Survaken löper amok vid SHTF #prepperSE

Detta är det tredje utkastet av denna text. Det verkar som att hur jag än formulerar mig blir det i slutändan fel. Risken att det jag skrivit kommer misstolkas eller att hela poängen förloras i för många detaljer. Därför ger jag upp att försöka ge texten en slags narrativ flärd utan kommer skriva den rakt av utan att brodera ut den.

För att hitta brister i mina egna resonemang brukar jag spela djävulens advokat. Det är inte svårt att göra då jag allt som oftast är väldigt kritisk mot mig själv. För att hitta brister blir det ibland nödvändigt att försöka tänka som den man försöker besegra eller överlista. Att bli sin egen antagonist kan vara svårt. Dels faller det sig inte naturligt att tänka tvärtom och dels så kan det finnas ett inneboende motstånd att leta brister i det man lagt ner mycket möda på.

Låt mig presentera Survaken. Han är min onda tvilling och kommer att få fungera som antagonist. Han kommer hänsynslöst slå hål på mina försök till att överleva ett SHTF. Han är inte en individ, utan en representation av alla tänkbara antagonister som kan finnas. Survaken kan vara allt från en småkriminell pundare till en psykopat till kannibal. Han är inte jag, men han är det sämsta hos  mänskligheten. Han har inte alltid något motiv eller drivkraft annat än att göra mitt, och ditt, liv så svårt som möjligt. Vad jag förutsätter är att Survaken kommer att agera när det inte längre finns en rättsstat som fungerar, det vill säga att skiten har träffat fläkten.

Så vad kan Survaken ställa till med, undrar ni antagligen nu. Det beror helt på vem som frågar och vilka förberedelser som är tagna. Eftersom jag bara känner till mina egna planer, tankar och idéer får jag helt enkelt utgå från dessa. Nedan följer några tänkbara angreppsvinklar som riskerar förstöra sådant jag förberett eller funderar på att förbereda i framtiden.

Pang, boom, krasch
Om Survaken är beväpnad kan han ställa till med problem utan att för den delen direkt hota eller på annat sätt konfrontera. Ponera att han har tillgång till ett jaktvapen av t.ex klass 1, det som i dagligt tal brukar kallas älgstudsare. Dessa vapen kan nå väldigt långt och med rätt kikarsikte går det att med relativt god precision träffa mål på 300-500 meter. Nu är Survaken inte ute efter att döda eller skada någon, utan att förstöra. Ett skott i varje solcell på taket. Nytt magasin och sedan ett skott genom varje fönsterruta. Från nästan en halv kilometer bort är det dels nästan omöjligt att hitta vem som beskjutit huset, men också livsfarligt då syftet är okänt. Fast om ett gäng skott avlossas mot dig kommer du att ha annat att tänka på än att leta rätt på vem som skjutit. Initialt lär du söka skydd. Sekundärt kontrollera personskador. Sedan, när det gått en bra stund och allt blir tyst, kan du börja fundera på strukturella skador.

Vid det här laget har Survaken redan försvunnit ut i skogen och jag står och svär över att solcellerna inte längre fungerar samt att alla rutor på ena sidan huset är trasiga. Som det är nu har jag inga extra solceller som backup och inte heller extra glasrutor att byta ut. Sker detta på vintern kommer det bli riktigt kallt inne, även om jag kan sätta för någon form av plywood-skiva för fönstren.

Men det slutar tyvärr inte vid de fysiska skadorna. Från och med nu kommer jag också att vara rädd. Någon springer runt ute i skogen med ett vapen, som denne använt för att beskjuta mig och mitt hus. Jag kan inte vara säker om målet var att träffa mig eller inte. Varje gång jag måste gå ut kommer detta att vara en oro eller fruktan. Likväl måste veden in, vatten hämtas, odlingar ses över och djur skötas om. De psykologiska effekterna riskerar på sikt att bli värre än de fysiska skadorna.

Den brända jorden
Min stuga ligger mitt i skogen. Survaken skulle lätt kunna ta ut vindriktningen och helt sonika anlägga en skogsbrand som med vindens hjälp rör sig i riktning mot BOL Norr. Börjar elden tillräckligt långt bort kommer jag inte upptäcka den förrän den fått sådan fart att det inte finns någonting jag kan göra för att stoppa den. Det enda jag kan göra är att fly. Givetvis kan en skogsbrand uppstå på annat sätt än att vara anlagd.

Bara vanligt vatten
Jag har en egen brunn. Det är på många sätt väldigt bra och var ett av mina krav på min BOL. Det enda som skyddar min brunn är ett trälock. Dessutom ligger brunnen en bit från huset utan direkt uppsyn inifrån. En natt smyger Survaken sig fram till brunnen med en dunk lacknafta och häller i brunnen. Har jag tur kommer jag på morgonen efter, när jag ska hämta vätten, att känna lukten av att något inte står rätt till i brunnen. Även om jag inte kan konstatera exakt vad som hänt, lär jag inte våga använda vattnet. Min primära vattenkälla är satt ur bruk och kvar har jag regnvatten och det vatten jag har i dunkar.

På rymmen
Om jag i en framtid skulle ha djur finns det ännu mer Survaken kan ställa till med. I skydd av mörkret skulle han kunna smyga in på gården och helt enkelt släppa ut djuren. Även om inte alla djuren skulle lämna gården finns en uppenbar risk att predatorer skulle ta tillfället i akt och ge sig på djuren. Står dörren öppen till hönshuset spelar det ingen roll om hönsen går ut eller inte, räven kommer hitta sina byten själv. Även om jag har svårt att tro att hela hönsbesättningen stryker med skulle den bli decimerad och det skulle bli ett stort avbräck i produktionen. Detta gäller så klart inte bara höns.

Jag hatar Survaken
Den krassa sanningen är att det inte går att skydda sig helt. Ovan är bara några exempel. Det är inte svårt att lägga till fler. Jag har med flit undvikit att ta upp en direkt konfrontation, vilket detta inte handlar om, även om det är en lika reell risk. Vidare har jag valt att inte försöka spekulera i motivationen bakom olika handlingar.
Visst kan man vidta åtgärder som att ha vakttjänst dygnet runt (om man har manskap för det), sätta upp allehanda tekniska larm, ha hundar som varnar, sätta ordentliga lås, rörelse aktiverad belysning och allt vad man kan tänkas hitta på. Det värsta är att det är väldigt svårt att skydda sig mot någon som bara är ute efter att förstöra. Och ja, sådana människor finns det gott om. Man skulle kunna resonera att de skulle ha annat att tänka på vid en kollaps, men jag är inte helt säker.
Kontentan av det hela är att jag verkligen hatar Survaken, på väldigt många plan. Framför allt tror jag det bottnar i insikten att det finns risker som är mycket svåra att hantera. Irrationella människor är en sådan risk, som Survaken fått representera. Men det är en nyttig övning att utsätta sig själv för. Låt din egen Survaken löpa amok i tanken och se vad som händer. Jag tar inte ansvar för konsekvenserna. :)

Annonser

SHTF-scenario: Vulkanutbrott #prepperSE

Mout St helens. By Austin Post, USGS [Public domain], via Wikimedia Commons
Den som planerade att flyga i april 2010 kommer garanterat ihåg hur ett vulkanutbrott långt borta kan påverka vardagen. På Island vaknade vulkanen Eyjafjallajökull 21 mars 2010 och kastade ut mängder med vulkanisk aska som bildade ett enormt askmoln, vilket sedan spred sig över Europa och ledde till att en stor del av flygtrafiken blev stående under några dagar i april 2010. Utbrottet var trots detta litet och inga människor kom till skada. På Island hade alla människor i riskzonen evakuerats en vecka innan.

Vulkanutbrotts styrka mäts i ett index kallat Volcanic Explosivity Index (VEI), på svenska vulkanexplosivitetsindex. Klassificeringen tar hänsyn till volymen pyroklastiskt material som vulkanen kastar ut, höjden på askplymen och längden på utbrottet. Skalan går från 0 till 8, där 0 är det lägsta och minst farliga utbrottet (icke-explosivt) medans 8 är det störta och farligaste (apokalyptiskt). Utbrottet som Eyjafjallajökull stod för 2010 klassades som VEI 4 (kataklysmiskt) och beräknas kunna ske mer än vart tionde år, någonstans i världen. Alltså något ganska vanligt förekommande.

Farorna med ett vulkanutbrott är många. De mest uppenbara är för de som befinner sig i utbrottets närhet. Men det största faran kommer inte från lava som sakta flyter ner från vulkanen utan från det pyroklastiska flöde som föregår själva utbrottet. Detta moln av aska, giftiga gaser och sten rör sig väldigt fort (upp till 700 km/h) och är fruktansvärt varmt (upp till 1100 grader C). Beroende på utbrottets magnitud kan radien inom vilket det pyroklastiska flödet når variera från under 100 meter (VEI 0)  till upp till över 25 kilometer (VEI 8). Ingenting kan överleva inom denna radie när det pyroklastiska flödet drar fram.

Sett ur ett globalt perspektiv bor förhållandevis få människor i riskzonen för att drabbas av de direkta effekterna av ett vulkanutbrott, även ett av de mer kraftiga. Men det är inte de direkta effekterna som vi här uppe i norden behöver oroa oss för. Trots allt finns det inga riktigt stora vulkaner direkt under våra fötter. Det som verkligen ställer till den vulkaniska askan som slungas upp i atmosfären och sprids över enorma områden. Givetvis blir effekten mer allvarlig ju större utbrottet är. 15 april 1815, på den Indonesiska ön Sumbawa, exploderade supervulkanen Tambora. Utbrottet har beräknats som ett VEI 7 och slungade ut mellan 100 och 160 kubikkilometer aska. Detta askmoln spred sig runt om hela jordklotet och 1816 kallas för ”året utan sommar”. Missväxt, sjukdom och död följde till följd av en temperaturen sjönk med mellan 0,4 -0,7 grader då askan i atmosfären blockerade solens strålning att värma jorden och partiklarna band upp fukt vilket bidrog till extrem torka på sina håll på grund av uteblivet regn. Detta påverkade även oss i Sverige och effekterna lade sig inte förrän efter flera år. Enligt rapporter från den tiden varierade vädret extremt med snö bland annat mitt i sommaren. Ett utbrott liknande Tambora beräknas ske oftare än vart 1000:e år

Pyroklastiskt flöde. By C.G. Newhall [Public domain], via Wikimedia Commons
Det finns dock något än värre. VEI 8. Forskare menar att ett sådant utbrott skulle få globala effekter värre än ett kärnvapenkrig. Lyckligtvis är dessa väldigt ovanliga. Olyckligtvis har vi tiden mot oss. Yellow Stone, som kanske är den mest kända supervulkanen, har under de senaste 2,5 miljoner åren haft utbrott vart 600000:e år och har nu gått cirka 640000 år sedan det senaste. Nu finns det inga definitiva tecken på att ett utbrott är nära förestående och risken att det skulle hända under din eller min livstid är ytterst små. Om vi nu skulle ha oturen att så sker kommer vi att få uppleva en extrem vulkanvinter som skulle få 1815 års variant att blekna i jämförelse. Den globala medeltemperaturen skulle sjunka med flera grader under kanske 10-30 år (beroende på magnitud av utbrottet). En sådan händelse klassas av forskare som ett hot mot mänskligheten. Effekterna går knappast att förutspå annat än att de skulle bli katastrofala för hela världen, inte bara för oss människor.

Att överleva ett VEI 8-utbrott ter sig osannolikt. Inte på grund av de direkta effekterna utan av de klimatförändringar som följer. Rent krasst kommer det inte att gå att odla, jaga, fiska annat än i mycket begränsad omfattning. Vatten kommer att kontamineras av aska och vulkanaska är mycket farligt. All luft måste också filtreras då askan annars lägger sig som ett sediment i lungorna som inte går att hosta upp eller på annat sätt få bort. Det som gör det hela så överväldigande är tidsaspekten. Det kanske hade gått att klara under en kortare tid, men nu pratar vi många, många år innan askmolnet lägger sig samt ännu längre tid med extrem kyla.

Med det sagt finns det ingen som med säkerhet kan säga exakt hur ett sådant scenario skulle utspela sig. Det beror på massor med variabler och att bara ge upp för att något sådant sker är ju lite kontraproduktivt om man ska kalla sig prepper. Dock bör man vara mycket medveten om risker, konsekvenser och sannolikheter. Det finns säkert väldigt mycket mer att tillägga och jag hävdar verkligen inte att jag kan allt, eller ens en bråkdel, kring ämnet. Dock verkar alla forskare helt överens om att ett VEI 8-utbrott kommer att ske, någon gång i framtiden. Frågan är bara när.

Veckorna som gått (90) #prepperSE

Ungefär två veckor har passerat sedan sist. Dessa två veckor har nästan uteslutande gått till att administrera och förbereda inför flytten i sommar. Man kan ju tycka att jag borde ha lite erfarenhet vid det här laget, trots allt har jag den senaste tiden flyttat nästan en gång per år. Någonstans tackar jag mig själv för att jag medvetet valde att inte köpa på mig massa ”skit” att fylla lägenheten med. Faktum är att jag har mindre saker att flytta härifrån med än jag hade när jag flyttade hit.

Förutom att fylla i blanketter har jag sett till att lösa situationen med bil. När jag slutar ”förlorar” jag min tjänstebil. Det är egentligen ingen större förlust eftersom det bara har varit problem med den. Men den har i alla fall tagit mig från A till B. Nu har jag valt att privatleasa en ny bil. Ett sådant beslut var inte helt lätt eftersom det betyder att jag binder upp mig med en fast utgift i tre år. Samtidigt lutar jag mer och mer åt min plan att göra en mjuk övergång till BOL Norr. Så även om jag flyttar upp kommer jag behöva en bil för att ta mig till ett framtida arbete där. När jag räknar på mina gamla bilar blir kostnaden per månad ungefär den samma om man tittar på den totala kostnaden för ägandet. Utöver de ekonomiska aspekterna så kunde jag nu välja en bil som uppfyller de krav jag har på en framtida bil där bland annat fyrhjulsdrift, hög markfrigång och dragkrok var måsten. Dessutom fick den inte dra för mycket eftersom jag kommer använda den som pendlarbil och den skulle ha en månadskostnad i paritet med vad jag budgeterat – det vill säga låg. Som sista krav hade jag att den skulle vara eller kunna bli registrerad innan 1 juli då de nya skattereglerna för nya bilar träder i kraft. Allt detta lyckades jag faktiskt hitta i en Dacia Duster. Ett märke jag aldrig trodde jag en skulle ägna en tanke. När allt kommer omkring var det den enda bilen som blev kvar på bordet när alla faktorer fick väga in. Inväntar alla kommentarer om hur fel jag valt. ;)

Utöver detta har jag också suttit ner och skissat på en framtida budget där jag, i olika former, fortsätter lönearbeta som boende i BOL Norr. Givet att jag hittar ett jobb så blir jag mer och mer övertygad att detta är hur jag ska gå till väga. Den största risken jag kan se just nu är den att fastna i ett läge där jag blir för bekväm med tryggheten av en fast inkomst. Men det är långt dit och att börja måla upp risker kan vara vanskligt, men ändå viktiga att ha i bakhuvudet.
Vad budgeten visar är att två poster är överlägset kostnadsdrivande; bil och mat. Dessa står för mer än 50% av de budgeterade kostnaderna. Initialt räknar jag inte med någon egen matproduktion alls. På sikt är så klart målet att så ska bli fallet, men jag måste förhålla mig till verkligheten som den är idag. Nu är inte budgeten helt klar ännu och kommer att slipas på ytterligare. Bland annat vill jag ta med beräkningar över hur lång tid det skulle ta att kunna göra de inköp som krävs för att kunna bli mer självförsörjande.

Pryllista 2018, småsaker #prepperSE

Det har gått så länge sedan jag började preppa att jag har lite svårt att minnas hur det var när de första stegen togs. Något jag dock tydligt minns var hur svårt jag hade att prioritera. Det kändes som att jag behövde allt på en gång, samtidigt, nyss och gärna igår. Hur skulle jag kunna lista ut om det var viktigare med tio kilo ris eller en yxa? Rätt mycket i blindo irrade jag runt och skaffade saker jag visste jag skulle kunna ha nytta av, men utan logik och struktur. Till slut var en grund bygd utan att jag ens reflekterade över det. Sedan blev det lite lättare. Det krävs inte fler tändare bara för att man dubblar matförrådet. Prylarna behöver alltså inte växa i takt med vatten- och mat-förrådet. Givetvis förändras förutsättningar med åren, men grundbehoven är i princip alltid de samma.

Med det sagt tänkte jag berätta lite om vad jag saknar till BOL Norr och vad som finns på min att-köpa-lista för tillfället. Jag tänkte att det kunde vara lite roligt att ta en ögonblicksbild idag för att sedan kunna jämföra med längre fram. Det som kommer nedan är inte på något sätt en komplett lista, utan mer av karaktären mindre inköp. Denna lista har jag i mobilen så jag snabbt och enkelt kan fylla på den om jag kommer på något eller kan kika på när jag råkar befinna mig i en lämplig affär. Listan är inte ordnad i någon prioritetsordning utan bara nedskriven vartefter jag kommit på saker som saknas.

Bilden har inte så mycket med något att göra, men jag gillar den och den är tagen vid BOL Norr.

Plastbackar med lock
Även om jag har ett par stycken i BOL Norr så behöver jag fler. Framför allt vill jag ha dessa till att förvara kläder i, både i storstugan och i lillstugan, men även annat så som pärmar med utskrivna böcker, artiklar och information av olika slag. Anledningen till locket är skydd från skadedjur men också damm.

Fodertunnor
Faktum är att det går lite hand i hand med ovan nämnda plastbackar, men tanken är att i förlängningen använda dessa för vad de är till för – foder. Dessa är rätt skrymmande och processen att frakta upp dessa kommer att ta tid eftersom bilen bara rymmer så mycket.

Spett
Jag saknar ett par bra spett av olika längd och tjocklek. Finns inte så mycket att skriva om spett annat än det är något jag behöver.

Släggor
Egentligen samma sak som med spetten. Jag har en gammal rackare som är lagad med tuggummi och silvertejp, men det duger inte.

Trädgårdsredskap
Även om det finns lite sådant i förrådet idag så skulle jag verkligen behöva komplettera/byta ut uppsättningen med grepar, renshackor, rensjärn, kultivatorer, planteringsspadar, sekatörer och så vidare.

Lie
Ja, jag vill lära mig slå gräs, hö och vad det nu kan vara. Ja, jag fått föra att det är svårare än man tror, ungefär tusen gånger.

Korgar och baljor
Både för att samla upp saker på gården men också för att kunna använda till olika former av rengöring.

Verktygstavlor
Ordning och reda är något jag verkligen saknar i ”verkstaden” just nu. Så ett gäng verktygstavlor kommer verkligen att hjälpa till att lättare hitta det jag letar efter.

Släde
På vintern behöves verkligen något att kunna dra saker på snön. Det kan vara något så enkelt som att hämta ved från vedboden till att frakta saker från bilen till stugan om den sista delen av vägen inte går att köra på.

Ungefär så ser listan ut just nu. Som med allt annat kommer den att förändras och modifieras, men det ska bli intressant att titta tillbaka om kanske ett år och se hur det ser ut då. Bara för att vara väldigt övertydlig så är detta min lista, baserad på mina (framtida) behov baserat på vad jag redan har. Har ni tips på var man kan hitta något av ovanstående till ett bra pris och med bra kvalitet tar jag tacksamt emot dessa.

Revisioner, justeringar och förlikning #prepperSE

Vårflod

Helgen som gått har jag varit ledig, inte bara från jobbet utan även från andra aktiviteter. Det känns som det var väldigt länge sedan och det har varit välbehövligt att stanna upp och samla tankarna. Sista tiden har gått väldigt fort med mycket som hänt, så medvetet har jag mest skärmat av mig och försökt koppla av och funderat. Som introvert är detta mitt sätt att återhämta mig och det fungerar väldigt väl. Nu när söndagen börjar lida mot sitt slut är jag full av energi igen och ser fram mot nästa vecka.

På sätt och vis har jag accepterat och förlikat mig med min närmaste framtid. Det blev inte vad jag ville, men det kan ändå föra gott med sig. Jag är väl medveten att jag ältar detta, men att få ner tankarna i skrift är ett nyttigt sätt att bearbeta och gå vidare. Nu har jag så sakta börjat formulera en idé om hur jag ska gå vidare. Det tempo som jag tappar rent ekonomiskt kan jag inte påverka. Däremot kan jag påverka vad som händer efter det att min son flyttar hemifrån. Givetvis kommer jag inte att tvinga honom hemifrån, men jag vet att hans önskan är att stå på egna ben så fort som möjligt och den frihetssträvan känner jag mycket väl igen.

Någon eller några har förut föreslagit att jag kanske skulle överväga att flytta upp till BOL Norr men fortsätta jobba ett tag. Tanken tilltalade mig inte alls då, men med de ändrade förutsättningarna börjar jag mer och mer se detta som ett alternativ väl värt att undersöka närmre. Det skulle finnas många fördelar med att göra en mjukare övergång än en cold turkey.
Den första fördelen som jag ser det skulle vara att jag på så sätt snabbare kan bosätta mig där. Detta för med sig fördelen att jag på fritiden faktiskt kan arbeta på gården och slipper vara avhängd på långa resor med bil för att, som idag, kunna göra detta.
Den andra fördelen är rent ekonomisk. Jag skulle bo ”gratis” (ingen hyra eller amorteringar och räntor) och på så sätt relativt enkelt kunna beta av min plan i en snabbare takt. Samtidigt skulle jag lättare kunna identifiera sådant som behöver åtgärdas som man kanske bara upptäcker när man väl bor där permanent. Om något lite mer kostsamt skulle dyka upp har jag inte på samma sätt en begränsad budget.

En annan fördel är att jag på så vis skulle kunna laborera med tjänstgöringsgraden. Exempelvis skulle jag kunna börja jobba heltid för att sedan successivt trappa ner till noll, vartefter sakerna faller på plats. Alternativt, eller i kombination, skulle jag kunna återuppta egenföretagandet. Redan idag är jag ju halvvägs där då gården räknas som en näringsverksamhet, fast den så klart går under hobbyverksamhet just nu. Som jag ser det öppnar sig en mängd olika möjligheter för framtiden, vilka skulle vara stängda om jag tjurskalligt klamrade mig kvar vid tanken att bli självförsörjande i ett slag.

Min magkänsla säger att denna plan är rätt. I så fall är det som sker i närtid bara positivt i förlängningen, även om det initial inte såg så ut. Även om det kan verka som att jag är butter tidvis, så försöker jag alltid se det positiva i förändringar och vända det till en fördel – utan att vara naiv. Givetvis kräver detta vidare funderingar, men det kommer det finnas gott om tid att göra. Återigen ser framtiden faktiskt ljus och hoppfull ut.

Veckorna som gått (89) #prepperSE

Nu snurrar hjulen fort på det privata planet. Nytt anställningsavtal är påskrivet och uppsägningspapper är inlämnade, jakten på ny bostad har intensifierats. Samtidigt är det högtryck på jobbet med en rad projekt som måste bli klara innan sommaren. På tal om sommaren så ser det ut som att jag i alla fall kommer att få några veckors semester, vilket är skönt då jag kan använda dessa till flytten. För som vid alla flyttar är det mycket att tänka på och ordna med av det administrativa slaget. Den största frustrationen över nuvarande livssituation har gått över och jag har någonstans förlikat mig med den närmaste framtiden.

Det finns en idé om att göra ett besök i BOL Norr under Valborg. Detta är dock avhängt på avsmältningen av snön. Med lite tur blir det genomförbart och jag kan få upp allt som jag samlat på mig under vintern. Jag ska erkänna att det är med blandade känslor jag ser fram mot den utflykten. Rädslan över att husen tagit skada under de stora snömängderna är påtaglig. Samtidigt resonerar jag att husen stått där i väldigt många år och detta är inte första vintern med mycket snö. Det finns inget strukturellt som tyder på att det finns någon risk. Men man kan ju aldrig veta förrän man fått möjlighet att inspektera det med egna ögon.

I övrigt har jag dragit i handbromsen vad gäller inköp och sparande till mitt preppande. Dels så vet jag att det alltid drar med sig massa kostnader för själva flytten och dels så vet jag ännu inte hur min framtida ekonomiska situation kommer att se ut. Vad jag däremot vet är att jag kommer bli av med min tjänstebil om tre månader. Således behöver jag skaffa mig en bil. Helt ärligt avskyr jag bilar. De är för mig bara ett verktyg att ta mig från A till B. Nu har jag i alla fall möjlighet att se till att få ett så mångsidigt verktyg som möjligt som uppfyller de krav jag har.

Traumatisk kris #prepperSE

Vi är alla mer eller mindre bekanta med våra fysiska behov. Man brukar tala om 3-regeln. Att man överlever 3 minuter utan syre, 3 timmar oskyddad i hårt väder, 3 dagar utan vatten och 3 veckor utan mat. Detta säger oftast sig själ eftersom man nästan instinktivt vet vad man behöver för att klara sig rent fysiskt. Vissa lägger till brasklappen ”men utan hopp överlever man inte alls”, vilket jag också skriver under på. Men de fysiska behoven är bara en del av ekvationen för att kunna överleva ett SHTF.

Idag tänkte jag resonera lite kring ”traumatisk kris”. Ett psykiskt trauma uppstår vid en chockartad och smärtsam upplevelse som skapar överväldigande stress och känslointryck. Även om grundorsaken är psykologisk ter sig uttryck av ett psykologisk trauma även ofta fysiskt (psykosomatiskt). Det vi kallar stress har både psykiska och fysiska komponenter. Exempelvis utsöndrar binjurarna hormonet kortisol och vid långvarig stress med ständigt höga kortisolnivåer påverkas immunförsvaret negativt och blir nedsatt vilket leder till att man är mer mottaglig för sjukdomar.
Andra fysiska yttringar kan vara sömnsvårigheter/sömnbrist, okontrollerbara skakningar, illamående/kräkningar, yrsel, tappad aptit.

Hur vi som människor reagerar på en traumatisk händelse är väldigt individuellt, men initialt reagerar vi generellt på ett av tre sätt: slåss, fly eller ett slags paralyserat tillstånd. Vi går helt enkelt in i ett överlevnadsläge och det finns inget rätt eller fel i vilken reaktion vi får. Samtidigt som detta sker ökar stresspåslaget och mentalt börjar hjärnan med att hitta en lösning på att ta sig ur detta tillstånd. I detta läge ödslas inte energi på tankar eller känslor. En del upplever att tiden går som i slow motion andra att det är som att få en kalldusch eller ett slag i ansiktet.

Hur länge detta tillstånd pågår beror helt på vad som hänt och vad som händer efteråt. Generellt övergår sedan det kritiska läget i att bearbeta det som hänt. Här kan man applicera FIFDA-modellen (läs mer i del 5 av Prepping – En sund nybörjarguide) för att kunna förstå och följa processen. Värt att notera är att det inte alls är ovanligt med skuldkänslor under denna bearbetning. Det kan vara skuldkänslor över att ha överlevt eller över att inte gjort tillräckligt för att hjälpa andra. Detta är helt normalt.

Nu är det på sin plats att påpeka en viktig detalj. Det är lätt när man läser ovan att tänka på att det är någon annan som kommer att drabbas, men förutsätt inte på något sätt att du själv (eller jag)  kommer kunna stå utanför detta. Vi kommer alla i olika utsträckning drabbas av detta vid ett SHTF. Värt att notera och lägga på minnet är att äldre generellt har lättare för att hantera en traumatisk kris och yngre svårare. Det betyder inte att äldre människor tar sig genom oberörda, utan att de samlade livserfarenheterna oftast kan hjälpa till att relatera och underlätta bearbetningen av en traumatisk händelse.

För att mildra effekterna och underlätta läkeprocessen finns det vissa saker man kan försöka att skapa. Det första är givetvis att ta sig från det omedelbara faran. Det andra är att kunna tillfredsställa de fysiska behoven (skydd, värme, vatten, mat). Det tredje är vila och lugn och ro. Det fjärde är att kunna prata och sätta ord på vad som hänt. För ett barn är det extra viktigt att kunna formulera sina tankar och känslor kring vad som hänt. Tänk er hur frågvisa barn är i vanliga fall, nu kommer de behöva de vuxnas hjälp att få svar på frågor som de vuxna kanske inte heller kan förstå eller förklara ens för sig själva. Dessutom kanske de vuxna har fullt upp med att själva bearbeta vad som hänt.

Något viktigt att tänka på är att många människor förändras efter de genomgått en traumatisk kris. Det behöver inte vara något negativt, men det är viktigt att vara medveten om att det kan ske. Vissa förändras till att bli mer ödmjuka, andra blir mer tillbakadragna och introverta. Detta gäller givetvis även dig själv.

Matförråd, odlingar, prylar och planer i all ära, men de är bara verktyg för att underlätta vid ett SHTF. Har man dessa på plats blir det lättare att hantera en sådan situation. Men det riktigt svåra kommer att vara att hantera de mentala bitarna. Det är därför jag envisas att tjata om det, eftersom jag vet att väldigt få verkar tänka i dessa banor. Som vanligt kräver det att du tar av dig stålmansdräkten och är ärlig mot dig själv.

Packa pappas kappsäck

Så kom samtalet som bekräftade att jag fått jobbet jag sökt. Egentligen borde det varit ett roligt besked, men för mig representerar beskedet att jag ofrånkomligen ändat mitt livs riktning till något jag så länge hoppats undvika. Nu måste jag tillbringa ett eller ett par år i en större stad. På det hela taget är den rådande känslan maktlöshet, frustration och till viss del även kapitulation. Som jag ser det finns det faktiskt bara en riktigt positiv faktor med det hela och det är att min son kommer att få det bra igen. Jag vet att det låter som att jag förringar vad som egentligen är det viktigaste i mitt liv just nu, men det är mest frustrationen som lyser igenom.

Kursen är hur som helst satt. Gissningsvis kommer detta också dra med sig att jag kommer att få gå ännu en sommar utan riktig semester, vilket i sin tur betyder att allt arbete som jag planerat uppe i stugan kommer bli lidande – igen. Ibland undrar jag hur jag orkar hoppas på något bättre. Givetvis kommer det nya arbetet inte med någon som helst förbättring ekonomiskt, snarare tvärt om.

Inser att jag färgas allt för mycket av mina negativa känslor just nu för att skriva något konstruktivt. Just nu är jag bara jävligt bitter.

Veckorna som gått (88) #prepperSE

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om och så lite energi till att göra det. Även om ljuset nu återvänt och livet över lag känns lite lättare så äts väldigt mycket upp av allt runt omkring mig. En intressant iakttagelse är att så många är sjuka i influensan, men trots mitt (via medicin) nedsatta immunförsvar så har jag lyckats klara mig. Dock betyder det att jag fått täcka upp för kollegor på jobbet som är sjuka, samt att allt går mycket mer sakta hos kunder som också ligger hemma däckade.

De senaste två veckorna har till stor del ägnats åt kläder och det-där-som-jag-konsekvent-vägrar-skriva-om. Jag gjorde en liten rensning av kläder som ändå snart är dags att byta ut  och packade ner dessa för transport upp till BOL Norr. Även om kläder är slitna så duger de gott att ha vid ett SHTF. På så sätt kastar jag nästan aldrig gamla kläder, utan bygger sakta upp en extra garderob i stugan. Det är inte bara bra att ha om skiten skulle träffa fläkten utan även om man skulle behöva ett extra ombyte när man är där uppe och skrotar. Faktum är att jag även har kläder av andra storlekar än min egen, så att även gäster kan ha möjlighet att byta kläder om så behövs. Inga mängder, men ändå bättre än inget.

Saker att införskaffa bockas sakta av, punkt för punkt. Listan är lång men känns alltid skönt att bocka av en punkt eller två. Exempelvis köpte jag en fodertunna med lock för att i framtiden ha till, just det, djurfoder. Nu är dessa rätt stora och jag har en liten bil, så jag fick bara med mig en. Men som vanligt är det bara att ta en sak i taget och vara konsekvent. Nästa vända tar jag en till och tillslut har jag så många jag behöver. Det viktiga är att mota impulsen att ha allt nu i grind och inse att saker och ting tar tid innan man når målet. Prepping handlar för mig att göra lite hela tiden, när möjlighet ges och när de ekonomiska förutsättningarna finns där.

Nu väntar jag bara på att snön ska smälta så jag kan komma upp till BOL Norr med första laddningen saker som jag har samlat på mig under vintern. Tittar jag på snödjupet så är det 140 cm, vilket omöjliggör en transport upp. Allt jag kan göra är att vänta och hoppas på att våren gör ett snabbt och kraftfullt antågande.

Så var det dags igen #prepperSE

Inte ens ett år kunde det få gå innan det blev dags igen. Jag undrar stilla hur mitt privatliv kan vara ett enda lågintensivt, personligt SHTF. Av personliga själv är jag mer eller mindre tvungen att flytta ner till Mälardalen igen. Egentligen har jag inget val om inte konsekvenserna ska bli oacceptabla. För er som följer mig på Twitter kommer detta kanske inte som en chock eftersom jag där efterlyste tips på jobb i området. Men istället för att fokusera på det tråkiga att åter igen flytta tänker jag fokusera på det positiva i de förändringar jag gjort i mitt liv under de senaste åren, vilket nu faktiskt bär viss frukt.

När jag flyttade från villan genomförde jag en krass och metodisk utrensning av allt skit jag samlat på mig. Detta var till viss del nödvändigt eftersom det kan vara svårt att flytta ett bohag till en mer än hälften så stor yta. Men det var också ett led i den långsiktiga planen. Där och då bestämde jag mig att BOL Norr skulle bli mitt framtida hem, vilket gjort att alla boenden sedan dess enbart är en transportsträcka och således behöver jag inte bona dessa för långsiktighet. Samtidigt finns en annan del i det hela och det är en allmän omställning till att sluta samla på mig sådant som jag aldrig använder. Downsizing kan man kalla det om man vill använda modeord. Nu är jag glad åt att jag hållit fast vid detta, då det blir så mycket lättare att flytta.

Nästa sak som underlättar extra mycket är att inte vara skuldsatt. Hade jag varit det hade mina möjligheter att flytta på kort varsel varit mycket mer begränsade. Men det är inte bara i form av exempelvis bolån utan mer generellt. Hade jag suttit med massa lån hade jag kanske varit tvungen att hitta ett nytt jobb som gav lika mycket eller mer i lön. Idag behöver jag inte vara kräsen på samma sätt, även om det givetvis alltid är trevligt med en bra lön. På det hela taget är jag mer fri.

Vad detta dock kommer att innebära är en förskjutning i min tidsplan med minst ett år, om inget oväntat och positivt händer. Dock är det som jag alltid hävdar att ”det blir aldrig som man tänkt sig”. Oavsett så spelar det kanske inte så jättestor roll i det stora hela. Det finns trots allt en sak som alltid går före allt annat i mitt liv. Vem vet, när allt kommer omkring kanske det bara är positivt, inte bara för mig – utan kanske även för dig, kära läsare…

Veckorna som gått (87) #prepperSE

Nu har jag äntligen fått hem akrylskivorna, plisségardinerna och syreabsorbenterna. Att få hem akrylskivorna var mer problematiskt än trodde det skulle bli och jag kan lugnt konstatera att min tjänstebil är rätt så underdimensionerad. Men man får jobba med det man har att tillgå och det löste sig till slut. Nu längtar jag ännu mer upp till BOL Norr så jag kan testa om akrylskivorna passar, kan fungera som innanfönster och vad de i så fall ger för resultat.

Lite mer torrvaror har också blivit förpackade. Det blev ca 12 kg havregryn, 6 kg socker och  4 kg gula ärtor som förpackades. En titt på kaloriinventeringen visar att jag gott och väl ligger över målet att ha mat för två år. Det även var extrapris på Soldatens Ärtsoppa så jag köpte på mig ett gäng konserver att rotera med, och det är så jag planerar att göra framöver. Nu lovar jag att försöka släppa maten och istället fokusera på allt det andra.

I övrigt är det mest småsaker jag pysslar med. Det känns mest som att jag går och väntar på att få semester så jag kan få tillbringa lite mer tid uppe i stugan och kanske till och med få något vettigt gjort. Bland mycket annat så finns det underhållsarbete på byggnaderna som måste tas hand om innan nästa vinter och det vore väldigt skönt att komma igång på allvar med röjning och beredning av odlingslotter.

Men just nu känns det mesta bara frustrerande och helt ärligt finner jag väldigt lite glädje i något alls. Det är långa år kvar innan jag faktiskt kan flytta upp. Även om målet och drömmen är den samma vacklar min beslutsamhet just nu. Bristen på ork och energi är bedövande för inspirationen. Samtidigt vet jag, eller åtminstone hoppas jag, att det kommer vända när våren börjar sitt antågande. Fram tills dess gäller det bara att hålla ut.

Lite av det jag förpackat senaste veckorna

Ulcerös Kolit vs en prepper #prepperSE

Låt oss börja på Wikipeida: ”Ulcerös kolit betyder ‘blödande tjocktarmsinflammation’ och är en autoimmun inflammatorisk tarmsjukdom, som endast berör tjocktarmen och ändtarmen”. Välkommen till mitt liv de senaste fyra-fem åren.

Jag minns inte om jag skrivit något längre inlägg om min förbannade tjocktarm, men jag tror jag bara nämnt det i förbifarten, så jag tycker det är dags att ge en lite djupare förklaring. Men innan du läser vidare vill jag varna för att det jag kommer att skriva om bland annat handlar om avföring. Är det något som du tycker är äckligt föreslår jag att du slutar läsa nu. Med det ur världen förflyttar vi oss bakåt i tiden till 2014. Här någonstans börjar nog de första symptomen visa sig. Det är en tid då jag är väldigt stressad. I början av året jobbade jag kopiöst mycket för att bli tackad med ett varsel. Efter sommaren fick jag ett nytt jobb som jag pendlade till, vilket resulterade i att jag var borta 11-12 timmar varje dag. Nu ska jag låta det vara osagt om detta verkligen var den utlösande faktorn, men i slutet av året blev jag magsjuk.

Givetvis trodde jag det var den vanligt vinterkräksjukan, som yttrade sig som diarré. Men jag blev liksom aldrig frisk och när det började komma blod i avföringen insåg till och med jag att något var väldigt fel. Så jag sökte hjälp på vårdcentralen och läkaren där konstaterade, efter en rektoskopi, att min tarm var inflammerad och sårig. Sedan följde en lång, lång sjukskrivning med otaliga utprovningar av medicin. Denna utprovning pågår än idag även om jag nu har fått en medicin som i alla fall gör att jag är tillräckligt bra för att klara av att jobba. Men inte tillräckligt bra för att kallas frisk.

På grund av att tjocktarmen är inflammerad tappar den förmågan att fungera som den ska. Detta leder bland annat till uttorkning och näringsbrist. Dessutom fick jag, när det var som värst, springa på toaletten flera gånger per timme – dag som natt. Givetvis hade jag konstanta smärtor i mage och tarmar. Att sova var en lyx. Allt som oftast låg jag i fosterställning i soffan och orkade knappt röra mig. Som grädde på moset fick jag en kopiös ledvärk, dels till följd av vätskebrist och dels för att inflammationer har en förmåga att sprida sig.

Hade skiten träffat fläkten under denna tid hade jag varit död för länge sedan. Nu när en medicinering börjat ge ett så pass gott resultat så att jag i alla fall kan sköta mitt arbete och inte längre behöver vara sjukskriven, har jag åtminstone en chans att klara mig en längre tid. Kruxet med min medicinska behandling är att en del av den måste tas, i mitt fall, var sjätte vecka och då intravenöst. Medicinen kan dessutom inte lagerhållas, så även om jag hade kunnat ge mig själv dropp (vilket jag inte kan) så hade jag ändå inte kunnat bunkra den. Som en sista spik i kistan så kostar varje dos 25000 kronor. Men den andra delen av behandling är symptomdämpande i form av höga doser Loperamid, vilket är mycket lättare att bunkra. Dessa så går att köpa i små förpackningar utan recept. Givetvis rätt mycket dyrare än de stora förpackningarna jag får på recept, men finns likväl att köpa om det skulle krisa. Så även om jag kommer få det riktigt jobbigt utan komplett medicinering så har chanserna att klara mig gått upp markant.

För att hantera symptomen har jag också sett till att ha stora mängder dextrosol (druvsocker) och salt för att kunna tillverka egen vätskeersättning i mina lager. Eftersom vätskebrist väldigt fort blir ett problem måste jag kunna hantera detta. Att bara dricka vatten hjälper helt enkelt inte. Då detta är en kronisk sjukdom kommer den aldrig att helt försvinna. Men för var dag som går lär jag mig lite mer om hur den påverkar mig kropp och hur jag ska göra för att inte provocera tarmarna mer än nödvändigt. Det kan vara allt från att undvika alkohol till att äta regelbundet.

En annan konsekvens av denna sjukdom är hur den påverkat min fysik. Dels så åker min vikt upp och ner beroende på hur inflammerad tarmen är. Dels så har jag inte kunnat röra mig fysiskt lika mycket som jag önskar jag kunde. Nu ska jag i ärlighetens namn erkänna att jag inte är en sportig typ, men jag älskar t.ex att vandra i skogen, vilket bara har varit att glömma. Dessutom har ledvärken inte gjort det särskilt lockande att röra mig alls. Kontentan är att jag under dessa år tappat rätt mycket kondition. Det är inte optimalt, men samtidigt så måste jag fokusera på att bli frisk innan jag kan börja åter ta vad jag tappat.

Rent psykiskt är det också väldigt tärande. Konstant smärta i mage, tarmar och leder. Hela tiden vara orolig över att när som helst bli tvungen att akut uppsöka en toalett. Bara det har gjort att jag undviker sociala evenemang så mycket som möjligt. Det gick rätt bra att hålla humöret uppe det första året, men sedan blev det rätt fort rätt mycket svårare. Sjukdomen liksom äter, tär och gnager på hela ens väsen. Nu har jag aldrig blivit deprimerad eller så, men stunderna av uppgivenhet blev längre och längre. Detta vände när en medicin äntligen fungerade hjälpligt och kroppen sakta, sakta kunde återhämta sig något.

Idag är jag inte på långa vägar frisk. Men jag är tillräckligt frisk för att klara av mitt jobb, vilket tydligen är det absolut viktigaste. Även om sjukvården har fungerat klanderfritt så skulle jag kunna skriva en uppsats om hur illa Försäkringskassan har fungerat. Men det orkar jag inte lägga tid och energi på. Jag och min läkare fortsätter att justera medicinering för att hitta nivåer som fungerar. Strax efter nyår gjordes ännu en koloskopi och tarmen är fortfarande inflammerad på sina håll.

Människor jag möter brukar fråga hur jag mår. Jag har lärt mig att det är mycket lättare att bara svara ”bra” än att försöka förklara hur situationen är. För sanningen är att det är komplicerat, precis som det mesta i livet.