Två månader. Nedräkningen har nu börjat på riktigt. Det finns inte längre några oklarheter eller okända parametrar. Allt är klart. Till och med jag själv börjar bli redo mentalt. Känslan är befriande och smått berusande.
Prepping är ingen sprint utan ett livslångt maraton. Tålamod och beslutsamhet har varit nyckelegenskaper för mig. Här på bloggen kan man, om man rotar lite, hitta tecken på den långsiktighet jag så ofta pratar om.
I november 2016 trodde jag det var 2,5 år kvar tills jag kunde göra den förändring jag nu står i stånd att genomföra. Två år senare hade ett år lagts till på det tidsestimatet och idag kan jag konstatera att den sista uppskattningen blev väldigt träffsäker.
Det har tagit mig över fyra år att nå hit, från det att jag köpte BOL Norr till att nu ta steget och flytta upp närmre. Jag vågar inte mig på att gissa på hur lång tid det tar innan jag faktiskt kan bosätta mig i stugan permanent. Givetvis är det nästa logiska steg, men det är ett steg jag inte har bråttom att ta. Inte på samma sätt som steget jag nu tar att flytta så pass nära att jag kan tillbringa all ledig tid där.
Under dessa fyra år har så mycket hänt att det på sätt och vis är ett under att jag fortfarande lever, än mindre att lyckats hålla den tidsplan jag skissat upp för mig själv. Just förmågan att fortsätta trots alla motgångar tror jag är en av nyckelegenskaperna när skiten träffar fläkten. Någonstans i bakhuvudet kan jag nu bocka av detta som en självinsikt.
Om två månader går jag i mål och ett nytt kapitel kan börja. Det betyder inte att jag inte kommer försöka leva livet till fullo fram tills dess. Trots allt, det blir aldrig som man tänkt sig.