Retrospektiv #prepperSE

Allt förändras. Det enda man kan vara säker på är att livet aldrig blir som man tror, hoppats och tänkt sig. Det betyder inte att alla förändringar är till det sämre. Av en eller annan anledning satt jag nyss och tittade på Google Maps över Stockholm. Ögonen föll på min före detta arbetsplats, mitt i ”smeten”. Så kom jag att tänka på ett snart två år gammalt inlägg ”Ett mardrömsscenario”. I detta utforskar jag möjligheterna att ta mig hem från Stockholm vid ett SHTF. Detta är inte längre ett problem eftersom jag sagt upp mig. Men för två år sedan var detta ett jättestort dilemma, men lösningen fanns med i texten: ”Att byta arbete är ju en uppenbar lösning på problematiken och det arbetar jag långsiktigt med”. Nu är jag där. Det tog två år via vägar jag då inte på något sätt hade planerat för eller kunnat förutse.

Lika så kan jag titta tillbaka på hur jag med absolut säkerhet hävdade att jag hela mitt liv skulle bo kvar i den nyinköpta villan. Det var min trygghet inför pensionen och det var min borg vid ett SHTF. Nu är den såld och här sitter jag i en hyreslägenhet. Under resans gång blev det viktigare att bli fri från lån än att ha ett hus.

Blickar jag ännu längre tillbaka, till tiden då jag först började preppa, inser jag hur långt jag kommit. Från de första konserverna i skafferiet för 10 år sedan till en beredskap som räcker minst sex månader för mig och min son. Det är dessutom på min son jag ser tidens gång. Från att ha varit ett hjälplöst barn till en snart vuxen man. Idag är han lika fysiskt stark som jag och kan hjälpa till med tunga arbetsuppgifter om så krävs.

Framför allt är det på ett område som jag tycker mig se den största personliga förändringen. Kunskap och inställning. Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket, samtidigt som jag varje dag inser hur mycket mer det finns att lära. Ett paradigmskifte var att gå från att nästan se fram emot ett SHTF till att innerligen önska att det aldrig sker.

Någonstans känns det som att jag är i mitten av min egen historia. Halvvägs. Jag är inte den människa jag var för 10 år sedan och jag kommer garanterat inte vara samma människa om 10 år. Men det är resan som är livet. Inte vad som händer i morgon, utan vad som händer här och nu. Så jag fortsätter efter utsatt plan, en dag, en konserv, en vedklabbe i taget. Men till skillnad från tidigare kan jag äntligen njuta av nuet.

Jag är fri.