Det har varit en lång, mörk vinter kantad av sjukdom och slit. En period där livet gått i uppförsbacke och motvind. Jag önskar jag kunde skriva att det nu vänder och allt går åt rätt håll, men det kan jag inte. I alla fall inte ännu.
Varje vinter sedan jag skaffade BOL Norr har varit en pina. Det finns så mycket jag skulle vilja göra där uppe, men på vintern är det helt enkelt inte praktiskt möjligt av flera orsaker. Även rent ekonomiskt är det riktigt tufft. Och ja, jag vet att jag borde vara fullt medveten om det med tanke på varför jag är där jag är just nu. Och ja, jag vet att jag ältar detta. Ändå gnager det i mig. Det har inte heller blivit bättre av att jag varit sjuk vid flera tillfällen under vintern.
Har jag då ens fått något som helst gjort under vintern? Det beror på hur man ser på det. Vissa inköp har gjorts, trots ansträngd ekonomi. Fördelen är att det blivit sådant som verkligen är prioriterat. Exempelvis har jag nästan helt ersatt den mat som roterades ut i höstas. Småsaker som sågbockar, 12-volts LED-lampor och lite kläder har införskaffats. Allt i linje med den långsiktiga planen. Men det börjar bli ont om lågt hängande frukter (billiga åtgärder) att skörda.
Går det som planerat i sommar (som det så klart alltid gör) är tanken att få byggnaderna i ett gott skick; byta vindskivor, måla fasaden, laga lite småsaker. Efter det återstår bara de dyrare investeringarna. När jag skriver ”dyrare” så betyder det i just nu min värld allt som kostar mer än 1000 kr. Det kanske sätter perspektiv på de ramar jag har att jobba inom just nu.
Men nu är nu, och sen är sen.
Inom mig, djupt där nere och förtryckt, finns en röst som viskar att det är lika bra att flytta upp så fort som möjligt för att få det ekonomiska utrymmet jag så mycket längtar efter. Så länge jag stannar kvar där jag är kommer ingenting att förändras. I vanlig ordning faller allt tillbaka på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag har alltid med tvärsäker övertygelse beskrivit hur jag vill ha min framtid. Denna övertygelse är inte längre lika orubblig.
Funderar på att byta namn på bloggen till ”Tomas Tvivlaren – hur strävan mot frihet bara leder till bryderier, beslutsångest och förvirring”.
Att flytta från någonting är svårt, finns alltid något/ någon man TROR att man kommer att sakna i evighet. Men så är det nog inte, man skapar sig något nytt och tomrummen fylls faktiskt efter ett tag. Men det är jobbigt både fysiskt och psykiskt så det är lättare om man känner sig stark. Ju längre man väntar, ju större risk att man drabbas av något försvagande man inte räknat med. Över 50 år börjar kraften avta även om man har turen att inte drabbas av någon direkt sjukdom. Flytt är ett svårt beslut som jag är säker på att många som läser din blogg kämpar med. Tack för du delar med dig av dina tankar kring detta otroligt svåra ämne, för det är verkligen inte BARA att flytta. Dessa eviga plus och minus att kämpa med. Många exempel finns ju på människor som trots uppenbar livsfara inte lämnat sina hem vid t ex skogsbränder och krig.
Tack för dina tankar och inspel. Du har givetvis helt rätt i det du skriver.
Lugn och fin mats valtin…
Det där ordnar sig ska du se. Solen är här, pipisarna likaså. Efter några helger där uppe är ditt småfix ett minne blott och ditt verkliga mål inom räckhåll.
Jo, visst är det nog så. Ibland fastnar jag bara i vinkelvolten. 🙂