Vad fan håller jag på med? #prepperSE

Frågan är berättigad. Inte så mycket varför utan vad. Eller kanske är det relevant att även fråga varför? Givetvis är utgångspunkten att hålla en god krisberedskap. Det är ju kärnan i prepping – att vara förberedd. Men jag fastnar i definitioner och semantik.

Egentligen kanske det är helt meningslöst att leta etiketter att sätta på sig själv, andra gör det så bra ändå. Vad jag försöker sätta ord på är mitt mål och min riktning. Vad jag kommit fram till är att mitt personliga mål inte egentligen är ”att bli en prepper”. Dels för att jag nog vågar sticka ut hakan och faktiskt hävda att jag redan är det, men dels för att preppingen i sig inte är mitt mål.

Som jag skrivit så många gånger tidigare har målet varit att bli fri. Vi kan gå in i en djup filosofisk och politisk diskussion vad som är frihet, men det kan vi spara till en annan dag. Istället tänker jag krasst konstatera att frihet för mig, personligen, är att själv styra över mitt liv utan någon annan som lägger sig i, utan utomstående krav och att kunna leva ett liv jag finner meningsfullt och i harmoni med mig själv och min omgivning.

För mig handlar det om en kombination av prepping, survivalism, självhushåll, liberala ideal, miljötänk, nyfikenhet och en gnutta trots. En längtan till ett enklare liv, utan några idealiska, utopiska och euforiska linser på kameran. Med ”ett enklare liv” menar jag det bokstavlig talat. Enklare behöver inte betyda mindre arbete, men en annan form av arbete. Jag hugger hellre ved en hel dag åt mig själv till vintern än jobbar en hel dag på ett lönearbete åt någon annan. Ja, jag vet att jag får lön, men det för med sig massor med annat (skatt, moms, arbetsgivaravgifter etc). Om jag hugger ved en hel dag kommer ingen och kräver mer än hälften av vedhögen.

Här ska det förhoppningsvis bli odlingar – sen.

Men vad är det slutgiltiga målet? När jag sätta mig på verandan i en gungstol, andas ut och känna att jag är nöjd? Jag är rädd att svaret är ”aldrig”. Det kan bara vara en fix idé som efter ett eller ett par år framstår som ett riktigt stort snedsteg, men om jag inte provar så kommer jag aldrig att med säkerhet veta. Att ge upp och inte ens försöka misstänker jag skulle gräma mig mer än att ha provat och misslyckats.

Jag vill vakna upp, få fart på elden, ta med hunden ut och mata hönsen, kaninerna och getterna. Gå in och äta några nyplockade ägg och kanske ta en kopp kaffe. Jag vill se killingar skutta och leka. Vattna och rensa odlingar. Röja sly i skogen. Hugga ved. Torka, sylta, syra, rimma, röka. Laga, lappa och förbättra. Ta tag i vad som krävs och vad som känns roligt. Att lära mig allt jag inte inte ens vet att jag inte kan. Att kunna gå och lägga sig och tänka ”idag fick jag mycket nyttigt utfört”.

Samtidigt är jag inte naiv. En framtid består långt ifrån av soliga sommardagar. Det kommer vara kallt, mörkt, blött och tungt. Men det är ju livet oavsett var man befinner sig i Sverige. Vad jag vet är att jag inte blir lyckligare av att sitta i en lägenhet eller i en villa i ett villakvarter. Jag är inte lyckligare för jag har ett välbetalt jobb i en storstad.

Kanske är det slutgiltiga målet att få bygga upp något värt att lämna i arv. Något som fungerar, som lever med livets cykler, som föds, växer och dör. Något som nästa generation kan ta över, förhoppningsvis förstå och leva vidare i. Någon kommer säkert att komma till samma insikter som jag, tids nog. Är det inte min son, kanske det är någon av mina systerdöttrar. Men jag tror nog att svaret på frågan ”vad fan jag håller på med” är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.

Närkamp med Planen ”E” #prepperSE

Dags att lyfta blicken och diskutera planer. Vi har alla planer. Några genomförs helt. De flesta leder aldrig någonstans. Ändå envisas jag med att ha mina planer, fullt medveten att de kanske aldrig kan genomföras. Kanske borde jag inte ens kalla mina planer för just planer, utan mer drömmar. Samtidigt så kan en dröm övergå till en konkret plan när drömmen helt plötsligt blir nåbar.

Under lång tid har jag jobbat målmedvetet för att komma dit jag är idag. Inte för att jag på något sätt kunnat förutsett hur jag till sist hamnade här, men jag har ändå nått de mål jag hittills satt upp. Dessa mål har jag även skrivit om tidigare här på bloggen. Först var det att få till en god krisberedskap, sedan att kliva av bostadsmarknadskarusellen och till sist att bli skuldfri. Alla dessa mål har nåtts via ett antal både genomförda och krossade planer och drömmar. Men slutmålet har alltid nåtts.

Om jag ska vara krass har det tagit mig mer än 10 år att komma hit. Kanske tar det 10 år till, kanske 3 eller 23 år, innan jag når mitt slutgiltiga mål. Oavsett tidshorisont är siktet tydligt och obönhörligen ställt på Plan E – E som i Eremit. Det låter ju lagom flummigt och knäppt. Kanske borde E stå för Exit, kanske borde man inte namnge sina planer alls.

Planen är i alla fall samma som alltid, att kunna flytta upp till BOL Norr permanent och kunna leva så självförsörjande det bara går. Som jag skrivit tidigare är det i praktiken omöjligt att bli helt självförsörjande, men jag är väldigt nyfiken på hur nära det går att komma. För att kunna ens komma i närheten krävs det noggrann planering. Man måste vara fullt medveten om vilka kostnader som man inte kan ta bort, hur gärna man skulle vilja. Det måste finnas en plan för hur dessa kostnader ska täckas ekonomiskt, även om de är väldigt små.

Planen måste också innefatta vad som måste göras innan en flytt upp, vilka inköp som krävs, hur mycket pengar som krävs i en buffert. Detta för att få själva infrastrukturen för boendet klart. I denna ingår även värme, vatten, elförsörjning, sanitet, redskap och annat praktiskt. Parallellt med detta måste jag försöka planera för att klara av att bli självförsörjande när det kommer till mat. Här har jag några rätt oortodoxa idéer som, om de går att genomföra, givetvis kommer att berättas om här i framtiden.

Så hur långt har jag kommit med denna plan? Till att börja med så har jag äntligen börja sätta detaljer och inte bara ha en grovskiss. Till exempel har jag börja stapla upp vad som behövs köpas och kostnaden för detta. Sedan har jag satt ett mål för sparande varje månad (när jag är klar med dubbla boendekostnader) så jag kan få en uppfattning om hur lång tid det kan i tid att nå planen. Detta kommer så klart att vara flytande eftersom det säkert kommer tillkomma saker att köpa in samt att sparandet lär variera något från månad till månad.

Det första utkastet ger mig en uppskattat tid om tre år. Då bör jag ha kunnat spara undan tillräckligt för att rent ekonomiskt kunna sjösätta det hela. Sedan återstår frågan om jag då, om tre år, är redo att göra det rent mentalt. Förberedelserna är ju inte bara av ekonomiskt och praktisk natur. Jag måste vilja och våga ta steget när det väl är dags. Precis som för alla andra kan jag omöjligt se in i framtiden, alltså kan jag inte veta att jag är redo när det väl är dags. Fast då är det ju inte heller dags.

De bortskämda #prepperSE

 De senaste veckorna har varit så fulla av nya intryck och full fart att jag inte hunnit med så mycket annat. Nu finns det lite tid till övers och åter vandrar tankarna lite mer fritt.

Det är uppenbart hur vi alla drivs av en kombination av omständigheter och önskningar. Omständigheterna kan vi inte alltid påverka, utan vi hamnar i en situation där vi hela tiden är ett steg efter och reagerar istället för agerar. Kanske är dessa omständigheter en konsekvens av en viljeriktning som inte riktigt blir som man förutsett, kanske är det yttre förändringar som vi inte haft en rimlig chans att kunna påverka.

Viljan att göra det man tror är rätt är generellt sett väldigt stark hos varje individ. Givetvis är ”rätt” individuellt och subjektivt och förändras under livet. Vi har olika behov i olika faser av våra liv. Tydligast blir det i början och i slutskedet. Man skulle kunna kalla denna strävan en människas livsmål. Ett rörligt, föränderligt och kanske lite diffust mål. Men dock, det finns där och driver oss alla åt ett eller annat håll.

Periodvis i livet blir dessa mål nästa osynliga då allt är rutin och vardag. Föräldrar brukar undra ”var livet tog vägen” medan barnen växte upp, för att sedan bli helt förvirrade och mållösa när barnen en dag flyttar hemifrån. När man når en punkt i livet där något förändras radikalt är det lätt att bli just mållös, innan man hunnit orientera sig och anpassa sig till sin nya situation. Brytpunkterna och den medföljande tankeprocessen är för mig väldigt intressanta. Direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet tvingas man omdefiniera sitt liv och framför allt sitt livsmål.

Ponera nu att något allvarligt skulle inträffa, ett SHTF. Efter den initiala chocken och det efterföljande kaoset kommer en period då alla kommer att behöva omvärdera sina liv och hitta en ny riktning för sina livsmål. Min misstanke är att dessa mål kommer att bli väldigt mycket mer basala. Det finns helt enkelt inte förutsättningar för att ha mål i livet som är så mycket mer annat än att överleva.

Vi är helt enkelt bortskämda, när vi har möjligheten att sträva efter materiellt överflöd, status och andra extravaganser. Nu lägger jag ingen värdering i vilka mål människor har med sina liv, utan konstaterar bara att vi har möjligheten att faktiskt ha sagda mål. Historiskt sett lever vi i ett undantag. Normen har under människans existens annars varit att precis överleva. Svält, sjukdomar och krig har alltid satt stopp för ett överflöd och tvingat mänskligheten till ett liv på gränsen.

Personligen är jag evigt tacksam att få leva i detta undantag, där jag har en möjlighet att förbereda mig för sämre tider. Tittar jag tillbaka i min släkts historia så hade till exempel mjölnaren Johan på 1700-talet inte de möjligheterna. Han fick slita bara för att hålla sig och sin familj levande. Att lägga undan ett års mat fanns inte i hans världsbild. Men 300 år senare har jag den möjligheten. Eller så har jag möjligheten att se och uppleva saker och platser Johan inte ens visste om fanns.

Frågan är om detta undantag kommer hålla i sig för evigt. Eller snarare, kommer undantaget att vara mitt liv ut? Om det gör det, håller det även i sig för min sons livstid och framtida barnbarns? Är vi i det eviga undantagets tidevarv? Egentligen räcker det med att lyfta blicken till Ukraina, Syrien eller någon annan oroshärd för att konstatera att oddsen är väldigt mycket mot oss. Frågan är inte om, utan när. Och när allt förändras till det sämre, har du då gett dig och din familj de bästa tänkbara förutsättningarna?

Aldrig redo #prepperSE

Förändringar ökar sårbarheten. Åtminstone på det personliga planet när förändringarna är omfattande i både geografi och tid. Som med de flesta flyttar hamnar man lätt med ena foten i det gamla och den andra i det nya utan att helt kunna gå vidare förrän allt är klart. Men det är inte bara den ofullständiga flytten som ställer till det. Flyttar man dessutom till en ny ort känner man sig lätt vilse, både geografiskt och socialt.

För ett år sedan gjorde jag en kort flytt. Trots detta var allt nytt. Nu är det dags igen. Denna gång går flytten lång mycket längre. Dessutom är processen något mer utdragen. Nästan tre månader kommer jag att ha två boenden. Av praktiska skäl kan jag ju knappast ha dubbla förråd av förnödenheter.

Än värre är bristen på lokalkännedom. Trots att jag rent teoretiskt är närmre BOL Norr så har jag ännu inte hunnit studera vilka alternativa rutter som finns att bege sig dit. Från Arboga hade jag detaljerade planer utskrivna exakt hur jag skulle ta mig upp för en rad olika scenarier. Alla dessa är nu inaktuella och allt måste göras om på nytt. Kvar är en naggande känsla att aldrig bli helt klar med ens de grundläggande planerna.

Tanken slog mig nyligen att jag faktiskt är helt avhängd till att det antingen finns fungerande GPS-system eller att E4:an norrut är framkomlig. Det är inget jag kan förutsätta. Skulle det gå så långt att det av någon anledning inte går att använda bil, då är jag riktigt illa ute.

Kanske är det som så att jag behöver omvärdera situationen och göra vissa omprioriteringar. Vi får se om höstens stora projekt blir att sätta ihop en riktig BOB för att till fots kunna ta mig upp till BOL Norr, oavsett årstid och väderlek. Det var något jag funderade på redan för ett år sedan, men ekonomin att genomföra något sådan saknades.

Det enda som är säkert är att jag har rätt mycket jobb framför mig vad gäller mina planer.

Underhåll #prepperSE

Helgen tillbringas i BOL Norr. Ett lass med de sista skåpen från gratisköket. Nu är förvaringen löst och jag kan äntligen börja sortera upp allt på ett vettigt sätt. Under sorteringen upptäckte jag att matinventeringen saknade en hel del, så det blev till att komplettera. Resultatet blev ytterligare 10 dagars mat.

Snön hade gjort sitt bästa men bara lyckats ha sönder småsaker. En bräda här och där. Inget som inte lite spik eller skruv inte kunde lösa. I sommar är målet att byta vindskivor och måla alla byggnader. Det kan låta lite, men min erfarenhet säger mig att det alltid kommer dyka upp saker under resans gång som ställer till det. Därför vill jag ha ett rimligt mål.

Men. Det är avhängt på om jag får någon semester. Ty hör och häpna, jag har fått jobb! Papperna skrevs i torsdags och jag börjar på måndag. Bara jag får tag på en ny lägenhet på orten är alla mina problem lösta. Här är det också på sin plats att rikta ett enormt sort tack till alla som på olika sätt hjälpt mig under månaderna som gått. Ni vet själva vilka ni är och jag är oändligt tacksam.

Förhoppningen är att i alla fall få en eller två veckor som jag kan tillbringa här uppe och måla. Sedan får vi se vad som händer på längre sikt. Nu kommer jag tack vare en stadig inkomst att kunna ta tag i sådant som varit utanför min tidigare ekonomiska förmåga.

Över sommaren, eller till jag hittar en lägenhet, finns det risk för att det kommer bli väldigt lite skrivet på bloggen. Fem timmar i bilen varje dag kommer att äta upp all fritid. Sedan hoppas jag att det blir mer tid över till skrivandes, både här och på boken.

Det blir aldrig som man tänkt sig – igen

Ibland känner jag mig som en trasig skiva. Frasen ”det blir aldrig som man tänkt sig” är dock alltid relevant. Ändå blir vi förvånade när det inte blir som man tänkt sig. I vanlig ordning finns det något från mitt eget liv som får mig att ta upp detta nu, och det lär inte komma som en chock för någon att det har att göra med att något inte blev som jag tänkt det.

Först lite bakgrund. För ganska exakt ett år sedan krossades en dröm. Ett par år innan dess hade jag konstaterats med en kronisk tarmsjukdom och varit sjukskriven. Ett tag var det riktigt, riktigt illa. In och ut på sjukhuset. Ekonomin rasade helt då en sjukskrivning för mig innebar 40% mindre lön varje månad.

Men för fem år sedan var jag Stålmannen. Fullt frisk, ett bra jobb, hus, bil, stabil ekonomi trots att jag var ensamstående med ett barn. Varje månad preppade jag lite. Varje månad amorterade jag extra på huslånet. Hela mitt liv skulle fortsätta så. Det fanns ingenting på min radar som indikerade på att något skulle se annorlunda ut om fem, tio eller tjugo år. Inget.

Naiva arma jag. Ändå visste jag på sätt och vis att livet kan förändras på ett ögonblick. Men det gällde alla andra. Dom som inte var förberedda, de som misskötte sin ekonomi, sitt arbete, sin kropp. Men jag var ju Stålmannen och hade koll på precis allt. Det gick tills det inte längre gick.

Huset såldes. Uppsidan var att bli skuld fri över en natt. Men det var inte vad jag egentligen ville eller hade hoppats på, men nu blev det så. I samma veva, när jag ändå hade lite pengar över från försäljningen, bestämde jag mig att satsa på det egna företaget. Vilket fungerade tills det inte längre gick. Det går bara att leva under existensminimum så länge. Särskilt om man har ett till liv att ansvara för.

Nu har jag tagit anställning igen. Är det lite bråttom kan man inte direkt välja och vraka. Förhoppningen att hitta ett arbete i eller omkring där jag nu bor grusades. Istället hamnar jag 20 mil här ifrån. De som följt bloggen vet att min plan var att bo kvar här så sonen kunde gå klart gymnasiet, sedan skulle jag flytta upp till BOL Norr. Men det blir aldrig som man tänkt sig.

Så till alla Superhjältar där ute, som tror att ni har full koll på allt, tag lärdom. Allt förändras, ibland väldigt sakta, ibland på ett ögonblick. Vad du än tror din vet om din framtid, så kommer den aldrig att bli som du tänkt dig.

Avgiftning #prepperSE

För den som inte följer mig på Twitter så kan jag berätta att jag håller på att bli nikotinfri. Jag har snusat sedan jag var 15 år ung och lika dum. Vid två tillfällen har jag försökt sluta snusa, och vid två tillfällen har jag misslyckats. Så, tredje gången gillt?

Det finns faktiskt en baktanke med detta, utöver de ”vanliga” fördelarna med bättre ekonomi, bättre hälsa och så vidare. Denna baktanke får jag just nu bekräftad för mig själv och den är att det tillstånd jag befinner mig i just nu är inte ett tillstånd jag vill befinna mig i om skiten skulle träffa fläkten. Många av er som slutat med nikotin i någon form vet vad jag pratar om. För mig yttrar det sig i våldsamma humörsvängningar, koncentrationssvårigheter och trötthet. Jag fungerar suboptimalt för att uttrycka mig milt. Nu är det tur att jag är ensam hemma denna veckan så min son slipper behöva stå ut med mig.

Men det är just därför detta är så viktigt att få ur världen just nu. Nikotin i alla dess former kommer att vara en bristvara i ett SHTF-läge. Visst kan man bunkra upp cigg, som är lättare att förvara utan elektricitet än snus, men förr eller senare kommer dessa lager att ta slut. Dessutom är det dyrt. Vissa kommer att argumentera för att man kan använda cigg vid byteshandel, och det kan man säkert göra, men vill du i så fall bokstavligen vara beroende av ditt betalmedel?

Själv har jag aldrig haft ett lager av nikotin, utan har alltid varit inställt på att antingen lyckas sluta innan SHTF eller ta smällen där och då. Nu ska jag bara ta mig igenom detta en gång för alla. Motivation finns det än så länge gott om eftersom jag ser detta som ett steg i min egen beredskap. Dessutom vet jag att med minskade utgifter i form av snus så kan jag lägga de pengarna på annan prepp istället. Men tills jag är där så kommer jag att vara sUrvaken ett tag.