Detta är en uppföljning till inläggen ”Strutsarnas folk” och ”Svält vid kris?”.
Idag publicerade MSB sin ”Opinioner 2014: Allmänhetens syn på samhällsskydd, beredskap, säkerhetspolitik och försvar” (PDF). Detta är en av de mest spännande publikationerna som jag läst på länge från en Svensk myndighet.
Det finns mycket matnyttigt i rapporten, men jag kommer att fokusera på det som är relevant för den som är intresserad av prepping och/eller civil krisberedskap. Till vänster är ett diagram över hur väl svenska folket anser att Sverige har beredskap för att möta olika hot och kriser. Enbart på tre områden tror en majoritet av svenskarna att Sverige (staten) har en tillräckligt god beredskap; dricksvattenbrist, en omfattande olycka inom kollektivtransporter och livsmedelsbrist.
De områden där beredskapen bedöms som otillräcklig är brist på läkemedel, omfattande epidemi, långvariga elavbrott, långvariga IT- och teleavbrott, naturkatastrof med stor materiell förödelse, drivmedelbrist, oljekatastrof i Östersjön, politiskt hot från ett annat land, terroistattack, radioaktiva utsläpp och militärt angrepp.
Tittar vi vidare på nästa bild så presenteras hur troligt svenska folket anser de olika händelserna kommer att inträffa. Av de fem bedömt troligaste är det enbart en punkt där det också bedöms att staten har en tillräcklig beredskap – en omfattande olycka inom kollektivtransporter.
Om nu det svenska folket gör bedömningen att politiska hot från ett annat land är det troligaste hotet samtidigt som man gör bedömningen att Sverige har en otillräcklig beredskap för ett sådant hot, bör då inte detta vara något som ger genomslag? Det samma gäller för en terroristattack där det också bedöms som troligt men staten saknar god beredskap.
Vidare ser vi att de tillfrågade ser det som mer troligt att en terroristattack kommer att ske än ett långvarigt elavbrott eller långvariga IT- och teleavbrott. Detta är en häpnadsväckande slutsats. Särskilt med tanke på hur få terroristattacker vi haft i Sverige i förhållande till avbrott inom IT, tele och el. Även hamnar naturkatastrof med stor materiell förödelse, oljekatastrof i Östersjön och omfattande epidemi som mer troliga händelser.
Någonstans här tror jag också problematiken ligger. Jag måste dra slutsatsen att svenska är dåliga på att göra en riskbedömning. Att svenskarna bedömer att det är nästan lika trolig att en omfattande olycka i kollektiva transporter sker som en terroristattack finner jag anmärkningsvärt.
Lika anmärkningsvärt är svenskarnas (felaktiga) tilltro till statens beredskap vid hot och kriser. En majoritet tror att staten kommer att kunna lösa en brist på dricksvatten och livsmedel. En fjärdedel tror att staten kan lösa en drivmedelsbrist. Som jag skrivit så många gånger tidigare så är det ansvarsprincipen som gäller och statens beredskapsförråd är sedan länge avskaffade. Vid geografiskt begränsade, kortare störningar kommer säkert detta att gå att samordna och lösa. Men vid längre och/eller större avbrott finns ingen nationell beredskap att tala om. Då är det upp till var och en att sörja för de sina. Att ha ett eget beredskapslager hjälper inte bara dig själv utan även dina medmänniskor då du och din familj inte kommer att stå i kön till vattenbilen eller matleveranserna.
Det kanske mest oroväckande ur ett genomslagsperspektiv är att så få bedömer att Sverige har en god beredskap vid ett militärt angrepp. Även om få bedömer det som troligt, så är genomslaget för alla i landet enorm. Tillhör man den skara som tror att det är mycket eller ganska troligt (14%) att ett militärt angrepp är troligt inom de närmaste fem åren bör man definitivt tänka över hur man ska hantera en sådan situation. Jag måste också säga att jag tycker 14% är en ganska hög siffra, även om det är en tydlig minoritet.
Till sist kan jag konstatera att det finns mellan 15-20% som faktiskt tar risker med allvarliga störningar i samhällskritiska strukturer (epidemi, elavbrott, IT- och teleavbrott, radioaktiva utsläpp, drivmedelsbrist) på allvar. Sämre insikt är det med insikt vad gäller läkemedelsbrist, dricksvattenbrist och livsmedelsbrist. Att många av dessa avbrott egentligen hör ihop är något som MSB valt att inte ta upp eller gå djupare in på, vilket är förståeligt. Det skulle bli en väldigt mycket mer komplex undersökning och det kanske inte är helt nödvändigt i just denna publikation.
Det finns säkert mer att skriva kring detta och jag kommer säkert att återkomma när jag gjort en mer djupare analys av underlaget.