Varför vill jag överleva? #prepperSE

Detta är en fortsättning på ”Varför vill du överleva?”.

Att människor rent allmänt och generellt vill överleva är ju ingen hemlighet. Det finns alltid en motivation bakom denna önskan och strävan, vilket jag berörde i det tidigare inlägget länkat ovan. Nu tänker jag bli personlig och försöka förstå min egen motivation. Anledningen till detta är att det verkar finnas en (miss)uppfattning att preppers skulle ha några speciella skäl att vilja överleva en större katastrof, kris eller SHTF. Knutet till detta verkar det också finnas en strävan att ”komma på” en prepper att vackla i denna beslutsamhet. Att hitta en spricka i en rustning. Gärna skadeglatt påpeka brister i ens beredskap. I stället för att be folk sköta sitt och skita i andra tänker jag anamma en slags transparent motvikt. Ett fönster in i mina kognitiva processer.

Det finns så många missuppfattningar kring prepping och preppers. En av de vanligaste, som det kanske ändå talas minst om, är att preppers på något sätt är allvetande orakel som har svar på alla frågor kring krisberedskap. Själv är jag fullt medveten om hur stora brister jag har i min kunskap inom en rad olika ämnen. Jag kan till exempel inte baka eller inte odla. Hela poängen med prepping är att på alla sätt förbereda sig genom att dels lära sig nödvändiga kunskaper och dels förrådsställa nödvändigheter. Detta är en process som oftast sker över lång tid och inget man kan förmedla i några korta fraser eftersom allas förutsättningar är olika.

Vad som däremot är sant när det kommer till preppers över lag är att prepper troligtvis gått igenom ett otal scenarier i sitt huvud hur ett SHTF-scenario kan utspela sig. Själv har jag spelat upp så många scenarier att jag inte kan komma på ett enda jag inte berört. I dessa tvingas man tänka obehagliga tankar och försöka förutse hur detta påverkar både ens omgivning och sig själv.

Som prepper är jag fruktansvärt medveten om hur sårbart vårt moderna samhälle är. Allt vi har byggt upp kan raseras på bara ett par veckor. Sårbarheten är avstampet i mitt eget preppande, men det i sig var inte själva motivationen till att börja. För min egen del var det min son. Att ensam ansvara för ett barn kräver ansvar. I min värld handlar det ansvaret också om att kunna sörja för barnet under andra omständigheter än den normala vardagen. Det var så det började, motiverad av ett par blå klara och oskuldsfulla ögon under en blond kalufs, som såg på sin pappa med full tillförlit. Ett förtroende en förälder aldrig kan svika.

Jag har aldrig svikit min son. Han har inte haft mycket prylar, men alltid en närvarande pappa. Detta är jag idag stolt över. Men nu behöver han inte längre mig. Snart är han vuxen och längtar efter att stå på egna ben. Som sig bör. Även om han alltid är välkommen att leva i BOL Norr med mig så är det inte samma sak längre. Han måste hitta sina egna vägar i livet och jag kommer alltid finnas där, men det är inte så att han är beroende av mig på samma sätt som när han var yngre.

Med min största, och första, motivation sakta borttynande tvingas jag åter ställa mig själv frågan vad det är som driver mig. Tro mig, detta är inte så lätt som man kan tro att det är. Kanske kom jag fram till ett delbetänkande i ”Vad fan håller jag på med?”. Där skrev jag:

”Men jag tror nog att svaret på frågan ‘vad fan jag håller på med’ är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.”

Detta ger dock inte svaret på frågan om motivation, om varför. Möjligen ger det ett svar på vad målet är.

Hade jag inte blivit ofrivilligt ensam hade jag haft minst fem anledningar till att preppa – antagligen fler. En sambo och en flock hundar. Under många år hade jag mer motivation än jag egentligen behövde. Nu har jag … inget.

Nu måste man inte ha en extern motivator. Sin egen överlevnad borde ju vara gott nog. Samtidigt känner jag en saknad över att inte längre ha någon annan än mig själv att preppa för. Personligen finner jag större mening med det. Och nu tror jag vi börjar nå pudelns kärna. Vad är jag som prepper utan mening, utan motivation? Är det så illa att jag behöver en extern motivator för att finna mening? Är jag så självutplånande att min egen överlevnad inte räcker till för att vara motivation nog?

Möjligen finns det ytterligare en sten att vända på, som jag inte berört ännu. Är överlevnad i sig inte nog, utan måste det till något mer? Att leva och frodas. Helt plötsligt blir frågorna existentiella. Det är lätt att leva för någon annan, men att leva enbart för sig själv, är det skäl nog? Krävs det faktorer i ens liv som inte går att lagerhålla? Tillhörighet, samhörighet, närhet, kärlek. Är detta vad jag själv behöver för att känna motivation? Kanske är detta vad som krävs för att leva och frodas. Den krassa sanningen är att jag inte vet.

Kanske var min son något på spåren när vi hade en diskussion för några år sedan kring att inte ta internet för givet. Han hävdade bestämt ”vad är det då för mening att leva, om jag inte kan prata med mina kompisar?”, givetvis fullt med drama som bara en fjortonåring kan uppbringa. Jag hävdade då att det finns annat värt leva för. Lyckligtvis frågade han inte ”vad” utan kontrade istället med ett ”du fattar inte”.

Så sitter jag här, ensam i mörkret. Jag fattar inte. Jag vet inte. Är mitt preppande bara ett eko, en ritual, ett försök att hålla kvar vid något som varit. Det går av bara farten för jag är så van. För vems skull ska jag överleva? Vem kommer sakna mig? För vem måste jag vara stark? Allt som återstår är mitt ego, självbevarelsedriften, viljan att leva för livets skull. Om det är nog vet jag inte. Vad jag däremot vet är att det aldrig blir som man tänkt sig. I denna kontext blir uttrycket ett hopp, en livlina. Kanske finner jag någon eller något på vägen. Kanske finner någon eller något mig.

Annonser

Reflektioner kring vad som sker bland amerikanska preppers #prepperSE

Det kokar bland amerikanska preppers. I alla fall på Youtube. Kanske är det en naturlig utveckling när något som i grunden är väldigt individuellt blir allmängods och ska exploateras. Jag har med egna ögon sett det i andra sammanhang, ej relaterat till prepping, men principen har varit den samma.

Nu är jag ingen expert på prepping-historia, särskilt inte den amerikanska, men jag följer en hel del människors bloggar, Youtube-kanaler och andra förehavanden. Det sista åren har det blivit tydligt att de i vanliga fall så frispråkiga amerikanarna börjat väga sina ord mer varsamt. Anledningen är ett betydligt hårdare debattklimat preppers emellan. Om det bara var detta skulle jag kanske inte bry mig så mycket.

Vad som oroar mig mer är hur fokus mer och mer har flyttats från seriösa, djupgående diskussioner till att bli mer och mer rena recensions/reklam-inlägg. Prylfixeringen eldas på av en kommersialisering av prepperprylar. Detta har inte riktigt nått Europa och än mindre Sverige. Men i vanlig ordning är risken överhängande att vi kommer ta efter USA om ett par år. Redan nu kan man se små tecken. Och nej, jag är inte helt oskyldig. Balansgången är fruktansvärt svår.

I USA ser jag nu tecken på hur fler och fler av de som jag själv tycker är vettiga nu börjar tappa sugen. De drar sig undan, skriver eller lägger inte upp videos inte lika ofta. Jag har full förståelse. Om de ideellt ger av sin tid, energi och kunskap och bara får skit tillbaka skulle även jag ledsna. Kvar blir TV-Shop-preppers som visar upp den senaste, bästa, måste-ha-prylen i flashiga, välproducerade videos backade av företag som bara vill sälja en kniv till. Med det sagt finns det preppers och företag som sköter detta professionellt och snyggt, där integriteten finns kvar och innehåll blandas på ett smakfullt sätt. Men det är ett fåtal som lyckas balansera detta.

Den andra trenden är en politisering. Inte av prepping som företeelse, men där preppers som byggt upp en stor följarskara helt plötsligt börjar blanda ihop prepping med politisk propaganda. Här är både demokrater och republikaner lika goda kålsupare. Detta blev väldigt tydligt efter det att Trump valdes som president och tidigare hardcore-preppers helt sonika började prata om hur ”faran var över” och att man nu minsann kunde dra ner på sitt preppande. I andra ringhörnan vaknade demokrater upp och började yra om att jordens undergång nu helt plötsligt var nära förestående. Kanske är det också denna hårdare polarisering av USA rent generellt som genljuder bland preppers.

Utvecklingen är minst sagt oroväckande och jag hoppas innerligt att vi inte behöver se samma utveckling här på hemma plan.

Ensamvargen, del 2 #prepperSE

Detta är en uppföljning på detta inlägg.

Ensam är inte stark i en krissituation. I den första delen förklarar jag varför jag har denna ståndpunkt. En inställning som jag fortfarande har och som jag inte ser någon anledning att revidera. I mina egna planer finns det alltid fler människor inblandade än jag själv.

Samtidigt vet jag också att det aldrig blir som man tänkt sig. Så även om planen var att kunna klara en kris tillsammans med andra människor finns det en betydande risk att så inte blir fallet. Man blir en ofrivillig ensamvarg. Således gäller det att ha en plan även för detta.

Till att börja med behöver man identifiera vilka risker det medför att vara ensam under ett SHTF. Det första och mest påtagliga kommer troligtvis att vara oro, rädsla, sorg, ångest, desperation och en rad andra otrevligheter. Detta särskilt om du blir en ofrivillig ensamvarg från en familj som inte lyckas återsamlas. Faktum är att jag har svårt att tänka mig något värre. Det behöver inte heller vara närmaste familjen utan likväl goda vänner. Att dessutom inte ens kunna få reda på vad som hänt, om de är vid liv, är en mardröm jag innerligen hoppas slippa uppleva. Ändå är detta scenario något som faktiskt kan uppstå, hur mycket man än önskar att det inte gör det. Utgångsläget ser alltså dystert ut. Tyvärr blir det inte bättre.

Beroende på hur den ursprungliga planen såg ut står du nu själv med resterna av denna plan. En av de få fördelarna är att du nu själv bestämmer vad du ska göra härnäst. Oavsett vad du tar dig för kommer du att stå för hela utförandet ensam. Även om alla moment i sig kanske inte tar längre tid, så blir antalet moment fler i och med att det inte finns andra att dela arbetsbördan med. Om jag skulle vara ensam skulle jag börja med att vidta varje tänkbar försiktighetsåtgärd för att inte riskera skada mig när sysslor utförs. Hellre att en uppgift tar dubbelt så lång tid.

När så det sedan är dags för sömn uppstår nya problem, lite beroende på scenario och den egna situationen. Huserar man till exempel mitt i en storstad och plundring sker lär sömn bli ett stort problem. Men det är troligtvis inte bara yttre faktorer som kommer ställa till sömnsvårigheter. Är man ofrivilligt ensam under en kris misstänker jag att oro och ångest kommer vara som värst vid läggdags. Att försöka bedöva detta med exempelvis alkohol eller andra droger är nog en väldigt dålig idé. Dels lär man behöva vara i ett nyktert skick för att agera om något skulle hända under natten och dels är risken stor att man inte är särskilt pigg morgonen efter. Rent generellt tror jag faktiskt att den ensamme vargen kommer att ha svårast att klara sig mentalt, sett ur en längre tidshorisont. Detta oaktat om man är frivilligt eller ofrivilligt allena.

På något längre sikt finns det även andra riskfaktorer som bör belysas. Det första är näringsbrist. Även om du har tillgång till ditt stora matförråd finns det en överhängande risk att du som ensam kommer ha svårt att få i dig tillräckligt, och rätt, mat. Jag har berört detta i tidigare inlägg och väldigt många verkar ha svårt att tro att detta kan bli ett problem. I ett normalläge är detta väldigt, väldigt sällan ett problem. Men i en värld av sorg, oro, kaos och sömnbrist kommer din kropp att vara under konstant stress. Kortisol nivåerna kommer vara skyhöga och du kommer vara i ett ständigt fight-flight-läge. Ingenting i din kropp kommer vara normalt. Således kommer du också att ha svårt att vilja/hinna/orka äta tillräckligt och rätt.

Vilket leder oss in på den andra riskfaktorn – sjukdom. En kombination av långvarig stress och näringsbrist ökar markant mottagligheten för sjukdomar. Det kan vara allt från vanlig influensa till att riskera utlösa latenta sjukdomar. Är man ensam kommer sjukdom vara en av dina största fiender. Tänk dig bli liggandes tre dagar i maginfluensa, utan hjälp att lösa de dagliga uppgifterna (t.ex hämta eller rena vatten). Om man dessutom redan är i ett mindre bra skick till att börja med kan ett första insjuknande vara början på en negativ spiral där kroppen sakta bryts ned utan att hinna återhämta sig innan man insjuknar igen.

Trots att oddsen är emot ensamvargen finns det saker att göra för att förbättra sagda odds. Det första, och kanske viktigaste, är att förstå hur utsatt man faktiskt kommer att vara och vilka problem som kan uppstå. Har man väl den insikten kan man aktivt börja vidta åtgärder för att underlätta och kanske helt undvika vissa risker.

Personligen tror jag nyckeln ligger i tre åtgärder. Den första är kunskap. Vitt och brett, högt och lågt. Det andra är riskminimering. Allt från skyddskläder till multivitamin till smarta praktiska lösningar. Det tredje och sista är långsiktighet även under ett SHTF. Att alltid se till att ha t.ex fullt med ved inne, alltid ha en extra dunk vatten till hands, att allt är lättåtkomligt och i ordning.

Helt avgörande kommer dock viljan att leva vara. Har du något kvar att leva för om du har förlorat dina nära och kära? Detta är mycket svåra och kanske även otäcka frågor. Även om man idag inte kan se någon mening med att fortsätta kanske det inte är sant imorgon. Dessutom finns det ju inget som säger att man är dömd att leva ensam resten av sitt liv. Efter den initiala kris-fasen kommer människor att börja bygga upp samhällen igen. Ingenting säger att du måste stå utanför detta bara för att du blev en ofrivillig ensamvarg.

Moral i ett laglöst land #prepperSE

Känns som det är dags för lite hänsynslöst, ärligt självrannsakande. Känner du dig redo? För nu ska vi leka med din och min moral. Först, innan vi börjar, är det på sin plats att påpeka att detta en är rent hypotetisk diskussion och det finns inget rätt eller fel och ingen annan kommer döma dig än du själv.

Det finns ett antal sätt att få människor att agera på ett visst sätt. Idag är det vanligaste att skriva ner ett antal regler (lagar) som alla ska följa. De som inte följer dessa kommer att bli bestraffade. Det kan röra sig om en fysisk , psykologisk , social eller ekonomisk bestraffning. Förutsättning för att detta ska fungera är att den som stiftar lagarna också har möjlighet att utdöma och verkställa straff till de som inte följer lagarna. Detta sköter idag det vi idag lite slarvigt kallar ”rättsväsendet”.

Men vad händer i ett läge där lagar inte längre kan upprätthållas? I ett laglöst land där du inte riskerar att bli satt i fängelse utan kan göra vad du vill, vad blir ditt rättesnöre? Om vi leker med tanken att en så allvarlig kris uppstår att vi hamnar i en sådan situation, där du kan göra vad du vill utan att riskera att bli lagförd av staten, vad händer med dig då? I en sådan situation kan du alltså rent teoretiskt göra vad du vill; plundra, använda skjutvapen, bruka våld. En risk är ju givetvis att du själv blir offer för samma beteende från någon annan, men utöver detta, finns det något inom dig som sätter stopp? Om du har friheten att göra exakt vad du vill, vad hindrar dig?

Din moral är summan av många aspekter; sociala normer, uppfostran, kultur, religion, politisk ideologi, empati, utbildning, erfarenheter och mycket mer. Det kan upplevas som instinktivt att bedöma något som rätt eller fel. Denna känsla försvinner inte för att konsekvenserna att handla fel försvinner. Kanske kan du tvingas till att agera mot din moral på grund av yttre omständigheter, men du kommer troligen också att må väldigt dåligt av sagd handling.

Lockande vid ett SHTF? Vad säger din moral egentligen.

Jag vet att många pratar vitt och brett om att de ”kommer göra vad som helst för att överleva” vid en total kollaps/SHTF. Som vanligt är det väldigt lätt att sitta trygg, mätt och varm och slänga sig med sådana påståenden. Sedan ska man också vara tydlig med att påståendet kan vara både offensivt och defensivt. Att försvara sig mot angripare tror jag de flesta anser vara moraliskt försvarbart. Att vara den som angriper oskyldiga för att överleva misstänker jag för de flesta ter sig som moraliskt förkastligt.

Använd din fantasi och empati och försök föreställa dig själv som den som bryter sig in i någons hem och med våld tar det du vill ha. Skräckslagna människor skriker, gråter, ber för sina liv. Hysteriska och panikslagna barn. Är du frisk kommer du att finna ett sådant scenario totalt motbjudande och helt osannolikt, omöjligt.

Ja, jag vet att ovan exempel är extremt, men det fyller också en funktion. Detta är en situation vi alla kan skriva under på är att gå för långt. Men utan påföljder blir hela skalan flytande. Rubbas gränsen för vad du kan tänka dig göra eller kommer nuvarande moral att råda? Är det okej att ta från vad som verkar vara ett övergivet hus? Från en övergiven fabrikslokal eller affär? Jaktbrott?

Inte bara behöver man brottas med sin egen moral, man blir tvungen att ta hänsyn till sina medmänniskors. Även om du själv är principfast och anser att ett brott idag är ett brott även om det inte går att lagföras, så kan det ju vara så att andra människor är mindre nogräknade. Riskeras du dras med i ett flockbeteende där du gör något som du normalt sett inte skulle göra, bara för att alla andra gör det?

Det finns så mycket att fundera på kring detta och jag ska ärligt erkänna att jag själv inte på långa vägar är ens i närheten till att ha några svar. Däremot tror jag det är både nyttigt och viktigt att våga tänka dessa tankar och löpa hela linan ut.

 

De bortskämda #prepperSE

 De senaste veckorna har varit så fulla av nya intryck och full fart att jag inte hunnit med så mycket annat. Nu finns det lite tid till övers och åter vandrar tankarna lite mer fritt.

Det är uppenbart hur vi alla drivs av en kombination av omständigheter och önskningar. Omständigheterna kan vi inte alltid påverka, utan vi hamnar i en situation där vi hela tiden är ett steg efter och reagerar istället för agerar. Kanske är dessa omständigheter en konsekvens av en viljeriktning som inte riktigt blir som man förutsett, kanske är det yttre förändringar som vi inte haft en rimlig chans att kunna påverka.

Viljan att göra det man tror är rätt är generellt sett väldigt stark hos varje individ. Givetvis är ”rätt” individuellt och subjektivt och förändras under livet. Vi har olika behov i olika faser av våra liv. Tydligast blir det i början och i slutskedet. Man skulle kunna kalla denna strävan en människas livsmål. Ett rörligt, föränderligt och kanske lite diffust mål. Men dock, det finns där och driver oss alla åt ett eller annat håll.

Periodvis i livet blir dessa mål nästa osynliga då allt är rutin och vardag. Föräldrar brukar undra ”var livet tog vägen” medan barnen växte upp, för att sedan bli helt förvirrade och mållösa när barnen en dag flyttar hemifrån. När man når en punkt i livet där något förändras radikalt är det lätt att bli just mållös, innan man hunnit orientera sig och anpassa sig till sin nya situation. Brytpunkterna och den medföljande tankeprocessen är för mig väldigt intressanta. Direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet tvingas man omdefiniera sitt liv och framför allt sitt livsmål.

Ponera nu att något allvarligt skulle inträffa, ett SHTF. Efter den initiala chocken och det efterföljande kaoset kommer en period då alla kommer att behöva omvärdera sina liv och hitta en ny riktning för sina livsmål. Min misstanke är att dessa mål kommer att bli väldigt mycket mer basala. Det finns helt enkelt inte förutsättningar för att ha mål i livet som är så mycket mer annat än att överleva.

Vi är helt enkelt bortskämda, när vi har möjligheten att sträva efter materiellt överflöd, status och andra extravaganser. Nu lägger jag ingen värdering i vilka mål människor har med sina liv, utan konstaterar bara att vi har möjligheten att faktiskt ha sagda mål. Historiskt sett lever vi i ett undantag. Normen har under människans existens annars varit att precis överleva. Svält, sjukdomar och krig har alltid satt stopp för ett överflöd och tvingat mänskligheten till ett liv på gränsen.

Personligen är jag evigt tacksam att få leva i detta undantag, där jag har en möjlighet att förbereda mig för sämre tider. Tittar jag tillbaka i min släkts historia så hade till exempel mjölnaren Johan på 1700-talet inte de möjligheterna. Han fick slita bara för att hålla sig och sin familj levande. Att lägga undan ett års mat fanns inte i hans världsbild. Men 300 år senare har jag den möjligheten. Eller så har jag möjligheten att se och uppleva saker och platser Johan inte ens visste om fanns.

Frågan är om detta undantag kommer hålla i sig för evigt. Eller snarare, kommer undantaget att vara mitt liv ut? Om det gör det, håller det även i sig för min sons livstid och framtida barnbarns? Är vi i det eviga undantagets tidevarv? Egentligen räcker det med att lyfta blicken till Ukraina, Syrien eller någon annan oroshärd för att konstatera att oddsen är väldigt mycket mot oss. Frågan är inte om, utan när. Och när allt förändras till det sämre, har du då gett dig och din familj de bästa tänkbara förutsättningarna?

Du och jag, moralen #prepperSE

Det har kanske hänt en och annan gång att jag påpekat att om jag inte kan leva som att SHTF idag, vad får mig att tro att jag kan göra det när det väl händer. Vad jag menar är så klart att om jag planerar för att leva på ett visst sätt vid en kris så måste det vara ett sådant sätt som jag kan stå ut med, oavsett om det är kris eller inte. Det finns många (framför allt amerikanska) preppers som köper hundra tals kilo ris och bönor, räcker sedan upp handen och säger ”färdig”. Men att leva på ris och bönor under en längre tid kräver ett väldigt speciellt psyke att klara av utan att ledsna på maten efter en vecka.

Detta gäller dock inte bara mat utan allt. Det du har med dig in i en kris är vad du kommer att ha att tillgå. Detta gäller även dig själv, både fysiskt och psykiskt. Fast frågan är om det verkligen stämmer. Särskilt när det kommer till psykologin. Med största sannolikhet kommer du förändras på ett eller annat sätt vid en krissituation. Oro, ångest, rädsla är rimligtvis känslor som kommer få ett betydligt större utrymme än idag.

Därför kan det vara på sin plats att rannsaka sig själv innan en kris uppstår. Särskilt var din etiska och moraliska kompass pekar. Vad du idag har för normer och värderingar kommer att vara det du går in i en kris med. Under tid kan dessa komma att förändras och för många kan detta vara smärtsamt. Låt mig förklara.

Ponera att du är en ”god medborgare” i en slags generell mening. Du följer lagar och regler, du skänker pengar till Rädda Barnen, reagerar starkt på orättvisor och har har en önskan att alla ska få det bättre. De svaga och sjuka ska hjälpas av oss alla. Du har en stark moralisk kompass. Observera att jag inte lägger någon som helst värdering i detta, utan bara beskriver en viss moralisk riktning.

Om nu en krissituation uppstår ställs allt på sin spets. Att leva upp till sina etiska och moraliska värden kommer bli allt svårare ju tunnare tillgängliga resurser blir. Lek med tanken att Sverige hamnar i en ekonomisk kris likt den i Venezuela. Hyperinflation, massarbetslöshet, tomt i alla butiker, kravaller och upplopp på gatorna. Och detta fortsätter vecka ut och vecka in. Matbristen är så svår att husdjur och till och med djuren på zoo slaktas och äts upp. Desperata föräldrar ber gråtandes på sina bara knän över en kopp ris till sina svältande barn.

Applicera nu din moral, som den är idag. Givetvis ska barn inte gå hungriga! Givetvis dödar man inte sin hund för att ätas upp! Bara tanken får det att knyta sig i magen. Frågan är då väldigt enkel: har du de resurser som krävs för att kunna leva upp till din moraliska standard? Har du mat att ge alla svältande barn? Svaret är givetvis nej. Det finns ingen enskild människa som kan ha matförråd för en hel nation. Det säger sig självt.

Om man nu inte kan leva upp till den moral och etik man en gång satt upp måste man sänka sina ambitioner. Vissa människor kan vara krassa och acceptera detta med motiveringen att det är andra förutsättningar vid en kris. Andra kommer ha betydligt svårare att hantera det. Nu menar jag inte på något sätt att du ska ändra dina värderingar och normer idag. Inte alls.

Vad jag däremot menar är att det kan vara en god idé att verkligen ta reda på vad du är för människa innerst inne. Vad är rätt och fel i en värld där det inte finns någon egentlig lag och ordning? Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Det är du. I ett sådant läge måste du själv ta konsekvensen av varje handling, må det vara konsekvenser för samvetet eller rent fysiskt. Du kommer aldrig kunna skylla på någon annan. Det var din hand som med våld tog en konserv. Det var din hand som gav bort den sista medicinen.

Vikten av att testa, del 52093 #prepperSE

Ni får stå ut. Det är dags för att tjata lite – igen. Om vikten av att testa – igen. Nåja, kanske inte just tjata, men jag kommer berätta en liten historia om hur jag själv testade och nästan förlorade. En historia baserad på verkliga händelser, som utspelade sig i helgen, någonstans i Norrland.

wp-1488701847813.jpgJag och min gode vän och tillika kollega bestämde oss för att åka upp till BOL Norr. Det fanns flera anledningar till detta. Den primära anledningen var att få upp mer förvarningsmöjligheter i form av delar av ett kök (läs skåp). Den sekundära anledningen var att fälla lite träd för att bli ved. Den tertiära anledningen var att prova på att bugga ut mitt i vintern. Sagt och gjort lastades den fyrhjulsdrivna Caddyn full med köksskåp och prepps som skulle upp.

Vid den sista avfarten tog det stopp. Från avfarten till BOL Norr är det 300 meter. Detta är en, om man ska vara snäll, liten skogsväg. Annars är nog kanske trampad ko-stig mer passande. Vägen börjar på en liten ås, ner över en liten äng och upp igen i skogen. Alltså både uppför och nedför i ganska brant lutning. Nu var hela landskapet, inklusive vägen, snötäckt. Nu gjorde vi inga vetenskapliga mätningar på snödjupet, men konstaterade efter några försök att bilen aldrig skulle klara av att ta sig hela vägen fram. Risken att fastna var inte bara stor utan garanterad. Dessutom började det skymma fort och det fanns inte många minuter kvar av ljus.

wp-1488701968706.jpgVi lät helt sonika bilen stå vid avfarten och pulsade mot stugan. Givetvis var det like djup snö överallt, även på gården. För att kunna stanna kvar krävdes minst att en gång skottades från storstugan till dass. Men innan det ens gick att klara av var vi tvungna att med händer och fötter få bort snö som rasat ner från taket till storstugan för att komma in och hämta nyckeln till boden, där snöskyfflarna finns. Dessutom hade snön rasat ner från taket även från boden, så ännu en ”skottning” med händer och fötter.

Väl inne i stugan, trötta men varma av skottningen, var det dags att få upp lite värme inne. När vi kom upp var det tre grader varmt inne och fyra grader kallt ute. Hela stugan var utkyld, vilket så klart inte bidrar till ett bekvämt klimat inne. Efter några timmar började i alla fall kvicksilvret krypa upp mot 16 grader inne. Samtidigt började det spricka upp ute och temperaturen sjunka utanför. Natten blev riktigt kall. Jag gick upp vid fyra på morgonen och då hade temperaturen sjunkit inne till 12 grader och ute var det 14 grader kallt. Detta trots att vi hade eldat ordentligt på kvällen för att få värmen att räcka skapligt. Efter en lyxig frukost på knäckebröd, makrill och kaffe började operation tömma bil.

wp-1488701935848.jpgSå vad göra man om man behöver flytta sex skåp över snötäckt, oskottad, kuperad mark? Ett alternativ hade ju varit att be någon ”granne” om hjälp, som ändå plogar de andra vägarna i området. Men då skulle ju simuleringen av att bugga ut falla. Nej, detta måste lösas på egen hand, med det som finns att tillgå i BOL Norr. Lösningen blev en bit takplåt uppböjt i framkant, några hål och några rep. Det tog oss hela förmiddagen att tömma bilen med hjälp av släden, men det gick. Idag pliktar jag med en fruktansvärd träningsvärk i benen. Det är kopiöst tungt att gå i 40-50 cm snö släpandes på en ”kälke” som är lastad. Dessutom i både upp- och nedförsbackar.

Vi hade, när vi kom upp, kunnat vända hem med svansen mellan benen och konstatera att naturen vann. Det var också ett av de alternativ vi begrundade. Hade vi gjort så, skulle det betyda att det inte är möjligt att bugga ut oavsett årstid med rådande tillgångar. Kan jag inte klara av det nu, när allt fortfarande är normalt, vad får mig att tro att jag skulle klara av det vid en krissituation? Alltså, mental inställning är mycket viktigt. Dessutom, vara inte ensam (om det går att undvika). Är man fler kan man dels hjälpas åt rent fysiskt, men också peppa varandra.

Eftersom jag planerar att ta med mig en del packning upp vid ett SHFT, är det också av vikt att denna packning kan transporteras ända fram till  stugan. Som läget är idag är en hemmagjord kälke av ett plåttak inte en lösning när det är så mycket snö att bilen inte kan komma fram. Den troliga lösningen kommer att bli en skoter med en tillhörande kälke. Detta kan vara praktiskt i andra hänseenden också.

Nu är jag övertygad att Norrlänningarna skrattar åt mig. Kanske med rätta. Min teori över vad som krävs visade sig vara fel. Men hade jag inte gjord denna resa hade jag inte heller lärt mig något. Nu vet jag istället för tror. Bristerna är uppenbara och kan nu rättas till, innan det är för sent. Vidare blir ju detta ett mindre problem när jag i en framtid bor där permanent. Då kan, och måste, snön hållas undan vartefter.

Den som underskattar naturen kommer att få plikta dyrt när det inte finns tekniska hjälpmedel och annan hjälp att få. Som jag alltid tjatar om, gör dina misstag nu när de inte får så stora konsekvenser.