Alla veckorna som gått – Del 3

Det var jag som roterade, av skratt, när farsgubben förklarade att han hade ett förråd med konserver som han ”roterade ut” lite pö om pö. Vad i all sin dar skulle det vara bra för? Jag förstod verkligen inte och förklaringen, att det kunde vara bra och ha om något hände, stärkte bara min tro att gubben verkligen var en riktig kuf. Tänk så ung och naiv jag varit. Bara för att jag inte förstod så ansåg jag det per automatik vara fel.

Åter gick några år. Min studietid började närma sig slutet. Jag träffade er farmor något år innan jag tog studenten. Det var tydligen viktigt att göra det, att ta studenten. Det gjorde man när man hade gått i skola i tretton år. De sista tre åren fick man väja en mer specialiserad inriktning. Jag valde att studera sjukvård. Att få jobb inom sjukvården var lätt då och eftersom jag verkligen inte ville studera mer tyckte jag det var ett bra sätt att snabbt komma vidare i livet. Så studenten kom och gick. Alla dessa lyckliga människor, redo att ta sig an en ljusnande framtid. Om vi bara vetat vad som väntade hade det varit betydligt mer passande med gravöl.

Er farmor och jag flyttade mer eller mindre ihop hemma hos mig och min fars lägenhet. Vi fick för det mesta vara ifred eftersom han för det mesta höll sig för sig själv, förutom när vi skulle äta. Lägenheten var stor så vi kunde ta två rum i besittning för oss själva. På våren och sommaren fick vi ofta tillfällen att vara helt ensamma på helgerna då far åkte upp till sin stuga i de Norrländska skogarna.

Ironin är stor i vad jag nu kommer berätta. Bara en enda gång var jag med upp till den där stugan. En röd stuga med vita knutar mitt i skogen, mitt i ingenstans. Det var igenvuxet och i princip alla bekvämligheter saknades. Och jag hatade att vara där. Det fanns inget att göra och inga att prata med. Hela bilen var lastad med prylar och pinaler, kassar med gud-vet-vad. Jag fick husera i lillstugan och låg mest där på sängen och surade. Det fanns ju inte ens något internet värt namnet. Tokgubben verkade dock stortrivas och han verkade vara på ett ovanligt bra humör, precis som att en stor börda lämnat honom och att han äntligen kunde andas. Själv tittade jag surt ut i duggregnet och lovade mig själv att aldrig mer komma dit.

Efter studenten fick jag direkt jobb på ett äldreboende. Till en början var omställningen enorm, men belöningen i form av pengar in på kontot varje månad var värt allt slit. Jag var fri och kunde stå på egna ben. Så jag friade till min blivande fru och vi förlovade oss. Framtiden var lika ljus, hoppfull och underbar som den första sommarkvällen vi satt på balkongen och beundrade våra ringar. För första gången i livet kände jag genuin lycka.

Självklart blev livet åter till vardag, som det alltid blir. Trötta mornar, trötta kvällar. Till och med min annars så morgonpigga far verkade trött. Nu träffade jag honom än mindre eftersom jag jobbade både kvällar och helger. Lika så träffade jag min älskade mindre än någonsin. Hon hade fått jobb i den lokala affären och våra scheman passade inte alls ihop. Det kändes som om vi aldrig träffades och när vi väl gjorde det var det oftast några timmar på kvällen när en av oss nyss kommit hem och var i regel helt utmattad.

När väl ljuset försvann den hösten trodde jag aldrig det skulle komma tillbaka. Det var grått och mulet på dagarna, på kvällarna var det klart och iskallt. Men det var alltid mörkt. Bristen på sol tog ut sin rätt på allas humör. Ljuset från bildskärmarna var ett uselt substitut. Jag orkade inte bry mig om vad som hände ute i världen, men på jobbet pratade dom om stora demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vad dom som protesterade var så upprörda över struntade jag i, utan fokuserade i stället på att inte somna med kaffekoppen i handen. Den bittra svarta drycken var som ett slag i ansiktet, men höll mig ovanför vattenytan, hur äckligt det än var.

Strax innan jul blev hela min värld med ens lite ljusare. Er gammelfarfar berättade att han fått jobb uppe i Norrland och att han tänkte flytta dit och bosätta sig i stugan. Bäst av allt var att vi skulle få lägenheten! Vårt egna hem. Det var den bästa julklappen jag någonsin fått. Känslan från balkongen var tillbaka och allt var gott.

Föregående del.

Börja om från början #prepperSE

Egentligen anser jag att det är kontraproduktivt att ångra val som gjorts. Trots allt finns det ingenting vi kan göra för att ändra vårt förflutna. Men jag en stark förespråkare av att lära sig av sina misstag. Därför tänkte jag fundera lite kring hur jag skulle ha prioriterat för 15 år sedan om jag idag visste allt jag idag vet.

Det första jag skulle ändrat på är att jag skulle aldrig köpt en villa i ett villakvarter. Istället skulle jag fortsatt hyra. Trots allt sitter jag idag och skriver detta i en hyreslägenhet. Istället skulle jag ha letat rätt på en sommarstuga lite närmre än nuvarande BOL Norr, kanske i Dalarna eller Härjedalen. Denna skulle fått fungera som tillflyktsort, sommarstuga, förråd och renoveringsprojekt för att på längre sikt kunna flytta dit.

Jag skulle heller aldrig ha köpt på mig massa ädelmetaller. Dessa resurser hade gjort sig mycket bättre till en god grundberedskap att ha i lägenheten. Ädelmetaller hade jag kunnat köpa på mig lite senare, men som jag påpekat så många gånger tidigare var det helt galet att börja där.

Prioriteringsordningen hade också sätt helt annorlunda ut vad gäller förråden. Först hade vatten kommit, inte konserver. Sedan tillgodose väremebehov så som sovsäckar, varma kläder, filtar, fotogenkamin. Även bra ljuskällor ligger högt på listan att ha före mat.

Sedan skulle jag fokuserat på mat. Torrvaror till BOL, konserver i lägenheten primärt. Sedan hade jag tidigt fått igång ett vettigt system att rotera maten på. God ordning på bäst-före-datum, kalorier, fördelning av olika rätter. Kanske använda BOL som förvaring av de nyaste inköpen, sedan flytta dom till lägenheten när det började bli dags att rotera ut. Här var jag otroligt slarvig den första tiden och mycket mat kastades faktiskt, vilket jag idag skäms över.

Vidare skulle jag fokusera på mer kvalitativa, men färre, prylar. Ja, two is one, one is none och allt det där, men det finns också gränser. Här får jag säga att det enda jag verkligen är riktigt nöjd med är mina yxor. Det är väldigt lätt inte byta ut redan inköpta prylar om man har dom till något mer kvalitativt bättre. Tanken att ”jag redan har det” sätter allt som oftast käppar i hjulen.

Som avslutning skulle jag redan från början applicerat en mer minimalistisk livsstil. Gjort mig av med onödiga fasta utgifter och inte varit så förbannat teknikkåt. Så mycket pengar som bränts på rent skräp, som skulle kunnat använts till så mycket vettigare saker.

Förhoppningsvis kan någon finna några russin att plocka ur texten ovan. Jag kan själv inte ändra på det som varit, utan får leva – och överleva – med vad jag nu har. Resan hade kunna varit så mycket enklare. Inte för att jag på något sätt är missnöjd med resultatet hittills, bara det att jag önskar jag själv kunnat hitta en liknande text innan jag satte igång. Men nu är det vad det är. Kanske finns det en poäng med det, trots allt hade jag inte varit samma person som jag är idag.

Blicken framåt. Ryggen rak.

Regler #prepperSE

Swedish government [Public domain], via Wikimedia Commons

Vad vore livet utan regler?

På riktigt, hur skulle ditt liv se ut om det inte fanns lagar och regler? Självklart har vi alla lekt med tanken, från det att våra föräldrar tvingade oss i säng till tonårens revolt mot allt, till insikten att det faktiskt finns fullt med lagar och regler som är helt verkningslösa och meningslösa. Ändå krävs det lagar och regler för att människor ska kunna leva och fungera i grupp. Vissa är bättre än andra på att fungera tillsammans med ytterst få regler, men ju mer komplext vårt samhälle blir, ju fler lagar och regler verkar krävas.

Men vad händer om dessa lagar och regler sätts ur spel? Vad händer vid ett WROL (without rule of law), en värld utan lag? Det är inte otänkbart att ett SHTF-scenario leder till just detta. Finns det inget rättsväsende som upprätthåller lagen kommer den över tid att vittra sönder och ersättas av något annat. Trots allt behöver sammanslutningar av människor gemensamma regler att följa för att fungera som en effektiv enhet.

Hur skulle sådana regler kunna se ut för en grupp överlevare i en värld där lagens långa arm inte längre existerar? Givetvis beror det på de enskilda individerna som utgör gruppen. Deras bakgrund, kultur, moral, etik, religion, politisk orientering och övriga erfarenheter kommer styra reglernas utformning. Det beror också på om gruppen har en tidigare historia. Kanske är det familj och släkt, vänner, arbetskamrater, jaktlaget, grannar eller kompletta främlingar. Vilka relationer fanns innan och var dessa relationer goda eller dåliga.

Många med mig har redan en plan för vilka denna grupp ska/kan/bör innefatta. Förhoppningsvis har man valt dessa människor med omsorg baserat på olika kriterier. Således bör man också ha en god uppfattning om en gemensam grund (jag vägrar använda ”värdegrund”, trots att det kanske skulle passa bra) att utgå från från. Kanske är det inte ens nödvändigt att ta upp så basala saker som att våld, dråp och stöld aldrig kan accepteras.

Om jag utgår från mig själv så har jag skissat på några sådana tänkbara regler, förutsatt att det finns en viss grundläggande moral som inte behöver förtydligas.

  • Sunt förnuft. Tänk efter innan du agerar.
  • Var aldrig ensam utomhus. En olycka kan hända så lätt och det går inte längre att ringa 112.
  • Återbruk. Ingenting går till spillo, alla resurser är ändliga.
  • Hygien. Personlig hygien, sanitet, avfallshantering.
  • Ärlighet, uppriktighet. Allt måste lyftas upp för att kunna hantera problem, fysiska som psykologiska. Varje individ är en ovärderlig och måste må så bra som bara möjligt.
  • Respekt. Inte bara mot övriga människor utan också mot djur och natur.
  • Alla hjälps åt efter förmåga.
  • Resurser efter behov.
  • Lär dig allt, lär ut allt. Kunskapsspridning är livsviktigt, bokstavligt talat.

Nu är jag nyfiken på att höra vad ni läsare har för tankar kring detta. Det finns säkerligen massor av aspekter som jag inte tänkt på. Dela gärna med er!

 

Alla veckorna som gått – Del 2

Så mycket jag inte minns. Trots att jag vet att jag borde minnas. Som att höra avlägsna röster utan att kunna urskilja ord. Bara mummel. Ibland lyckas fragment nå upp till ytan. En sekvens utan kontext. Utan börja eller slut. Allt för mycket tid har jag tillbringat med att försöka lägga en dåres pussel av dessa fragment.

Det finns dock fortfarande kvar vissa minnen som är så skarpa, tydliga, levande att jag kan urskilja omöjliga detaljer. De har spelats upp bakom mina ögonlock så många gånger att de numer är som gamla bekanta. Även om jag skrev en miljon ord skulle jag aldrig kunna beskriva dessa minnen. Hur sätter beskriver man ens känslor, smaker, lukter? Men jag har lovat att försöka, trots tvivlen om att det ens är möjligt.

När jag var en ung man var världen så annorlunda. Åh, jag önskar så innerligt att ni mina älskade barnbarn kunde fått växa upp som jag. Det vi kallade tråkigt skulle ni kallat paradiset. Själv hade jag inget som helst intresse för världen omkring mig. Jag var ung, allvetande, störst, bäst och vackrast. Er gammelfarfar var av en annan åsikt. Vi argumenterade ofta. När jag tänker tillbaka på det var det mestadels om struntsaker. Kanske försökte jag provocera honom, överbevisa den gamle gubben att jag minsann visste allt och alltid hade rätt – i allt. Han tog det oftast med jämnmod och nästan alltid med ett snett leende och glittrande ögon.

I hemlighet förstod jag att han var mycket klokare än jag, vilket jag aldrig skulle ha erkänt. Allt var för mig enkelt, okomplicerat och ingenting var omöjligt. Om dom gamla stofilerna bara hade släppt fram mig hade jag lätt kunnat få till både världsfred och löst fattigdomen på en eftermiddag. Ni vet förstås vad jag menar, även om inte heller ni kommer att erkänna det. Den naiva ungdomens hänförelse. Självklart ville jag bli precis allt som min far inte var. Jag skulle bli rik och framgångsrik. Låta mina barn få göra allt det där som jag aldrig fick. Framtiden är vad man själv väljer att göra den till, sa alltid min fröken i skolan. Kanske tröstar det ett vilset barn, men det är bara en lögn. Aldrig valde jag att göra min framtid till vad den blev. Men det räcker med två onda människor på fel plats, vid fel tidpunkt, för att slå sönder en miljard barns drömmar.

Under någon av alla diskussioner min far och jag hade om framtiden fick jag frågan vad jag tänkte göra om det inte blev som jag hade tänkt. Självklart var hela tanken befängd. Klart det skulle bli som jag tänkt. Far framhärdade. Om vi lekte med tanken att det trots allt inte blev som jag hade bestämt, vad skulle jag då göra? Givetvis trotsade jag hela premissen genom att surt hävda att det då lika väl kunde kvitta. Varför anstränga sig om jag inte fick som jag ville? Men någonstans i bakhuvudet såddes ett frö av tvivel. Det blir aldrig som man tänkt sig.

Ärtsoppa. Vad jag hatade ärtsoppa! Dessa gröna konserver från helvetet fyllda med en sörja som lika väl kunnat vara föda åt djur. Ändå envisades far med att vi varje torsdag skulle äta ärtsoppa. Med senap. Varje torsdag åt jag mig mätt på hårt bröd och ost. Så gått det nu gick. När jag varje torsdag protesterade, vädjade, bad, skrek, bråkade eller matvägrade så var svaret alltid det samma. Tradition.

Ju mer jag tänker tillbaka på det, ju tydligare blir det att er gammelfarfar försökt lära mig saker. Inte alltid rent praktiska saker. Han fungerade inte så. Ville jag lära mig något fick jag göra det själv, genom att pröva mig fram. Nej, han försökte lära mig att tänka på ett visst sätt. Att se världen med lite andra ögon. Likt en gryta som smakar mer än summan av alla ingredienser, som smakar bättre ju längre den får koka. Svar på frågor kunde till synes inte ha något alls med själva frågan att göra och mest irriterande av allt var när svaret var en annan fråga. Inte sällan blev det ett ”det beror på”. Sakta och omärkligt anpassade jag mitt språk och mina frågor. Ville jag få ett svar värt namnet var jag tvungen att tänka både två och tre steg framåt för att parera eventuella utsvävningar.

Åter till ärtsoppan. Det var trots allt där allt började. Bara i efterhand blir helheten tydligt. En gråkall oktoberkväll lärde jag mig något nytt. Det måste varit en torsdag eftersom en kastrull med ärtsoppa stod och puttrade på spisen. Jag hade noga förberett formuleringen av frågan och jag hade bestämt mig för att få ett bättre svar. Den dagen lärde jag mig en ny innebörd av ordet ”rotation”.

Föregående del.

Veckorna som gått (101) #prepperSE

Jag ber om ursäkt för att det blir mycket veckor som går just nu på bloggen. Kanske var det lite osmart att döpa den fiktiva serien så likt det enda återkommande jag egentligen har här på bloggen, men nu har jag redan satt bollen i rullning, så ni får helt enkelt stå ut.

Även om har varit, och fortfarande är, ekonomiskt ansträngt så jobbar jag fokuserat på att prioritera sådant som verkligen behövs till en billig penning. Alla stora investeringar slår jag medvetet bort ur tankarna just nu och gör vad jag kan med det jag har.

I helgen kunde jag bocka av den sista punkten på min lista som jag uppdaterade sist jag var uppe i BOL Norr. Det var punkten ”stövelknekt” som blev den sista. Det visade sig faktiskt svårare än jag trodde att hitta en billig sådan, men på Hööks hade de enkla i plast och gummi som dessutom var billiga, så det blev två stycken.

Det är en märkligt tillfredsställande känsla att få bocka av den sista punkten på en lista. Kvar till våren är nu att återföra konserver som jag roterar ut nu. Tillför jag 7-10 st varje månad fram tills maj så är jag i fas igen. Det är också ungefär vad budgeten medger. För det är ungefär så det ser ut just nu, att hålla allt flytande ett år eller så till. Sedan är det dags för en omvärdering och orientering.

Som jag så ofta tjatar om här så gäller att vara konsekvent, uthållig och målinriktad. Då behövs det inte göras allt för stora kursändringar under resans gång, vilka bara riskerar bli tidskrävande, ogenomtänkta och dyrköpta misstag.

Till sist vill jag tipsa om senaste avsnittet av Prepperpodden där jag är med och pratar om prepperrelaterade förkortningar och uttryck. Ett riktigt långt avsnitt som jag tycker blev riktigt bra och informativt, trots tekniska missöden och syrebrist.

Alla veckorna som gått – Del 1

Varför gör jag det här? Att skriva om vad som varit är för mig personligen helt ointressant. Även om historia kan vara lärorikt, spännande och intressant är det inte något jag brinner för. Trots allt, vem är jag att skriva historia? Sådant är ämnat djupt kunniga specialister med mångåriga studier vid universitet. Sådana som kan gräva fram dokument i djupa arkiv för att stödja den kedja av händelser som skedde, som kanske än idag ger ekon i våra liv.

Nej, jag gör inte detta för allmän beskådning. Detta är till för mina barnbarn. För att de vill veta hur det var förr. För att de förtjänar en förklaring. För att de ska förstå sin egen plats i det som varit och det som komma skall. Ni ska veta att jag inte är en berättare, författare eller historiker. Detta är en skildring i någorlunda kronologisk ordning av den mest omvälvande händelsen i våra liv. Taget ur ett minne som sakta börjar tyna bort. Ur minnen som smärtar att besöka, som för min egen del bäst hade lämnats till att åter bli bakgrundsstrålning.

Ni som läser detta måste också förstå att även om jag kommer ihåg de mesta av de övergripande händelserna, så är vissa detaljer förlorade för alltid. De som hade kunnat göra historien komplett finns inte längre kvar bland oss. Likt flyende skuggor viskar de tyst sina historier, för svaga röster för att längre höras. Kvar är dessa ord. Mina ord. Mina minnen.

Skrivmaskinens smattrande låter högt. Likt avlossade skott i den annars så tysta skogen. Koppen med den svalnande buljongen skakar till för varje anslag. Ytan krusar reflektionen av vaxljusets låga. Av allt far hade samlat på sig var detta det sista jag trodde skulle komma till användning. En gammal mekanisk skrivmaskin. I en ask bredvid låg färgband i obrutna förpackning och i botten på kartongen flera tusen tomma papper. Som om han planerat att skriva något han hade i huvudet, men som aldrig fick komma att sparas till omvärlden. Om färgbanden räcker till att berätta det jag har att säga återstår att se. Kanske borde jag vara sparsam med orden så det finns nog med färg att berätta klart. Efter alla år av återhållsamhet är detta den lyx jag kan nu kan avvara.

I skolan tyckte jag om att skriva korta historier. Det var också det enda jag tyckte var roligt i skolan. Tänk att det fanns en tid då man kunde tycka att kunskap var tråkigt. Frågan är om det var kunskapen som var tråkig eller om det var formerna för hur denna kunskap förmedlades. Jag vet att ”skola” betyder helt olika saker idag än de gjorde när jag var liten. Samtidigt finns det så mycket i vårt språkliga arv som egentligen inte betyder något alls idag. Det finns ord ni aldrig hört som beskriver saker som ni inte ens skulle kunna börja förstå. Arvet från ett så annorlunda liv, att det lika väl skulle kunnat vara en saga, från ett land långt, långt borta där myter och magi existerade.

Även om jag skulle beskriva ordet ”matvarubutik” med allt vad det betyder är konceptet så främmande idag att det låter som ren fantasi. Vem kan idag tro att man kunde gå in i ett jättestort hus, fyllt till bristningsgränsen med mat, ta det man ville ha och sedan dra ett plastkort genom en manick för att bli utsläppt? Jag skulle kunna beskriva all mat från alla världens hörn som fanns att tillgå, året om, med smaker som ni aldrig kommer få uppleva. Frukter som såg helt nyplockade ut, perfekta utan blemmor och skavanker. Tänk att kunna äta färska tomater eller jordgubbar mitt i vintern.

Det var inte bara mat som fanns i överflöd. Allt fanns i överflöd. Kläder, rent vatten, medicin, underhållning. Under en period var det till och med modernt att bara använda saker en gång och sedan köpa nytt. Faktum är att allt gick att köpa bara man hade tillräckligt med pengar. Vi hade aldrig mycket pengar, men vi hade ändå oändligt mycket mer av allt än ni har idag. Er gammelfarfar, min far, brukade alltid fråga mig om jag höll på att svälta ihjäl när jag som barn påpekade att jag var hungrig. Lite visste jag då om riktig hunger.

(Alla) Veckorna som gått (100) #prepperSE

Imorgon klockan 09:00 kommer den första delen i en fiktiv historia publiceras här på bloggen. Sedan kommer ett nytt kapitel publiceras varje lördag klockan 09:00 tills dess att orden tagit slut och historien nått sitt slut.

Jag har döpt berättelsen ”Alla veckorna som gått” som en lek på alla mina (snart) 100 inlägg kallade ”Veckorna som gått”. Jag lovade er något annorlunda till det 100:e inlägget och i morgon kommer det första. Om berättelsen kommer att vara i 100 kapitel tar jag som osannolikt, trots allt ska jag samtidigt försöka skriva ”vanliga” inlägg också. Målet med berättelsen är att försöka beskriva ett SHTF-förlopp utifrån, och inifrån, en människa. För detta kommer jag att kräva ert tålamod. Detta är ingen action-thriller. Inte heller prylporr. Men jag hoppas kunna skriva en intressant berättelse detta till trots.

Som så vanligt i dessa sammanhang är alla karaktärer fiktiva och eventuella liknelser med människor, levande som döda, helt slumpmässiga.

Globala risker 2019 #prepperSE

World Economic Forum har släppt sin senaste rapport The Global Risks Report 2019 och är den fjortonde i ordningen. Här på bloggen har jag vid flera tillfällen tidigare tagit upp dessa årliga rapporter och belyst vad WEF betraktar som de största globala riskerna.

I år tänker jag inte gå så djupt i själva rapporten. Är ni intresserade, och det borde ni vara, så tycker jag det är väl värt att ögna igenom den 114 sidor långa rapporten. Lyckligt vis är den både lättläst och full med diagram. Först ut har vi två tio-i-top-listor. Den vänstra kolumnen är de tio mest troliga riskerna att inträffa under 2019 och den högra kolumnen de tio riskerna som skulle ha störst påverkan.

Att klimatförändringarna hamnar högt upp över de troligaste händelserna är föga förvånande. Vi har under de senaste åren sett en mer extrem vädersituation, inte bara i Sverige utan runt om i hela världen. IT-relaterade händelser så som cyberangrepp och datastölder hamnar högt. Detta är inte heller konstigt ju mer sammankopplade vi blir i dessa digitaliseringens tidevarv. Migration är fortfarande en högt rankad trolig händelse, utan att identifiera den utlösande faktorn. Som nummer tio kommer ekonomiska bubblor. Intressant är att WEF bedömer att det är troligare med en vattenkris (nummer nio) än en ekonomisk kris.

Bland de händelser som skulle få störst påverkan hittar vi, förutom massförstörelsevapen, även här extremt väder. Det i kombination till den höga placeringen i i den vänstra kolumnen placerar detta som den enskilt största risken för 2019. Vidare kan vi se att vattenbrist ligger högt, något som kan vara värt att fundera vidare kring. Till sist vill jag också belysa nummer tio i den högra kolumnen, spridning av smittsamma sjukdomar. Något som även det kan vara väl värt att ha med i bakhuvudet då detta inte tas upp som särskilt troligt som utlösande faktor, så bedömer jag själv det som en mycket trolig sekundär eller tertiär konsekvens av andra tänkbara risker.

Även WEF bekräftar en av mina egna käpphästar: att en kris sällan kommer ensam. En utlösande händelse kan leda till kaskadeffekter vilka i sin tur utlöser fler händelser. Väldigt tydligt och överskådligt tillhandahålls ett diagram nedan.

I mitten ser vi de händelser som har flest tänkbara knutpunkter kopplat till sig, alltså sådant som antingen ofta förekommer som en del i en kaskadkedja eller som utlösare riskerar bidra till flest sekundära effekter. Även här kan vi se hur klimatförändringar och migrationsströmningar sticker ut, men även arbetslöshet. Studera denna graf noga för att förstå hur illa det kan bli oavsett vilken utlösare som än råkar triggas.

Mot slutet av rapporten (sidan 65-75) presenteras tio stycken ”Future shocks”. De beskriv som följer. ”As the world becomes more complex and interconnected, incremental change is giving way to the instability of feedback loops, threshold effects and cascading disruptions. Sudden and dramatic breakdowns—future shocks—become more likely. In this section, we present 10 such potential future shocks. Some are more speculative than others; some build on risks that have already begun to crystallize. These are not predictions. They are food for thought and action—what are the possible future shocks that could fundamentally disrupt or destabilize your world, and what can you do to prevent them?

Här berörs saker som väder som vapen, stad vs. landsbygd, kvantdatorer, krigföring mot matproduktion, vattenbrist, övervakningssamhället och AI. Mycket intressant och tänkvärd läsning. Även om riskerna ligger några år in i framtiden är det helt uppenbart sådant som redan nu finns på radarn i dessa kretsar. Dessa är dock inte tänkta att vara svarta svanar som förändrar världen över en natt.

Som prepper ger denna rapport mig otroligt mycket att fundera över. Vissa saker bekräftar tidigare kunskap, annat öppnar upp nya dimensioner av problematiken av en mer global sammankopplad värld. Läs den när du har en stund lugn och ro. Ta dig tiden. Det är du och din framtid värd.

Mänsklig kommunikation vid en kris #prepperSE

Om jag ber dig möta mig i björkdungen innan ravinen, norr om Den Lilla Sjön mitt på dagen, skulle du då hitta mötesplatsen?

Förutsatt att det faktiskt finns en sjö som heter Den Lilla Sjön misstänker jag att de flesta som läser här på bloggen skulle klara av det. Trots allt kräver det egentligen två saker: att kunna tolka och förstå vad jag säger samt en gnutta lokalkännedom eller kunskap att kunna läsa en karta. Ponera nu att du inte har någon som helst aning om vad en björk är, vad en dunge är eller var Den Lilla Sjön ligger. Då blir uppgiften omöjlig. Har man som mottagare av ett budskap inte förkunskaper att tolka innehållet faller det hela omedelbart.

Det finns en oroväckande trend hos, framförallt hos yngre, människor idag. De saknar de mest grundläggande kunskaper i att beskriva och identifiera naturen. En björk, tall eller asp har förvandlats till ”träd”. Bäck, å, flod, sjö har förvandlats till ”vatten”. Det finns så klart en fullt logisk anledning till detta. Människor idag rör sig allt mindre i skog och mark vilket naturligtvis leder till ett mindre behov av att kunna beskriva sådant som finns där. Det har blivit mycket viktigare att navigera i en stadsmiljö än i skogen av den enkla anledningen att det är där människor idag lever och verkar.

Ovan är bara att skrapa på ytan. Verktyg, maskiner, redskap, vapen, kemi är alla områden där språkförbistringar och kunskapsluckor riskerar komma bli ett problem. Vid ett SHTF-scenario behöver vi alla kunna kommunicera tydligt och det finns kanske inte alltid tid till att förklara hur något ser ut. Återigen är detta en helt logisk utveckling för många då de inte behöver komma ihåg hur en skiftnyckel ser ut och fungerar, men däremot hur man postar en bild på Instagram.

Detta måste vi som preppers ha i åtanke. I en redan stressad situation kommer det vara än viktigare att inte ta för givet att alla vet det du vet. Lägg till en redan stressad situation och vi har receptet för kaos. Visst kan man påbörja kunskapsspridning redan idag, men det är inte alla som är mottagliga. Det kan därför vara klokt att fundera på sin egen pedagogiska förmåga. Tittar jag mig i spegeln ser jag någon som är helt värdelös på att förklara och lätt blir frustrerad (särskilt på mina nära och kära). Jag vet av erfarenhet att jag är en dålig lärare. För andra kommer det helt naturligt, vilket jag avundas.

Givetvis slår detta åt andra hållet. Hur är du själv som mottagare? Är du tydlig i att bekräfta att du förstått – eller att du inte förstått? Är din allmänbildning god utan Googles bildsök? Har du tålamod att lyssna och lära? Vi är alla sändare och mottagare. Drunkna inte i bruset.

Prepping är så oändligt mycket mer än att bara samla vatten, mat och prylar. Djävulen finns i detaljerna. Ta ingenting för givet, inte ens förmågan att kommunicera med dina medmänniskor.

 

När är det dags att bugga ut? #prepperSE

Denna eviga fråga. ”När är det dags att ge sig av?”. När har skiten träffat fläkten? Ja, jag har ältat det här många gånger tidigare. Men det är ingenting mot hur många gånger jag i tanken stött och blött frågan. För några dagar sedan dök frågan upp igen, på Twitter. Det kanske är dags att ta ett omtag och se om det går att vaska fram några nya tankar.

Som vanligt måste jag väl börja med att påpeka det uppenbara; vi har alla olika förutsättningar och olika syn på saker och ting. Således finns det ingen standardmall som passar alla. Dessutom måste man göra skillnad på om man tänkt att vädra ut stormen hemma (bug in) eller har en Bug Out Location (BOL) man ämnar evakuera till (bug out). Är planen att vara kvar hemma där man har sina förråd och en plan kommer det krävas betydligt mycket mer innan man väljer att lämna. Jag kommer fokusera på oss som inte planerar att bugga in, utan lämna hemmet.

Det är väldigt svårt att sätta upp definitiva trösklar, som när vilka passeras indikerar att det är dags att agera. Det finns ju helt uppenbara indikationer som svampmoln vid horisonten eller horder av zombies som helt plötsligt börjar driva runt och ropa efter ”brainz”. Men skalan är allt annat än tydlig. Efter ett dygns strömavbrott på grund av lite dåligt väder tvivlar jag på att någon prepper skulle välja att lämna sitt hem. Efter tre? Eller åtta? Här återkommer vi till de individuella förutsättningarna.

En annan viktig faktor att ta hänsyn till är tidsaspekten. Hur länge kan en händelse förväntas pågå? Är det ett begränsat geografiskt område (lokalt) som berörs är det troligt att övriga samhället kan kraftsamla för att undsätta detta område. Här finns också undantag, som alltid, beroende på händelsens natur. Något som kraftigt försämrar möjligheterna till att ta ett informativt beslut är om kommunikationer ligger nere; inget internet, ingen TV eller radio, ingen telefoni. Jag vet många som har just detta som en trigger för att lämna hemmet. Om det inte går att införskaffa tillräcklig information inom en viss tid så är det dags att bugga ut.

Generellt brukar jag själv tänka så här. Om jag inte kan få tag på frisk luft, rent vatten, mat, värme/skydd och information under en oacceptabel tidsperiod samt att det inte går att avgöra hur länge detta kan väntas pågå, då är det dags att åka upp till BOL Norr. Det räcker alltså med ett av de nämnda behoven inte går att tillgodose. Hur lång tid som jag bedömer som oacceptabel beror helt på förutsättningarna jag har för stunden och miljön runt om i övrigt. Kanske räcker det med att åka till en släkting eller vän ett par dagar om det är ett lokalt problem (otjänligt vatten, giftutsläpp etc).

Något som också är värt att fundera på är vilka konsekvenser en evakuering kan få om det visar sig vara ett falsklarm. Argumentet ”better safe than sorry” låter så klart bra i teorin, tills man börjar syna det i sömmarna. För den som är helt ensam kanske konsekvenserna är hanterbara, men om det är en hel familj? Barn som inte dyker upp i skola och föräldrar som inte kommer till jobbet. Ja, det går alltid att hävda att man varit sjuk eller något liknande. Trots allt gick det kanske inte att ringa eller maila. Men det kan också få både sociala och psykologiska följder för framförallt barn. Har man en partner kanske ni gör helt olika bedömningar av läget, vilket kan leda till onödiga förslitningar i ett förhållande. Det är alltså viktigt att fundera på över vilka grunder man kommer basera sin evakuering på, men också på tillvägagångssättet. En panikartad evakuering följt av en vansinnesfärd i bil är direkt kontraproduktivt.

Till sist vill jag citera den gode pastorn Joe Fox: ”If you need to bug out, you are living at the wrong place”. Det tog mig rätt lång tid att acceptera detta, men han har faktiskt helt rätt.

%d bloggare gillar detta: