Retrospektiv del 2 #prepperSE

Det finns ditt sista av allt. Din sista arbetsdag, sista utlandsresa, sista deklaration. Ditt sista steg. Din sista kyss. Ditt sista andetag. Allt tar slut förr eller senare. Förhoppningsvis senare. Vad du gör med ditt liv är trots allt helt upp till dig själv. Frågan jag allt oftare ställer mig själv är vad jag vill se tillbaka på och komma ihåg innan jag en dag sluter ögonen en sista gång.

Som ni märker återkommer jag till detta allt som oftast. Inte för att jag är döende, utan för att jag vill vara levande. Som jag ser det är prepping en strävan att leva trots att förutsättningarna drastiskt försämras. Denna strävan måste drivas av att kunna fylla sitt liv med mening. Annars är det ju ganska korkat att ens försöka förbereda sig.

Det går även att vända på resonemanget. Tänk om man kan leva genom att förbereda sig/preppa. Ta genast bort visionen av tio tusen konserver ur huvudet, det är inte vad jag menar. Självklart syftar jag på ett långsiktigt och hållbart preppande i form av odlingar, djurhållning, skogsbruk, jakt etc. Alla ni som finner glädje med att ta upp sin första egenodlade potatis. Alla ni som blir lyckliga av att se höns picka, får beta eller kor rusa ut på årets första bete. Alla ni som älskar att röja i skogen, fälla träd och omvandla den till ved. Alla som längtar ut till nästa älgpass. Hur kommer det sig att era liv inte består av mer sådant?

Jag inväntar tålmodigt alla bortförklaringar.

När ni nu redan skickat in alla kommentarer i kommentarsfältet nedan utan att läst klart vad jag har att skriva, låt mig bara först säga att jag har redan hört majoriteten av alla bortförklaringar – från mig själv. Oftast handlar den om en kombination av tid och pengar. Enligt IIS tillbringade vi i snitt 23,6 timmar per vecka på nätet. Mer än en halv arbetsvecka. Tid finns. Det handlar bara om vad vi själva väljer att lägga den på. Visst kan pengar vara ett problem, men frågan är hur mycket det kostar att rensa ogräs, umgås med djur, fälla träd eller vara ute i skogen.

För det jag menar är inte att alla ska bli helt självförsörjande. Men att aktivt och medvetet prioritera det man faktiskt finner meningsfullt kan ge många synergieffekter. Det är en sak att önska, drömma, prata och spekulera. När det ska sättas i verket blir det både påtagligt och verkligt. En sak är säker: det är enbart du själv som kan göra en förändring i ditt liv.

En sådan förändring behöver inte ske över en natt. Det kan ta tio eller tjugo år. Nyckeln ligger i att hela tiden sträva mot målet. Det kan till och med vara nyttigt att det tar tid. På så sätt hinner man fundera och justera vad man vill uppnå. Man hinner mogna som människa och med det kommer nya insikter.

Våga prova, våga chansa. Jag är av den bestämda tron att det man kommer ångra mest när det sista andetaget dras är allt man inte vågade testa, de drömmar man hade som man aldrig ens försökte genomföra.

Del 1 finns här.

Annonser

Att ha en buffert i bufferten #prepperSE

Att ha ett förråd med förnödenheter vid händelse av kris är bra. Detta förråd kan användas som buffert i många sammanhang, inte bara vid ett SHTF-scenario. Det kan vara vid allt från sjukdom till arbetslöshet till hyperinflation. Så du har ditt förråd med förnödenheter; vatten, mat, medicin, prylar och allt vad det nu kan vara. Men vad händer om du själv är oförmögen att effektivt använda denna buffert i händelse av en kris?

I och med min flytt har jag också bytt landsting. Detta innebär att min journal skulle skickas till det nya sjukhuset och min medicinering skulle fortsätta där. Givetvis fungerade detta inte som planerat och jag har nu gått två veckor för länge utan medicin. Detta har i sin tur resulterat i att jag nu igen är dålig. Men vad det också har lärt mig är hur kort tid det tar att gå från att må som vanligt till att må riktigt, riktigt dåligt i händelse av att jag inte får min medicin i tid.

Om SHTF har jag som bäst har jag 7-8 veckor på mig, som sämst ingen tid alls innan jag blir så pass dålig att mitt allmäntillstånd får klassas som extremt dåligt. Alltså är jag fullt medveten om hur utsatt jag är och medicinen som ges intravenöst kan jag inte på något sätt själv preppa, då den dels kostar 25000 kr per dos och dels är färskvara. Det som återstår är att försöka hantera situationen för vad den är, eller blir.

Den senaste tiden har jag funderat på vad jag kan göra för att underlätta för mig själv i en händelse av kris utöver det förråd jag redan har. Det handlar om allt ifrån att se till att vätskeersättning finns i ordentlig mängd hemma till att fundera på hur jag kan underlätta det vardagliga i BOL Norr till en så liten fysisk belastning som möjligt. Nu pratar jag inte bekvämlighet, utan praktiskt tänkande.

Till exempel kan det handla om att ha så mycket som möjligt med ved och vatten inomhus, att ha mat som går att äta kall, att flytta in toaletten från ”dass” till storstugan och att se till att ingenting måste göras direkt när jag kommer upp om jag skulle må dåligt redan i det skedet. Symptomen av sjukdomen är bland annat diarréer, utmattning, ledvärk och uttorkning. I det läget vill jag givetvis inte ställa mig och hugga ved det första jag gör, i värsta fall mitt i natten och med -30 grader.

Ser jag på det ur ett perspektiv är jag redan bor i BOL Norr blir det mer komplicerat, fast på ett annat sätt. Förhoppningen är ju att ha en viss djurhållning och odling och då kommer jag inte undan de dagliga sysslorna oavsett hur dåligt jag mår. Frågan är då kanske mer var gränsen går för vad jag klarar av. Att mata och vattna djur kan vara både tungt och tidskrävande om man inte tänker till och förbereder och planerar på ett klokt sätt. Odlingar däremot kommer kräva fysiskt arbete, det går inte att komma ifrån.

I förlängningen är det svårt att förutspå hur illa det kan bli. Kanske når det en hanterbar botten, kanske leder det till en plågsam död av undernäring och uttorkning. Jag vet helt enkelt inte och jag hoppas innerligt att jag slipper ta reda på det den hårda vägen.

Vad fan håller jag på med? #prepperSE

Frågan är berättigad. Inte så mycket varför utan vad. Eller kanske är det relevant att även fråga varför? Givetvis är utgångspunkten att hålla en god krisberedskap. Det är ju kärnan i prepping – att vara förberedd. Men jag fastnar i definitioner och semantik.

Egentligen kanske det är helt meningslöst att leta etiketter att sätta på sig själv, andra gör det så bra ändå. Vad jag försöker sätta ord på är mitt mål och min riktning. Vad jag kommit fram till är att mitt personliga mål inte egentligen är ”att bli en prepper”. Dels för att jag nog vågar sticka ut hakan och faktiskt hävda att jag redan är det, men dels för att preppingen i sig inte är mitt mål.

Som jag skrivit så många gånger tidigare har målet varit att bli fri. Vi kan gå in i en djup filosofisk och politisk diskussion vad som är frihet, men det kan vi spara till en annan dag. Istället tänker jag krasst konstatera att frihet för mig, personligen, är att själv styra över mitt liv utan någon annan som lägger sig i, utan utomstående krav och att kunna leva ett liv jag finner meningsfullt och i harmoni med mig själv och min omgivning.

För mig handlar det om en kombination av prepping, survivalism, självhushåll, liberala ideal, miljötänk, nyfikenhet och en gnutta trots. En längtan till ett enklare liv, utan några idealiska, utopiska och euforiska linser på kameran. Med ”ett enklare liv” menar jag det bokstavlig talat. Enklare behöver inte betyda mindre arbete, men en annan form av arbete. Jag hugger hellre ved en hel dag åt mig själv till vintern än jobbar en hel dag på ett lönearbete åt någon annan. Ja, jag vet att jag får lön, men det för med sig massor med annat (skatt, moms, arbetsgivaravgifter etc). Om jag hugger ved en hel dag kommer ingen och kräver mer än hälften av vedhögen.

Här ska det förhoppningsvis bli odlingar – sen.

Men vad är det slutgiltiga målet? När jag sätta mig på verandan i en gungstol, andas ut och känna att jag är nöjd? Jag är rädd att svaret är ”aldrig”. Det kan bara vara en fix idé som efter ett eller ett par år framstår som ett riktigt stort snedsteg, men om jag inte provar så kommer jag aldrig att med säkerhet veta. Att ge upp och inte ens försöka misstänker jag skulle gräma mig mer än att ha provat och misslyckats.

Jag vill vakna upp, få fart på elden, ta med hunden ut och mata hönsen, kaninerna och getterna. Gå in och äta några nyplockade ägg och kanske ta en kopp kaffe. Jag vill se killingar skutta och leka. Vattna och rensa odlingar. Röja sly i skogen. Hugga ved. Torka, sylta, syra, rimma, röka. Laga, lappa och förbättra. Ta tag i vad som krävs och vad som känns roligt. Att lära mig allt jag inte inte ens vet att jag inte kan. Att kunna gå och lägga sig och tänka ”idag fick jag mycket nyttigt utfört”.

Samtidigt är jag inte naiv. En framtid består långt ifrån av soliga sommardagar. Det kommer vara kallt, mörkt, blött och tungt. Men det är ju livet oavsett var man befinner sig i Sverige. Vad jag vet är att jag inte blir lyckligare av att sitta i en lägenhet eller i en villa i ett villakvarter. Jag är inte lyckligare för jag har ett välbetalt jobb i en storstad.

Kanske är det slutgiltiga målet att få bygga upp något värt att lämna i arv. Något som fungerar, som lever med livets cykler, som föds, växer och dör. Något som nästa generation kan ta över, förhoppningsvis förstå och leva vidare i. Någon kommer säkert att komma till samma insikter som jag, tids nog. Är det inte min son, kanske det är någon av mina systerdöttrar. Men jag tror nog att svaret på frågan ”vad fan jag håller på med” är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.

De bortskämda #prepperSE

 De senaste veckorna har varit så fulla av nya intryck och full fart att jag inte hunnit med så mycket annat. Nu finns det lite tid till övers och åter vandrar tankarna lite mer fritt.

Det är uppenbart hur vi alla drivs av en kombination av omständigheter och önskningar. Omständigheterna kan vi inte alltid påverka, utan vi hamnar i en situation där vi hela tiden är ett steg efter och reagerar istället för agerar. Kanske är dessa omständigheter en konsekvens av en viljeriktning som inte riktigt blir som man förutsett, kanske är det yttre förändringar som vi inte haft en rimlig chans att kunna påverka.

Viljan att göra det man tror är rätt är generellt sett väldigt stark hos varje individ. Givetvis är ”rätt” individuellt och subjektivt och förändras under livet. Vi har olika behov i olika faser av våra liv. Tydligast blir det i början och i slutskedet. Man skulle kunna kalla denna strävan en människas livsmål. Ett rörligt, föränderligt och kanske lite diffust mål. Men dock, det finns där och driver oss alla åt ett eller annat håll.

Periodvis i livet blir dessa mål nästa osynliga då allt är rutin och vardag. Föräldrar brukar undra ”var livet tog vägen” medan barnen växte upp, för att sedan bli helt förvirrade och mållösa när barnen en dag flyttar hemifrån. När man når en punkt i livet där något förändras radikalt är det lätt att bli just mållös, innan man hunnit orientera sig och anpassa sig till sin nya situation. Brytpunkterna och den medföljande tankeprocessen är för mig väldigt intressanta. Direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet tvingas man omdefiniera sitt liv och framför allt sitt livsmål.

Ponera nu att något allvarligt skulle inträffa, ett SHTF. Efter den initiala chocken och det efterföljande kaoset kommer en period då alla kommer att behöva omvärdera sina liv och hitta en ny riktning för sina livsmål. Min misstanke är att dessa mål kommer att bli väldigt mycket mer basala. Det finns helt enkelt inte förutsättningar för att ha mål i livet som är så mycket mer annat än att överleva.

Vi är helt enkelt bortskämda, när vi har möjligheten att sträva efter materiellt överflöd, status och andra extravaganser. Nu lägger jag ingen värdering i vilka mål människor har med sina liv, utan konstaterar bara att vi har möjligheten att faktiskt ha sagda mål. Historiskt sett lever vi i ett undantag. Normen har under människans existens annars varit att precis överleva. Svält, sjukdomar och krig har alltid satt stopp för ett överflöd och tvingat mänskligheten till ett liv på gränsen.

Personligen är jag evigt tacksam att få leva i detta undantag, där jag har en möjlighet att förbereda mig för sämre tider. Tittar jag tillbaka i min släkts historia så hade till exempel mjölnaren Johan på 1700-talet inte de möjligheterna. Han fick slita bara för att hålla sig och sin familj levande. Att lägga undan ett års mat fanns inte i hans världsbild. Men 300 år senare har jag den möjligheten. Eller så har jag möjligheten att se och uppleva saker och platser Johan inte ens visste om fanns.

Frågan är om detta undantag kommer hålla i sig för evigt. Eller snarare, kommer undantaget att vara mitt liv ut? Om det gör det, håller det även i sig för min sons livstid och framtida barnbarns? Är vi i det eviga undantagets tidevarv? Egentligen räcker det med att lyfta blicken till Ukraina, Syrien eller någon annan oroshärd för att konstatera att oddsen är väldigt mycket mot oss. Frågan är inte om, utan när. Och när allt förändras till det sämre, har du då gett dig och din familj de bästa tänkbara förutsättningarna?

Underhåll #prepperSE

Helgen tillbringas i BOL Norr. Ett lass med de sista skåpen från gratisköket. Nu är förvaringen löst och jag kan äntligen börja sortera upp allt på ett vettigt sätt. Under sorteringen upptäckte jag att matinventeringen saknade en hel del, så det blev till att komplettera. Resultatet blev ytterligare 10 dagars mat.

Snön hade gjort sitt bästa men bara lyckats ha sönder småsaker. En bräda här och där. Inget som inte lite spik eller skruv inte kunde lösa. I sommar är målet att byta vindskivor och måla alla byggnader. Det kan låta lite, men min erfarenhet säger mig att det alltid kommer dyka upp saker under resans gång som ställer till det. Därför vill jag ha ett rimligt mål.

Men. Det är avhängt på om jag får någon semester. Ty hör och häpna, jag har fått jobb! Papperna skrevs i torsdags och jag börjar på måndag. Bara jag får tag på en ny lägenhet på orten är alla mina problem lösta. Här är det också på sin plats att rikta ett enormt sort tack till alla som på olika sätt hjälpt mig under månaderna som gått. Ni vet själva vilka ni är och jag är oändligt tacksam.

Förhoppningen är att i alla fall få en eller två veckor som jag kan tillbringa här uppe och måla. Sedan får vi se vad som händer på längre sikt. Nu kommer jag tack vare en stadig inkomst att kunna ta tag i sådant som varit utanför min tidigare ekonomiska förmåga.

Över sommaren, eller till jag hittar en lägenhet, finns det risk för att det kommer bli väldigt lite skrivet på bloggen. Fem timmar i bilen varje dag kommer att äta upp all fritid. Sedan hoppas jag att det blir mer tid över till skrivandes, både här och på boken.

Det blir aldrig som man tänkt sig – igen

Ibland känner jag mig som en trasig skiva. Frasen ”det blir aldrig som man tänkt sig” är dock alltid relevant. Ändå blir vi förvånade när det inte blir som man tänkt sig. I vanlig ordning finns det något från mitt eget liv som får mig att ta upp detta nu, och det lär inte komma som en chock för någon att det har att göra med att något inte blev som jag tänkt det.

Först lite bakgrund. För ganska exakt ett år sedan krossades en dröm. Ett par år innan dess hade jag konstaterats med en kronisk tarmsjukdom och varit sjukskriven. Ett tag var det riktigt, riktigt illa. In och ut på sjukhuset. Ekonomin rasade helt då en sjukskrivning för mig innebar 40% mindre lön varje månad.

Men för fem år sedan var jag Stålmannen. Fullt frisk, ett bra jobb, hus, bil, stabil ekonomi trots att jag var ensamstående med ett barn. Varje månad preppade jag lite. Varje månad amorterade jag extra på huslånet. Hela mitt liv skulle fortsätta så. Det fanns ingenting på min radar som indikerade på att något skulle se annorlunda ut om fem, tio eller tjugo år. Inget.

Naiva arma jag. Ändå visste jag på sätt och vis att livet kan förändras på ett ögonblick. Men det gällde alla andra. Dom som inte var förberedda, de som misskötte sin ekonomi, sitt arbete, sin kropp. Men jag var ju Stålmannen och hade koll på precis allt. Det gick tills det inte längre gick.

Huset såldes. Uppsidan var att bli skuld fri över en natt. Men det var inte vad jag egentligen ville eller hade hoppats på, men nu blev det så. I samma veva, när jag ändå hade lite pengar över från försäljningen, bestämde jag mig att satsa på det egna företaget. Vilket fungerade tills det inte längre gick. Det går bara att leva under existensminimum så länge. Särskilt om man har ett till liv att ansvara för.

Nu har jag tagit anställning igen. Är det lite bråttom kan man inte direkt välja och vraka. Förhoppningen att hitta ett arbete i eller omkring där jag nu bor grusades. Istället hamnar jag 20 mil här ifrån. De som följt bloggen vet att min plan var att bo kvar här så sonen kunde gå klart gymnasiet, sedan skulle jag flytta upp till BOL Norr. Men det blir aldrig som man tänkt sig.

Så till alla Superhjältar där ute, som tror att ni har full koll på allt, tag lärdom. Allt förändras, ibland väldigt sakta, ibland på ett ögonblick. Vad du än tror din vet om din framtid, så kommer den aldrig att bli som du tänkt dig.

Din långsiktiga plan #prepperSE

Allt för ofta handlar prepping om vad som kan göras i närtid. Särskilt för de som precis börjat bygga upp sin personliga krisberedskap, och det är inget konstigt. Det finns så mycket att göra nu på en gång som snabbt ger effekt. Det gäller även den luttrade preppern. Att köpa 10 kg ris, konserver, vattendunkar, en sovsäck eller vad det nu kan vara som saknas, är snabba lösningar för att öka sin resiliens. Det är bra.

Först måste vi åter igen prata lite definitioner. Med ”långsiktig plan” kan man ju syfta till både hur man tänkt klara sig under en lång tidsperiod eller vad man tänker göra för att förbättra sin krisberedskap i framtiden. I detta inlägg syftar jag till den senare definitionen. Så, hur ser din långsiktiga plan ut? Vad har du för planer för din prepping om ett år, två år eller fem år? Vad vill du uppnå? Vad är målet?

Det är viktigt att ha tydliga mål. På så sätt kan man jobba metodiskt mot detta. Risken är annars att man planlöst köper på sig saker utan att allting hänger ihop. Ponera att du sätter upp ett mål som säger att ”om ett år ska jag ha en krisberedskap som räcker två månader för min familj”. Då vet du exakt vad du behöver. Du vet att du behöver lagerhålla så mycket vatten, så mycket kalorier, så mycket bränsle, så mycket mediciner etc. Utan en tydlig målsättning är risken stor att exempelvis matförrådet växer men inte bränslet. Man får en obalans.

Långsiktiga mål behöver så klart inte vara relaterat till storleken på dina förråd. Det kan lika väl vara att man ska ta jägarexamen, betala av lån, spara ihop till något lite dyrare (solceller, en BOL, en BOV), lära sig odla eller något annat tidskrävande. Givetvis utesluter det ena inte det andra. Min poäng är att det underlättar att ha dessa mål klarlagda för sig själv och andra inblandade i förberedelserna.

För att konkretisera kan jag använda mig själv som exempel. Som vanligt gäller detta enbart min egen situation, din situation är så klart annorlunda. Ett av mina långsiktiga mål är ju allmänt känt eftersom jag skriver om det mest hela tiden, och det är att flytta upp till BOL Norr. Detta ligger 2,5-4 år framåt i tiden. Samtidigt har jag andra mål som jag vill uppnå innan dess. Jag ska:

  • minska värmeförlusten vid fönstren i BOL Norr genom att sätta dig innerfönster

    Ett skåp av många...

    Ett skåp av många…

  • bygga ett hönshus
  • spara ihop till en riktigt batteribank
  • få tag på mer möbler till BOL Norr
  • fylla vedboden med ved (ca 20 kbm)
  • bygga ytterligare ett sätt att förvara ved på
  • bibehålla nuvarande förråd genom rotering

På ännu längre sikt (mer än 4 år framåt) finns följande:

  • lära mig bereda skinn
  • bygga stallar för getter eller får
  • lära mig jaga med fällor
  • få upp ordentliga odlingar
  • bygga en jordkällare
  • skaffa en gårdsbil

Sedan finns givetvis mer. Men detta är de konkreta målen jag har satt upp. Alla målen bedömer jag vara nåbara och rimliga. Vissa mål kräver förarbete i olika former. Exempelvis måste mark röjas och beredas för att bygga ett hönshus.

Man får heller inte vara rädd för att revidera sina långsiktiga mål beroende på vad som kan tänkas dyka upp på resans gång. Ett mål får aldrig vara orubbligt. Mycket kan hända som ställer allt på ända. Kanske blir man sjuk, arbetslös, separerar, får barn eller vad det nu kan vara.

Sammanfattningsvis; SHTF kan hända i morgon, om 10 år eller aldrig. Ha en plan för alla situationer och tidshorisonter. Fastna inte med allt fokus på närtid. Ställ alltid frågan ”…och sedan då?”.