Jag vet inte hur länge jag satt på sängen innan er farmor kom in och undrade om jag somnat. Min far var inte en sådan människa som spred ”jag älskar dig” omkring sig. Därför kändes det alltid extra mycket när jag väl fick höra det. Inte för att jag inte visste att han älskade mig, men han sa eller skrev det väldigt sällan.
Den påbörjade maten blev ståendes olagad i kylen i förhoppning om att elektriciteten skulle komma tillbaka senare under kvällen. Ingen av oss hade någon större lust att gå ner i källarförrådet och börja leta efter någon ryggsäck nu när det blivit mörkt ute. Det kunde vänta tills i morgon, så viktigt kunde det inte vara, resonerade jag. Fast er farmor konstaterade att vi faktiskt inte hade så mycket annat att göra ändå.
Så vi tände ficklamporna i våra mobiler och gick ner i den kolsvarta källaren. Det var otäckt tyst och när den massiva källardörren slog igen bakom oss var ljudet olycksbådande högt och dovt. Rent logiskt fanns det inget att vara rädd för, men rationellt tänkande tenderar sluta fungera under onormala omständigheter.
Väl framme i förrådet tog det inte många sekunder att hitta den stora ryggsäcken, säkert ämnad för långa vandringar. Jag lyfte upp den för att sätta den på ryggen. Tyngden fick mig nästan ur balans då den var betydligt tyngre än jag föreställt mig. Där ryggsäcken stått låg ett A4-papper. Min sambo böjde sig ner och läste ”Glöm inte dunken” med en pil åt höger.
Under en tom sopsäck stod en reservdunk i metall. Jag hade sett min far släpa på sådana i min barndom, men trott att han tagit med alla upp till stugan. Tydligen inte och med tanke på lappen under ryggsäcken var detta inte en slump. Er farmor sparkade lätt på dunken med foten och den gav ifrån sig ett ljud som berättade att den var allt annat än tom. Nyfiket fick jag av locket och luktade. Bensin. Man behöver inget körkort för att känna igen den lukten.
Dunken var nästan lika tung som väskan, men efter lite slit fick vi upp både dunk, väska och oss själva till lägenheten. På något sätt kändes det som vi varit på skattjakt och hittat guld. Vi satte oss i vardagsrummet och började packa upp väskans innehåll. Till min förvåning var det mesta förpackat i dubbla plastpåsar, så det gick fort att tömma väskan.
Varje påse verkade ha sitt eget tema, men inte allt var förpackat i påsar. Där fanns ett spritkök och T-röd, något jag aldrig använt förut. Det fanns också tre moraknivar som såg helt nya och oanvända ut. I väskans lock låg ett vattenfilter, en ficklampa och en vägatlas. Givetvis minns jag inte exakt vad som fanns i väskan, det är trots allt väldigt många år sedan vi satt där i mörkret med enbart ljuset från mobilernas ficklampor.
Min älskling satte sig med vägatlasen medans jag fortsatte rota runt bland väskans innehåll. På ena yttersidan av väskan satt en lång pip som såg ut att passa på bränsledunken. Två påsar innehöll två rullar toalettpapper. En annan påse innehöll något som såg ut som vakuumförpackade kakor. Jag valde att inte öppna de dubbla plastpåsarna som allt låg förpackat i, utan nöjde mig med att titta, klämma och känna.
Er farmor gav ifrån sig ett förvånat läte. Hon visade mig ett uppslag i vägatlasen där det satt en liten post-it-lapp utan text på. Området var den del av länet vi bodde i. Från vår lilla ort hade någon, gissningsvis min far, med en tuschpenna ritat längs med vägen som ringlade sig norrut tills dess att sidan tog slut längst upp. På nästa uppslag fortsatte markeringen och vägen. Så fortsatte det, uppslag efter uppslag, längre och längre norrut. Vägen som var utritad gick inte längs de stora Europa- eller landsvägarna, utan på vad som såg ut som mindre vägar.
Till slut stannade linjen. Även om jag inte kände igen kartbilden förstod jag mycket väl var slutdestinationen var. Min fars stuga.
Självklart hade min far gett mig sin adress när han flyttade upp, men jag hade aldrig brytt mig om att leta upp exakt var det låg. Om vi någon gång i framtiden skulle hälsat på hade vi kunnat kolla upp det då och sedan kört efter GPS.
Tanken hade inte slagit mig förrän då. Jag slog på GPS:en på mobiltelefonen och startade kartan för att se om det fortfarande fungerade. En upplysning om att det inte gick att ladda ner kartorna uppenbarade sig snart på skärmen. Utan internet, inga kartor. Men vi hade ju en fristående GPS till bilen som jag köpt när det hade varit utförsäljning vid något tillfälle. Den låg fortfarande i handskfacket i bilen. Så jag gick ut och hämtade den. Lyckligtvis hade den fortfarande batteri kvar sedan den användes sist.
Tillbaka i lägenheten slog jag på den och väntade på att den skulle få kontakt med satelliterna. Det tog bara någon minut så indikerade den lilla apparaten att den hade kontakt och god signal. Fördelen med en fristående GPS var att kartorna redan fanns lagrade i enheten och inte behövde laddas ner. Till min förvåning visade GPS:en att jag ena sekunden befann mig mitt i Mälaren, nästa sekund i Göteborg för att sedan befinna mig ute på Östersjön. Helt uppenbart var det något som inte fungerade. Jag gick ut på balkongen för att få bättre signal, men det hjälpte inte. Min påstådda position hoppade över hela Mellansverige.
Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.
Kul ? du har visst prepping i generna !!
Var nog inte så vanligt förr tillbaka.
Jag tror att ”prepp” var vanligt förr, men det hette något annat. Beror väl också på vad man menar med prepp förstås. Mina föräldrar föddes på 1920-talet. Min mamma lever fortfarande. Från mamma har jag lärt mig att vara sparsam, ha förråd med förnödenheter, hur jag sköter ett hushåll. Från pappa har jag lärt mig att planera i förväg, inte leva över mina tillgångar, att aldrig sluta lära mig saker. Ju äldre jag blir, desto mer tacksam blir jag över det jag fick med mig från min barndom. Idag har jag flera utbildningar, en liten gård, är skuldfri och försöker att år från år öka min grad av självförsörjning när det gäller mat, men är tyvärr beroende av lönearbete av olika skäl. Andra områden kommer jag inte att mäkta med att bli självförsörjande i…tror jag…är ju 55 år gammal idag. Försöker föra över mina kunskaper till mina två barn. De har väldigt olika karraktär och tyvärr lyssnar endast den yngsta. Den äldsta lever för att resa och boendet är så tomt det bara kan bli. Vilket ger mig ångest.
Tack för din berättelse, väntar med hjärtat i halsgropen på nästa avsnitt. Och som föregående skribent nämnde får jag ångest över att inte en enda närstående har vett att vara det allra minsta förberedda. Vilket faktiskt betyder att man en dag måste föda både grannar, vänner och släktingar OCH DET GÅR JU INTE!