Nästa växel #prepperSE

Äntligen. Nycklarna är inlämnade till den gamla lägenheten och allt är äntligen klart. Som en konsekvens blir nu äntligen min ekonomi betydligt bättre. Vilket i sin tur leder till mer frigjorda resurser att lägga på BOL Norr och mitt preppande. Och resurser kommer att krävas.

Precis som Marianycklar skriver så kommer även jag att lägga in en överväxel som faller utanför ramen för den ursprungliga planen. Exakt hur mycket mer jag kan göra återstår att se, men som det ser ut kommer mängden torrvaror att fortsätta att utökas i snabbare takt än tidigare. Anledningen till detta är att torrvaror är relativt billigt och enkelt att förvara (jag har ju min PET-fetish).

Samtidigt som detta sker ska jag sätta mig ner och börja prioritera min att-göra-lista. Det finns saker som är lite av karaktären nice-to-have och jag tror det är dags för en krass rannsakning. Jag kommer att få en hel vecka i BOL Norr och då känner jag att jag behöver ha en klar plan för hur jag på smartast sätt kan utnyttja denna till att få så mycket som möjligt gjort inom en given budget. Vad jag vill få ut är maximal resiliens inför kommande halvår.

Varför detta just nu? Jag hatar att låta mystisk eller hemlighetsfull och om jag fick skulle jag gärna dela med mig av allt jag kunde komplett med källor. Tyvärr kan jag inte det, då jag lovat att inte dela med mig av viss information. Inte bara för att jag lovat, vilket i sig är skäl nog, men för att det även kan spåras till källan vilket skulle få otrevliga konsekvenser för mina kontakter. Ni får helt enkelt välja hur ni vill värdera informationen själva. Avfärda det som anekdoter eller ren lögn om det känns bättre.
Ett antal, oberoende av varandra, individer inom olika delar av offentlig förvaltning har under den senaste tiden valt att antingen säga upp sig och/eller valt att flytta från städer ut ”på landet”, samtidigt som de börjat preppa (även om alla inte använt just det ordet). Samtliga har med mer eller mindre samma formuleringar konstaterat att ”det är på väg att gå åt helvete på riktigt”.

Hade det enbart varit människor som var trötta på sina jobb hade det varit en sak. Men att agera på sin oro är något helt annat. Uppenbarligen ser dessa människor något som gjort dom så pass oroliga att de väljer att flytta. Åter igen, detta är inte bevis för att något kommer att gå åt skogen. Kanske är det bara slumpen och sammanträffanden. Allt jag vet är att ett antal människor med insyn i olika områden väljer att agera, inte bara tala om problem. Detta är allt jag kommer att säga om detta.

Att ha en buffert i bufferten #prepperSE

Att ha ett förråd med förnödenheter vid händelse av kris är bra. Detta förråd kan användas som buffert i många sammanhang, inte bara vid ett SHTF-scenario. Det kan vara vid allt från sjukdom till arbetslöshet till hyperinflation. Så du har ditt förråd med förnödenheter; vatten, mat, medicin, prylar och allt vad det nu kan vara. Men vad händer om du själv är oförmögen att effektivt använda denna buffert i händelse av en kris?

I och med min flytt har jag också bytt landsting. Detta innebär att min journal skulle skickas till det nya sjukhuset och min medicinering skulle fortsätta där. Givetvis fungerade detta inte som planerat och jag har nu gått två veckor för länge utan medicin. Detta har i sin tur resulterat i att jag nu igen är dålig. Men vad det också har lärt mig är hur kort tid det tar att gå från att må som vanligt till att må riktigt, riktigt dåligt i händelse av att jag inte får min medicin i tid.

Om SHTF har jag som bäst har jag 7-8 veckor på mig, som sämst ingen tid alls innan jag blir så pass dålig att mitt allmäntillstånd får klassas som extremt dåligt. Alltså är jag fullt medveten om hur utsatt jag är och medicinen som ges intravenöst kan jag inte på något sätt själv preppa, då den dels kostar 25000 kr per dos och dels är färskvara. Det som återstår är att försöka hantera situationen för vad den är, eller blir.

Den senaste tiden har jag funderat på vad jag kan göra för att underlätta för mig själv i en händelse av kris utöver det förråd jag redan har. Det handlar om allt ifrån att se till att vätskeersättning finns i ordentlig mängd hemma till att fundera på hur jag kan underlätta det vardagliga i BOL Norr till en så liten fysisk belastning som möjligt. Nu pratar jag inte bekvämlighet, utan praktiskt tänkande.

Till exempel kan det handla om att ha så mycket som möjligt med ved och vatten inomhus, att ha mat som går att äta kall, att flytta in toaletten från ”dass” till storstugan och att se till att ingenting måste göras direkt när jag kommer upp om jag skulle må dåligt redan i det skedet. Symptomen av sjukdomen är bland annat diarréer, utmattning, ledvärk och uttorkning. I det läget vill jag givetvis inte ställa mig och hugga ved det första jag gör, i värsta fall mitt i natten och med -30 grader.

Ser jag på det ur ett perspektiv är jag redan bor i BOL Norr blir det mer komplicerat, fast på ett annat sätt. Förhoppningen är ju att ha en viss djurhållning och odling och då kommer jag inte undan de dagliga sysslorna oavsett hur dåligt jag mår. Frågan är då kanske mer var gränsen går för vad jag klarar av. Att mata och vattna djur kan vara både tungt och tidskrävande om man inte tänker till och förbereder och planerar på ett klokt sätt. Odlingar däremot kommer kräva fysiskt arbete, det går inte att komma ifrån.

I förlängningen är det svårt att förutspå hur illa det kan bli. Kanske når det en hanterbar botten, kanske leder det till en plågsam död av undernäring och uttorkning. Jag vet helt enkelt inte och jag hoppas innerligt att jag slipper ta reda på det den hårda vägen.

Vad fan håller jag på med? #prepperSE

Frågan är berättigad. Inte så mycket varför utan vad. Eller kanske är det relevant att även fråga varför? Givetvis är utgångspunkten att hålla en god krisberedskap. Det är ju kärnan i prepping – att vara förberedd. Men jag fastnar i definitioner och semantik.

Egentligen kanske det är helt meningslöst att leta etiketter att sätta på sig själv, andra gör det så bra ändå. Vad jag försöker sätta ord på är mitt mål och min riktning. Vad jag kommit fram till är att mitt personliga mål inte egentligen är ”att bli en prepper”. Dels för att jag nog vågar sticka ut hakan och faktiskt hävda att jag redan är det, men dels för att preppingen i sig inte är mitt mål.

Som jag skrivit så många gånger tidigare har målet varit att bli fri. Vi kan gå in i en djup filosofisk och politisk diskussion vad som är frihet, men det kan vi spara till en annan dag. Istället tänker jag krasst konstatera att frihet för mig, personligen, är att själv styra över mitt liv utan någon annan som lägger sig i, utan utomstående krav och att kunna leva ett liv jag finner meningsfullt och i harmoni med mig själv och min omgivning.

För mig handlar det om en kombination av prepping, survivalism, självhushåll, liberala ideal, miljötänk, nyfikenhet och en gnutta trots. En längtan till ett enklare liv, utan några idealiska, utopiska och euforiska linser på kameran. Med ”ett enklare liv” menar jag det bokstavlig talat. Enklare behöver inte betyda mindre arbete, men en annan form av arbete. Jag hugger hellre ved en hel dag åt mig själv till vintern än jobbar en hel dag på ett lönearbete åt någon annan. Ja, jag vet att jag får lön, men det för med sig massor med annat (skatt, moms, arbetsgivaravgifter etc). Om jag hugger ved en hel dag kommer ingen och kräver mer än hälften av vedhögen.

Här ska det förhoppningsvis bli odlingar – sen.

Men vad är det slutgiltiga målet? När jag sätta mig på verandan i en gungstol, andas ut och känna att jag är nöjd? Jag är rädd att svaret är ”aldrig”. Det kan bara vara en fix idé som efter ett eller ett par år framstår som ett riktigt stort snedsteg, men om jag inte provar så kommer jag aldrig att med säkerhet veta. Att ge upp och inte ens försöka misstänker jag skulle gräma mig mer än att ha provat och misslyckats.

Jag vill vakna upp, få fart på elden, ta med hunden ut och mata hönsen, kaninerna och getterna. Gå in och äta några nyplockade ägg och kanske ta en kopp kaffe. Jag vill se killingar skutta och leka. Vattna och rensa odlingar. Röja sly i skogen. Hugga ved. Torka, sylta, syra, rimma, röka. Laga, lappa och förbättra. Ta tag i vad som krävs och vad som känns roligt. Att lära mig allt jag inte inte ens vet att jag inte kan. Att kunna gå och lägga sig och tänka ”idag fick jag mycket nyttigt utfört”.

Samtidigt är jag inte naiv. En framtid består långt ifrån av soliga sommardagar. Det kommer vara kallt, mörkt, blött och tungt. Men det är ju livet oavsett var man befinner sig i Sverige. Vad jag vet är att jag inte blir lyckligare av att sitta i en lägenhet eller i en villa i ett villakvarter. Jag är inte lyckligare för jag har ett välbetalt jobb i en storstad.

Kanske är det slutgiltiga målet att få bygga upp något värt att lämna i arv. Något som fungerar, som lever med livets cykler, som föds, växer och dör. Något som nästa generation kan ta över, förhoppningsvis förstå och leva vidare i. Någon kommer säkert att komma till samma insikter som jag, tids nog. Är det inte min son, kanske det är någon av mina systerdöttrar. Men jag tror nog att svaret på frågan ”vad fan jag håller på med” är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.

Närkamp med Planen ”E” #prepperSE

Dags att lyfta blicken och diskutera planer. Vi har alla planer. Några genomförs helt. De flesta leder aldrig någonstans. Ändå envisas jag med att ha mina planer, fullt medveten att de kanske aldrig kan genomföras. Kanske borde jag inte ens kalla mina planer för just planer, utan mer drömmar. Samtidigt så kan en dröm övergå till en konkret plan när drömmen helt plötsligt blir nåbar.

Under lång tid har jag jobbat målmedvetet för att komma dit jag är idag. Inte för att jag på något sätt kunnat förutsett hur jag till sist hamnade här, men jag har ändå nått de mål jag hittills satt upp. Dessa mål har jag även skrivit om tidigare här på bloggen. Först var det att få till en god krisberedskap, sedan att kliva av bostadsmarknadskarusellen och till sist att bli skuldfri. Alla dessa mål har nåtts via ett antal både genomförda och krossade planer och drömmar. Men slutmålet har alltid nåtts.

Om jag ska vara krass har det tagit mig mer än 10 år att komma hit. Kanske tar det 10 år till, kanske 3 eller 23 år, innan jag når mitt slutgiltiga mål. Oavsett tidshorisont är siktet tydligt och obönhörligen ställt på Plan E – E som i Eremit. Det låter ju lagom flummigt och knäppt. Kanske borde E stå för Exit, kanske borde man inte namnge sina planer alls.

Planen är i alla fall samma som alltid, att kunna flytta upp till BOL Norr permanent och kunna leva så självförsörjande det bara går. Som jag skrivit tidigare är det i praktiken omöjligt att bli helt självförsörjande, men jag är väldigt nyfiken på hur nära det går att komma. För att kunna ens komma i närheten krävs det noggrann planering. Man måste vara fullt medveten om vilka kostnader som man inte kan ta bort, hur gärna man skulle vilja. Det måste finnas en plan för hur dessa kostnader ska täckas ekonomiskt, även om de är väldigt små.

Planen måste också innefatta vad som måste göras innan en flytt upp, vilka inköp som krävs, hur mycket pengar som krävs i en buffert. Detta för att få själva infrastrukturen för boendet klart. I denna ingår även värme, vatten, elförsörjning, sanitet, redskap och annat praktiskt. Parallellt med detta måste jag försöka planera för att klara av att bli självförsörjande när det kommer till mat. Här har jag några rätt oortodoxa idéer som, om de går att genomföra, givetvis kommer att berättas om här i framtiden.

Så hur långt har jag kommit med denna plan? Till att börja med så har jag äntligen börja sätta detaljer och inte bara ha en grovskiss. Till exempel har jag börja stapla upp vad som behövs köpas och kostnaden för detta. Sedan har jag satt ett mål för sparande varje månad (när jag är klar med dubbla boendekostnader) så jag kan få en uppfattning om hur lång tid det kan i tid att nå planen. Detta kommer så klart att vara flytande eftersom det säkert kommer tillkomma saker att köpa in samt att sparandet lär variera något från månad till månad.

Det första utkastet ger mig en uppskattat tid om tre år. Då bör jag ha kunnat spara undan tillräckligt för att rent ekonomiskt kunna sjösätta det hela. Sedan återstår frågan om jag då, om tre år, är redo att göra det rent mentalt. Förberedelserna är ju inte bara av ekonomiskt och praktisk natur. Jag måste vilja och våga ta steget när det väl är dags. Precis som för alla andra kan jag omöjligt se in i framtiden, alltså kan jag inte veta att jag är redo när det väl är dags. Fast då är det ju inte heller dags.

Aldrig redo #prepperSE

Förändringar ökar sårbarheten. Åtminstone på det personliga planet när förändringarna är omfattande i både geografi och tid. Som med de flesta flyttar hamnar man lätt med ena foten i det gamla och den andra i det nya utan att helt kunna gå vidare förrän allt är klart. Men det är inte bara den ofullständiga flytten som ställer till det. Flyttar man dessutom till en ny ort känner man sig lätt vilse, både geografiskt och socialt.

För ett år sedan gjorde jag en kort flytt. Trots detta var allt nytt. Nu är det dags igen. Denna gång går flytten lång mycket längre. Dessutom är processen något mer utdragen. Nästan tre månader kommer jag att ha två boenden. Av praktiska skäl kan jag ju knappast ha dubbla förråd av förnödenheter.

Än värre är bristen på lokalkännedom. Trots att jag rent teoretiskt är närmre BOL Norr så har jag ännu inte hunnit studera vilka alternativa rutter som finns att bege sig dit. Från Arboga hade jag detaljerade planer utskrivna exakt hur jag skulle ta mig upp för en rad olika scenarier. Alla dessa är nu inaktuella och allt måste göras om på nytt. Kvar är en naggande känsla att aldrig bli helt klar med ens de grundläggande planerna.

Tanken slog mig nyligen att jag faktiskt är helt avhängd till att det antingen finns fungerande GPS-system eller att E4:an norrut är framkomlig. Det är inget jag kan förutsätta. Skulle det gå så långt att det av någon anledning inte går att använda bil, då är jag riktigt illa ute.

Kanske är det som så att jag behöver omvärdera situationen och göra vissa omprioriteringar. Vi får se om höstens stora projekt blir att sätta ihop en riktig BOB för att till fots kunna ta mig upp till BOL Norr, oavsett årstid och väderlek. Det var något jag funderade på redan för ett år sedan, men ekonomin att genomföra något sådan saknades.

Det enda som är säkert är att jag har rätt mycket jobb framför mig vad gäller mina planer.

Underhåll #prepperSE

Helgen tillbringas i BOL Norr. Ett lass med de sista skåpen från gratisköket. Nu är förvaringen löst och jag kan äntligen börja sortera upp allt på ett vettigt sätt. Under sorteringen upptäckte jag att matinventeringen saknade en hel del, så det blev till att komplettera. Resultatet blev ytterligare 10 dagars mat.

Snön hade gjort sitt bästa men bara lyckats ha sönder småsaker. En bräda här och där. Inget som inte lite spik eller skruv inte kunde lösa. I sommar är målet att byta vindskivor och måla alla byggnader. Det kan låta lite, men min erfarenhet säger mig att det alltid kommer dyka upp saker under resans gång som ställer till det. Därför vill jag ha ett rimligt mål.

Men. Det är avhängt på om jag får någon semester. Ty hör och häpna, jag har fått jobb! Papperna skrevs i torsdags och jag börjar på måndag. Bara jag får tag på en ny lägenhet på orten är alla mina problem lösta. Här är det också på sin plats att rikta ett enormt sort tack till alla som på olika sätt hjälpt mig under månaderna som gått. Ni vet själva vilka ni är och jag är oändligt tacksam.

Förhoppningen är att i alla fall få en eller två veckor som jag kan tillbringa här uppe och måla. Sedan får vi se vad som händer på längre sikt. Nu kommer jag tack vare en stadig inkomst att kunna ta tag i sådant som varit utanför min tidigare ekonomiska förmåga.

Över sommaren, eller till jag hittar en lägenhet, finns det risk för att det kommer bli väldigt lite skrivet på bloggen. Fem timmar i bilen varje dag kommer att äta upp all fritid. Sedan hoppas jag att det blir mer tid över till skrivandes, både här och på boken.

Vikten av att testa, del 52093 #prepperSE

Ni får stå ut. Det är dags för att tjata lite – igen. Om vikten av att testa – igen. Nåja, kanske inte just tjata, men jag kommer berätta en liten historia om hur jag själv testade och nästan förlorade. En historia baserad på verkliga händelser, som utspelade sig i helgen, någonstans i Norrland.

wp-1488701847813.jpgJag och min gode vän och tillika kollega bestämde oss för att åka upp till BOL Norr. Det fanns flera anledningar till detta. Den primära anledningen var att få upp mer förvarningsmöjligheter i form av delar av ett kök (läs skåp). Den sekundära anledningen var att fälla lite träd för att bli ved. Den tertiära anledningen var att prova på att bugga ut mitt i vintern. Sagt och gjort lastades den fyrhjulsdrivna Caddyn full med köksskåp och prepps som skulle upp.

Vid den sista avfarten tog det stopp. Från avfarten till BOL Norr är det 300 meter. Detta är en, om man ska vara snäll, liten skogsväg. Annars är nog kanske trampad ko-stig mer passande. Vägen börjar på en liten ås, ner över en liten äng och upp igen i skogen. Alltså både uppför och nedför i ganska brant lutning. Nu var hela landskapet, inklusive vägen, snötäckt. Nu gjorde vi inga vetenskapliga mätningar på snödjupet, men konstaterade efter några försök att bilen aldrig skulle klara av att ta sig hela vägen fram. Risken att fastna var inte bara stor utan garanterad. Dessutom började det skymma fort och det fanns inte många minuter kvar av ljus.

wp-1488701968706.jpgVi lät helt sonika bilen stå vid avfarten och pulsade mot stugan. Givetvis var det like djup snö överallt, även på gården. För att kunna stanna kvar krävdes minst att en gång skottades från storstugan till dass. Men innan det ens gick att klara av var vi tvungna att med händer och fötter få bort snö som rasat ner från taket till storstugan för att komma in och hämta nyckeln till boden, där snöskyfflarna finns. Dessutom hade snön rasat ner från taket även från boden, så ännu en ”skottning” med händer och fötter.

Väl inne i stugan, trötta men varma av skottningen, var det dags att få upp lite värme inne. När vi kom upp var det tre grader varmt inne och fyra grader kallt ute. Hela stugan var utkyld, vilket så klart inte bidrar till ett bekvämt klimat inne. Efter några timmar började i alla fall kvicksilvret krypa upp mot 16 grader inne. Samtidigt började det spricka upp ute och temperaturen sjunka utanför. Natten blev riktigt kall. Jag gick upp vid fyra på morgonen och då hade temperaturen sjunkit inne till 12 grader och ute var det 14 grader kallt. Detta trots att vi hade eldat ordentligt på kvällen för att få värmen att räcka skapligt. Efter en lyxig frukost på knäckebröd, makrill och kaffe började operation tömma bil.

wp-1488701935848.jpgSå vad göra man om man behöver flytta sex skåp över snötäckt, oskottad, kuperad mark? Ett alternativ hade ju varit att be någon ”granne” om hjälp, som ändå plogar de andra vägarna i området. Men då skulle ju simuleringen av att bugga ut falla. Nej, detta måste lösas på egen hand, med det som finns att tillgå i BOL Norr. Lösningen blev en bit takplåt uppböjt i framkant, några hål och några rep. Det tog oss hela förmiddagen att tömma bilen med hjälp av släden, men det gick. Idag pliktar jag med en fruktansvärd träningsvärk i benen. Det är kopiöst tungt att gå i 40-50 cm snö släpandes på en ”kälke” som är lastad. Dessutom i både upp- och nedförsbackar.

Vi hade, när vi kom upp, kunnat vända hem med svansen mellan benen och konstatera att naturen vann. Det var också ett av de alternativ vi begrundade. Hade vi gjort så, skulle det betyda att det inte är möjligt att bugga ut oavsett årstid med rådande tillgångar. Kan jag inte klara av det nu, när allt fortfarande är normalt, vad får mig att tro att jag skulle klara av det vid en krissituation? Alltså, mental inställning är mycket viktigt. Dessutom, vara inte ensam (om det går att undvika). Är man fler kan man dels hjälpas åt rent fysiskt, men också peppa varandra.

Eftersom jag planerar att ta med mig en del packning upp vid ett SHFT, är det också av vikt att denna packning kan transporteras ända fram till  stugan. Som läget är idag är en hemmagjord kälke av ett plåttak inte en lösning när det är så mycket snö att bilen inte kan komma fram. Den troliga lösningen kommer att bli en skoter med en tillhörande kälke. Detta kan vara praktiskt i andra hänseenden också.

Nu är jag övertygad att Norrlänningarna skrattar åt mig. Kanske med rätta. Min teori över vad som krävs visade sig vara fel. Men hade jag inte gjord denna resa hade jag inte heller lärt mig något. Nu vet jag istället för tror. Bristerna är uppenbara och kan nu rättas till, innan det är för sent. Vidare blir ju detta ett mindre problem när jag i en framtid bor där permanent. Då kan, och måste, snön hållas undan vartefter.

Den som underskattar naturen kommer att få plikta dyrt när det inte finns tekniska hjälpmedel och annan hjälp att få. Som jag alltid tjatar om, gör dina misstag nu när de inte får så stora konsekvenser.