Alla veckorna som gått – Del 3

Det var jag som roterade, av skratt, när farsgubben förklarade att han hade ett förråd med konserver som han ”roterade ut” lite pö om pö. Vad i all sin dar skulle det vara bra för? Jag förstod verkligen inte och förklaringen, att det kunde vara bra och ha om något hände, stärkte bara min tro att gubben verkligen var en riktig kuf. Tänk så ung och naiv jag varit. Bara för att jag inte förstod så ansåg jag det per automatik vara fel.

Åter gick några år. Min studietid började närma sig slutet. Jag träffade er farmor något år innan jag tog studenten. Det var tydligen viktigt att göra det, att ta studenten. Det gjorde man när man hade gått i skola i tretton år. De sista tre åren fick man väja en mer specialiserad inriktning. Jag valde att studera sjukvård. Att få jobb inom sjukvården var lätt då och eftersom jag verkligen inte ville studera mer tyckte jag det var ett bra sätt att snabbt komma vidare i livet. Så studenten kom och gick. Alla dessa lyckliga människor, redo att ta sig an en ljusnande framtid. Om vi bara vetat vad som väntade hade det varit betydligt mer passande med gravöl.

Er farmor och jag flyttade mer eller mindre ihop hemma hos mig och min fars lägenhet. Vi fick för det mesta vara ifred eftersom han för det mesta höll sig för sig själv, förutom när vi skulle äta. Lägenheten var stor så vi kunde ta två rum i besittning för oss själva. På våren och sommaren fick vi ofta tillfällen att vara helt ensamma på helgerna då far åkte upp till sin stuga i de Norrländska skogarna.

Ironin är stor i vad jag nu kommer berätta. Bara en enda gång var jag med upp till den där stugan. En röd stuga med vita knutar mitt i skogen, mitt i ingenstans. Det var igenvuxet och i princip alla bekvämligheter saknades. Och jag hatade att vara där. Det fanns inget att göra och inga att prata med. Hela bilen var lastad med prylar och pinaler, kassar med gud-vet-vad. Jag fick husera i lillstugan och låg mest där på sängen och surade. Det fanns ju inte ens något internet värt namnet. Tokgubben verkade dock stortrivas och han verkade vara på ett ovanligt bra humör, precis som att en stor börda lämnat honom och att han äntligen kunde andas. Själv tittade jag surt ut i duggregnet och lovade mig själv att aldrig mer komma dit.

Efter studenten fick jag direkt jobb på ett äldreboende. Till en början var omställningen enorm, men belöningen i form av pengar in på kontot varje månad var värt allt slit. Jag var fri och kunde stå på egna ben. Så jag friade till min blivande fru och vi förlovade oss. Framtiden var lika ljus, hoppfull och underbar som den första sommarkvällen vi satt på balkongen och beundrade våra ringar. För första gången i livet kände jag genuin lycka.

Självklart blev livet åter till vardag, som det alltid blir. Trötta mornar, trötta kvällar. Till och med min annars så morgonpigga far verkade trött. Nu träffade jag honom än mindre eftersom jag jobbade både kvällar och helger. Lika så träffade jag min älskade mindre än någonsin. Hon hade fått jobb i den lokala affären och våra scheman passade inte alls ihop. Det kändes som om vi aldrig träffades och när vi väl gjorde det var det oftast några timmar på kvällen när en av oss nyss kommit hem och var i regel helt utmattad.

När väl ljuset försvann den hösten trodde jag aldrig det skulle komma tillbaka. Det var grått och mulet på dagarna, på kvällarna var det klart och iskallt. Men det var alltid mörkt. Bristen på sol tog ut sin rätt på allas humör. Ljuset från bildskärmarna var ett uselt substitut. Jag orkade inte bry mig om vad som hände ute i världen, men på jobbet pratade dom om stora demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vad dom som protesterade var så upprörda över struntade jag i, utan fokuserade i stället på att inte somna med kaffekoppen i handen. Den bittra svarta drycken var som ett slag i ansiktet, men höll mig ovanför vattenytan, hur äckligt det än var.

Strax innan jul blev hela min värld med ens lite ljusare. Er gammelfarfar berättade att han fått jobb uppe i Norrland och att han tänkte flytta dit och bosätta sig i stugan. Bäst av allt var att vi skulle få lägenheten! Vårt egna hem. Det var den bästa julklappen jag någonsin fått. Känslan från balkongen var tillbaka och allt var gott.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

2 Comments on “Alla veckorna som gått – Del 3

  1. Tänk hur ungdomar kan va , och då även jag ?
    Men våra värderingar ändras ju genom åren samtidigt som vi blir klokare , förhoppningsvis ?
    Många av oss har nog ångrat en del , men som sagt :
    Lika bra att ta livet med en klackspark , det blir ändå aldrig som man tänkt sig .

  2. Jag är glad att jag kommit så långt med prepping när man ser hur ”blåögda” folk är !!
    Nää , folk måste börja ta eget ansvar och samla i ladorna ?
    Nedsläckt land var bra , men lite osannolikt att flera som inte känner varandra bor ihop .

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: