En veckas tankar #prepperSE

Som bekant arbetar jag med två spår, som i mångt och mycket hör samman när det kommer till min framtid. Eller kanske är det så att det jag ser som två separata spår egentligen bara är olika sidor av samma sak. Det ena spåret är att klara av en zombieapokalyps (prepping), det andra spåret handlar om att leva ett fritt liv (självförsörjande). Givetvis finns det uppenbara synergier mellan dessa och mer ofta än sällan smälter de helt ihop.

Min förhoppning är så klart att det aldrig ska hända något så pass omvälvande att jag behöver använda mina prepps. Så jag fortsätter den tanken och lämnar preppingen där hän för ett ögonblick, för att istället fokusera på en framtid som självförsörjande i en värld som i mångt och mycket är som idag. Trots allt är ju detta också det mest sannolika sceneriet, att världen fortsätter som vanligt, och då är det ju inte mer än rimligt att planera därefter.

Att vara helt självförsörjande är i princip omöjligt. Men det hindrar mig inte från att se hur långt det går att gå. Målet är egentligen inte att helt ”lämna samhället”, utan att hitta ett sätt att leva som jag känner är meningsfullt. Som jag ser det ligger nyckeln i att minimera alla ekonomiska utgifter så mycket som är möjligt. Trots allt är det just ekonomi som för de allra flesta är drivkraften till att göra saker de i grund och botten kanske inte vill och som begränsar den frihet som åtminstone jag så mycket eftersträvar.

Hela tanken på att leva självförsörjande har sitt ursprung i många långa nattliga diskussioner med en mycket god vän, som vi hade för en halv evighet sedan. Det började med en diskussion kring vad vi skulle göra om vi vann massor med pengar. Sedan insåg vi rätt fort att det var meningslöst att drömma om en vinst på Lotto eftersom varken han eller jag spelade och att chanserna är så astronomiskt små att vinna. Tanken på att harva vidare på ett lönearbete hela livet kändes inte särskilt lockande, redan då. Istället riktade vi uppmärksamheten mot vad vi faktiskt kunde påverka. Vi insåg dock efter ett tag att vi var rätt så låsta i ett samhället där äkta frihet långt ifrån uppmuntras. För att kunna ta ett första steg mot ett friare liv krävdes det ett startkapital för att till exempel köpa en bit mark och/eller ett hus. Som ung var de summor det kostade i princip onåbara utan att ta lån. Det var så det kändes då i alla fall.

Med ålder kommer vishet sägs det. Åtminstone kanske man lär sig lite mer om hur saker och ting fungerar och hänger ihop. Där jag står idag är ungefär halvvägs till pension, förutsatt att inte pensionsåldern höjs ännu mer. Jag har fött upp en son och levt ett normalt Svensson-liv med precis allt vad det innebär. Frågan jag ställt mig nästan varje dag under dessa år är om jag är lycklig, vad är egentligen lycka och om jag nu inte är lycklig, varför är jag inte det. Svaret var allt som oftast att jag inte var lycklig och att jag inte hade någon som helst aning om vad som skulle göra mig lycklig. Det var så klart inte så att jag var olycklig heller, det kändes bara som att livet var ”meh”. Jag var glad över min son, jag älskade min sambo och hade ett bra arbete som jag i alla fall inte hatade. Men inget av detta gjorde mig lycklig, bara inte olycklig. För att vara tydlig ska det också påpekas att ha en massa prepps i förrådet inte gör mig lycklig, det gör att jag känner mig trygg, vilket är något helt annat.

På sätt och vis tror jag att jag nu kommit fram till vad som faktiskt gör mig lycklig, eller i alla fall vad jag vill med livet. Jag vill ha frihet. Och ja, jag har tjatat om det tidigare. Det är just precis det som mina två spår handlar om. Det ena spåret ger mig frihet vid en krissituation, det andra spåret syftar till att ge mig frihet i ett normalläge. Frihetssträvan var den ena pusselbiten. Den andra pusselbiten var att hitta en realistisk väg till att kunna uppnå målet. Hade jag haft dessa insikter för så många år sedan, hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut idag, men det är meningslöst att älta sådant som inte går att ändra.

Just att hitta en realistisk och nåbar väg fram till självförsörjning och i någon mån frihet har alltså tagit mig ett halvt yrkesliv. Nu har jag så klart inte funderat på dessa saker varje dag och i långa stunder har det fallit helt i glömska. Det var först när jag på allvar började fundera på ett liv under och efter ett SHTF som de kanske viktigaste insikterna slog mig. För att överleva behöver man förvånansvärt lite. Har jag tänkt att klara av ett SHTF-scenario, varför skulle jag inte kunna leva på samma sätt även om skiten inte träffat fläkten? Den kanske viktigaste insikten handlar dock om tålamod. Under min tid som prepper har jag inte alltid haft särskilt god ekonomi. Ändå har jag lyckats bygga upp ett ganska robust förråd. Detta tack vare tålamod, långsiktig planering och att vara konsekvent.

När jag nu planerar för att ställa om hela mitt liv försöker jag vara så krass och ärlig jag kan mot mig själv för att inte vaggas in i en slags falsk visshet om att allt bara kommer att lösa sig, bara jag flyttar upp. Om människor runt omkring mig ibland försöker hitta brister i min plan så är det ingenting mot vad jag gör mot mig själv. En del av dessa rannsakningar och funderingar hamnar här på bloggen. Andra är kanske mindre intressanta att läsa om, är för privata eller av sådan karaktär att jag ännu inte riktigt kunnat formulera det tydligt nog.
Det hela är både skrämmande och spännande. Lite samma känsla som när jag skulle bli pappa; jag visste så klart vad det innebar, samtidigt som det inte alls blev som jag förställt mig. Hur det än blir i framtiden är detta något jag måste försöka mig på. Med rätt förberedelser och när jag nu dessutom är i en punkt i livet då det faktiskt är genomförbart, tror jag att förutsättningarna är så bra de kan bli. Väntar jag för länge riskerar kroppen inte orka med, men samtidigt får jag inte agera för snabbt då det riskerar medföra att alla förberedelser inte är klara. Balansgången är väldigt vansklig när det kommer till tidpunkten.

I skrivandes stund har jag mitt tidsfönster satt till 1,5 år till 5 år in i framtiden. Detta är en så realistisk uppskattning som jag kan uppbringa eftersom jag vet att hur gärna jag än vill snabba på det hela så kommer saker i vägen som inte gått att förutse. Ställer jag denna tidsrymd i relation till hur omöjligt jag kände målet var för så länge sedan, är jag nu snubblande nära. Att vara så nära, vad jag nästan skulle beskriva som mitt livsmål, ger också upphov till viss frustration. Tanken att bara strunta i alla planer och kasta mig huvudstupa in har jag fått slå undan fler gånger än jag kan räkna. Konflikten mellan det logiska och det känslomässiga blir tydlig.

Igår var det ”snökaos”. Det är var medierna hävdar. Vi vanliga människor konstaterade bara att det snöade och så var det bra med det. Vad som slog mig när jag stannade upp mitt i ovädret utanför dörren till lägenheten var hur liten en ensam människa är mot naturen. Minnet av förra årets vintertripp upp till BOL Norr och det djupa snötäcke som nästan fick mig att vända om blev genast väldigt tydligt. Också beslutsamheten att verkligen fullfölja alla delar av min plan stärktes rejält, då denna innefattar just hantering av snö. Det är så lätt att dras med i illusioner om den eviga sommaren, det eviga ljuset och värmen, komplett med vaselin på kameralinsen. Som en personlig ritual stannar jag alltid ute lite extra i regn, snö, kyla, blåst och mörker. En påminnelse om hur lätt det är att när som helst kunna gå in och vara varm och trygg.

Hur än framtiden kommer att se ut är risken överhängande att den inte kommer bli som jag eller någon annan föreställt sig. Allt vi kan göra är att fortsätta göra vad vi tror är bäst, utefter de förutsättningar och den kunskap vi besitter, baserat på vad vi tror att framtiden har att ge. Ett steg i taget, med blicken mot horisonten och framtiden.