Kan det som inte får hända, ändå hända? #prepperSE

Förnekelse och förlöjligande är kraftfulla försvarsmekanismer hos människor när man ställs inför förändringar som påverkar livet negativt. Det kan gå så långt att inte bara budskapet utan även budbäraren får sig en skopa av sleven. Fås ett tragiskt besked av en läkare är det inte ovanligt att patienten inte bara vägrar ta till sig budskapet utan även ifrågasätter läkaren eller i värsta fall blir aggressiv mot läkaren, trots att det inte på något sätt är läkarens fel som bara vill hjälpa.

Under den senaste tiden har ”omvärldsläget försämrats” enligt både politiker och militär ledning. Detta så till den milda grad att det resulterat i handling. 150 man är nu stationerade permanent på Gotland. Jag har alltid hävdat att handling är värt oändligt mycket mer än ord. Att tala om ett försämrat omvärldsläge är en sak – att agera är en annan. Som grädde på moset har formuleringarna ändrats gällande risken för en väpnad konflikt. Nu handlar det inte längre om, utan när.

Föga förvånande reagerar många med förnekelse och i vissa fall förlöjligande. Reaktionerna sker med hjärtat och inte med hjärnan. Man vill helt enkelt inte acceptera att det finns otäckheter som kan förändra den trygga vardagen. Jag har läst och hört kommentarer som ”så allvarligt kan det ju inte vara”, ”vad ska någon med Gotland till?”, ”det är bara ett sätt för militären att få ökade anslag”, ”låt Ryssen ta Gotland – det kan ju inte bli sämre”.

Antingen kan man förneka ett problem eller så kan man acceptera och hantera det. Det finns givetvis inte så mycket varken du eller jag kan göra rent konkret för att stoppa ett militärt angrepp på Sverige. Vi kan försöka påverka våra politiker, gå med i hemvärnet eller bli soldat, engagera oss i olika civila frivilligorganisationer. Vill man inte göra det av olika anledningar kan man åtminstone se till att ha förutsättningar för att klara sig själv och sin familj vid de störningar ett krigsutbrott onekligen kommer att leda till.

Ingen hoppas på en väpnad konflikt. Ingen önskar en väpnad konflikt. Men att tro det är en omöjlighet är bara naivt. Efter första världskriget sades ”aldrig mer”. Efter andra världskriget sades ”aldrig mer”. Detta var uttryck för hur hemskt dessa krig var och hur mycket man önskade att det aldrig mer skulle hända igen. Ändå står vi här, med tydliga tecken på en eskalation som bara går snabbare och snabbare. Vi vill inte att det ska hända igen. Vi önskar, hoppas och ber att det inte ska hända igen.

Hösten närmar sig och efter den kommer vintern. Om det som inte får hända, ändå händer, är det då inte bättre att vara förberedd än inte?