De bortskämda #prepperSE

De senaste veckorna har varit så fulla av nya intryck och full fart att jag inte hunnit med så mycket annat. Nu finns det lite tid till övers och åter vandrar tankarna lite mer fritt.

Det är uppenbart hur vi alla drivs av en kombination av omständigheter och önskningar. Omständigheterna kan vi inte alltid påverka, utan vi hamnar i en situation där vi hela tiden är ett steg efter och reagerar istället för agerar. Kanske är dessa omständigheter en konsekvens av en viljeriktning som inte riktigt blir som man förutsett, kanske är det yttre förändringar som vi inte haft en rimlig chans att kunna påverka.

Viljan att göra det man tror är rätt är generellt sett väldigt stark hos varje individ. Givetvis är ”rätt” individuellt och subjektivt och förändras under livet. Vi har olika behov i olika faser av våra liv. Tydligast blir det i början och i slutskedet. Man skulle kunna kalla denna strävan en människas livsmål. Ett rörligt, föränderligt och kanske lite diffust mål. Men dock, det finns där och driver oss alla åt ett eller annat håll.

Periodvis i livet blir dessa mål nästa osynliga då allt är rutin och vardag. Föräldrar brukar undra ”var livet tog vägen” medan barnen växte upp, för att sedan bli helt förvirrade och mållösa när barnen en dag flyttar hemifrån. När man når en punkt i livet där något förändras radikalt är det lätt att bli just mållös, innan man hunnit orientera sig och anpassa sig till sin nya situation. Brytpunkterna och den medföljande tankeprocessen är för mig väldigt intressanta. Direkt eller indirekt, medvetet eller omedvetet tvingas man omdefiniera sitt liv och framför allt sitt livsmål.
Ponera nu att något allvarligt skulle inträffa, ett SHTF. Efter den initiala chocken och det efterföljande kaoset kommer en period då alla kommer att behöva omvärdera sina liv och hitta en ny riktning för sina livsmål. Min misstanke är att dessa mål kommer att bli väldigt mycket mer basala. Det finns helt enkelt inte förutsättningar för att ha mål i livet som är så mycket mer annat än att överleva.

Vi är helt enkelt bortskämda, när vi har möjligheten att sträva efter materiellt överflöd, status och andra extravaganser. Nu lägger jag ingen värdering i vilka mål människor har med sina liv, utan konstaterar bara att vi har möjligheten att faktiskt ha sagda mål. Historiskt sett lever vi i ett undantag. Normen har under människans existens annars varit att precis överleva. Svält, sjukdomar och krig har alltid satt stopp för ett överflöd och tvingat mänskligheten till ett liv på gränsen.

Personligen är jag evigt tacksam att få leva i detta undantag, där jag har en möjlighet att förbereda mig för sämre tider. Tittar jag tillbaka i min släkts historia så hade till exempel mjölnaren Johan på 1700-talet inte de möjligheterna. Han fick slita bara för att hålla sig och sin familj levande. Att lägga undan ett års mat fanns inte i hans världsbild. Men 300 år senare har jag den möjligheten. Eller så har jag möjligheten att se och uppleva saker och platser Johan inte ens visste om fanns.

Frågan är om detta undantag kommer hålla i sig för evigt. Eller snarare, kommer undantaget att vara mitt liv ut? Om det gör det, håller det även i sig för min sons livstid och framtida barnbarns? Är vi i det eviga undantagets tidevarv? Egentligen räcker det med att lyfta blicken till Ukraina, Syrien eller någon annan oroshärd för att konstatera att oddsen är väldigt mycket mot oss. Frågan är inte om, utan när. Och när allt förändras till det sämre, har du då gett dig och din familj de bästa tänkbara förutsättningarna?