Melankoli, midsommar och viljan att överleva #prepperSE

Midsommardagen 2018.

Mellan regn och blåst har jag rensat, rotat, fixat och donat här uppe i BOL Norr. Det är ingen värme i luften. Inte heller inne. Jag är för snål för att bränna värdefull ved, utan väljer att sitta med en tjock tröja på mig istället och lyssna på vinden som ilsket kastar sig mot väggar och tak. Träden vajar otäckt mycket i den hårda blåsten och jag känner en viss oro för att något av dom ska ge med sig. Midsommarnatten sov jag dåligt. Vindens tjutande gav ingen ro.

Den sista tiden har jag känt en krypande mållöshet. Den bergsäkra beslutsamhet som i vanliga fall styr mitt liv är som borta. Kanske har det att göra med att min son fyllde 18 år nyss, vilket på något sätt signalerar ett paradigmskifte i både hans och mitt liv. Men mer än det så känner jag mig vilsen och trött. Så fruktansvärt trött. Inte trött som i att jag vill sova, utan trött som i tom på energi. När jag försöker ge mig själv tid att återhämta mig blir jag istället rastlös. Någon kommer säkert att diagnostisera det som stress. Det kanske till viss del är sant, men långt ifrån hela sanningen.

Många gånger har jag funderat på vad det är jag håller på med. Men för att försöka bringa klarhet i detta måste det också finnas ett mål. Jag har tidigare beskrivit detta livsmål som att bli fri. Målet är lika sant idag som då. Kanske är det bara att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Detta är problematiskt eftersom jag alltid trott jag varit en människa som önskat just ensamheten. Här i BOL Norr är jag så ensam jag kan bli; jag varken hör eller ser mänsklig aktivitet. Om alla människor försvann från jorden just nu skulle jag nödvändigtvis inte märka av det förrän det var dags att åka hem.

Det är här, i just detta sinnestillstånd, som det uppstår något väldigt intressant. Om jag satt här på grund av ett SHTF, vilket trots allt är hela syftet med BOL Norr, hur länge skulle jag uthärda ensam, trött och misströstande? Detta är verkligheten här och nu, utan en kris. Jag har alla fysiska förutsättningar jag kan önska för att överleva; skydd, vatten, mat, värme. Det finns till och med mer än det mest nödvändiga. Ändå verkar det inte vara nog. Frågan blir ofrånkomligen då vad det är som saknas.

Jag hävdar ofta att det kommer vara den psykologiska biten som kommer vara den svåra vid ett SHTF. Möjligtvis kanske detta är mer sant för mig än för andra, men jag tror inte så är fallet. Efter ett tag, när den omedelbara chocken efter ett SHTF lagt sig, så kommer en ny vardag. Detta är dessutom svårt att förbereda sig och träna på. Själv försöker jag göra det genom att utsätta mig för ensamheten här, men jag fuskar eftersom jag har tillgång till internet. Det är en utmaning att uthärda ensam och något jag verkligen rekommenderar er som har möjlighet att prova på. I början kan det vara skönt, rent av befriande, men där efter kommer isoleringen sakta krypande. Även om detta har jag skrivit flera gånger tidigare, men det tåls att upprepas.

Till detta får man då lägga andra aspekter i ett sådant scenario så som rädsla och ovisshet. Många preppers och survivalister pratar om vikten av att vara i fysisk god form. Ingen av dessa har jag sett prata om mental förberedelse. Givetvis behövs båda delarna. Men det är mycket lättare att komma i fysisk kondition än i psykisk, precis som det är mycket lättare att preppa vatten, mat och andra förnödenheter än att faktiskt träna på att använda och leva av dessa.

Kanske är det för mycket begärt? Det verkar vara svårt nog att få människor över lag att över huvud taget ta krisberedskap på allvar, än mindre träna på det. Att sedan komma dragandes med påståenden om att det inte räcker med att bunkra upp förnödenheter utan du ska också både vara fysiskt och mentalt förberedd – och gärna samla kunskap om självhushållning, odla potatis och morötter i trädgården, ta jägarexamen, träna skytte och kunna göra upp eld i en snöstorm. Ja, då är det klart som korvspad att det lätt blir överväldigande. Men det är priset vårt samhälle måste betala för den upplevda tryggheten och bekvämligheten av den livsstil vi valt, förutsatt att vi vill kunna överleva utan sagda bekvämligheter.

För att vilja överleva en större kris, ett SHTF, så krävs de basala fysiska nödvändigheterna skydd, vatten och mat. Vi har alla hört att man kan klara sig 3 minuter utan syre, 3 timmar utan skydd (i hårt väder), 3 dagar utan vatten och 3 veckor utan mat. Men utan hopp kan man inte klara sig alls. Kanske kan man sätta ett likhetstecken mellan hopp och viljan att överleva. Frågan är då hur man kan träna sig på hopp. Vad är din motivation att gå upp på morgonen om du inte måste gå till jobbet?

Min egen motivation har alltid varit min son. Nu är han snart vuxen, även om han alltid kommer vara välkommen oavsett vad som händer, så har min egen roll som pappa, försörjare och mentor sakta minskat ju äldre han blivit. Vad finns då kvar till slut? För första gången i mitt liv har jag på allvar börjat tänka på barnbarn. Det skulle aldrig falla mig in att ens nämna detta för min son. Han skulle ändå bara missförstå och tro att jag menar här och nu, vilket jag verkligen inte gör. Men framtiden är aldrig långt bort.

Saknaden över en tid då allt var lite lättare gör sig ständigt påmind. Just idag önskar jag mig tillbaka till dessa enklare dagar. När jag hade alla svar, var odödlig och framtiden var min lekplats.

Annonser

7 kommentarer på “Melankoli, midsommar och viljan att överleva #prepperSE

  1. Nu är jag lite dåligt påläst i dina familjeförhållanden men att vara två ökar ju definitivt möjligheten vid en kris då man kan växeldra när det går tungt.
    Å andra sidan måste man ju ha rätt partner så att det inte blir en belastning i icke-orostider.
    För egen del har jag en gubbe som tycker att det är fånigt att preppa men han bor ju redan i en BOL och har egen brunn, ved och kamin. Så jag smygpreppar hans hus med mat, vattendunkar och gaskök och skapar min egen BOL om jag måste lämna stan.

    Med det vill jag ha sagt att man måste vilja ha någon/något att leva för om det ska vara någon vits i att överleva SHTF.

    KRAM!

  2. Skaffa dig en bra hund. Alltid glad och ett bra sällskap, dessutom guld värd i en kris. Hjälper bra mot deppighet!

  3. Jag känner som dig, fruktansvärt ensam och trött på energi, vilsen och fundersam på livet och som du skriver på hopp och vad som motiverar att gå upp på morgonen. Du verkar intressant och lik mig vore intressant att mötas

  4. Den sociala biten är otroligt viktigt och jag tror att jag i nästan alla lägen skulle se till (om det är möjligt) att jag har fler personer runt omkring mig. Därför ser jag grannarna som en viktig tillgång tex. och vi verkar få bra grannar dit vi flyttar. Min egen familj är naturligtvis självklar som sällskap, men något skulle kunna hända dem och då skulle jag nog söka upp en ”ny familj”. Måste inte vara en ny partner, men vettigt folk som man kan tänka sig att umgås med.

  5. Tankarna om vad som gör att man driver sig vidare, om det är så att man gör det, känner jag igen. Min sits är lite annorlunda än din men ibland tänker jag på hur det skulle kunna bli i onda tider och jag har nog kommit fram till att jag inte avser att vara ensam kvar.

    ”Saknaden över en tid då allt var lite lättare gör sig ständigt påmind. Just idag önskar jag mig tillbaka till dessa enklare dagar. När jag hade alla svar, var odödlig och framtiden var min lekplats.”
    – Välkommen till vuxenvärlden. :-/ :-)

  6. Pingback: Dränerad #prepperSE – Urvaken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: