Kostnader för prepping #prepperSE

Det finns en hel del missuppfattningar kring prepping. En av de kanske vanligaste, och samtidigt mest felaktiga, är att det skulle vara dyrt. Jag har skrivit om detta ett antal gånger tidigare, men tänkte här försöka ta ett fågelperspektiv då detaljer oftast är väldigt individuella i sin krisberedskap.

En av de vanligaste frågorna jag får är hur mycket pengar jag lagt ner på mina prepps. Ärligt har jag alltid svarat att jag faktiskt inte har den blekaste aning. Men eftersom jag hade tråkigt en kväll satte jag mig ner och började räkna lite. Inte på allt, men på det som många verkar hänga upp sig på – maten.

Det första som de flesta tänker på när man pratar prepping eller krisberedskap verkar vara just mat. Ur ett behovsperspektiv är det egentligen en missriktad ambition då det finns andra saker som är betydligt viktigare, nämligen ren luft, skydd, värme, säkerhet och vatten. Ändå mat så dominerande. Kanske är det för att vi tar det andra för givet. Självklart är jag själv skyldig till samma misstag.

En tumregel från många amerikanska preppers är att ha minst en miljon kalorier per person i sitt matlager. Själv tycker jag den rekommendationen är lite oexakt eftersom du lätt kan köpa 250 kilo socker och så har du din miljon kalorier. Om du överlever på bara socker tvivlar jag starkt på. Dessutom räknar den rekommendationen på att varje person ska äta 1500 kalorier per dygn, vilket är på tok för lite för de flesta.

Nu råkar det vara så att jag har ganska exakt en miljon kalorier i mitt matförråd i BOL Norr. Så jag satte upp cirka priser per produkt i min inventarielista och vips så fanns där en totalsumma för vad det kostat att köpa. Den uppskattade summan landade på 9005 kronor. Detta är då enbart konserver och torrvaror. Känner man sig riktigt rik kan man ju alltid köpa frystorkad mat, men det är för mig bara en avlägsen dröm.

Med den siffran i bakhuvudet kan jag lätt konstatera att bygga ett matförråd inte är särskilt dyrt (relativt menat). Ännu billigare är det att se till att säkra sin vattenförsörjning. Det är bara att köpa ett antal 5/10/25-litersdunkar och fylla upp. Eller varför inte PET-flaskor som du istället för att gå med till pantmaskinen sköljer ur och fyller med vatten?

Vad är det då som är så dyrt med prepping? Trots allt vet jag att jag lagt ner väldigt mycket mer pengar än 9005 kronor på mitt förråd. Det enkla svaret är prylar (och i mitt fall även kostnaden för BOL Norr). Vill man så kan man givetvis hålla dessa kostnader nere genom att inte köpa premium märken. Jag hävdar fortfarande att en billig Morakniv fungerar lika bra som en tio gånger dyrare kniv, för en lekman. Men det är inte kostnaden för maten eller vattnet som är det som kostar mycket pengar.

Vad fan håller jag på med? #prepperSE

Frågan är berättigad. Inte så mycket varför utan vad. Eller kanske är det relevant att även fråga varför? Givetvis är utgångspunkten att hålla en god krisberedskap. Det är ju kärnan i prepping – att vara förberedd. Men jag fastnar i definitioner och semantik.

Egentligen kanske det är helt meningslöst att leta etiketter att sätta på sig själv, andra gör det så bra ändå. Vad jag försöker sätta ord på är mitt mål och min riktning. Vad jag kommit fram till är att mitt personliga mål inte egentligen är ”att bli en prepper”. Dels för att jag nog vågar sticka ut hakan och faktiskt hävda att jag redan är det, men dels för att preppingen i sig inte är mitt mål.

Som jag skrivit så många gånger tidigare har målet varit att bli fri. Vi kan gå in i en djup filosofisk och politisk diskussion vad som är frihet, men det kan vi spara till en annan dag. Istället tänker jag krasst konstatera att frihet för mig, personligen, är att själv styra över mitt liv utan någon annan som lägger sig i, utan utomstående krav och att kunna leva ett liv jag finner meningsfullt och i harmoni med mig själv och min omgivning.

För mig handlar det om en kombination av prepping, survivalism, självhushåll, liberala ideal, miljötänk, nyfikenhet och en gnutta trots. En längtan till ett enklare liv, utan några idealiska, utopiska och euforiska linser på kameran. Med ”ett enklare liv” menar jag det bokstavlig talat. Enklare behöver inte betyda mindre arbete, men en annan form av arbete. Jag hugger hellre ved en hel dag åt mig själv till vintern än jobbar en hel dag på ett lönearbete åt någon annan. Ja, jag vet att jag får lön, men det för med sig massor med annat (skatt, moms, arbetsgivaravgifter etc). Om jag hugger ved en hel dag kommer ingen och kräver mer än hälften av vedhögen.

Här ska det förhoppningsvis bli odlingar – sen.

Men vad är det slutgiltiga målet? När jag sätta mig på verandan i en gungstol, andas ut och känna att jag är nöjd? Jag är rädd att svaret är ”aldrig”. Det kan bara vara en fix idé som efter ett eller ett par år framstår som ett riktigt stort snedsteg, men om jag inte provar så kommer jag aldrig att med säkerhet veta. Att ge upp och inte ens försöka misstänker jag skulle gräma mig mer än att ha provat och misslyckats.

Jag vill vakna upp, få fart på elden, ta med hunden ut och mata hönsen, kaninerna och getterna. Gå in och äta några nyplockade ägg och kanske ta en kopp kaffe. Jag vill se killingar skutta och leka. Vattna och rensa odlingar. Röja sly i skogen. Hugga ved. Torka, sylta, syra, rimma, röka. Laga, lappa och förbättra. Ta tag i vad som krävs och vad som känns roligt. Att lära mig allt jag inte inte ens vet att jag inte kan. Att kunna gå och lägga sig och tänka ”idag fick jag mycket nyttigt utfört”.

Samtidigt är jag inte naiv. En framtid består långt ifrån av soliga sommardagar. Det kommer vara kallt, mörkt, blött och tungt. Men det är ju livet oavsett var man befinner sig i Sverige. Vad jag vet är att jag inte blir lyckligare av att sitta i en lägenhet eller i en villa i ett villakvarter. Jag är inte lyckligare för jag har ett välbetalt jobb i en storstad.

Kanske är det slutgiltiga målet att få bygga upp något värt att lämna i arv. Något som fungerar, som lever med livets cykler, som föds, växer och dör. Något som nästa generation kan ta över, förhoppningsvis förstå och leva vidare i. Någon kommer säkert att komma till samma insikter som jag, tids nog. Är det inte min son, kanske det är någon av mina systerdöttrar. Men jag tror nog att svaret på frågan ”vad fan jag håller på med” är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.

Små konsekventa steg #prepperSE

En flytt kan vara ett bra tillfälle till nystart på olika sätt. För mig blev flytten från huset till lägenhet ett tillfälle att rensa ut en massa ”skräp”, vilket har gjort att flytt nummer två kommer att gå oändligt mycket lättare. Något som dock måste åtgärdas är avsaknad av en solid krisberedskap i mitt nya hem.

Vid det här laget har jag rätt bra koll på vad och hur mycket jag behöver. Dessutom har mitt halvår på konserver gett mig nyttiga lärdomar över exakt vilken mat jag faktiskt står ut med i längden. Sedan flytten från huset har jag haft som mål att ha ett förråd för ungefär en vecka i lägenheten. Då räknar jag inte med färskvaror. I praktiken betyder det även att jag underhåller och roterar två olika förråd; i lägenheten och i BOL Norr.

Vad jag tagit med från gamla lägenheten är ”prylar”. Sovsäckar, ficklampor, spritkök med bränsle, tändare och tändstickor, vattenfilter, skydd (nej, jag tänker inte specificera närmre), värmeljus, batterier och lite annat smått och gott. Detta kommer gott och väl att räcka för att vädra ut en kortare kris. Vatten har jag dels i fryst form i PET-flaskor och dels i dunkar, totalt ungefär 50 liter. Kvar är mat, vilket sakta byggs upp med den enkla principen en konserv i taget.

Tänker man långsiktigt och lyckas vara konsekvent är det inga som helst problem att för en billig peng bygga upp en personlig krisberedskap som räcker en vecka eller mer. Det handlar mer om att komma ihåg att köpa den där extra konserven eller vad som nu behövs anskaffas – ett mindset. Kostnaden blir väldigt låg per köptillfälle bara man är konsekvent. Mitt veckoförråd av mat jag nu har i den nya lägenheten kostade totalt 300 kronor. Är man riktigt fattig kan man slå ut det på tio månader och lägga 30 kronor per månad eller 20 månader med 15 kronor per månad. Det spelar ingen roll, så länge du håller dig till planen. Har man istället 300 kronor att lägga så kan man lösa det hela på en förmiddag.

Prepping behöver varken svårt eller dyrt. Det handlar med som så mycket annat att börja, komma igång, lyfta på rumpan och faktiskt göra något. När du ändå ska handla till nationaldagsfirandet, kom ihåg den där tjatande preppern på internet och stoppa en konserv extra i kundvagnen, men tänk inte att ”det kan jag lösa sen”. Ty sen kommer att vara för sent.

De bortskämda #prepperSE

 De senaste veckorna har varit så fulla av nya intryck och full fart att jag inte hunnit med så mycket annat. Nu finns det lite tid till övers och åter vandrar tankarna lite mer fritt.

Det är uppenbart hur vi alla drivs av en kombination av omständigheter och önskningar. Omständigheterna kan vi inte alltid påverka, utan vi hamnar i en situation där vi hela tiden är ett steg efter och reagerar istället för agerar. Kanske är dessa omständigheter en konsekvens av en viljeriktning som inte riktigt blir som man förutsett, kanske är det yttre förändringar som vi inte haft en rimlig chans att kunna påverka.

Viljan att göra det man tror är rätt är generellt sett väldigt stark hos varje individ. Givetvis är ”rätt” individuellt och subjektivt och förändras under livet. Vi har olika behov i olika faser av våra liv. Tydligast blir det i början och i slutskedet. Man skulle kunna kalla denna strävan en människas livsmål. Ett rörligt, föränderligt och kanske lite diffust mål. Men dock, det finns där och driver oss alla åt ett eller annat håll.

Periodvis i livet blir dessa mål nästa osynliga då allt är rutin och vardag. Föräldrar brukar undra ”var livet tog vägen” medan barnen växte upp, för att sedan bli helt förvirrade och mållösa när barnen en dag flyttar hemifrån. När man når en punkt i livet där något förändras radikalt är det lätt att bli just mållös, innan man hunnit orientera sig och anpassa sig till sin nya situation. Brytpunkterna och den medföljande tankeprocessen är för mig väldigt intressanta. Direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet tvingas man omdefiniera sitt liv och framför allt sitt livsmål.

Ponera nu att något allvarligt skulle inträffa, ett SHTF. Efter den initiala chocken och det efterföljande kaoset kommer en period då alla kommer att behöva omvärdera sina liv och hitta en ny riktning för sina livsmål. Min misstanke är att dessa mål kommer att bli väldigt mycket mer basala. Det finns helt enkelt inte förutsättningar för att ha mål i livet som är så mycket mer annat än att överleva.

Vi är helt enkelt bortskämda, när vi har möjligheten att sträva efter materiellt överflöd, status och andra extravaganser. Nu lägger jag ingen värdering i vilka mål människor har med sina liv, utan konstaterar bara att vi har möjligheten att faktiskt ha sagda mål. Historiskt sett lever vi i ett undantag. Normen har under människans existens annars varit att precis överleva. Svält, sjukdomar och krig har alltid satt stopp för ett överflöd och tvingat mänskligheten till ett liv på gränsen.

Personligen är jag evigt tacksam att få leva i detta undantag, där jag har en möjlighet att förbereda mig för sämre tider. Tittar jag tillbaka i min släkts historia så hade till exempel mjölnaren Johan på 1700-talet inte de möjligheterna. Han fick slita bara för att hålla sig och sin familj levande. Att lägga undan ett års mat fanns inte i hans världsbild. Men 300 år senare har jag den möjligheten. Eller så har jag möjligheten att se och uppleva saker och platser Johan inte ens visste om fanns.

Frågan är om detta undantag kommer hålla i sig för evigt. Eller snarare, kommer undantaget att vara mitt liv ut? Om det gör det, håller det även i sig för min sons livstid och framtida barnbarns? Är vi i det eviga undantagets tidevarv? Egentligen räcker det med att lyfta blicken till Ukraina, Syrien eller någon annan oroshärd för att konstatera att oddsen är väldigt mycket mot oss. Frågan är inte om, utan när. Och när allt förändras till det sämre, har du då gett dig och din familj de bästa tänkbara förutsättningarna?

Underhåll #prepperSE

Helgen tillbringas i BOL Norr. Ett lass med de sista skåpen från gratisköket. Nu är förvaringen löst och jag kan äntligen börja sortera upp allt på ett vettigt sätt. Under sorteringen upptäckte jag att matinventeringen saknade en hel del, så det blev till att komplettera. Resultatet blev ytterligare 10 dagars mat.

Snön hade gjort sitt bästa men bara lyckats ha sönder småsaker. En bräda här och där. Inget som inte lite spik eller skruv inte kunde lösa. I sommar är målet att byta vindskivor och måla alla byggnader. Det kan låta lite, men min erfarenhet säger mig att det alltid kommer dyka upp saker under resans gång som ställer till det. Därför vill jag ha ett rimligt mål.

Men. Det är avhängt på om jag får någon semester. Ty hör och häpna, jag har fått jobb! Papperna skrevs i torsdags och jag börjar på måndag. Bara jag får tag på en ny lägenhet på orten är alla mina problem lösta. Här är det också på sin plats att rikta ett enormt sort tack till alla som på olika sätt hjälpt mig under månaderna som gått. Ni vet själva vilka ni är och jag är oändligt tacksam.

Förhoppningen är att i alla fall få en eller två veckor som jag kan tillbringa här uppe och måla. Sedan får vi se vad som händer på längre sikt. Nu kommer jag tack vare en stadig inkomst att kunna ta tag i sådant som varit utanför min tidigare ekonomiska förmåga.

Över sommaren, eller till jag hittar en lägenhet, finns det risk för att det kommer bli väldigt lite skrivet på bloggen. Fem timmar i bilen varje dag kommer att äta upp all fritid. Sedan hoppas jag att det blir mer tid över till skrivandes, både här och på boken.

Sex månader på konserver #prepperSE

Detta blir en ”fortsättning” på föregående inlägg, där lite av bakgrunden finns.

Sannolikheten att vi får en världsomvälvande katastrof som drabbar alla människor får anses som liten, men risken att du själv hamnar i någon form av personlig kris är betydligt större. Att vara förberedd handlar om att kunna hantera alla tänkbara scenarier.

Under nästan tre år har jag haft det minst sagt kärvt ekonomiskt. Men de sista sex månaderna har varit ännu värre. Till viss del är detta självförvållat. Hade jag valt att inte säga upp mig efter sjukskrivningen hade jag sluppit detta. Nu trodde jag så mycket på min idé att jag chansade – och misslyckades. Lika bra att vara ärlig och kalla det för vad det blev.

Mat för ca tre dagar

Min smala lycka har varit att jag aldrig behövt svälta, trots att det inte funnits pengar. Tack och lov har jag kunna leva till stor del av förrådet. Ännu bättre har varit att jag har haft en hel del mat som ändå skulle roteras ut under 2017. Så under första halvan av året har jag till stor del levt på konserver. Detta är ett ofrivilligt test jag gjort lite i smyg. Samtidigt är det inte hela sanningen, då jag de veckor min son varit här, verkligen försökt att inte behöva låta honom leva på enbart makrill och ärtsoppa. Därför har jag trollat med knäna för att i alla fall kunna ha mjukt bröd till frukost och någon form av ”riktig” mat till middag. De veckor jag varit själv har det varit konserver som varit stapelfödan.

Det som jag roterat ut har till stor del bestått av ravioli, makrill, tonfisk, ärtsoppa, konserverad korv, gulaschsoppa, chili con carne, surkål, blockchoklad, snabbkaffe och hårt bröd. Detta har fraktats hem från BOL Norr i ett par omgångar. Det jag försökt komplettera med har varit ägg, smör och grädde (till kaffet). En diet som säkert skulle få vilken dietist som helst att gå i taket. Näringsmässigt är detta långt ifrån optimalt, men jag lever fortfarande och har faktiskt inte gått hungrig en enda dag. Under tiden har jag också roterat ut multivitamin.

Ska jag vara ärlig har det värsta faktiskt varit att se vad alla andra äter på sociala medier. Tro mig, man kan bli bitter för mindre. Ibland har jag blivit bjuden på mat och verkligen uppskattat att få äta ”färsk” mat. Det jag saknat mest har varit kött, som den köttälskare jag är. Men man vänjer sig vid det mesta, för en tid i alla fall.

Ärtsoppa är annars en helt suverän konserv som jag så länge underskattat. De dagar jag varit extra hungrig har jag alltid värmt en burk Soldatens Ärtsoppa. Mättande och gott. Generellt kan jag annars konstatera att soppor av olika slag blir mycket roligare att äta med en knäckebrödsskiva till. Något jag tar med mig i bakhuvudet in i framtiden. Att ha något sött att tugga på har också hjälpt till. Ett par rader blockchoklad efter maten gör mer än man tror.
Jordnötssmör har också varit ett bra sätt att få i sig extra kalorier. Ett par matskedar ger lite extra fett till en annars ganska fettfattig kost. Men att äta jordnötssmör rakt upp och ned är väldigt torrt, så ha vatten i närheten!

Rent generellt kan jag konstatera att det mycket väl går att leva på konserver och förrådsmat. Men det är en omställning. En stor omställning. Det är nog väldigt få som skulle uppskatta maten för sina kulinariska egenskaper, men om valet är att gå hungrig… Efter detta halvår ska jag ärligt erkänna att det ska bli skönt att få slippa konservmat ett tag. När jag väl får min första ”riktiga” lön tänker jag fira med en rejäl köttbit och bearnaisesås.

Till sist vill jag verkligen tacka de som stödjer mig via Patreon. Tillskottet har vissa månader varit skillnaden mellan kris och katastrof. Åter igen, mitt ärligaste och uppriktigaste tack!

Det blir aldrig som man tänkt sig – igen

Ibland känner jag mig som en trasig skiva. Frasen ”det blir aldrig som man tänkt sig” är dock alltid relevant. Ändå blir vi förvånade när det inte blir som man tänkt sig. I vanlig ordning finns det något från mitt eget liv som får mig att ta upp detta nu, och det lär inte komma som en chock för någon att det har att göra med att något inte blev som jag tänkt det.

Först lite bakgrund. För ganska exakt ett år sedan krossades en dröm. Ett par år innan dess hade jag konstaterats med en kronisk tarmsjukdom och varit sjukskriven. Ett tag var det riktigt, riktigt illa. In och ut på sjukhuset. Ekonomin rasade helt då en sjukskrivning för mig innebar 40% mindre lön varje månad.

Men för fem år sedan var jag Stålmannen. Fullt frisk, ett bra jobb, hus, bil, stabil ekonomi trots att jag var ensamstående med ett barn. Varje månad preppade jag lite. Varje månad amorterade jag extra på huslånet. Hela mitt liv skulle fortsätta så. Det fanns ingenting på min radar som indikerade på att något skulle se annorlunda ut om fem, tio eller tjugo år. Inget.

Naiva arma jag. Ändå visste jag på sätt och vis att livet kan förändras på ett ögonblick. Men det gällde alla andra. Dom som inte var förberedda, de som misskötte sin ekonomi, sitt arbete, sin kropp. Men jag var ju Stålmannen och hade koll på precis allt. Det gick tills det inte längre gick.

Huset såldes. Uppsidan var att bli skuld fri över en natt. Men det var inte vad jag egentligen ville eller hade hoppats på, men nu blev det så. I samma veva, när jag ändå hade lite pengar över från försäljningen, bestämde jag mig att satsa på det egna företaget. Vilket fungerade tills det inte längre gick. Det går bara att leva under existensminimum så länge. Särskilt om man har ett till liv att ansvara för.

Nu har jag tagit anställning igen. Är det lite bråttom kan man inte direkt välja och vraka. Förhoppningen att hitta ett arbete i eller omkring där jag nu bor grusades. Istället hamnar jag 20 mil här ifrån. De som följt bloggen vet att min plan var att bo kvar här så sonen kunde gå klart gymnasiet, sedan skulle jag flytta upp till BOL Norr. Men det blir aldrig som man tänkt sig.

Så till alla Superhjältar där ute, som tror att ni har full koll på allt, tag lärdom. Allt förändras, ibland väldigt sakta, ibland på ett ögonblick. Vad du än tror din vet om din framtid, så kommer den aldrig att bli som du tänkt dig.