Höststädning

Ibland behövs en rejäl storstädning för att kunna komma vidare. För mig har det legat mängder med små att-ta-tag-i sedan i våras. Dessa fick vänta tills de större, mer akuta problemen fick en lösning. Nu är jag äntligen i ett läge där mitt privatliv börjar bli stabilt med arbete och bostad. Alltså kan jag nu sakta börja ta tag i sådant jag tidigare skjutit på framtiden.

Till att börja med kommer jag stänga ner mitt Patreon-konto. Med ett skapligt bra betalt arbete känns det fel att be om stöd för att göra något jag ändå gör. Det finns också ett litet mått av egenpåtvingat krav att skriva kontinuerligt om jag får ekonomiskt stöd för att göra så. Risken är då att jag skriver för skrivandets skull, inte för att jag har något vettigt att skriva. Men jag är ärligt och uppriktigt tacksam för all hjälp jag fått när den behövdes som bäst. Utan den vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom vintern och våren.

Det andra är ett beslut att sluta vara aktiv på sociala medier. Detta gäller främst Twitter, som jag varit mest aktiv på. Jag har länge funderat på att göra detta. Anledningarna är många och inte alltid helt uppenbara. Twitter kan vara underbart roligt, intressant, informativt och givande. Via Twitter har jag träffat massor med underbara människor. Samtidigt har det mer och mer känts som att det tar mer energi än det ger, istället för tvärt om, som det borde vara. Inte bara energi, utan även tid. Kontot @urvaken kommer vara kvar och det kommer att informera om nya bloggposter härifrån som det alltid gjort.

Vad som inte kommer förändras är bloggen, även om det varit lite skralt mellan inläggen på sista tiden. Dels beror det på att jag inte haft så mycket vettigt att skriva och dels på att jag har haft fullt upp med annat. Gissningsvis kommer det kommer fler inlägg med funderingar och tankar kring självhushållning, krisberedskap, off-the-grid och annat som blir mer och mer relevant ju närmre jag kommer Dagen D.
Jag har även passat på att kasta en massa halvskrivna inlägg, som har en tendens att växa i antal. På något sätt kändes det rätt att släppa gammalt ”skräp” för att slippa halka in i gamla tankebanor.

Kanske kan man se allt detta som ett led i förberedelserna inför vad som komma skall. Allt jag gör nu har ett tydligt syfte och en långsiktigt baktanke. Kalla det downsizing på alla plan. Som trogna läsare av bloggen vet är målet att flytta upp till BOL Norr. För att nå det målet krävs vad många skulle kalla uppoffringar. Jag ser det så klart inte så, men ju mer resurser jag kan lägga på att få ordning på allt, ju bättre förutsättningar kommer jag ha att lyckas. Med resurser menar jag både tid, energi och pengar.

12 volt och en preppande datanörd #prepperSE

Som ett led i alla förberedelser riktat mot att permanent flytta upp till BOL Norr på sikt håller jag på att teoretiskt, och till viss del praktiskt, försöka lösa energiförsörjningen i stugan. Förutsättningen är den att jag vill gå off-grid så mycket som möjligt. Samtidigt finns det en verklighet som trots allt fungerar, ända tills SHTF. Så vad jag undermedvetet försöker göra är att både ha kakan och äta den.

För att kunna fortsätta skriva här på bloggen i framtiden och ta del av nyheter på ett vettigt sätt måste jag ha tillgång till både internet och dator. Detta är förenat med löpande kostnader för internetabonnemanget och elektricitet. Detta är inte acceptabelt då jag troligen kommer att ha nära ingen inkomst, vilket gör att varje utgift blir väldigt tung.

Som tur är kan jag producera egen energi. Detta dels med solceller som jag redan införskaffat och dels med vindkraft vilket jag kommer att införskaffa innan det är dags att flytta upp. Denna elektricitet kommer lagras i ett 12 volt batteri. Allt är frid och fröjd. Det kluriga kommer när jag ska koppla på en dator. I teorin är det inte klurigt alls, det är bara att koppla på en växelriktare efter batteriet. Dock finns det två saker att vara medveten om när det gäller växelriktare. Det ena är att de inte är 100% effektiva, vilket betyder att man tappar energi i omvandlingen mellan 12 volt DC till 230 volt AC. Det andra att betänka är att billigare växelriktare inte producerar en så kallad ren sinus våg, vilket är nödvändigt för känsligare elektronik.

För att kunna utnyttja ett 12 volt system så effektivt som möjligt är det i min värld önskvärt att låta så mycket som möjligt redan vara förberett för att kunna kopplas in direkt och drivas på 12 volt utan en växelriktare. Som tur är kan man komma ganska långt, bara man vet vad man letar efter. För min egen del kan jag köpa en till laddare till den bärbara datorn som använder 12 volt, min NAS (filserver), 4G modem/router och min nätverks switch går redan på 12 volt. Allt detta är ingen slump utan något som vid inköp säkerställdes. Kvar är att hitta en skärm som kan drivas direkt med 12 volt.

Elektricitet ser ut att vara något som i alla fall blir hanterbart. Värre blir det med internetåtkomst. Ett alternativ som jag leker med är att använda publika, öppna nätverk. I klartext att helt sonika åka till till exempel en hamburgerkedja och ta med den bärbara datorn för att ladda upp i förväg skrivna bloggposter, ladda ner nyheter, e-post och annat via RSS-läsare och andra off-line-verktyg. Det kommer så klart att kraftigt begränsa möjligheten till aktiv kommunikation.

Ett annat alternativ är att helt enkelt skaffa mig ett kontantkort och köpa 4G-data vid behov. Detta alternativ kräver dock god disciplin för att spara data och inte nöjessurfa/slösurfa. Kanske är detta det första steget att ta för att testa och se hur långt jag klarar mig.

Vad allt kokar ner till är budget. Varje tidsintervall kommer att ha en begränsad budget i form av ekonomi, elektricitet och datamängd. Detta gäller givetvis annat också så som värme, vatten, mat och så vidare, men i kontexten för detta inlägg lämnar jag det därhän. Allt blir en ändlig resurs som måste hushållas med. När jag tänker på det så är det redan så idag, bara att det blir väldigt mycket mer tydligt om man själv måste producera det mesta.

Innan jag kommer så långt måste givetvis allt testas i olika utformningar och faser. Det är som bekant en sak att i teorin få ihop allt och något helt annat att lyckas med det i praktiken. Om jag får möjlighet och tid ska jag göra vissa tester nästa gång jag kommer upp till BOL Norr.

Nästa växel #prepperSE

Äntligen. Nycklarna är inlämnade till den gamla lägenheten och allt är äntligen klart. Som en konsekvens blir nu äntligen min ekonomi betydligt bättre. Vilket i sin tur leder till mer frigjorda resurser att lägga på BOL Norr och mitt preppande. Och resurser kommer att krävas.

Precis som Marianycklar skriver så kommer även jag att lägga in en överväxel som faller utanför ramen för den ursprungliga planen. Exakt hur mycket mer jag kan göra återstår att se, men som det ser ut kommer mängden torrvaror att fortsätta att utökas i snabbare takt än tidigare. Anledningen till detta är att torrvaror är relativt billigt och enkelt att förvara (jag har ju min PET-fetish).

Samtidigt som detta sker ska jag sätta mig ner och börja prioritera min att-göra-lista. Det finns saker som är lite av karaktären nice-to-have och jag tror det är dags för en krass rannsakning. Jag kommer att få en hel vecka i BOL Norr och då känner jag att jag behöver ha en klar plan för hur jag på smartast sätt kan utnyttja denna till att få så mycket som möjligt gjort inom en given budget. Vad jag vill få ut är maximal resiliens inför kommande halvår.

Varför detta just nu? Jag hatar att låta mystisk eller hemlighetsfull och om jag fick skulle jag gärna dela med mig av allt jag kunde komplett med källor. Tyvärr kan jag inte det, då jag lovat att inte dela med mig av viss information. Inte bara för att jag lovat, vilket i sig är skäl nog, men för att det även kan spåras till källan vilket skulle få otrevliga konsekvenser för mina kontakter. Ni får helt enkelt välja hur ni vill värdera informationen själva. Avfärda det som anekdoter eller ren lögn om det känns bättre.
Ett antal, oberoende av varandra, individer inom olika delar av offentlig förvaltning har under den senaste tiden valt att antingen säga upp sig och/eller valt att flytta från städer ut ”på landet”, samtidigt som de börjat preppa (även om alla inte använt just det ordet). Samtliga har med mer eller mindre samma formuleringar konstaterat att ”det är på väg att gå åt helvete på riktigt”.

Hade det enbart varit människor som var trötta på sina jobb hade det varit en sak. Men att agera på sin oro är något helt annat. Uppenbarligen ser dessa människor något som gjort dom så pass oroliga att de väljer att flytta. Åter igen, detta är inte bevis för att något kommer att gå åt skogen. Kanske är det bara slumpen och sammanträffanden. Allt jag vet är att ett antal människor med insyn i olika områden väljer att agera, inte bara tala om problem. Detta är allt jag kommer att säga om detta.

Början på slutet på början #prepperSE

Helgen som gått sponsras av Dumma Idéer AB. Lite lätt trött men väldigt lättad. I fredags reste jag över 100 mil. Fast ska man vara rättvis fick jag ta hjälp av ett par timmar på lördagen för att få ihop det. Lägenheten i Arboga tömdes och ett stort lass gick till nya lägenheten. Där väntade av- och ompackning. Sedan fortsatte färden till BOL Norr. Klockan 01:30 på lördags morgonen var vi (jag och min gode vapendragare) uppe. Då hade solen redan börja gå upp. Inte för att det var så mycket till nattmörker att tala om från början.

Lördagen ägnades åt att packa in prepps och möbler samt att röja på marken. Jag hade med cirka 110 000 kalorier upp i form av ris, socker, salt, ärtor, havregryn och konserver. När det mesta var på plats insåg jag att strukturen och platsen var allt annat än optimerad, så det blev en vända med att flyttar runt och packa om. Under tiden hade min vän varit fullt upptagen med leka med röjsågen. Resultatet ses på bilderna.

Nu börjar jag dock nå en nivå där jag känner mig rätt bekväm med situationen i BOL Norr. Visst, det finns alltid saker att göra och förbättra. Och tro inte för en minut att jag är nöjd. Men på ett år med ytterst begränsade resurser (tid och pengar) så har det ändå gått förvånansvärt väl. Om allt går som jag tänkt (vilket jag vis av erfarenhet väldigt mycket tvivlar på), kommer jag under nästa år att börja få lite mer dyra investeringar på plats. Under tiden fortsätter jag enligt plan med att köpa lite prepp när tillfälle ges.

Att ha en buffert i bufferten #prepperSE

Att ha ett förråd med förnödenheter vid händelse av kris är bra. Detta förråd kan användas som buffert i många sammanhang, inte bara vid ett SHTF-scenario. Det kan vara vid allt från sjukdom till arbetslöshet till hyperinflation. Så du har ditt förråd med förnödenheter; vatten, mat, medicin, prylar och allt vad det nu kan vara. Men vad händer om du själv är oförmögen att effektivt använda denna buffert i händelse av en kris?

I och med min flytt har jag också bytt landsting. Detta innebär att min journal skulle skickas till det nya sjukhuset och min medicinering skulle fortsätta där. Givetvis fungerade detta inte som planerat och jag har nu gått två veckor för länge utan medicin. Detta har i sin tur resulterat i att jag nu igen är dålig. Men vad det också har lärt mig är hur kort tid det tar att gå från att må som vanligt till att må riktigt, riktigt dåligt i händelse av att jag inte får min medicin i tid.

Om SHTF har jag som bäst har jag 7-8 veckor på mig, som sämst ingen tid alls innan jag blir så pass dålig att mitt allmäntillstånd får klassas som extremt dåligt. Alltså är jag fullt medveten om hur utsatt jag är och medicinen som ges intravenöst kan jag inte på något sätt själv preppa, då den dels kostar 25000 kr per dos och dels är färskvara. Det som återstår är att försöka hantera situationen för vad den är, eller blir.

Den senaste tiden har jag funderat på vad jag kan göra för att underlätta för mig själv i en händelse av kris utöver det förråd jag redan har. Det handlar om allt ifrån att se till att vätskeersättning finns i ordentlig mängd hemma till att fundera på hur jag kan underlätta det vardagliga i BOL Norr till en så liten fysisk belastning som möjligt. Nu pratar jag inte bekvämlighet, utan praktiskt tänkande.

Till exempel kan det handla om att ha så mycket som möjligt med ved och vatten inomhus, att ha mat som går att äta kall, att flytta in toaletten från ”dass” till storstugan och att se till att ingenting måste göras direkt när jag kommer upp om jag skulle må dåligt redan i det skedet. Symptomen av sjukdomen är bland annat diarréer, utmattning, ledvärk och uttorkning. I det läget vill jag givetvis inte ställa mig och hugga ved det första jag gör, i värsta fall mitt i natten och med -30 grader.

Ser jag på det ur ett perspektiv är jag redan bor i BOL Norr blir det mer komplicerat, fast på ett annat sätt. Förhoppningen är ju att ha en viss djurhållning och odling och då kommer jag inte undan de dagliga sysslorna oavsett hur dåligt jag mår. Frågan är då kanske mer var gränsen går för vad jag klarar av. Att mata och vattna djur kan vara både tungt och tidskrävande om man inte tänker till och förbereder och planerar på ett klokt sätt. Odlingar däremot kommer kräva fysiskt arbete, det går inte att komma ifrån.

I förlängningen är det svårt att förutspå hur illa det kan bli. Kanske når det en hanterbar botten, kanske leder det till en plågsam död av undernäring och uttorkning. Jag vet helt enkelt inte och jag hoppas innerligt att jag slipper ta reda på det den hårda vägen.

Vad fan håller jag på med? #prepperSE

Frågan är berättigad. Inte så mycket varför utan vad. Eller kanske är det relevant att även fråga varför? Givetvis är utgångspunkten att hålla en god krisberedskap. Det är ju kärnan i prepping – att vara förberedd. Men jag fastnar i definitioner och semantik.

Egentligen kanske det är helt meningslöst att leta etiketter att sätta på sig själv, andra gör det så bra ändå. Vad jag försöker sätta ord på är mitt mål och min riktning. Vad jag kommit fram till är att mitt personliga mål inte egentligen är ”att bli en prepper”. Dels för att jag nog vågar sticka ut hakan och faktiskt hävda att jag redan är det, men dels för att preppingen i sig inte är mitt mål.

Som jag skrivit så många gånger tidigare har målet varit att bli fri. Vi kan gå in i en djup filosofisk och politisk diskussion vad som är frihet, men det kan vi spara till en annan dag. Istället tänker jag krasst konstatera att frihet för mig, personligen, är att själv styra över mitt liv utan någon annan som lägger sig i, utan utomstående krav och att kunna leva ett liv jag finner meningsfullt och i harmoni med mig själv och min omgivning.

För mig handlar det om en kombination av prepping, survivalism, självhushåll, liberala ideal, miljötänk, nyfikenhet och en gnutta trots. En längtan till ett enklare liv, utan några idealiska, utopiska och euforiska linser på kameran. Med ”ett enklare liv” menar jag det bokstavlig talat. Enklare behöver inte betyda mindre arbete, men en annan form av arbete. Jag hugger hellre ved en hel dag åt mig själv till vintern än jobbar en hel dag på ett lönearbete åt någon annan. Ja, jag vet att jag får lön, men det för med sig massor med annat (skatt, moms, arbetsgivaravgifter etc). Om jag hugger ved en hel dag kommer ingen och kräver mer än hälften av vedhögen.

Här ska det förhoppningsvis bli odlingar – sen.

Men vad är det slutgiltiga målet? När jag sätta mig på verandan i en gungstol, andas ut och känna att jag är nöjd? Jag är rädd att svaret är ”aldrig”. Det kan bara vara en fix idé som efter ett eller ett par år framstår som ett riktigt stort snedsteg, men om jag inte provar så kommer jag aldrig att med säkerhet veta. Att ge upp och inte ens försöka misstänker jag skulle gräma mig mer än att ha provat och misslyckats.

Jag vill vakna upp, få fart på elden, ta med hunden ut och mata hönsen, kaninerna och getterna. Gå in och äta några nyplockade ägg och kanske ta en kopp kaffe. Jag vill se killingar skutta och leka. Vattna och rensa odlingar. Röja sly i skogen. Hugga ved. Torka, sylta, syra, rimma, röka. Laga, lappa och förbättra. Ta tag i vad som krävs och vad som känns roligt. Att lära mig allt jag inte inte ens vet att jag inte kan. Att kunna gå och lägga sig och tänka ”idag fick jag mycket nyttigt utfört”.

Samtidigt är jag inte naiv. En framtid består långt ifrån av soliga sommardagar. Det kommer vara kallt, mörkt, blött och tungt. Men det är ju livet oavsett var man befinner sig i Sverige. Vad jag vet är att jag inte blir lyckligare av att sitta i en lägenhet eller i en villa i ett villakvarter. Jag är inte lyckligare för jag har ett välbetalt jobb i en storstad.

Kanske är det slutgiltiga målet att få bygga upp något värt att lämna i arv. Något som fungerar, som lever med livets cykler, som föds, växer och dör. Något som nästa generation kan ta över, förhoppningsvis förstå och leva vidare i. Någon kommer säkert att komma till samma insikter som jag, tids nog. Är det inte min son, kanske det är någon av mina systerdöttrar. Men jag tror nog att svaret på frågan ”vad fan jag håller på med” är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.

Närkamp med Planen ”E” #prepperSE

Dags att lyfta blicken och diskutera planer. Vi har alla planer. Några genomförs helt. De flesta leder aldrig någonstans. Ändå envisas jag med att ha mina planer, fullt medveten att de kanske aldrig kan genomföras. Kanske borde jag inte ens kalla mina planer för just planer, utan mer drömmar. Samtidigt så kan en dröm övergå till en konkret plan när drömmen helt plötsligt blir nåbar.

Under lång tid har jag jobbat målmedvetet för att komma dit jag är idag. Inte för att jag på något sätt kunnat förutsett hur jag till sist hamnade här, men jag har ändå nått de mål jag hittills satt upp. Dessa mål har jag även skrivit om tidigare här på bloggen. Först var det att få till en god krisberedskap, sedan att kliva av bostadsmarknadskarusellen och till sist att bli skuldfri. Alla dessa mål har nåtts via ett antal både genomförda och krossade planer och drömmar. Men slutmålet har alltid nåtts.

Om jag ska vara krass har det tagit mig mer än 10 år att komma hit. Kanske tar det 10 år till, kanske 3 eller 23 år, innan jag når mitt slutgiltiga mål. Oavsett tidshorisont är siktet tydligt och obönhörligen ställt på Plan E – E som i Eremit. Det låter ju lagom flummigt och knäppt. Kanske borde E stå för Exit, kanske borde man inte namnge sina planer alls.

Planen är i alla fall samma som alltid, att kunna flytta upp till BOL Norr permanent och kunna leva så självförsörjande det bara går. Som jag skrivit tidigare är det i praktiken omöjligt att bli helt självförsörjande, men jag är väldigt nyfiken på hur nära det går att komma. För att kunna ens komma i närheten krävs det noggrann planering. Man måste vara fullt medveten om vilka kostnader som man inte kan ta bort, hur gärna man skulle vilja. Det måste finnas en plan för hur dessa kostnader ska täckas ekonomiskt, även om de är väldigt små.

Planen måste också innefatta vad som måste göras innan en flytt upp, vilka inköp som krävs, hur mycket pengar som krävs i en buffert. Detta för att få själva infrastrukturen för boendet klart. I denna ingår även värme, vatten, elförsörjning, sanitet, redskap och annat praktiskt. Parallellt med detta måste jag försöka planera för att klara av att bli självförsörjande när det kommer till mat. Här har jag några rätt oortodoxa idéer som, om de går att genomföra, givetvis kommer att berättas om här i framtiden.

Så hur långt har jag kommit med denna plan? Till att börja med så har jag äntligen börja sätta detaljer och inte bara ha en grovskiss. Till exempel har jag börja stapla upp vad som behövs köpas och kostnaden för detta. Sedan har jag satt ett mål för sparande varje månad (när jag är klar med dubbla boendekostnader) så jag kan få en uppfattning om hur lång tid det kan i tid att nå planen. Detta kommer så klart att vara flytande eftersom det säkert kommer tillkomma saker att köpa in samt att sparandet lär variera något från månad till månad.

Det första utkastet ger mig en uppskattat tid om tre år. Då bör jag ha kunnat spara undan tillräckligt för att rent ekonomiskt kunna sjösätta det hela. Sedan återstår frågan om jag då, om tre år, är redo att göra det rent mentalt. Förberedelserna är ju inte bara av ekonomiskt och praktisk natur. Jag måste vilja och våga ta steget när det väl är dags. Precis som för alla andra kan jag omöjligt se in i framtiden, alltså kan jag inte veta att jag är redo när det väl är dags. Fast då är det ju inte heller dags.