn innan Stora ryska kriget drar igång 1554 och för att sluta 1557. Denne förste persons liv tar slut mitt under Nordiska tjugofemårskriget (1570 – 1595). Totalt har denna människa fått utstå fyra krig under sina 60 år.

1576 föds person nummer två, under Nordiska tjugofemårskriget. Detta krig tar slut 1595. Men innan person nummer två hunnit fylla 25 år är det dags igen – år 1600 börjar Andra Polska kriget för att 1630 följas av Trettioåriga kriget. Först 1648 blir det fred, men den hinner inte person två uppleva, utan dör 1636.

Under Trettioåriga kriget föds person tre år 1637. 1648 slutar Trettioåriga kriget. Men 1655 – 1661 drar Nordiska krigen igång. 1675 till 1679 rasar det Skånska kriget, vilket är det sista som person tre behöver uppleva innan denne dör 1695.

Vår fjärde person föds 1696. När denne hunnit bli 4 år utbryter det Stora nordiska kriget. Detta varar till 1721. Sedan dröjer det till 1741 innan Hattarnas ryska krig drar igång och slutar sedan år 1743. Person fyra dör 1755 och hann ”bara” uppleva två krig.

När vår femte person föds 1756 är det fred. Ett år senare, 1757 börjar det Pommerska kriget och varar till 1762.  1770 startar tio år av missväxt. Efter dessa miserabla år dröjer det bara åtta år till Gustav III:s ryska krig drar igång år 1788, men slutar redan 1790. I början av 1800-talet är Sverige inblandat i Första Napoleonkriget, Finska kriget och Andra Napoleonkriget.  1814 slutar det Andra Napoleonkriget och 1815 dör den femte personen. Förutom missväxtår hinner person fem med att vara med om fem krig.

Person sex föds 1816 och är den första som inte kommer behöva uppleva krig under sin livstid. Istället måste denne genomlida en koleraepidemi mellan 1834 och 1874. Inte nog med det, mitt under denna epidemi blir det missväxtår (1867-1869) och mängder med svenskar lämnar landet och styr kosan mot Amerika. Men inte person sex som dör 1875.

1876 föds den sjunde personen. Denna kommer ”bara” att få vara med om ett krig – Första Världskriget (1914-1918). Men direkt efter följer Spanska sjukan (1918-1920). 1935 dör så vår sjunde person.

Snart är vi klara. Men först ska den åttonde personen födas 1936.  Vad som händer 1939 ska jag väl egentligen inte behöva skriva, men för att vara tydlige började Andra Världskriget. Likväl bör alla veta att det slutade 1945. Den åttonde personens liv tar slut 1995.

1996 föds vår nionde och sista person.

Vad vi kan lära oss av detta? Varje person sedan 1500-talet har fått uppleva minst en katastrof som vi nog lätt idag skulle kalla ett SHTF. Nu har jag inte ens tagit med allt som faktiskt hänt av sådan natur, utan bara vad som verkligen står ut och gett avtryck i historieböckerna. Det går givetvis att fylla på med ännu mer, men min poäng är inte detaljerna utan det övergripande.

Vad i vår historia får dig att tro att det är annorlunda nu?

Efter Första Världskriget var uppfattningen att det var så fruktansvärt att det aldrig skulle få ske igen. Det samma sade efter Andra Världskriget. Ändå var världen gång på gång på väg in i ett nytt världskrig under det kalla kriget. Nu är vi där igen. Vapenskrammel och hot om atomvapen. Gränser flyttas med militärt våld.

Kom inte och säg att det är annorlunda nu. Ingenting har ändrats. Människosläktet har inte lärt sig annat av historien än att bli ännu bättre på att döda.

Det är inte bara krig som varit katastrofala under historiens gång. Även missväxtår och pandemier har drabbat människor fruktansvärt hårt. Missväxt sker inte på grund av att bönderna helt plötsligt glömt bort hur man odlar, utan på grund av förändringar i klimatet. Detta kan vi inte råda över. När det kommer till pandemier har vi än så länge lyckats hålla en sådan borta tack vare enorma framsteg inom medicin- och teknikområdena. Men med en stor ökning av exempelvis antibiotikaresistenta bakterier är frågan snarare när än om.

Nedan finns en tabell som jag använt för att hålla kolla på lite olika händelser och så, för den som vill titta själv.

Läs mer

Det kokar ner till siffror #prepperSE

Vi börjar med matematik. Vänligen slå upp sidan 72 i matteboken. Dagens beting står på tavlan.

Rent teoretiskt kan man bryta ner sitt preppande till siffror. Det är grundläggande matematik och inte svårt alls. Allt som krävs är lite förutsättningar som gäller just dig och de du preppar åt. Sedan är det bara att räkna (miniräknare är tillåtet). Men det är inte därför jag skriver detta, eftersom jag är övertygad att alla som läser här är kapabla att själva räkna ut sådant. Nej, det handlar om vad som händer när man vill hjälpa någon eller några som man inte planerat för initialt.

Låt oss börja med ett exempel, så det blir lättare. Ponera att du har 1 miljon kalorier mat i förrådet. Det blir 400 dagars mat om man äter 2500 kalorier per dag. För en familj på 4 blir det 100 dagars mat. Ja, jag vet att alla inte äter 2500 kalorier per dag. Men när skiten träffar fläkten kommer din bästa vän, som inte har något alls, och du vill givetvis hjälpa din vän. Nu är ni 5 personer som delar på förråden. Förrådet kommer nu att räcka i 80 dagar.

Beroende på hur man väljer att se på saker och ting kan man antingen resonera som så att familjen om 4 personer nu fått 20 dagar mindre att leva eller att man räddat en människa i 80 dagar. Jag lägger ingen värdering i själva handlingen, men rent matematiskt räcker så klart maten en kortare tid ju fler magar den ska fylla. Kommer det en hel familj på 4 personer som du väljer att dela ditt förråd med halveras givetvis tiden matlagret räcker. Försöker du hjälpa 96 personer (hela kvarteret?) räcker maten en dag. Det samma gäller givetvis vatten, medicin och förbrukningsartiklar.

Att vara medveten om detta och göra en bedömning kommer gissningsvis vara mycket svårt vid en krissituation (beroende på omfattning). Givetvis vill man hjälpa sina medmänniskor. Frågan är var gränsen går för givmildheten och vad som är rimligt. Hade jag möjligheten, rent ekonomiskt och praktiskt, skulle jag göra mitt förråd så stort det bara gick. Men nu har jag inte den kapaciteten. Alltså måste jag prioritera, liksom alla andra. Lika självklart som jag ser det att försöka hjälpa andra, lika självklart anser jag det också vara att värna om mig själv och mina närmsta först. Detta är min åsikt och min förutsättning för mitt preppande.

Allt ovan är sant så länge alla parametrar är statiska. Lyckligtvis är inte verkligheten statisk och fyrkantig. Det går till exempel att äta lite mindre för att få maten att räcka lika länge. Men framför allt går det att tillföra mat i efterhand i form av jakt, fiske, odling etc. Lika så kan nytt vatten tillföras genom rening. Genom att låsa sig vid ett statiskt förråd sett ur ett rent statistiskt perspektiv riskerar man att ställa till problem som ännu inte finns. Nyckeln till överlevnad ligger inte enbart i att ha ett stort lager utan att även kunna tillföra, komplettera, improvisera och anpassa sig.

Ensamvargen, del 2 #prepperSE

Detta är en uppföljning på detta inlägg.

Ensam är inte stark i en krissituation. I den första delen förklarar jag varför jag har denna ståndpunkt. En inställning som jag fortfarande har och som jag inte ser någon anledning att revidera. I mina egna planer finns det alltid fler människor inblandade än jag själv.

Samtidigt vet jag också att det aldrig blir som man tänkt sig. Så även om planen var att kunna klara en kris tillsammans med andra människor finns det en betydande risk att så inte blir fallet. Man blir en ofrivillig ensamvarg. Således gäller det att ha en plan även för detta.

Till att börja med behöver man identifiera vilka risker det medför att vara ensam under ett SHTF. Det första och mest påtagliga kommer troligtvis att vara oro, rädsla, sorg, ångest, desperation och en rad andra otrevligheter. Detta särskilt om du blir en ofrivillig ensamvarg från en familj som inte lyckas återsamlas. Faktum är att jag har svårt att tänka mig något värre. Det behöver inte heller vara närmaste familjen utan likväl goda vänner. Att dessutom inte ens kunna få reda på vad som hänt, om de är vid liv, är en mardröm jag innerligen hoppas slippa uppleva. Ändå är detta scenario något som faktiskt kan uppstå, hur mycket man än önskar att det inte gör det. Utgångsläget ser alltså dystert ut. Tyvärr blir det inte bättre.

Beroende på hur den ursprungliga planen såg ut står du nu själv med resterna av denna plan. En av de få fördelarna är att du nu själv bestämmer vad du ska göra härnäst. Oavsett vad du tar dig för kommer du att stå för hela utförandet ensam. Även om alla moment i sig kanske inte tar längre tid, så blir antalet moment fler i och med att det inte finns andra att dela arbetsbördan med. Om jag skulle vara ensam skulle jag börja med att vidta varje tänkbar försiktighetsåtgärd för att inte riskera skada mig när sysslor utförs. Hellre att en uppgift tar dubbelt så lång tid.

När så det sedan är dags för sömn uppstår nya problem, lite beroende på scenario och den egna situationen. Huserar man till exempel mitt i en storstad och plundring sker lär sömn bli ett stort problem. Men det är troligtvis inte bara yttre faktorer som kommer ställa till sömnsvårigheter. Är man ofrivilligt ensam under en kris misstänker jag att oro och ångest kommer vara som värst vid läggdags. Att försöka bedöva detta med exempelvis alkohol eller andra droger är nog en väldigt dålig idé. Dels lär man behöva vara i ett nyktert skick för att agera om något skulle hända under natten och dels är risken stor att man inte är särskilt pigg morgonen efter. Rent generellt tror jag faktiskt att den ensamme vargen kommer att ha svårast att klara sig mentalt, sett ur en längre tidshorisont. Detta oaktat om man är frivilligt eller ofrivilligt allena.

På något längre sikt finns det även andra riskfaktorer som bör belysas. Det första är näringsbrist. Även om du har tillgång till ditt stora matförråd finns det en överhängande risk att du som ensam kommer ha svårt att få i dig tillräckligt, och rätt, mat. Jag har berört detta i tidigare inlägg och väldigt många verkar ha svårt att tro att detta kan bli ett problem. I ett normalläge är detta väldigt, väldigt sällan ett problem. Men i en värld av sorg, oro, kaos och sömnbrist kommer din kropp att vara under konstant stress. Kortisol nivåerna kommer vara skyhöga och du kommer vara i ett ständigt fight-flight-läge. Ingenting i din kropp kommer vara normalt. Således kommer du också att ha svårt att vilja/hinna/orka äta tillräckligt och rätt.

Vilket leder oss in på den andra riskfaktorn – sjukdom. En kombination av långvarig stress och näringsbrist ökar markant mottagligheten för sjukdomar. Det kan vara allt från vanlig influensa till att riskera utlösa latenta sjukdomar. Är man ensam kommer sjukdom vara en av dina största fiender. Tänk dig bli liggandes tre dagar i maginfluensa, utan hjälp att lösa de dagliga uppgifterna (t.ex hämta eller rena vatten). Om man dessutom redan är i ett mindre bra skick till att börja med kan ett första insjuknande vara början på en negativ spiral där kroppen sakta bryts ned utan att hinna återhämta sig innan man insjuknar igen.

Trots att oddsen är emot ensamvargen finns det saker att göra för att förbättra sagda odds. Det första, och kanske viktigaste, är att förstå hur utsatt man faktiskt kommer att vara och vilka problem som kan uppstå. Har man väl den insikten kan man aktivt börja vidta åtgärder för att underlätta och kanske helt undvika vissa risker.

Personligen tror jag nyckeln ligger i tre åtgärder. Den första är kunskap. Vitt och brett, högt och lågt. Det andra är riskminimering. Allt från skyddskläder till multivitamin till smarta praktiska lösningar. Det tredje och sista är långsiktighet även under ett SHTF. Att alltid se till att ha t.ex fullt med ved inne, alltid ha en extra dunk vatten till hands, att allt är lättåtkomligt och i ordning.

Helt avgörande kommer dock viljan att leva vara. Har du något kvar att leva för om du har förlorat dina nära och kära? Detta är mycket svåra och kanske även otäcka frågor. Även om man idag inte kan se någon mening med att fortsätta kanske det inte är sant imorgon. Dessutom finns det ju inget som säger att man är dömd att leva ensam resten av sitt liv. Efter den initiala kris-fasen kommer människor att börja bygga upp samhällen igen. Ingenting säger att du måste stå utanför detta bara för att du blev en ofrivillig ensamvarg.