T minus 1,5 år #prepperSE

Detta är en uppföljning av ”T minus 2,5 år”.
För två år sedan skrev jag att jag då trodde jag hade 2,5 år kvar innan jag kunde sjösätta min plan att flytta upp till BOL Norr. Idag hävdar jag att det är ett och ett halvt år kvar. Någonstans på vägen lades ett år till på min ursprungliga tidsplan. Så kan det vara och på sätt och vis är det inget som grämer mig. Kanske finns det anledning att återkomma om ett år och hävda att det fortfarande är 1,5 år kvar. Vem vet.

Något som dock är intressant att fundera kring är skillnaden mellan vad jag skrev för två år sedan och hur situationen är idag. Då vad den övergripande känslan att inte vara redo. Trots att jag på många objektiva sätt inte är mer redo idag än då finns där ändå en stor skillnad. Först funderade jag på om det kan ha varit att de steg jag tagit under dessa två år var nog för att lugna denna oro. Fast ur ett krasst fysiskt överlevnadsperspektiv har inte mycket blivit bättre. Det är inte mer mat, mer vatten, mer prylar, mer ved, mer medicin, mer allt som har gjort skillnad.

Förändringen är i princip helt mental.

Någonstans under dessa år har något hänt. Exakt vad vet jag inte, men jag har några idéer. En förändring gissar har sina rötter i det tankegods jag sådde för så många år sedan, som har tagit tid på sig att mogna. Det jag syftar på är att förlika sig med tanken på att något riktigt otäckt faktisk kan inträffa. Det har alltså tagit mig över tio år att smälta den fulla innebörden av vad en kollaps eller SHTF faktiskt betyder konkret. På sätt och vis är det kanske lite som att förlika sig med sin egen dödlighet. Denna acceptans skänker mig ett märkligt lugn och låter mig fokusera mer på en väg framåt än att fastna i funderingar kring om det ens är möjligt att vi kan stå inför ett SHTF i en framtid, hur en sådan kan se ut och hur det skulle påverka mig och mina närmaste.
Givetvis finns det fler aspekter. En del är att jag nu ser att min son kommer klara sig själv som vuxen, vilket jag berört i tidigare inlägg. Som förälder är detta ett monumentalt skifte. En annan del är att jag tvingats ur min trygghetszon mer än en gång den sista tiden. Jag har flyttat till främmande städer, bytt jobb, lärt känna nya människor, lärt mig nya kunskaper. Insett att värden inte går under fast det inte blir som tänkt sig, men det löser sig alltid på något märkligt sätt.

Tro nu inte att jag anammat en naiv livsåskådning. Men det viktigaste jag lärt mig under de gångna åren är faktiskt att inte oroa mig för saker jag inte kan påverka. Alltså, jag kan inte påverka om ett tredje världskrig bryter ut, men jag kan påverka min egen situation och mina egna förutsättningar. Att preppa är just det – att påverka sina förutsättningar för att klara en kris eller katastrof. Men att inte oroa sig för det man inte kan påverka handlar också om att finna sinnesro. I anknytning till det vill jag också uppmana framför allt unga läsare att sluta bry er om vad andra tycker om er. Det ligger inte på er att vara alla andra till lags.

Avslutningsvis kan jag äntligen se ljuset i tunneln. Oavsett tidsspann vet jag nu konkret hur jag ska ta mig till mitt mål. Detta är inte längre en Maoistisk femårsplan.