Varför vill jag överleva? #prepperSE

Detta är en fortsättning på ”Varför vill du överleva?”.

Att människor rent allmänt och generellt vill överleva är ju ingen hemlighet. Det finns alltid en motivation bakom denna önskan och strävan, vilket jag berörde i det tidigare inlägget länkat ovan. Nu tänker jag bli personlig och försöka förstå min egen motivation. Anledningen till detta är att det verkar finnas en (miss)uppfattning att preppers skulle ha några speciella skäl att vilja överleva en större katastrof, kris eller SHTF. Knutet till detta verkar det också finnas en strävan att ”komma på” en prepper att vackla i denna beslutsamhet. Att hitta en spricka i en rustning. Gärna skadeglatt påpeka brister i ens beredskap. I stället för att be folk sköta sitt och skita i andra tänker jag anamma en slags transparent motvikt. Ett fönster in i mina kognitiva processer.

Det finns så många missuppfattningar kring prepping och preppers. En av de vanligaste, som det kanske ändå talas minst om, är att preppers på något sätt är allvetande orakel som har svar på alla frågor kring krisberedskap. Själv är jag fullt medveten om hur stora brister jag har i min kunskap inom en rad olika ämnen. Jag kan till exempel inte baka eller inte odla. Hela poängen med prepping är att på alla sätt förbereda sig genom att dels lära sig nödvändiga kunskaper och dels förrådsställa nödvändigheter. Detta är en process som oftast sker över lång tid och inget man kan förmedla i några korta fraser eftersom allas förutsättningar är olika.

Vad som däremot är sant när det kommer till preppers över lag är att prepper troligtvis gått igenom ett otal scenarier i sitt huvud hur ett SHTF-scenario kan utspela sig. Själv har jag spelat upp så många scenarier att jag inte kan komma på ett enda jag inte berört. I dessa tvingas man tänka obehagliga tankar och försöka förutse hur detta påverkar både ens omgivning och sig själv.

Som prepper är jag fruktansvärt medveten om hur sårbart vårt moderna samhälle är. Allt vi har byggt upp kan raseras på bara ett par veckor. Sårbarheten är avstampet i mitt eget preppande, men det i sig var inte själva motivationen till att börja. För min egen del var det min son. Att ensam ansvara för ett barn kräver ansvar. I min värld handlar det ansvaret också om att kunna sörja för barnet under andra omständigheter än den normala vardagen. Det var så det började, motiverad av ett par blå klara och oskuldsfulla ögon under en blond kalufs, som såg på sin pappa med full tillförlit. Ett förtroende en förälder aldrig kan svika.

Jag har aldrig svikit min son. Han har inte haft mycket prylar, men alltid en närvarande pappa. Detta är jag idag stolt över. Men nu behöver han inte längre mig. Snart är han vuxen och längtar efter att stå på egna ben. Som sig bör. Även om han alltid är välkommen att leva i BOL Norr med mig så är det inte samma sak längre. Han måste hitta sina egna vägar i livet och jag kommer alltid finnas där, men det är inte så att han är beroende av mig på samma sätt som när han var yngre.

Med min största, och första, motivation sakta borttynande tvingas jag åter ställa mig själv frågan vad det är som driver mig. Tro mig, detta är inte så lätt som man kan tro att det är. Kanske kom jag fram till ett delbetänkande i ”Vad fan håller jag på med?”. Där skrev jag:

”Men jag tror nog att svaret på frågan ‘vad fan jag håller på med’ är att försöka skapa något för framtiden – oavsett vilken framtid vi går till mötes.”

Detta ger dock inte svaret på frågan om motivation, om varför. Möjligen ger det ett svar på vad målet är.

Hade jag inte blivit ofrivilligt ensam hade jag haft minst fem anledningar till att preppa – antagligen fler. En sambo och en flock hundar. Under många år hade jag mer motivation än jag egentligen behövde. Nu har jag … inget.

Nu måste man inte ha en extern motivator. Sin egen överlevnad borde ju vara gott nog. Samtidigt känner jag en saknad över att inte längre ha någon annan än mig själv att preppa för. Personligen finner jag större mening med det. Och nu tror jag vi börjar nå pudelns kärna. Vad är jag som prepper utan mening, utan motivation? Är det så illa att jag behöver en extern motivator för att finna mening? Är jag så självutplånande att min egen överlevnad inte räcker till för att vara motivation nog?

Möjligen finns det ytterligare en sten att vända på, som jag inte berört ännu. Är överlevnad i sig inte nog, utan måste det till något mer? Att leva och frodas. Helt plötsligt blir frågorna existentiella. Det är lätt att leva för någon annan, men att leva enbart för sig själv, är det skäl nog? Krävs det faktorer i ens liv som inte går att lagerhålla? Tillhörighet, samhörighet, närhet, kärlek. Är detta vad jag själv behöver för att känna motivation? Kanske är detta vad som krävs för att leva och frodas. Den krassa sanningen är att jag inte vet.

Kanske var min son något på spåren när vi hade en diskussion för några år sedan kring att inte ta internet för givet. Han hävdade bestämt ”vad är det då för mening att leva, om jag inte kan prata med mina kompisar?”, givetvis fullt med drama som bara en fjortonåring kan uppbringa. Jag hävdade då att det finns annat värt leva för. Lyckligtvis frågade han inte ”vad” utan kontrade istället med ett ”du fattar inte”.

Så sitter jag här, ensam i mörkret. Jag fattar inte. Jag vet inte. Är mitt preppande bara ett eko, en ritual, ett försök att hålla kvar vid något som varit. Det går av bara farten för jag är så van. För vems skull ska jag överleva? Vem kommer sakna mig? För vem måste jag vara stark? Allt som återstår är mitt ego, självbevarelsedriften, viljan att leva för livets skull. Om det är nog vet jag inte. Vad jag däremot vet är att det aldrig blir som man tänkt sig. I denna kontext blir uttrycket ett hopp, en livlina. Kanske finner jag någon eller något på vägen. Kanske finner någon eller något mig.

Annonser

7 Comments on “Varför vill jag överleva? #prepperSE

  1. Helt underbart skrivet. Blev helt glad i själen av ditt sårbara utlämnande och retrospektion. Hade en tiondel av mänskligheten haft samma reflektionsförmåga och förmåga att nå sina känslor hade samhället inte sett ut som det gör.

    Försök att inte allt för fort bli av med den tomheten som du kanske känner, smärtan, ovissheten. Du befinner dig i en process i livet som du kanske aldrig mer kommer till. Njut av det så länge du kan i din självrannsakan. Det är allt för ofta som vi, och JAG försöker fly från känslorna som kommer upp och försöker lära oss något. Eller så bara vardagen kryper upp som en dold fiende som sakta kväver oss till döds i sin tillfredsställande bekvämlighet, trots avskyn som vi kanske har till den.

    Hear, hear! Ha en trevlig vecka, och tack för läsningen!

  2. Bra skrivet. Fundera lite på att skaffa en hund, – en kravlös kompis som alltid blir glad när han ser dig och alltid vill hänga med. En bra hund är en ständig glädjekälla och är heller inte fel att ha efter SHTF….

  3. Bra skrivit. En 14 åring i dagens samhälle ser inte bilden som vi lite mer vuxna gör. Det kommer ordna sig. Dock förstår jag tomheten eller vad jag ska kalla det i dina tankar. Brukar funka för mig att flytta fokus för tillfället till något som berikar din vardag i sådana tillfällen. Det ska inte vara ett ok på axlarna hela tiden.

    Lycka till.
    Bonner.

  4. Jag vill verkligen tacka dig för ditt trägna arbete. Du ska veta att du har gjort, och gör fortfarande, en stor insats när det gäller att skapa medvetenhet kring krisberedskap. Just din kombination av praktiska råd och reflektion är suverän. Lycka till i fortsättningen! Jag är övertygad om att du hittar någon/något som väcker livslusten igen. Eller så hittar någon/något dig. Eller en kombination av båda. Förmodligen kommer du även att ha nytta av de mörkare tankar som du har just nu. Du är värdefull, glöm aldrig det. Och skulle du skriva en bok så vet jag åtminstone en som kommer att köpa den. Allt gott önskar jag dig!

    https://polldaddy.com/js/rating/rating.js

  5. Fint inlägg! Du har ju stor möjlighet att lära ut till andra eftersom du kan mycket. Att göra saker för och med andra är en av de saker som gett mitt liv mest mening, att organisera mig, känna att jag gör någon nytta och att det jag brinner för kan förändra tillvaron tror jag har gjort att jag ändå lyckats göra en massa roliga saker med mitt liv. Det är nog till och med det som gjort att jag kunnat skriva böcker, ordna studiecirklar, föreläsningar och seminarier.

  6. Även om barnen flyttat ut så behöver de antagligen hjälp för att klara sig genom kollapsen. Det är huvudsyftet med mina egna förberedelser. Barnen preppar inte själva annat än möjligen för 72 timmar så när civilisationen stannar kommer de att behöva hjälp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: