Elden är lös #prepperSE

Det finns konsekvenser av ett SHTF som är mer oroväckande än andra för den förberedde. Visst kan man oroa sig för att maten inte ska räcka, hur man ska hantera sjukdomar eller om en dunk vatten till verkligen gör någon skillnad. Men det som skrämmer mig mest är faktiskt eld.

Oavsett vad som orsakar ett SHTF kan man vara ganska säker på att ingen räddningstjänst kommer finnas tillgänglig på det sätt vi idag är vana vid. Vad man också kan vara relativt säker på är att matlagning och uppvärmning där eld är inblandat kommer att öka explosionsartat. Bara här finns receptet på katastrofer. Kruxet med en eldsvåda är dess tendens att sprida sig om den inte bekämpas.

Vi vet så klart alla om detta. Se bara på skogsbranden i Västmanland. Då hade vi ändå kvalificerad brandbekämpning på plats samt en stort uppbåd frivilliga att hjälpa till med evakuering och annan hantering av effekterna som inte direkt var relaterat till släckningsarbetet.

Som grädde på moset tenderar vi preppers att bosätta oss eller förlägga vår BOL i utkanterna av befolkade områden, vilket oftast betyder i närheten av eller i skog. En skogsbrand behöver inte starta för att någon slarvar med att släcka en eldstad eller en förlupen gnista. Bränder kan starta helt naturligt via åsknedslag. Detta är dock föga tröst för den som tvingas överge sitt hem för ett rasande inferno, vars frammarsch du står maktlös mot.

Visst kan man vidta vissa åtgärder som att skapa brandgator runt sitt hus om man har mycket mark och skogen i direkt anslutning till bostaden. Har man dessutom tillgång till stora mängder vatten och någon form av pumpanordning ökar chanserna ytterligare, särskilt om man är fler som kan hjälpa till. Men tro inte att detta ger ett hundraprocentigt skydd mot en skogsbrand.

Det behöver inte vara en skogsbrand. Hyreshus kan eldhärjas, liksom radhuslängor och villakvarter. Elden lika mycket en givare som tagare av liv. Se till att du har brandfiltar, brandsläckare och brandvarnare (med kontrollerat batteri i). Se till att du vet hur man använder dessa och ha de lättillgängliga. Dels kan du hindra att du själv är orsaken till en brand och dels kan du åtminstone bli varnad i tid för att ta dig ut.

Realitet, fantasi, önskan #prepperSE

Hur många gånger man än påtalar en ståndpunkt eller förklarar hur man tänker, känner och resonerar verkar det alltid finnas människor som vill lägga ord i ens mun. De enda logiska slutsatserna jag kan dra av detta är att dessa människor antingen inte lyssnar på eller läser vad jag skriver eller så är de oförmögna att förstå innebörd av ord och meningar.

”Du vill ju att det ska gå åt helvete!”

Räck upp en hand om du hört dessa ord eller något i den andemeningen, riktat mot dig som preppar. Jag är övertygad om att de flesta sunda människor inte vill uppleva ett riktigt katastrof-scenario (SHTF). Detta inkluderar preppers. Betyder det att jag talar för alla? Självklart inte. Det finns människor där ute som önskar att allt ska gå käpprätt åt skogen, att samhället kollapsar. Varför? Jag vet inte, för jag tillhör inte den kategorin människor. Gissningsvis är de missnöjda med sitt nuvarande liv av olika anledningar och tror sig kunna ”vinna” på en total kollaps.

Fantiserar man om att leva i en laglös Mad Max-värld är det inget fel med det. Vi fantiserar alla om olika saker. Jag fantiserar om att flytta upp till BOL Norr. I dessa fantasier finns inga mygg, ingen snö, inget mörker och ingen kyla. Andra fantiserar om att vinna massor med pengar eller att vara en hemlig agent eller om en snygg, sexig sambo eller om att flyga till månen. Fantasier låter oss utforska alternativa verkligheter på ett ofarligt sätt. Vissa fantasier är realistiska, andra inte.

Att ta steget från att fantisera om något till att önska något är kanske inte så stort. Tills man inser att en önskan indikerar en riktning, en vilja att något sker. Det blir rätt oskyldigt om man går från att fantisera om att vinna en miljon kronor till att önska det. Värre blir det om man går från att fantisera om att någon dör till att önska livet av något. Då börjar det bli ganska otäckt. Det är just det som är skillnaden mellan de som fantiserar om ett SHTF-scenario och de som önskar ett sådant. Visst kan man i affekt önska något hemskt. De flesta kommer dock till sans och inser att de faktiskt inte alls önskar detta, när man väl får tänka igenom det hela ett par extra gånger.

Det finns vissa scenarier som jag personligen anser mer troliga att de kan inträffa än andra. Men jag baserar dessa slutsatser på vad experter på området anser, inte vad jag vill eller önskar ska ske. Om en professor gissar att risken för att Sverige blir indraget i ett krig är 17% tar jag detta på större allvar än om någon okänd person på Youtube hävdar att jorden kommer att invaderas av utomjordingar om ett år. Detta är bara ett exempel för att illustrera.

Min egen inställning är att jag egentligen inte tror att någonting alls kommer att hända, baserad på sannolikhet. Lika så är min önskan och förhoppning att ingenting kommer att hända. Detta betyder inte att risken är obefintlig och helt osannolik. Konsekvensen för mig själv och min familj om ett SHTF-scenario skulle inträffa är så pass omvälvande att jag gör bedömningen att jag inte kan bortse från den lilla risk som finns.

Det är egentligen lika enkelt som svårt; till vilka odds är du beredd att spela med ditt eget liv som insats? Om du kan förbättra oddsen till din fördel, skulle du då inte göra det?

Kan det som inte får hända, ändå hända? #prepperSE

Förnekelse och förlöjligande är kraftfulla försvarsmekanismer hos människor när man ställs inför förändringar som påverkar livet negativt. Det kan gå så långt att inte bara budskapet utan även budbäraren får sig en skopa av sleven. Fås ett tragiskt besked av en läkare är det inte ovanligt att patienten inte bara vägrar ta till sig budskapet utan även ifrågasätter läkaren eller i värsta fall blir aggressiv mot läkaren, trots att det inte på något sätt är läkarens fel som bara vill hjälpa.

Under den senaste tiden har ”omvärldsläget försämrats” enligt både politiker och militär ledning. Detta så till den milda grad att det resulterat i handling. 150 man är nu stationerade permanent på Gotland. Jag har alltid hävdat att handling är värt oändligt mycket mer än ord. Att tala om ett försämrat omvärldsläge är en sak – att agera är en annan. Som grädde på moset har formuleringarna ändrats gällande risken för en väpnad konflikt. Nu handlar det inte längre om, utan när.

Föga förvånande reagerar många med förnekelse och i vissa fall förlöjligande. Reaktionerna sker med hjärtat och inte med hjärnan. Man vill helt enkelt inte acceptera att det finns otäckheter som kan förändra den trygga vardagen. Jag har läst och hört kommentarer som ” allvarligt kan det ju inte vara”, ”vad ska någon med Gotland till?”, ”det är bara ett sätt för militären att få ökade anslag”, ”låt Ryssen ta Gotland – det kan ju inte bli sämre”.

Antingen kan man förneka ett problem eller så kan man acceptera och hantera det. Det finns givetvis inte så mycket varken du eller jag kan göra rent konkret för att stoppa ett militärt angrepp på Sverige. Vi kan försöka påverka våra politiker, gå med i hemvärnet eller bli soldat, engagera oss i olika civila frivilligorganisationer. Vill man inte göra det av olika anledningar kan man åtminstone se till att ha förutsättningar för att klara sig själv och sin familj vid de störningar ett krigsutbrott onekligen kommer att leda till.

Ingen hoppas på en väpnad konflikt. Ingen önskar en väpnad konflikt. Men att tro det är en omöjlighet är bara naivt. Efter första världskriget sades ”aldrig mer”. Efter andra världskriget sades ”aldrig mer”. Detta var uttryck för hur hemskt dessa krig var och hur mycket man önskade att det aldrig mer skulle hända igen. Ändå står vi här, med tydliga tecken på en eskalation som bara går snabbare och snabbare. Vi vill inte att det ska hända igen. Vi önskar, hoppas och ber att det inte ska hända igen.

Hösten närmar sig och efter den kommer vintern. Om det som inte får hända, ändå händer, är det då inte bättre att vara förberedd än inte?

Morgonkaffets bitterhet

Den 11 september 2001. Vi vet alla vad som hände. TV-bilderna tog aldrig slut. Chocken, rädslan, förvirringen. Sedan ilskan och sorgen. Själv minns jag fortfarande denna dag tydligt; vad jag gjorde, hur jag reagerade, vad jag kände. Precis som 28 februari 1986, när Olof Palme blev mördad, eller 17 januari 1991 och Operation Desert Storm, eller 9 november 1989 och Berlinmurens fall. Datum och årtal med omvälvande händelser som etsat sig fast i mitt minne. Världen förändrades, och jag såg det ske. Sommaren 2016 vågar jag påstå kommer gå till historien, fast sommaren ännu inte är över.

Detta är sommaren då radikala islamister satte skräck i Europa. Detta är sommaren när Storbritannien röstade för att lämna EU. Detta är sommaren då en amerikansk presidentkandidat sår tvivel kring NATO och den transatlantiska länken, och uppmanar Ryssland till cyberangrepp riktat mot sin motkandidat.

Detta är sommaren då Sverige yrvaket undrar varför bilar brinner, folk blir mördade nästan varje dag, räddningstjänsten möts av stenregn och kvinnor/tjejer/flickor blir gruppvåldtagna och antastade. Detta är sommaren då polisenledningen vill lösa problemen med fika och armband, samtidigt som det saknas tusentals poliser. Detta är sommaren då politikerna åter visade sig totalt handlingsförlamade och ryggradslösa, föredragande sin egen semester före sitt ansvar och förtroende. Detta är sommaren då media ena sekunden förmedlar desinformation, för att nästa dag varna för att Sverige är utsatt för just desinformation och informationskrigföring.

Detta är sommaren då bostadsbristen är katastrofalt hög. Detta är sommaren fattigpensionär åter blir ett begrepp. Detta är sommaren då jägare och sportskyttar anses vara det stora problemet istället för illegala vapen och dess brukare. Detta är sommaren då tjänstemän visar sig ha mer makt än politiker. Detta är sommaren när präster blir halshuggna. Detta är sommaren då sjukvården, åter igen, går på knäna på grund av personalbrist. Detta är sommaren då Europa brinner.

Detta är sommaren då allt verkar gå käpprätt åt helvete.

Och sommaren är inte slut.

Men julgranen brinner inte. Sverige är tryggare än någonsin. Alla som fått det sämre, räck upp en hand.

Min sinnesstämning är lika bitter som morgonkaffet som blivit kallt. Jag ser hur vissa tappra kämpar; räddningstjänsten, poliser, vårdpersonal, socialsekreterare, lokalpolitiker, militärer, tjänstemän. Alla gör vad de kan för att täppa till sprickorna. Hos några tappra få finns fortfarande hoppet, tron och viljan att förändra, att göra skillnad. Dessa människor är mina hjältar. De har ännu inte gett upp.

Det krävs ett mirakel av nästan bibliska proportioner för att vända utvecklingen. Det krävs samling och enighet, beslutsamhet och långsiktighet. Det kommer att krävas uppoffringar och vilja. Historiskt har Svenska politiker kunnat lägga partipolitiken åt sidan och enas vid stora utmaningar. Klarar dagens politiker av att axla och lösa uppgiften?

Plan B del 2 – Fade to grey #prepperSE

Internet glömmer aldrig. På Prepperse.se finns en mycket välskriven och intressant artikel om så kallad OpSec, sociala medier och internet över lag. Läs gärna artikeln innan du fortsätter med detta inlägg, för det hör på sätt och vis ihop.

Det är ingen hemlighet vem jag är och var jag bor. Att uppge namn och ort var ett medvetet val för att kunna ge viss trovärdighet till vad jag hade att säga i media och i andra sammanhang. Alternativet hade varit mycket mer komplicerat och inneburit en kombination av halvlögner och halvsanningar som jag inte känt mig bekväm med.

Nu har tiden kommit för mig att ändra lite på detta. Då jag ändå gör en massa förändringar på alla plan är det dags att se över min egen OpSec. Det rör sig egentligen inte om några större förändringar, men jag vill vara tydlig och ärlig. Ett flyttlass kommer att gå från Kungsör till troligtvis Arboga 1 juli (kontraktet är ännu inte påskrivet). Där kommer jag att flytta in i en lägenhet. Nu slår sig nog många inbitna OpSec-vurmare för pannan och undrar om jag helt tappat förståndet.

Givetvis inte. Var jag bor har ingen som helst betydelse för min OpSec av den enkla anledningen att det inte finns något att hämta på den adressen. När skiten träffar fläkten (SHTF) har jag ingen som helst intention att stanna där. Tidigare har planen varit att bugga in, då det ändå varit här jag haft allt. Detta ändras nu. När allt är klart kommer jag att ha en bug-out location (tillflyktsort). Denna kommer även i förlängningen att bli mitt nya hem.

Min BoL?

Min BoL?

Var denna ligger kommer jag aldrig att berätta. När jag flyttar dit kommer jag också troligen att drastiskt dra ner på min närvaro på internet – om inte försvinna helt. Men fram tills dess kommer jag att flytta merparten av mina förråd dit. I lägenheten kommer det finnas förråd för ungefär två veckor och det nödvändiga för att kunna klara mig under denna tid.  Tidsramen har jag pratat om i tidigare inlägg och ligger kvar på 3-5 år. Nej, detta betyder inte att jag ska sluta blogga nu eller att jag gömmer mig under en sten. Allt fortsätter som vanligt ett par år till. Det är på längre sikt som saker förändras.

Det kommer också betyda att jag måste sätta mig ner och verkligen gå igenom, och förändra, alla befintliga planer. Nya krav ställs på utrustning, what-if-scenarion måste justeras, kartor studeras och så vidare. Men det kommer att bli kul! Det ska bli spännande och utmanande att justera Planen med stort P.

För att fritt citera Vikingpreparedness:

Att bugga ut bör aldrig vara plan A. Om du behöver bugga ut behöver du flytta nu. Om du inte bor där du tror att du kan klara av det mesta av vad som kan tänkas ske, bor du inte på rätt ställe.

Jag gillar Pastor Joe Fox. Han säger saker som inte alltid är roliga att höra, men nyttiga, och tvingar mig att tänka. Han har enligt min åsikt helt rätt kring detta – i teorin. Nu är det inte alla förunnat att direkt kunna göra en sådan förändring. Men på lång sikt kan alla sträva efter det.

”Vid #SHTF kommer jag att ta dina grejer!” #prepperSE

På förekommen anledning känner jag mig nödgad att skriva detta. Uppenbarligen finns det människor där ute som har väldigt svårt att skilja på vad som är ditt och mitt. Det händer titt som tätt att jag hör något i stil med att ”om det skiter sig kommer jag att komma och ta dina saker”, underförstått med vilka medel som krävs. Hur vida dessa människor är uppriktiga i sina påståenden, bara söker uppmärksamhet (troll) eller är genuint dumma i huvudet låter jag vara osagt. Det är egentligen ganska ointressant.

Men för att leka lite med tanken kan jag sätta mig in i en person som tänker att det vore smart att plundra en prepper. För att göra så krävs rätt så mycket, inte minst planering.
För det första måste jag identifiera vem/vilka som är preppers. Det kan göras på många olika sätt, särskilt genom så kallad social engineering. Även om väldigt många preppers håller hårt på sin anonymitet (via så kallad opsec) finns det vissa (som jag själv) som lämnar ut namn och bild.
Nästa steg är att ta reda på var sagda preppers bor. Detta kan bli svårare. Ett vanligt namn kanske inte räcker för att identifiera en unik individ. Kanske kan jag på andra sätt triangulera bostadsadressen?
Efter att hittat en bostadsadress uppstår två ytterligare problem. Dels måste jag veta om preppern planerar att bugga in eller bugga ut vid ett SHTF. Om denne tänker bugga ut måste jag ta reda på var personen tänker ta vägen (BOL). Problem nummer två är geografi. Även om jag identifierar en prepper, bor denna så pass nära att det är möjligt att ta sig dit?

Ponera nu att jag lyckats med allt ovan och preppern kommer hålla till på ett sådant avstånd att jag kan ta mig dit vid ett SHTF. Då återstår det kanske svåraste. Jag vet att preppern kommer att vara förberedd. I vilken omfattning vet jag inte, men jag kan vara säker på att denne är bättre förberedd på alla eventualiteter än gemene man vid ett SHTF. På något sätt måste jag, troligtvis med våld, lyckas övermanna perppern (med eventuellt sällskap).
Har mitt tilltänkta mål vapen? Skalskydd? Hur många är det på platsen? Finns det någon som håller vakt? Hur får jag med mig mitt byte? Vart ska jag ta vägen om jag lyckas? Finns det lättare mål? Blir jag själv ett mål om jag har detta byte i min besittning?

Är risken större än vinsten? Är det värt riskera livet?

I min kalkyl är svaret att det inte är värt det. Det är i så fall oändligt mycket lättare att själv bygga upp ett förråd än att riskera livet i en förhoppning att kunna ta någon annans.

Jag tror inte att de människor som kläcker ur sig ”jag kommer ta dina grejer” verkligen, verkligen har tänkt igenom det hela. Det är ett tomt hot. Kanske ett uttryck för rädsla, då de själva inser att de inte är förberedda.

Sårbarhet i vardagen ur verkliga livet #prepperSE

Dagen som gått har inte varit en bra dag för min son. Han pluggar i en annan ort än sin hemort och är således helt beroende av kollektivtrafik (buss) som för det mesta alltid fungerar. Men idag konspirerade osynliga makter mot honom, eller i alla fall så hade han en kopiös otur.

Hans busskort (månadskort) gick ut idag och för att köpa ett nytt hade han fått pengar av mig översatta till sitt kontokort. Sagt kontokort slutar fungera idag. Chippet verkar blivit kaputt. Han kan således inte köpa biljett på bussen med sitt kontokort. Samtidigt får Comviq, hans mobiloperatör, haveri och det går varken att ringa eller surfa. Alltså kan min son inte heller köpa biljett via appen eller via SMS. Kontanter tar ju inte bussen emot.

Det hela slutar med att han lyckas ringa mig via Google Talk och ett öppen WiFi så att jag får åka och hämta honom. Detta visar på hur lätt något kan gå snett utan att det är ett SHTF. Betänk själv hur beroende du är av ditt kontokort och din mobil. Att kontanter är på väg att fasas ut är så urbotat korkat att jag saknar ord. Jag ser alltid till att ha lite kontanter med mig ”i fall att”, men det hade inte hjälp min son då bussarna inte längre hanterar kontanter.

Ett utdrag ur verkligheten när tekniken sviker.