Jag tänker inte spela ert spel #prepperSE

Äntligen. Efter 40 år har jag äntligen hittat vad jag så länge letat efter. Som ni vet famlar jag ibland runt i mörkret i ett försök att hitta svar på frågor. Under lång tid har jag ställt mig frågan ”vad är det jag vill?”. Nu vet jag vad jag vill. Jag vill ha friheten att säga nej.

Kanske kan man säga att alla påstådda ”måsten” är motsatsen till frihet. I grunden är det alla dessa ”måsten” som är min nemesis. Jag avskyr, med en helig passion, alla som hävdar att jag måste något. Nu förstår jag givetvis att jag måste andas, äta, dricka, pissa, skita och sova. Men när någon säger åt mig att jag måste gå till jobbet, måste sitta på ett möte, måste betala TV-licensen, måste köpa ny bil och allt vad det kan vara är det precis som att det brinner till i huvudet.

Enbart den som inte tror sig ha något val måste göra något. Jag vägrar acceptera att det finns situationer när val saknas. För oftast är det en illusion att ett alternativ saknas. Det kanske är bekvämt att göra på ett visst sätt, men det är mitt och ditt val att göra det eller inte. Tro aldrig att du måste något bara för att någon säger det till dig. Dessutom kommer den som följer denna uppmaning att ge den som kräver att du måste göra något, en makt över dig denne inte har. Du kan bara bli så fri som du själv väljer att vara.

Väljer du att skuldsätta dig måste du gå till ett arbete varje dag tills skulden är betald. Ett påstående som de flesta kan skriva under på. Om jag lånar 100 kronor av dig och sedan helt sonika struntar i att betala tillbaka, vad ska du göra? Du kan skälla på mig, hota mig, slå mig, till och med döda mig. Men inget av det ger dig dina 100 kronor tillbaka, om jag inte väljer att böja mig för något av det du utsätter mig för. Oaktat min urusla moral att inte betala tillbaka en skuld har den som lånar mig pengar bara makt över mig om jag tillåter den att ha.

Det samma gäller alla människor runt omkring dig. Din chef kan inte annat göra än att ge dig sparken. Staten kan inte annat göra än att sätta dig i fängelse. Jag uppmanar inte på något sätt till brottsliga handlingar, utan försöker få dig att förstå att det inte finns några måsten. Det kan vara obekvämt, osmart, opraktiskt och socialt oacceptabelt att gå sin egen väg. Rent ekonomiskt lär det vara en ren katastrof om man inte har en plan.

Det kanske låter extremt och dumdristigt. Vad är poängen med att bete sig som en trotsig fyraåring? Det finns ingen anledning att vara obstinat bara för att man kan eller känner för det. Nej, det handlar om ditt och mitt egna val – friheten att göra detta val. Om jag vill eller inte vill göra något så är det upp till mig och inte någon utomstående som kräver det av någon godtycklig anledning.

Antagligen kommer detta tolkas som ett politiskt inspel, utspel eller frispel. Det är det egentligen inte. I grunden handlar det om filosofi, men eftersom jag använder ordet ”frihet” så pass mycket kommer säkert några att se rött. Det är okej. Vi kan tycka och tänka olika utan att stigmatisera det hela. Nu när vi kommit så här långt kan det vara på sin plats att förklara mer konkret vad det är som jag vänder mig mot, efter som det tydligen finns något jag vill ha friheten att säga nej till.

Här på bloggen finns det ett antal inlägg kring just detta. De stora penseldragen är att det samhälle vi idag har inte kommer att kunna fortsätta på inslagen väg. Den ohämmade konsumtionen och utnyttjandet av ändliga naturresurser. Hetsen att vara snygg, framgångsrik, älskad och populär – samtidigt. Kraven att vara en duktig medborgare och alltid vara lite mer produktiv, alltid betala lite mer skatt, alltid ge lite mer av dig själv, alltid vara tillgänglig, alltid uppkopplad. Den ökade polariseringen inom politiken, mellan intressegrupper, mellan kulturer, mellan länder. Jag kan fortsätta rada upp saker, men jag tror ni förstår vad jag menar.

Det finns som jag ser det tre sätt att agera på. Antingen väljer man att inte göra något alls (accepterar situationen), antingen försöker man påverka världen eller så går man sin egen väg och vänder galenskapen ryggen. Förberedelserna är nu i full gång för att kunna leva resten av mitt liv på ett sätt som jag själv vill. Detta kommer att ta några år till för att nå exakt dit jag vill. Motivationen är just detta. Jag gör det av min egna fria vilja, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Däri ligger den fundamentala skillnaden.

Annonser

Reflektioner kring vad som sker bland amerikanska preppers #prepperSE

Det kokar bland amerikanska preppers. I alla fall på Youtube. Kanske är det en naturlig utveckling när något som i grunden är väldigt individuellt blir allmängods och ska exploateras. Jag har med egna ögon sett det i andra sammanhang, ej relaterat till prepping, men principen har varit den samma.

Nu är jag ingen expert på prepping-historia, särskilt inte den amerikanska, men jag följer en hel del människors bloggar, Youtube-kanaler och andra förehavanden. Det sista åren har det blivit tydligt att de i vanliga fall så frispråkiga amerikanarna börjat väga sina ord mer varsamt. Anledningen är ett betydligt hårdare debattklimat preppers emellan. Om det bara var detta skulle jag kanske inte bry mig så mycket.

Vad som oroar mig mer är hur fokus mer och mer har flyttats från seriösa, djupgående diskussioner till att bli mer och mer rena recensions/reklam-inlägg. Prylfixeringen eldas på av en kommersialisering av prepperprylar. Detta har inte riktigt nått Europa och än mindre Sverige. Men i vanlig ordning är risken överhängande att vi kommer ta efter USA om ett par år. Redan nu kan man se små tecken. Och nej, jag är inte helt oskyldig. Balansgången är fruktansvärt svår.

I USA ser jag nu tecken på hur fler och fler av de som jag själv tycker är vettiga nu börjar tappa sugen. De drar sig undan, skriver eller lägger inte upp videos inte lika ofta. Jag har full förståelse. Om de ideellt ger av sin tid, energi och kunskap och bara får skit tillbaka skulle även jag ledsna. Kvar blir TV-Shop-preppers som visar upp den senaste, bästa, måste-ha-prylen i flashiga, välproducerade videos backade av företag som bara vill sälja en kniv till. Med det sagt finns det preppers och företag som sköter detta professionellt och snyggt, där integriteten finns kvar och innehåll blandas på ett smakfullt sätt. Men det är ett fåtal som lyckas balansera detta.

Den andra trenden är en politisering. Inte av prepping som företeelse, men där preppers som byggt upp en stor följarskara helt plötsligt börjar blanda ihop prepping med politisk propaganda. Här är både demokrater och republikaner lika goda kålsupare. Detta blev väldigt tydligt efter det att Trump valdes som president och tidigare hardcore-preppers helt sonika började prata om hur ”faran var över” och att man nu minsann kunde dra ner på sitt preppande. I andra ringhörnan vaknade demokrater upp och började yra om att jordens undergång nu helt plötsligt var nära förestående. Kanske är det också denna hårdare polarisering av USA rent generellt som genljuder bland preppers.

Utvecklingen är minst sagt oroväckande och jag hoppas innerligt att vi inte behöver se samma utveckling här på hemma plan.

Höststädning

Ibland behövs en rejäl storstädning för att kunna komma vidare. För mig har det legat mängder med små att-ta-tag-i sedan i våras. Dessa fick vänta tills de större, mer akuta problemen fick en lösning. Nu är jag äntligen i ett läge där mitt privatliv börjar bli stabilt med arbete och bostad. Alltså kan jag nu sakta börja ta tag i sådant jag tidigare skjutit på framtiden.

Till att börja med kommer jag stänga ner mitt Patreon-konto. Med ett skapligt bra betalt arbete känns det fel att be om stöd för att göra något jag ändå gör. Det finns också ett litet mått av egenpåtvingat krav att skriva kontinuerligt om jag får ekonomiskt stöd för att göra så. Risken är då att jag skriver för skrivandets skull, inte för att jag har något vettigt att skriva. Men jag är ärligt och uppriktigt tacksam för all hjälp jag fått när den behövdes som bäst. Utan den vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom vintern och våren.

Det andra är ett beslut att sluta vara aktiv på sociala medier. Detta gäller främst Twitter, som jag varit mest aktiv på. Jag har länge funderat på att göra detta. Anledningarna är många och inte alltid helt uppenbara. Twitter kan vara underbart roligt, intressant, informativt och givande. Via Twitter har jag träffat massor med underbara människor. Samtidigt har det mer och mer känts som att det tar mer energi än det ger, istället för tvärt om, som det borde vara. Inte bara energi, utan även tid. Kontot @urvaken kommer vara kvar och det kommer att informera om nya bloggposter härifrån som det alltid gjort.

Vad som inte kommer förändras är bloggen, även om det varit lite skralt mellan inläggen på sista tiden. Dels beror det på att jag inte haft så mycket vettigt att skriva och dels på att jag har haft fullt upp med annat. Gissningsvis kommer det kommer fler inlägg med funderingar och tankar kring självhushållning, krisberedskap, off-the-grid och annat som blir mer och mer relevant ju närmre jag kommer Dagen D.
Jag har även passat på att kasta en massa halvskrivna inlägg, som har en tendens att växa i antal. På något sätt kändes det rätt att släppa gammalt ”skräp” för att slippa halka in i gamla tankebanor.

Kanske kan man se allt detta som ett led i förberedelserna inför vad som komma skall. Allt jag gör nu har ett tydligt syfte och en långsiktigt baktanke. Kalla det downsizing på alla plan. Som trogna läsare av bloggen vet är målet att flytta upp till BOL Norr. För att nå det målet krävs vad många skulle kalla uppoffringar. Jag ser det så klart inte så, men ju mer resurser jag kan lägga på att få ordning på allt, ju bättre förutsättningar kommer jag ha att lyckas. Med resurser menar jag både tid, energi och pengar.

Vi lever på lånad tid #prepperSE

Det är fascinerande hur fort det går att anamma ett undantag som en regel. För att sätta lite perspektiv på våra liv har jag grävt lite i historien för att kunna ge en bild över vad nio stycken (fiktiva) människor fått möta under sina liv. För enkelhetens skull har jag räknat på en livslängd på 60 år. Det är högt, men inte viktigt i sammanhanget.

År 1517 föds vår första person att följa. Denne föds mitt under Sten Sture den yngres krig mot Danmark som varade 1512 till 1520. Strax efter detta börjar Gustav Vasas befrielsekrig (1521 – 1523). Sedan följer 30 år av relativt lugn innan Stora ryska kriget drar igång 1554 och för att sluta 1557. Denne förste persons liv tar slut mitt under Nordiska tjugofemårskriget (1570 – 1595). Totalt har denna människa fått utstå fyra krig under sina 60 år.

1576 föds person nummer två, under Nordiska tjugofemårskriget. Detta krig tar slut 1595. Men innan person nummer två hunnit fylla 25 år är det dags igen – år 1600 börjar Andra Polska kriget för att 1630 följas av Trettioåriga kriget. Först 1648 blir det fred, men den hinner inte person två uppleva, utan dör 1636.

Under Trettioåriga kriget föds person tre år 1637. 1648 slutar Trettioåriga kriget. Men 1655 – 1661 drar Nordiska krigen igång. 1675 till 1679 rasar det Skånska kriget, vilket är det sista som person tre behöver uppleva innan denne dör 1695.

Vår fjärde person föds 1696. När denne hunnit bli 4 år utbryter det Stora nordiska kriget. Detta varar till 1721. Sedan dröjer det till 1741 innan Hattarnas ryska krig drar igång och slutar sedan år 1743. Person fyra dör 1755 och hann ”bara” uppleva två krig.

När vår femte person föds 1756 är det fred. Ett år senare, 1757 börjar det Pommerska kriget och varar till 1762.  1770 startar tio år av missväxt. Efter dessa miserabla år dröjer det bara åtta år till Gustav III:s ryska krig drar igång år 1788, men slutar redan 1790. I början av 1800-talet är Sverige inblandat i Första Napoleonkriget, Finska kriget och Andra Napoleonkriget.  1814 slutar det Andra Napoleonkriget och 1815 dör den femte personen. Förutom missväxtår hinner person fem med att vara med om fem krig.

Person sex föds 1816 och är den första som inte kommer behöva uppleva krig under sin livstid. Istället måste denne genomlida en koleraepidemi mellan 1834 och 1874. Inte nog med det, mitt under denna epidemi blir det missväxtår (1867-1869) och mängder med svenskar lämnar landet och styr kosan mot Amerika. Men inte person sex som dör 1875.

1876 föds den sjunde personen. Denna kommer ”bara” att få vara med om ett krig – Första Världskriget (1914-1918). Men direkt efter följer Spanska sjukan (1918-1920). 1935 dör så vår sjunde person.

Snart är vi klara. Men först ska den åttonde personen födas 1936.  Vad som händer 1939 ska jag väl egentligen inte behöva skriva, men för att vara tydlige började Andra Världskriget. Likväl bör alla veta att det slutade 1945. Den åttonde personens liv tar slut 1995.

1996 föds vår nionde och sista person.

Vad vi kan lära oss av detta? Varje person sedan 1500-talet har fått uppleva minst en katastrof som vi nog lätt idag skulle kalla ett SHTF. Nu har jag inte ens tagit med allt som faktiskt hänt av sådan natur, utan bara vad som verkligen står ut och gett avtryck i historieböckerna. Det går givetvis att fylla på med ännu mer, men min poäng är inte detaljerna utan det övergripande.

Vad i vår historia får dig att tro att det är annorlunda nu?

Efter Första Världskriget var uppfattningen att det var så fruktansvärt att det aldrig skulle få ske igen. Det samma sade efter Andra Världskriget. Ändå var världen gång på gång på väg in i ett nytt världskrig under det kalla kriget. Nu är vi där igen. Vapenskrammel och hot om atomvapen. Gränser flyttas med militärt våld.

Kom inte och säg att det är annorlunda nu. Ingenting har ändrats. Människosläktet har inte lärt sig annat av historien än att bli ännu bättre på att döda.

Det är inte bara krig som varit katastrofala under historiens gång. Även missväxtår och pandemier har drabbat människor fruktansvärt hårt. Missväxt sker inte på grund av att bönderna helt plötsligt glömt bort hur man odlar, utan på grund av förändringar i klimatet. Detta kan vi inte råda över. När det kommer till pandemier har vi än så länge lyckats hålla en sådan borta tack vare enorma framsteg inom medicin- och teknikområdena. Men med en stor ökning av exempelvis antibiotikaresistenta bakterier är frågan snarare när än om.

Nedan finns en tabell som jag använt för att hålla kolla på lite olika händelser och så, för den som vill titta själv.

Läs mer

12 volt och en preppande datanörd #prepperSE

Som ett led i alla förberedelser riktat mot att permanent flytta upp till BOL Norr på sikt håller jag på att teoretiskt, och till viss del praktiskt, försöka lösa energiförsörjningen i stugan. Förutsättningen är den att jag vill gå off-grid så mycket som möjligt. Samtidigt finns det en verklighet som trots allt fungerar, ända tills SHTF. Så vad jag undermedvetet försöker göra är att både ha kakan och äta den.

För att kunna fortsätta skriva här på bloggen i framtiden och ta del av nyheter på ett vettigt sätt måste jag ha tillgång till både internet och dator. Detta är förenat med löpande kostnader för internetabonnemanget och elektricitet. Detta är inte acceptabelt då jag troligen kommer att ha nära ingen inkomst, vilket gör att varje utgift blir väldigt tung.

Som tur är kan jag producera egen energi. Detta dels med solceller som jag redan införskaffat och dels med vindkraft vilket jag kommer att införskaffa innan det är dags att flytta upp. Denna elektricitet kommer lagras i ett 12 volt batteri. Allt är frid och fröjd. Det kluriga kommer när jag ska koppla på en dator. I teorin är det inte klurigt alls, det är bara att koppla på en växelriktare efter batteriet. Dock finns det två saker att vara medveten om när det gäller växelriktare. Det ena är att de inte är 100% effektiva, vilket betyder att man tappar energi i omvandlingen mellan 12 volt DC till 230 volt AC. Det andra att betänka är att billigare växelriktare inte producerar en så kallad ren sinus våg, vilket är nödvändigt för känsligare elektronik.

För att kunna utnyttja ett 12 volt system så effektivt som möjligt är det i min värld önskvärt att låta så mycket som möjligt redan vara förberett för att kunna kopplas in direkt och drivas på 12 volt utan en växelriktare. Som tur är kan man komma ganska långt, bara man vet vad man letar efter. För min egen del kan jag köpa en till laddare till den bärbara datorn som använder 12 volt, min NAS (filserver), 4G modem/router och min nätverks switch går redan på 12 volt. Allt detta är ingen slump utan något som vid inköp säkerställdes. Kvar är att hitta en skärm som kan drivas direkt med 12 volt.

Elektricitet ser ut att vara något som i alla fall blir hanterbart. Värre blir det med internetåtkomst. Ett alternativ som jag leker med är att använda publika, öppna nätverk. I klartext att helt sonika åka till till exempel en hamburgerkedja och ta med den bärbara datorn för att ladda upp i förväg skrivna bloggposter, ladda ner nyheter, e-post och annat via RSS-läsare och andra off-line-verktyg. Det kommer så klart att kraftigt begränsa möjligheten till aktiv kommunikation.

Ett annat alternativ är att helt enkelt skaffa mig ett kontantkort och köpa 4G-data vid behov. Detta alternativ kräver dock god disciplin för att spara data och inte nöjessurfa/slösurfa. Kanske är detta det första steget att ta för att testa och se hur långt jag klarar mig.

Vad allt kokar ner till är budget. Varje tidsintervall kommer att ha en begränsad budget i form av ekonomi, elektricitet och datamängd. Detta gäller givetvis annat också så som värme, vatten, mat och så vidare, men i kontexten för detta inlägg lämnar jag det därhän. Allt blir en ändlig resurs som måste hushållas med. När jag tänker på det så är det redan så idag, bara att det blir väldigt mycket mer tydligt om man själv måste producera det mesta.

Innan jag kommer så långt måste givetvis allt testas i olika utformningar och faser. Det är som bekant en sak att i teorin få ihop allt och något helt annat att lyckas med det i praktiken. Om jag får möjlighet och tid ska jag göra vissa tester nästa gång jag kommer upp till BOL Norr.

Retrospektiv del 2 #prepperSE

Det finns ditt sista av allt. Din sista arbetsdag, sista utlandsresa, sista deklaration. Ditt sista steg. Din sista kyss. Ditt sista andetag. Allt tar slut förr eller senare. Förhoppningsvis senare. Vad du gör med ditt liv är trots allt helt upp till dig själv. Frågan jag allt oftare ställer mig själv är vad jag vill se tillbaka på och komma ihåg innan jag en dag sluter ögonen en sista gång.

Som ni märker återkommer jag till detta allt som oftast. Inte för att jag är döende, utan för att jag vill vara levande. Som jag ser det är prepping en strävan att leva trots att förutsättningarna drastiskt försämras. Denna strävan måste drivas av att kunna fylla sitt liv med mening. Annars är det ju ganska korkat att ens försöka förbereda sig.

Det går även att vända på resonemanget. Tänk om man kan leva genom att förbereda sig/preppa. Ta genast bort visionen av tio tusen konserver ur huvudet, det är inte vad jag menar. Självklart syftar jag på ett långsiktigt och hållbart preppande i form av odlingar, djurhållning, skogsbruk, jakt etc. Alla ni som finner glädje med att ta upp sin första egenodlade potatis. Alla ni som blir lyckliga av att se höns picka, får beta eller kor rusa ut på årets första bete. Alla ni som älskar att röja i skogen, fälla träd och omvandla den till ved. Alla som längtar ut till nästa älgpass. Hur kommer det sig att era liv inte består av mer sådant?

Jag inväntar tålmodigt alla bortförklaringar.

När ni nu redan skickat in alla kommentarer i kommentarsfältet nedan utan att läst klart vad jag har att skriva, låt mig bara först säga att jag har redan hört majoriteten av alla bortförklaringar – från mig själv. Oftast handlar den om en kombination av tid och pengar. Enligt IIS tillbringade vi i snitt 23,6 timmar per vecka på nätet. Mer än en halv arbetsvecka. Tid finns. Det handlar bara om vad vi själva väljer att lägga den på. Visst kan pengar vara ett problem, men frågan är hur mycket det kostar att rensa ogräs, umgås med djur, fälla träd eller vara ute i skogen.

För det jag menar är inte att alla ska bli helt självförsörjande. Men att aktivt och medvetet prioritera det man faktiskt finner meningsfullt kan ge många synergieffekter. Det är en sak att önska, drömma, prata och spekulera. När det ska sättas i verket blir det både påtagligt och verkligt. En sak är säker: det är enbart du själv som kan göra en förändring i ditt liv.

En sådan förändring behöver inte ske över en natt. Det kan ta tio eller tjugo år. Nyckeln ligger i att hela tiden sträva mot målet. Det kan till och med vara nyttigt att det tar tid. På så sätt hinner man fundera och justera vad man vill uppnå. Man hinner mogna som människa och med det kommer nya insikter.

Våga prova, våga chansa. Jag är av den bestämda tron att det man kommer ångra mest när det sista andetaget dras är allt man inte vågade testa, de drömmar man hade som man aldrig ens försökte genomföra.

Del 1 finns här.

Att ha en buffert i bufferten #prepperSE

Att ha ett förråd med förnödenheter vid händelse av kris är bra. Detta förråd kan användas som buffert i många sammanhang, inte bara vid ett SHTF-scenario. Det kan vara vid allt från sjukdom till arbetslöshet till hyperinflation. Så du har ditt förråd med förnödenheter; vatten, mat, medicin, prylar och allt vad det nu kan vara. Men vad händer om du själv är oförmögen att effektivt använda denna buffert i händelse av en kris?

I och med min flytt har jag också bytt landsting. Detta innebär att min journal skulle skickas till det nya sjukhuset och min medicinering skulle fortsätta där. Givetvis fungerade detta inte som planerat och jag har nu gått två veckor för länge utan medicin. Detta har i sin tur resulterat i att jag nu igen är dålig. Men vad det också har lärt mig är hur kort tid det tar att gå från att må som vanligt till att må riktigt, riktigt dåligt i händelse av att jag inte får min medicin i tid.

Om SHTF har jag som bäst har jag 7-8 veckor på mig, som sämst ingen tid alls innan jag blir så pass dålig att mitt allmäntillstånd får klassas som extremt dåligt. Alltså är jag fullt medveten om hur utsatt jag är och medicinen som ges intravenöst kan jag inte på något sätt själv preppa, då den dels kostar 25000 kr per dos och dels är färskvara. Det som återstår är att försöka hantera situationen för vad den är, eller blir.

Den senaste tiden har jag funderat på vad jag kan göra för att underlätta för mig själv i en händelse av kris utöver det förråd jag redan har. Det handlar om allt ifrån att se till att vätskeersättning finns i ordentlig mängd hemma till att fundera på hur jag kan underlätta det vardagliga i BOL Norr till en så liten fysisk belastning som möjligt. Nu pratar jag inte bekvämlighet, utan praktiskt tänkande.

Till exempel kan det handla om att ha så mycket som möjligt med ved och vatten inomhus, att ha mat som går att äta kall, att flytta in toaletten från ”dass” till storstugan och att se till att ingenting måste göras direkt när jag kommer upp om jag skulle må dåligt redan i det skedet. Symptomen av sjukdomen är bland annat diarréer, utmattning, ledvärk och uttorkning. I det läget vill jag givetvis inte ställa mig och hugga ved det första jag gör, i värsta fall mitt i natten och med -30 grader.

Ser jag på det ur ett perspektiv är jag redan bor i BOL Norr blir det mer komplicerat, fast på ett annat sätt. Förhoppningen är ju att ha en viss djurhållning och odling och då kommer jag inte undan de dagliga sysslorna oavsett hur dåligt jag mår. Frågan är då kanske mer var gränsen går för vad jag klarar av. Att mata och vattna djur kan vara både tungt och tidskrävande om man inte tänker till och förbereder och planerar på ett klokt sätt. Odlingar däremot kommer kräva fysiskt arbete, det går inte att komma ifrån.

I förlängningen är det svårt att förutspå hur illa det kan bli. Kanske når det en hanterbar botten, kanske leder det till en plågsam död av undernäring och uttorkning. Jag vet helt enkelt inte och jag hoppas innerligt att jag slipper ta reda på det den hårda vägen.