Det blir aldrig som man tänkt sig. Aldrig.
Men oftast blir det rätt bra ändå.
Lite mer än tre och ett halvt år har gått sedan jag lade ner skrivandet här, lämnade alla sociala medier och gick i träda. Nu är tiden mogen för att skriva en uppdatering. Inte för er skull, utan för min egen skull. Efter många långa år så inser jag att bloggen har varit min ”dagbok”, min ventil, mitt skissblock. Det är inte skrivandet jag saknar, men det är skönt att kunna gå tillbaka och fånga upp tankar och idéer som fladdrat förbi. Nu kommer jag inte på något sätt att återgå till tidigare regim och återuppta skrivandet. Detta är en engångsföreteelse. Ta det för vad det är.
Vi börjar med lite hushållsarbete kring några av de ämnen jag återkommit till genom åren.
Tack och lov fungerar medicineringen mot min ulcerösa kolit. Det har varit lite småjusteringar under åren, men på det hela så är jag symptomfri så när som på några enstaka skov som ställt till det under en kortare tid.
I övrigt har jag fortfarande inte slutat med snusandet. En dag. Kanske. Tack vare min hund har jag i alla fall återfått en någorlunda normal vikt igen och någon form av kondition.
Nu till det där med prepping/krisberedskap.
Egentligen behöver jag inte upprepa det uppenbara kring världsläget – det är åt helvete. Ukrainakriget, Irankriget, en fascistregim i Vita huset, handelskrig, AI, hybridkrigföring mot Europa och allt detta under en global uppvärmning som bara accelererar med extremväder som bara under sommaren kostade tiotusentals liv enbart i Europa. Hur det ska gå nästa år med El Niño ovanpå vågar jag knappt tänka på.
I Sverige har vi till slut vaknat i elfte timmen och yrvaket börjat prata om ett totalförsvar igen. Den militära upprustningen ångar på, men de civila delarna halkar mer och mer efter. I ena andetaget ska vi klara både krig och kriser, i det andra ska sjukhus läggas ner. Och allt ska ske inom ekonomisk ram. Det ser ju i alla fall fint ut i rapporter.
Om jag verkar bitter så finns det väldigt verkliga anledningar till detta och har att göra med mitt nuvarande arbete. Av uppenbara anledningar tänker jag inte gå in på detaljer, men jag har relativt god insikt i hur det offentligas krisberedskap hanteras på ett rent professionellt plan. Det ska medges att det görs vad som går runt om i landet, men det är långt ifrån de mål som satts upp. Alla skriker efter mer resurser, de som finns går på knäna. Detta är Sverige 2026; landet med höga ambitioner, landet utan resurstillsättning.
För att vända tillbaka blicken och navelskåda lite, så kan jag ärligt tillstå att mitt preppande stått still, lite beroende på hur man väljer att se det. Om man med prepping menar samla mat och pryttlar så stämmer påståendet. Men prepping är så mycket mer. Vi kan ju börja med ”BOL Norr”. Eller ”stugan” som jag numer kallar det. Sist jag skrev något så hade jag bott där i nästan ett år. Min plan var att fortsätta så. Men verkligheten har ett spännande sätt att sticka fram sin näsa. Jag har alltid vetat att jag skulle behöva renovera stugan. Ny fasad, nya fönster, ny dörr. Lite så. Kanske måla om inne. Men när tiden väl kom för att börja ta tag i fasaden visade det sig att det var lite mer än bara fasaden som behöver bytas ut. Jag fick en förklaring till varför jag alltid tyckt att huset lutat lite märkligt. Det visade sig att syllen var helt murken på sina håll. Inte bara syllen utan även delar av reglar i vägg och golv. Helt plötsligt växte projektet från att vara något jag kunde göra när jag bodde där, till något helt annat.
Så jag flyttade helt sonika därifrån. Observera flyttade, inte sålde. Nu bor jag i ett nyare hus ett par kilometer från stugan. Det har sina fördelar. För nu är stugan åter BOL Norr. Fast jag skulle nog dra mig för att tillbringa någon längre tid där med tanke på grundkonstruktionen. Fördelen är att jag kan börja om på ”nytt”. Vilket jag gjort på sätt och vis. Steg ett var att totalrenovera den ko-stig som jag tidigare kallat väg. I somras blev den klar med brytning, dikning, nytt bärlager och nytt slitlager. Den kommer krävas lite finputs och säkerligen ett gäng lass grus till för att bli riktigt bra, men nu är den i alla fall farbar med en normal bil.
Steg två kommer bli att riva ut allt invändigt, byta syll, räta upp huset och sedan byta ut alla dåliga reglar. Sen ska det isoleras både i väggar och golv, fasad ska bytas. Och alla andra tusentals saker som ska göras. Men jag kan nu göra dom utan att ha kniven mot strupen. Det får ta den tid det tar.
För jag sitter inte i sjön.
Det nya huset har allt jag egentligen kunnat drömma om när det kommer till krisberedskap. Nåja, nästan i alla fall. Huset har en egen djupborrad brunn, jordvärme, en eldstad, är välisolerat med – hör och häpna – treglasfönster och ligger fortfarande ”ute på landet”. För att säkra upp bland annat vatten och värme vid strömavbrott har jag installerat solceller och batterilagring med ödrift. Eftersom jag ändå höll på så skaffade jag mig en elbil som nu tankas hemmavid. Rent ekonomiskt är allt detta nästintill ett nollsummespel utslaget på ett år, trots att jag vet att SOLEN INTE ALLTID LYSER. Tänka sig. Vem hade anat? Ändå fungerar solceller och batteri. Märkligt.
För att vara seriös, solcellsanläggningen har hittills producerat 23,5 MWh (23500 kWh) och total förbrukning under samma tid har varit 27,8 MWh (27800 kWh). Detta är inklusive laddning av elbilen och relativt ooptimerad elförbrukning. Vid ett krisläge är det så klart enkelt att stänga av sådant som inte är nödvändigt och på så sätt bli helt självförsörjande utslaget på ett helt år. Det troliga är inte att elen helt försvinner från nätet, utan rullande avbrott. Vid ett sådant läge belastar jag inte elnätet mer än absolut nödvändigt, vilket spar på till exempel vatten i magasinen – särskilt om fler har egen elproduktion. Det är lite som att vi som har bunkrad mat och andra resurser inte belastar samhället i stort vid en kris, utan hjälp kan gå till de som verkligen behöver.
Lärdomen från Ukraina är decentralisering och diversifiering av energislag är nyckeln till framgång. Min förhoppning är att kunna replikera detta i en liten skala. Önskvärt vore ju om beslutsfattare tog till sig dessa lärdomar även på en nationell nivå. Det är mycket svårare att slå ut tiotusentals vindkraftverk och solcellsanläggningar än en handfull kärnkraft- och vattenkraft-verk.
Riskspridning är resiliens.
Som grädde på moset i min brokiga elektriska resa hoppas jag inom en snar framtid kunna använda elbilens batteri som extra energilagring. Bara den allsmäktiga marknaden kan enas om en standard för Vehicle 2 Grid, Vehicle 2 Home, eller vad det nu kommer kallas. Att kunna nyttja bilen som lagring är otroligt tilltalande och på en nationell nivå öppnar det upp för ytterligare ett lager av motståndskraft och trygghet i elförsörjningen.
Det är också intressant hur själva riskbilden förändrats under de år jag varit borta. När jag tidigare skrev om saker som kunde få skiten att träffa fläkten hade jag en ganska tydlig katalog av scenarier i huvudet. Nu har den katalogen fått några nya kapitel. Otippat har AI seglat upp som en svart svan på min radar. Det är inte så att jag ser en Terminator-inspirerad framtid framför mig, även om jag tar många forskares oro på allvar när det kommer till de varningar de presenterar. Men jag är väldigt orolig för att AI rent ekonomiskt är i en bubbla som om den spricker kommer få dot-com-bubblan att likna en frisk somarfläkt.
Även om vi som mänsklighet lyckas undvika AI-apokalypsen, ett tredje världskrig, ekonomisk kollaps, pandemier och allt annat man kan föreställa sig som klassiska SHTF-scenarier så lurar en annan kris i bakgrunden. En kris som många väljer att förneka. En kris så omvälvande att den riskerar 4 miljarder människors liv. Jag pratar förstås om klimatförändringen och den globala uppvärmningen. Och jag ska vara helt ärlig, länge blundade jag också för den, för jag förstod inte och jag läste inte på. Men efter att faktiskt satt mig in i ämnet och läst forskningsrapporter, lyssnat på professorer och forskare, så har jag börjat ana vidden av den katastrof vi nu helt medvetet störtar rätt in i. Jag tänker inte rabbla upp all forskning på området, det är vetenskapligt fastställt bortom något som helst tvivel. Problemet är att forskarna är lite för akademiska i hur de presenterar konsekvenserna.
Som prepper går det dock lätt att identifiera konsekvenser som kommer att leda till ett SHTF:
– värmeböljor och torka
– översvämningar och skyfall
– skogsbränder
– störningar i livsmedelsproduktion
– vattenbrist
– elbehov vid extrem värme eller kyla
– försäkrings- och finanssystem som utsätts för ökande skador
– migration och samhällsstörningar som sekundära effekter
Detta är den värld vi kommer att antingen leva i eller låta våra barn eller barnbarn få ta hand om. Och dom kommer fanimig inte tacka oss – dom kommer förbanna oss. Med rätta. Detta är en katastrof som vi faktiskt kan undvika; vi vet vad problemet är och vi vet vad vi måste göra för att undvika den. Ändå väljer vi att lämpa över ett SHFT i knät på de som ska ta över efter oss. Som prepper är detta helt vansinnigt. Som far och morbror är detta hjärtskärande. Som människa är det fullständig katastrof och ett fatalt misslyckande. Kanske rentav det sista misslyckandet.
Jag har så ofta pratat om risker, riskhantering, riskmodeller, scenarier och tänkbara utfall. Väldigt sällan finns det så mycket vetenskap att luta sig mot som när det kommer till den globala uppvärmningen och dess konsekvenser. Personligen vill jag inte se mig själv ha förberett mig för en himla massa SHTF-scenarier för att sedan behöva genomleva något som faktiskt gick att förebygga. Problemet med klimatförändring är att alla på hela planeten kommer att drabbas. Orättvist och obarmhärtigt. Som med alla kriser och krig är det de fattiga och mest utsatta som drabbas hårdast. Men ingen kommer till slut att komma undan. Som djurvän smärtar det mig mest att de som aldrig fick ett val kommer att få lida än mer än de redan gör idag.
Vi står inför ett helt avgörande vägskäl idag. Antingen väljer vi att hantera den kommande krisen med alla medel vi förfogar över, eller så kommer våra barn att få ta konsekvenserna av vårt nonchalanta agerande. Självklart drabbar det inte de gamla gubbarna som idag sitter i maktpositioner, dom kommer vara döda och slipper ta konsekvenserna. Men vi som har en framtid, vi kommer tvingas leva i en värld oändligt mycket otryggare än idag. Faktum är att idag är den svalaste dagen under resten av ditt liv och troligtvis också den tryggaste. Varje år kommer bli värre.
Vi vet alla vad vi kan göra. Frågan är om vi gör det. Precis som vi vet att det är klokt att förbereda sig. Alla vet vad som behöver göras. Att hoppas är en dålig strategi. Att hoppas att någon annan löser alla problem är ännu värre.
Frågan jag inte vill höra från min son eller mina systerdöttrar är: vad gjorde du för att hindra detta?