Kategoriarkiv: SHTF

Varför vill jag överleva? #prepperSE

Posted on by

Detta är en fortsättning på ”Varför vill du överleva?”.

Att människor rent allmänt och generellt vill överleva är ju ingen hemlighet. Det finns alltid en motivation bakom denna önskan och strävan, vilket jag berörde i det tidigare inlägget länkat ovan. Nu tänker jag bli personlig och försöka förstå min egen motivation. Anledningen till detta är att det verkar finnas en (miss)uppfattning att preppers skulle ha några speciella skäl att vilja överleva en större katastrof, kris eller SHTF. Knutet till detta verkar det också finnas en strävan att ”komma på” en prepper att vackla i denna beslutsamhet. Att hitta en spricka i en rustning. Gärna skadeglatt påpeka brister i ens beredskap. I stället för att be folk sköta sitt och skita i andra tänker jag anamma en slags transparent motvikt. Ett fönster in i mina kognitiva processer.

Det finns så många missuppfattningar kring prepping och preppers. En av de vanligaste, som det kanske ändå talas minst om, är att preppers på något sätt är allvetande orakel som har svar på alla frågor kring krisberedskap. Själv är jag fullt medveten om hur stora brister jag har i min kunskap inom en rad olika ämnen. Jag kan till exempel inte baka eller inte odla. Hela poängen med prepping är att på alla sätt förbereda sig genom att dels lära sig nödvändiga kunskaper och dels förrådsställa nödvändigheter. Detta är en process som oftast sker över lång tid och inget man kan förmedla i några korta fraser eftersom allas förutsättningar är olika.

Vad som däremot är sant när det kommer till preppers över lag är att prepper troligtvis gått igenom ett otal scenarier i sitt huvud hur ett SHTF-scenario kan utspela sig. Själv har jag spelat upp så många scenarier att jag inte kan komma på ett enda jag inte berört. I dessa tvingas man tänka obehagliga tankar och försöka förutse hur detta påverkar både ens omgivning och sig själv.

Som prepper är jag fruktansvärt medveten om hur sårbart vårt moderna samhälle är. Allt vi har byggt upp kan raseras på bara ett par veckor. Sårbarheten är avstampet i mitt eget preppande, men det i sig var inte själva motivationen till att börja. För min egen del var det min son. Att ensam ansvara för ett barn kräver ansvar. I min värld handlar det ansvaret också om att kunna sörja för barnet under andra omständigheter än den normala vardagen. Det var så det började, motiverad av ett par blå klara och oskuldsfulla ögon under en blond kalufs, som såg på sin pappa med full tillförlit. Ett förtroende en förälder aldrig kan svika.

Jag har aldrig svikit min son. Han har inte haft mycket prylar, men alltid en närvarande pappa. Detta är jag idag stolt över. Men nu behöver han inte längre mig. Snart är han vuxen och längtar efter att stå på egna ben. Som sig bör. Även om han alltid är välkommen att leva i BOL Norr med mig så är det inte samma sak längre. Han måste hitta sina egna vägar i livet och jag kommer alltid finnas där, men det är inte så att han är beroende av mig på samma sätt som när han var yngre.

Med min största, och första, motivation sakta borttynande tvingas jag åter ställa mig själv frågan vad det är som driver mig. Tro mig, detta är inte så lätt som man kan tro att det är. Kanske kom jag fram till ett delbetänkande i ”Vad fan håller jag på med?”. Där skrev jag:

”Men jag tror nog att svaret på frågan ‘vad fan jag håller på med’ är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.”

Detta ger dock inte svaret på frågan om motivation, om varför. Möjligen ger det ett svar på vad målet är.

Hade jag inte blivit ofrivilligt ensam hade jag haft minst fem anledningar till att preppa – antagligen fler. En sambo och en flock hundar. Under många år hade jag mer motivation än jag egentligen behövde. Nu har jag … inget.

Nu måste man inte ha en extern motivator. Sin egen överlevnad borde ju vara gott nog. Samtidigt känner jag en saknad över att inte längre ha någon annan än mig själv att preppa för. Personligen finner jag större mening med det. Och nu tror jag vi börjar nå pudelns kärna. Vad är jag som prepper utan mening, utan motivation? Är det så illa att jag behöver en extern motivator för att finna mening? Är jag så självutplånande att min egen överlevnad inte räcker till för att vara motivation nog?

Möjligen finns det ytterligare en sten att vända på, som jag inte berört ännu. Är överlevnad i sig inte nog, utan måste det till något mer? Att leva och frodas. Helt plötsligt blir frågorna existentiella. Det är lätt att leva för någon annan, men att leva enbart för sig själv, är det skäl nog? Krävs det faktorer i ens liv som inte går att lagerhålla? Tillhörighet, samhörighet, närhet, kärlek. Är detta vad jag själv behöver för att känna motivation? Kanske är detta vad som krävs för att leva och frodas. Den krassa sanningen är att jag inte vet.

Kanske var min son något på spåren när vi hade en diskussion för några år sedan kring att inte ta internet för givet. Han hävdade bestämt ”vad är det då för mening att leva, om jag inte kan prata med mina kompisar?”, givetvis fullt med drama som bara en fjortonåring kan uppbringa. Jag hävdade då att det finns annat värt leva för. Lyckligtvis frågade han inte ”vad” utan kontrade istället med ett ”du fattar inte”.

Så sitter jag här, ensam i mörkret. Jag fattar inte. Jag vet inte. Är mitt preppande bara ett eko, en ritual, ett försök att hålla kvar vid något som varit. Det går av bara farten för jag är så van. För vems skull ska jag överleva? Vem kommer sakna mig? För vem måste jag vara stark? Allt som återstår är mitt ego, självbevarelsedriften, viljan att leva för livets skull. Om det är nog vet jag inte. Vad jag däremot vet är att det aldrig blir som man tänkt sig. I denna kontext blir uttrycket ett hopp, en livlina. Kanske finner jag någon eller något på vägen. Kanske finner någon eller något mig.

När du tvekar, gör det modiga #prepperSE

Posted on by

Det är lite för bekvämt. Lite för enkelt. Lite för bra. Hade jag varit någon annan hade kanske detta varit den bästa tiden i mitt liv. Det går bra nu, som någon skrev. Inte så att jag lever i överflöd, men i jämförelse med hur jag hade det för ett halvår sedan är detta nästan lyxigt. Lockelsen att bara strunta i allt vad krisberedskap, BOL, lager, omvärldsbevakning heter är stor. Oroväckande så.

För det skulle vara så enkelt att starta om på nytt här i den nya staden med nytt jobb, nya vänner, nya möjligheter. Ett nytt liv. Här bor bra och rediga människor. Människor som jag faktiskt känner respekt för. Ett stadigt handslag och en lika stadig blick. Där ens ord är värt något och där man fortfarande talar med respekt till sina medmänniskor, som vuxna människor normalt borde göra. Här känner jag inte en omedelbar önskan av att vara någon annanstans. Detta gör saker och ting svårare än det egentligen behöver vara. Det sår tvivel i min beslutsamhet.

Ändå fortsätter jag på inslagen väg. Fullt medveten om att insatsen höjts. När jag väl lämnar detta kommer jag antagligen göra det med saknad. Den ständiga tanken är att detta kanske är tillräckligt bra, varför inte nöja sig med det? Så där typiskt Svenskt.

Så slår det mig.

Jag är rädd.

Ljudet från tangentbordet tystnar. Vad är det jag skriver? Som någon jävla emo-fjortis. Vuxna karlar gråter inte och blir aldrig rädda, det är sedan gammalt. Lyckligtvis fick jag inte just det memot så jag har inga problem att erkänna mina fel, brister och svagheter.

Det som gör mig rädd är inte att flytta upp till BOL Norr. Inte heller att lämna allt detta bakom mig. Nej, det som skrämmer mig mer än något annat är rädslan för att SHTF faktiskt ska inträffa. Nästan som att om jag bara slutar tänka på det, så kan det inte inträffa. Men det spelar så klart ingen som helst roll vad jag vill. Att låtsas om att orosmolnen inte finns vid horisonten ändrar inte det faktum att det snart drar in ett oväder likt något vi nog aldrig sett tidigare.

Vi har redan passerat Rubicon. Var enda tärning är kastad. Frågan är sedan länge inte om utan när. Det spelar ingen roll vad jag skriver, tycker, tänker eller känner. Rädslan finns där, liksom beslutsamheten. Det finns bara en enda sak jag kan påverka och det är mitt eget liv och mina egna handlingar.

Veckorna som gått (74) #prepperSE

Posted on by

Tänkte återuppta mina små uppdateringsinlägg igen. Det var ett tag sedan, men nu kör vi på igen.

Till att börja med fortgår allt någorlunda enligt plan. Saker tillkommer, saker faller bort. Som det ska vara. Den kanske största förändringen är att jag äntligen fått tummen ur och börjat sätta ihop en riktig Bug-Out Bag (BOB). I bilen och med mig har jag alltid min Get Home Bag, vilken är fylld med massa bra saker. Denna vill jag ha kvar, vilket någonstans betyder att jag måste skaffa ännu en uppsättning av vissa saker som jag idag har i min GHB. Exakta detaljer är fortfarande inte satta, där av ”börjat sätta ihop”.

För övrigt fortsätter preppandet av BOL Norr. Detta sker i etapper där jag i lägenheten bunkrar sådant som behövs tills det är tillräckligt att fylla en bil, sedan fraktas det upp. Jag vet att jag lovat mig själv att sluta fokusera på mat, men med Zapad17 som närmar sig med stormsteg känns det ändå bättre med lite extra.

På tal om mat så var jag tvungen att dubbelkolla mina uträkningar eftersom jag på något sätt missat att jag fyllt i beräkningen för två personer och inte en. Detta resulterade vips i att jag hade dubbelt så många dagars mat mot vad jag gått och trott. Givetvis bidrar ju detta till det helt onödiga i att fortsätta fylla på matförråden. Suck. Således kommer, åter igen, fokus ligga på allt annat än mat (mental note: GLÖM INTE DETTA, PUCKO!).

Och det är ju inte direkt så att det inte finns annat att lägga resurser på. Om allt går som det är tänkt så ska en stor laddning ved komma på plats de närmsta veckorna. Detta är kanske den enskilt största bristen just nu. Även om skogen är full av träd är det inte riktigt så enkelt som att bara fälla, kvista och klyva. Ved ska också torkas. Nu kan jag nog säkert hitta fallna träd som redan är någorlunda torra att använda vid en kris, fast det vore ju bra att redan ha detta ombesörjt.

Till sist vill jag verkligen rekommendera Svensk Preppers inlägg ”När kriget kom till byn”. En mycket bra ögonvittnesskildring från kriget i Bosnien och hur det påverkade civilbefolkningen. Marsch in och läs!

Vi lever på lånad tid #prepperSE

Posted on by

Det är fascinerande hur fort det går att anamma ett undantag som en regel. För att sätta lite perspektiv på våra liv har jag grävt lite i historien för att kunna ge en bild över vad nio stycken (fiktiva) människor fått möta under sina liv. För enkelhetens skull har jag räknat på en livslängd på 60 år. Det är högt, men inte viktigt i sammanhanget.

År 1517 föds vår första person att följa. Denne föds mitt under Sten Sture den yngres krig mot Danmark som varade 1512 till 1520. Strax efter detta börjar Gustav Vasas befrielsekrig (1521 – 1523). Sedan följer 30 år av relativt lugn innan Stora ryska kriget drar igång 1554 och för att sluta 1557. Denne förste persons liv tar slut mitt under Nordiska tjugofemårskriget (1570 – 1595). Totalt har denna människa fått utstå fyra krig under sina 60 år.

1576 föds person nummer två, under Nordiska tjugofemårskriget. Detta krig tar slut 1595. Men innan person nummer två hunnit fylla 25 år är det dags igen – år 1600 börjar Andra Polska kriget för att 1630 följas av Trettioåriga kriget. Först 1648 blir det fred, men den hinner inte person två uppleva, utan dör 1636.

Under Trettioåriga kriget föds person tre år 1637. 1648 slutar Trettioåriga kriget. Men 1655 – 1661 drar Nordiska krigen igång. 1675 till 1679 rasar det Skånska kriget, vilket är det sista som person tre behöver uppleva innan denne dör 1695.

Vår fjärde person föds 1696. När denne hunnit bli 4 år utbryter det Stora nordiska kriget. Detta varar till 1721. Sedan dröjer det till 1741 innan Hattarnas ryska krig drar igång och slutar sedan år 1743. Person fyra dör 1755 och hann ”bara” uppleva två krig.

När vår femte person föds 1756 är det fred. Ett år senare, 1757 börjar det Pommerska kriget och varar till 1762.  1770 startar tio år av missväxt. Efter dessa miserabla år dröjer det bara åtta år till Gustav III:s ryska krig drar igång år 1788, men slutar redan 1790. I början av 1800-talet är Sverige inblandat i Första Napoleonkriget, Finska kriget och Andra Napoleonkriget.  1814 slutar det Andra Napoleonkriget och 1815 dör den femte personen. Förutom missväxtår hinner person fem med att vara med om fem krig.

Person sex föds 1816 och är den första som inte kommer behöva uppleva krig under sin livstid. Istället måste denne genomlida en koleraepidemi mellan 1834 och 1874. Inte nog med det, mitt under denna epidemi blir det missväxtår (1867-1869) och mängder med svenskar lämnar landet och styr kosan mot Amerika. Men inte person sex som dör 1875.

1876 föds den sjunde personen. Denna kommer ”bara” att få vara med om ett krig – Första Världskriget (1914-1918). Men direkt efter följer Spanska sjukan (1918-1920). 1935 dör så vår sjunde person.

Snart är vi klara. Men först ska den åttonde personen födas 1936.  Vad som händer 1939 ska jag väl egentligen inte behöva skriva, men för att vara tydlige började Andra Världskriget. Likväl bör alla veta att det slutade 1945. Den åttonde personens liv tar slut 1995.

1996 föds vår nionde och sista person.

Vad vi kan lära oss av detta? Varje person sedan 1500-talet har fått uppleva minst en katastrof som vi nog lätt idag skulle kalla ett SHTF. Nu har jag inte ens tagit med allt som faktiskt hänt av sådan natur, utan bara vad som verkligen står ut och gett avtryck i historieböckerna. Det går givetvis att fylla på med ännu mer, men min poäng är inte detaljerna utan det övergripande.

Vad i vår historia får dig att tro att det är annorlunda nu?

Efter Första Världskriget var uppfattningen att det var så fruktansvärt att det aldrig skulle få ske igen. Det samma sade efter Andra Världskriget. Ändå var världen gång på gång på väg in i ett nytt världskrig under det kalla kriget. Nu är vi där igen. Vapenskrammel och hot om atomvapen. Gränser flyttas med militärt våld.

Kom inte och säg att det är annorlunda nu. Ingenting har ändrats. Människosläktet har inte lärt sig annat av historien än att bli ännu bättre på att döda.

Det är inte bara krig som varit katastrofala under historiens gång. Även missväxtår och pandemier har drabbat människor fruktansvärt hårt. Missväxt sker inte på grund av att bönderna helt plötsligt glömt bort hur man odlar, utan på grund av förändringar i klimatet. Detta kan vi inte råda över. När det kommer till pandemier har vi än så länge lyckats hålla en sådan borta tack vare enorma framsteg inom medicin- och teknikområdena. Men med en stor ökning av exempelvis antibiotikaresistenta bakterier är frågan snarare när än om.

Nedan finns en tabell som jag använt för att hålla kolla på lite olika händelser och så, för den som vill titta själv.

Läs mer →

Elden är lös #prepperSE

Posted on by

Det finns konsekvenser av ett SHTF som är mer oroväckande än andra för den förberedde. Visst kan man oroa sig för att maten inte ska räcka, hur man ska hantera sjukdomar eller om en dunk vatten till verkligen gör någon skillnad. Men det som skrämmer mig mest är faktiskt eld.

Oavsett vad som orsakar ett SHTF kan man vara ganska säker på att ingen räddningstjänst kommer finnas tillgänglig på det sätt vi idag är vana vid. Vad man också kan vara relativt säker på är att matlagning och uppvärmning där eld är inblandat kommer att öka explosionsartat. Bara här finns receptet på katastrofer. Kruxet med en eldsvåda är dess tendens att sprida sig om den inte bekämpas.

Vi vet så klart alla om detta. Se bara på skogsbranden i Västmanland. Då hade vi ändå kvalificerad brandbekämpning på plats samt en stort uppbåd frivilliga att hjälpa till med evakuering och annan hantering av effekterna som inte direkt var relaterat till släckningsarbetet.

Som grädde på moset tenderar vi preppers att bosätta oss eller förlägga vår BOL i utkanterna av befolkade områden, vilket oftast betyder i närheten av eller i skog. En skogsbrand behöver inte starta för att någon slarvar med att släcka en eldstad eller en förlupen gnista. Bränder kan starta helt naturligt via åsknedslag. Detta är dock föga tröst för den som tvingas överge sitt hem för ett rasande inferno, vars frammarsch du står maktlös mot.

Visst kan man vidta vissa åtgärder som att skapa brandgator runt sitt hus om man har mycket mark och skogen i direkt anslutning till bostaden. Har man dessutom tillgång till stora mängder vatten och någon form av pumpanordning ökar chanserna ytterligare, särskilt om man är fler som kan hjälpa till. Men tro inte att detta ger ett hundraprocentigt skydd mot en skogsbrand.

Det behöver inte vara en skogsbrand. Hyreshus kan eldhärjas, liksom radhuslängor och villakvarter. Elden lika mycket en givare som tagare av liv. Se till att du har brandfiltar, brandsläckare och brandvarnare (med kontrollerat batteri i). Se till att du vet hur man använder dessa och ha de lättillgängliga. Dels kan du hindra att du själv är orsaken till en brand och dels kan du åtminstone bli varnad i tid för att ta dig ut.

Det kokar ner till siffror #prepperSE

Posted on by

Vi börjar med matematik. Vänligen slå upp sidan 72 i matteboken. Dagens beting står på tavlan.

Rent teoretiskt kan man bryta ner sitt preppande till siffror. Det är grundläggande matematik och inte svårt alls. Allt som krävs är lite förutsättningar som gäller just dig och de du preppar åt. Sedan är det bara att räkna (miniräknare är tillåtet). Men det är inte därför jag skriver detta, eftersom jag är övertygad att alla som läser här är kapabla att själva räkna ut sådant. Nej, det handlar om vad som händer när man vill hjälpa någon eller några som man inte planerat för initialt.

Låt oss börja med ett exempel, så det blir lättare. Ponera att du har 1 miljon kalorier mat i förrådet. Det blir 400 dagars mat om man äter 2500 kalorier per dag. För en familj på 4 blir det 100 dagars mat. Ja, jag vet att alla inte äter 2500 kalorier per dag. Men när skiten träffar fläkten kommer din bästa vän, som inte har något alls, och du vill givetvis hjälpa din vän. Nu är ni 5 personer som delar på förråden. Förrådet kommer nu att räcka i 80 dagar.

Beroende på hur man väljer att se på saker och ting kan man antingen resonera som så att familjen om 4 personer nu fått 20 dagar mindre att leva eller att man räddat en människa i 80 dagar. Jag lägger ingen värdering i själva handlingen, men rent matematiskt räcker så klart maten en kortare tid ju fler magar den ska fylla. Kommer det en hel familj på 4 personer som du väljer att dela ditt förråd med halveras givetvis tiden matlagret räcker. Försöker du hjälpa 96 personer (hela kvarteret?) räcker maten en dag. Det samma gäller givetvis vatten, medicin och förbrukningsartiklar.

Att vara medveten om detta och göra en bedömning kommer gissningsvis vara mycket svårt vid en krissituation (beroende på omfattning). Givetvis vill man hjälpa sina medmänniskor. Frågan är var gränsen går för givmildheten och vad som är rimligt. Hade jag möjligheten, rent ekonomiskt och praktiskt, skulle jag göra mitt förråd så stort det bara gick. Men nu har jag inte den kapaciteten. Alltså måste jag prioritera, liksom alla andra. Lika självklart som jag ser det att försöka hjälpa andra, lika självklart anser jag det också vara att värna om mig själv och mina närmsta först. Detta är min åsikt och min förutsättning för mitt preppande.

Allt ovan är sant så länge alla parametrar är statiska. Lyckligtvis är inte verkligheten statisk och fyrkantig. Det går till exempel att äta lite mindre för att få maten att räcka lika länge. Men framför allt går det att tillföra mat i efterhand i form av jakt, fiske, odling etc. Lika så kan nytt vatten tillföras genom rening. Genom att låsa sig vid ett statiskt förråd sett ur ett rent statistiskt perspektiv riskerar man att ställa till problem som ännu inte finns. Nyckeln till överlevnad ligger inte enbart i att ha ett stort lager utan att även kunna tillföra, komplettera, improvisera och anpassa sig.

Ensamvargen, del 2 #prepperSE

Posted on by

Detta är en uppföljning på detta inlägg.

Ensam är inte stark i en krissituation. I den första delen förklarar jag varför jag har denna ståndpunkt. En inställning som jag fortfarande har och som jag inte ser någon anledning att revidera. I mina egna planer finns det alltid fler människor inblandade än jag själv.

Samtidigt vet jag också att det aldrig blir som man tänkt sig. Så även om planen var att kunna klara en kris tillsammans med andra människor finns det en betydande risk att så inte blir fallet. Man blir en ofrivillig ensamvarg. Således gäller det att ha en plan även för detta.

Till att börja med behöver man identifiera vilka risker det medför att vara ensam under ett SHTF. Det första och mest påtagliga kommer troligtvis att vara oro, rädsla, sorg, ångest, desperation och en rad andra otrevligheter. Detta särskilt om du blir en ofrivillig ensamvarg från en familj som inte lyckas återsamlas. Faktum är att jag har svårt att tänka mig något värre. Det behöver inte heller vara närmaste familjen utan likväl goda vänner. Att dessutom inte ens kunna få reda på vad som hänt, om de är vid liv, är en mardröm jag innerligen hoppas slippa uppleva. Ändå är detta scenario något som faktiskt kan uppstå, hur mycket man än önskar att det inte gör det. Utgångsläget ser alltså dystert ut. Tyvärr blir det inte bättre.

Beroende på hur den ursprungliga planen såg ut står du nu själv med resterna av denna plan. En av de få fördelarna är att du nu själv bestämmer vad du ska göra härnäst. Oavsett vad du tar dig för kommer du att stå för hela utförandet ensam. Även om alla moment i sig kanske inte tar längre tid, så blir antalet moment fler i och med att det inte finns andra att dela arbetsbördan med. Om jag skulle vara ensam skulle jag börja med att vidta varje tänkbar försiktighetsåtgärd för att inte riskera skada mig när sysslor utförs. Hellre att en uppgift tar dubbelt så lång tid.

När så det sedan är dags för sömn uppstår nya problem, lite beroende på scenario och den egna situationen. Huserar man till exempel mitt i en storstad och plundring sker lär sömn bli ett stort problem. Men det är troligtvis inte bara yttre faktorer som kommer ställa till sömnsvårigheter. Är man ofrivilligt ensam under en kris misstänker jag att oro och ångest kommer vara som värst vid läggdags. Att försöka bedöva detta med exempelvis alkohol eller andra droger är nog en väldigt dålig idé. Dels lär man behöva vara i ett nyktert skick för att agera om något skulle hända under natten och dels är risken stor att man inte är särskilt pigg morgonen efter. Rent generellt tror jag faktiskt att den ensamme vargen kommer att ha svårast att klara sig mentalt, sett ur en längre tidshorisont. Detta oaktat om man är frivilligt eller ofrivilligt allena.

På något längre sikt finns det även andra riskfaktorer som bör belysas. Det första är näringsbrist. Även om du har tillgång till ditt stora matförråd finns det en överhängande risk att du som ensam kommer ha svårt att få i dig tillräckligt, och rätt, mat. Jag har berört detta i tidigare inlägg och väldigt många verkar ha svårt att tro att detta kan bli ett problem. I ett normalläge är detta väldigt, väldigt sällan ett problem. Men i en värld av sorg, oro, kaos och sömnbrist kommer din kropp att vara under konstant stress. Kortisol nivåerna kommer vara skyhöga och du kommer vara i ett ständigt fight-flight-läge. Ingenting i din kropp kommer vara normalt. Således kommer du också att ha svårt att vilja/hinna/orka äta tillräckligt och rätt.

Vilket leder oss in på den andra riskfaktorn – sjukdom. En kombination av långvarig stress och näringsbrist ökar markant mottagligheten för sjukdomar. Det kan vara allt från vanlig influensa till att riskera utlösa latenta sjukdomar. Är man ensam kommer sjukdom vara en av dina största fiender. Tänk dig bli liggandes tre dagar i maginfluensa, utan hjälp att lösa de dagliga uppgifterna (t.ex hämta eller rena vatten). Om man dessutom redan är i ett mindre bra skick till att börja med kan ett första insjuknande vara början på en negativ spiral där kroppen sakta bryts ned utan att hinna återhämta sig innan man insjuknar igen.

Trots att oddsen är emot ensamvargen finns det saker att göra för att förbättra sagda odds. Det första, och kanske viktigaste, är att förstå hur utsatt man faktiskt kommer att vara och vilka problem som kan uppstå. Har man väl den insikten kan man aktivt börja vidta åtgärder för att underlätta och kanske helt undvika vissa risker.

Personligen tror jag nyckeln ligger i tre åtgärder. Den första är kunskap. Vitt och brett, högt och lågt. Det andra är riskminimering. Allt från skyddskläder till multivitamin till smarta praktiska lösningar. Det tredje och sista är långsiktighet även under ett SHTF. Att alltid se till att ha t.ex fullt med ved inne, alltid ha en extra dunk vatten till hands, att allt är lättåtkomligt och i ordning.

Helt avgörande kommer dock viljan att leva vara. Har du något kvar att leva för om du har förlorat dina nära och kära? Detta är mycket svåra och kanske även otäcka frågor. Även om man idag inte kan se någon mening med att fortsätta kanske det inte är sant imorgon. Dessutom finns det ju inget som säger att man är dömd att leva ensam resten av sitt liv. Efter den initiala kris-fasen kommer människor att börja bygga upp samhällen igen. Ingenting säger att du måste stå utanför detta bara för att du blev en ofrivillig ensamvarg.