Det är snart dags. Att ta steget in i drömmen, att bosätta mig i BOL Norr. Det är också dags att se sanningen i vitögat. Den sanning som jag så länge hoppats kunna undvika.
När jag på allvar började sträva mot målet att flytta till min lilla stuga i skogen hade jag precis blivit diagnostiserad med Ulcerös kolit. Någonstans närde jag en övertygelse att denna sjukdom skulle vara i schack när det väl var dags att göra slag i saken och flytta.
Åren har gått och tyvärr har ingen medicin jag provat gett ett långvarigt positivt resultat. Och tro mig, jag har provat allt. Allt från en myriad av olika mediciner till kostomläggningar, motion, alternativa preparat – till och med healing. Men inget har fungerat och nu står jag här.
Problemet med min sjukdom är att den påverkar orken. Inte bara den fysiska utan också den psykiska, allt en konsekvens av att ständigt vara uttorkad, undernärd och smärtpåverkad. Samt de psykosociala aspekterna av att inte kunna ha ett vettigt socialt liv.
Ändå finns viljan kvar. Min mentala bild harmoniserar inte med verkligheten. Jag vill göra precis hur mycket som helst, men för det mesta orkar jag bara med att ta mig igenom dagen och göra det absolut nödvändigaste.
Jag har egentligen två val. Antingen så ger jag upp eller så drar jag ner på ambitionsnivån. Att ge upp ligger inte riktigt i min natur. Alltså återstår givetvis alternativ nummer två. På ett plan tar det emot – något fruktansvärt. Samtidigt har jag insikten att jag inte har bråttom. Det gäller bara att komma ihåg att påminna mig själv om det. Att saker måste få ta tid när en trasig kropp säger stopp.
Det är väldigt lätt att vara frisk och tycka att ”det där är väl inga problem, det är bara att hugga i”. Så tänkte jag nog själv för en halv evighet sedan. Men den friska kan aldrig förstå den sjuke förrän den varit där själv. Bristen på ork har ingenting med lathet eller lättja att göra.
Vi ett tillfälle ringde min läkare mig när denne fått ett provsvar som påvisade hur illa inflammationen i tarmen var och undrade hur jag ens kunde stå upp. Då jobbade jag, precis som nu, på som vanligt. Problemet är att jag blir inte friskare av att vara hemma. Tarmarna blir inte mindre inflammerade. Visst, jag har mer ork över, men det hjälper föga i det långa loppet.
Således får jag anpassa mig till verkligheten. Jag vill, men kan inte. Så jag får fortsätta ta mina myrsteg. På en tillräckligt lång tidsaxel kommer det att ge de resultat jag önskar. Återigen är det det där med tålamod. Och känslan av att inte räcka till…
Inget som lär bota sjukdomen, men som kanske faktiskt kan öka den allmänna energinivån något: börja meditera dagligen. Jag har själv vid några trånga sitautioner i livet blivit märkbart hjälpt av regelbunden mediation, och fick därför lust att tipsa dig om detta. Och det är bättre med en kvart om dagen än två timmar en gång i veckan. Nyckeln är regelbundenheten.