Alla veckorna som gått – del 11

Jag vaknade av en blöt hundtunga på mitt ansikte och en allvarlig flickröst som proklamerade att det minsann var dags att gå upp nu. Minns jag rätt hade jag en fruktansvärd huvudvärk. Till min förvåning hade er farmor redan gått upp. Av gammal vana tog jag upp mobiltelefonen för att se vad klockan var, men den var nu urladdad. Min yngsta kusin stod fortfarande i dörren med armarna i sidorna och undrade om jag skulle sova hela dagen. Sedan försvann hon iväg med hunden.

Väl uppe och påklädd fick jag genast order av min faster att gå ut för för att hjälpa min far. Det var en vacker dag. Klarblå himmel och vindstilla, snön såg ut att smälta och på sina håll syntes fläckar av brunt gräs. Ute stod min far borta vid vedboden och klöv ved. Bredvid honom stod min fasters man och fyllde en korg med ved för att ta in. Min far slutade inte svinga yxan utan bad, eller snarare beordrade, mig att gå in till hönsen och hämta ägg. När jag protesterade att jag aldrig gjort det förut svarade han bara att det verkligen var på tiden att jag lärde mig det.

Idag verkar det så märkligt att det funnits en tid då jag inte hade någon som helst aning om hur höns sköts om. Då hade jag nog inte ens hållit i en höna, plockat ägg eller utfodrat, än mindre slaktat, rensat och plockat. Ska jag vara helt ärlig så var jag lite rädd för hönsen. Tänk om de blev arga när jag tog deras ägg och de bet mig? För mig hade ägg varit något man köpte i affären, kritvita och rena. Kliniskt, som all annan mat.

Hönshuset är det samma som idag, fast utan tillbyggnaden vid sidan. Lyckligtvis var hönsen inte ilskna utan lät mig i lugn och ro plocka äggen. Min faster tog äggen och jag gick ut igen. Ved klövs på löpande band borta vid vedboden. Jag satte mig på en stol som stod mot husväggen i morgonsolen och försökte samla tankarna. Allt hade gått så fort de sista dagarna och jag behövde verkligen tid att bara komma ikapp.

Det slog mig hur lite jag egentligen visste om vad som hänt. Ett ögonblick tänkte jag gå till vedboden och höra efter, men kom sedan att tänka på att bilen fortfarande var full med packning. Att inte byta kläder varje dag var en ovanlighet och jag minns att jag tyckte jag kände mig äcklig, smutsig. Packningen lyfte jag in i vårt lilla rum och när jag var klar stannade jag i köket med min faster som höll på att förbereda frukosten.

Jag undrade om hon visste var min sambo tagit vägen. Tydligen hade den yngsta kusinen fått feber under natten så min käresta var med henne på övervåningen. Den lilla kusinen hade inte accepterat någon annan än henne eller min faster. Jag skakade på huvudet och tänkte att barn allt är konstiga.

Snart var vi alla samlade runt köksbordet för att äta frukost. Bara sjuklingen och min sambo var kvar på övervåningen. Frukosten hade min faster tillagat på vedspisen och det blev äggröra, makrill i tomatsås, knäckebröd och kaffe eller te. Under frukosten harklade sig min far och sköt demonstrativt undan sin talrik, som för att markera att han skulle hålla ett tal. Någonstans skämdes jag, sådär tonårsaktigt som man gör över sina föräldrar. Men detta var inget tal. Istället försökte min far besvara min outtalade fråga; vad som faktiskt hänt och vad som skulle hända här näst.

På sätt och vis var detta än mer skrämmande att höra än den skärrade reportern i radion.

Något jag inte vetat om min far var vilket brett kontaktnät han haft. Via det gemensamma intressen hade han träffat en mängd olika människor från nästan lika många olika yrken och delar av landet. Det gemensamma intresset var ”prepping” och säkerhetspolitik. Gubben berättade om hur de i olika inofficiella forum, oftast via internet, diskuterade dessa ämnen och delade med sig av erfarenheter och kunskap.

Även om han var väldigt tydlig med att de inte hade ens en bråkdel den samlade bilden hade de kunnat pussla ihop vissa saker för att åtminstone kunnat skissa fram en hypotes. Han fick den där typiska rynkan mellan ögonbrynen som tydligt berättade om hur han koncentrerade sig. Det fanns ingen tydlig början. Allt hade skett så smygande att ingen direkt uppfattat vad som hände. Varje händelse hade lett till ett nytt normalläge. Havererade datorsystem här, ett strömavbrott där. Smittat vatten, upplopp, störningar av radar, saboterade transformatorstationer, signalfel för järnvägen, inställda flyg till följd av utslagna ledningssystem. Men aldrig allt på en gång. Ibland gick det månader mellan.

Sakta blev störningarna mer frekventa. Men utdraget över år var det inget som gemene man reagerade på. Militärens underrättelsetjänst varnade. Säkerhetspolisen varnade. Ingen tog något på allvar, för ingenting hade ju hänt som påverkade någon mer än tillfälligt. Demonstrationerna och upploppen hade de inte lyckats få någon klarhet i. Kanske var det en del i ett sätt att underblåsa missnöje, kanske för att sprida ut de redan tunna resurserna än mer. Kanske var de verkligen en yttring av ärligt missnöje.

Strömavbrotten var däremot inte spontana. De var ett led i cyberkrigföring – digitalt krig med datorer, väldigt förenklat. Sedan verkar det som att dessa attacker helt gått över styr. Misstanken om att ett datorvirus med artificiell intelligens skapat av någon av stormakterna kommit ut i det vilda blev än mer påtagliga när i princip alla länder drabbades av avbrott. Givetvis skyllde alla på alla. Ryssland och Kina anklagade NATO, som skickade samma anklagelser i retur. Alla länder började sedan väldigt snabbt mobilisera sina militära styrkor. Givetvis tolkades detta som att ”fienden” planerade för något. Eskalationen gick otroligt fort. Sedan kom rapporten om ett kärnvapenanfall mot S:t Petersburg.

Så långt kunde jag förstå. Trots allt hade vi hört den sista nyhetssändningen. Vad min far sedan berättade var som om han hade levererat min dödsdom.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Proudly powered by WordPress | Theme: Baskerville 2 by Anders Noren.

Up ↑

%d bloggare gillar detta: