På min födelsedag berättade jag för min mor att jag köpt en gård i Norrland och att jag ämnade flytta dit när min son flyttat hemifrån. Min mor är 50-talist och höll på att sätta kaffet i halsen. ”Vad ska du upp dit att göra? Det finns ju inga jobb där uppe? Hur ska du försörja dig? Ska du bo alldeles själv, mitt ute i ingenstans? Det kommer aldrig att gå! Vem ska ta hand om mig när jag blir gammal? Det är så långt bort, tänk om något händer!”
På min födelsedag berättade jag för min mormor att jag köpt en gård i Norrland och att jag ämnade flytta dig när min son flyttat hemifrån. Min mormor är 30-talist och ställde lugnt ner kaffekoppen. ”Vad kul! Är det verkligen vad du vill, då ska du göra det, annars kommer du att ångra dig. Fungerar det inte är det ju vara att flytta hem igen. I de trakterna har vi släkt, visste du det? Tänk på att det är andra förutsättningar där om du ska odla. Det är trevligt med får, särskilt lamm, dom är så söta. Men det är mycket jobb, fast det vet du ju redan. Ska du skaffa en hund igen då? Där uppe är det så billigt med mark. Då kommer jag och hälsar på, jag kanske stannar där.”
Det är märkligt hur det kan skilja sig så mycket. Kanske borde jag avfärda det hela som en skillnad mellan individer. Men det verkar finnas en avgrundsdjup skillnad mellan generationerna. Min mormors generation vet att det går att klara sig själv med en bit land att bruka. Så även jag. Men min mor verkar tro att det är omöjligt att leva om man inte har ett ”jobb”.
Att sträva efter att bli självförsörjande och ”hoppa av hamsterhjulet” är förenat med starka stigman vad det verkar. Vissa ser det som en faktisk omöjlighet. Andra ser en fantastisk möjlighet. De som ser problemen verkar vara helt oförstående att man kan vara beredd att ”ge upp” en bekväm livsstil och de är lika oförmögna att se vinsterna. Är det inte en monetär vinst är det ingen vinst alls.
Lars Wilderäng skrev ett mycket tänkvärt inlägg ”Folk betalar vad som helst för en livsstil”. Läs detta och se sedan klippet nedan. Båda har samma andemening. Båda förklarar hur jag tänker och tycker på ett mycket förtjänstfullt sätt.
Det är inte 50 talismen. Det är uppdraget att vara mor.
Lycka till! Låter som ett bra val.