Alla veckorna som gått – del 7

En främmande röst inifrån lägenheten fick mig att hoppa till ute på balkongen. Redan efter den korta tiden som gått hade vi börjat vänja oss vid tystnaden. Att rösten inte kom från en människa inne i vardagsrummet var helt uppenbart, utan detta var en röst från en högtalare. Där inne satt er farmor med en radio i ena handen och ett finger över munnen, en signal åt mig att vara tyst.

Radion hade hon hittat i väskan – och den fungerade. Men det var något med rösten från radion. Rösten läste upp nyheter, men inte på det kliniskt kalla sättet jag var så van vid. Rösten darrade, skrockade och var full av känslor. Vem det än var som läste upp dessa nyheter var människan rädd och skakad. Den genuina rädslan penetrerade radiovågorna och träffade mig som ett slag i ansiktet.

Min far påstod att alla som fått höra världsomvälvande nyheter alltid minns exakt var de var och vad de gjorde när de fick nyheterna. Ett minne som aldrig försvann. Precis så är det. Jag minns nästan ordagrant vad nyhetsuppläsaren sade, min älskades blick, mitt rusande hjärta och det kaos av tankar som vägrade skingras. Känslan av att vara fastfrusen i dessa ögonblick, paralyserad av rädsla, skräck och misstro.

Rösten i radion berättade om hur NATO anklagat Ryssland och Kina för ett koordinerat cyberangrepp på västvärldens kraftnät. Hur Ryssland svarat med att det tvärtom varit NATO som angripit Rysslands kraftnät och infrastruktur. Hur utrikesministern för Ryssland hade varnat NATO att ett cyberangrepp på civil infrastruktur jämställdes med ett angrepp med massförstörelsevapen. Hur USA:s president hotat med vedergällning om dessa cyberangrepp inte upphörde omedelbart och hur NATO nu hade gått upp i absolut högsta beredskap, hur alliansen aldrig skulle tveka att använda alla tillgängliga medel för att försvara sig mot detta anfall.

Vidare berättade den svenske utrikesministern i en återberättad intervju att hon manade alla parter till sans, att ett extrainkallat krismöte i FN:s säkerhetsråd var annonserat, men på grund av de konstanta elavbrotten och avsaknaden av internet gjorde det svårt att säkerställa allas närvaro. Tydligen var dessa elavbrott långt mer omfattande än vad som först framgått. Alla skyllde på alla. Den svenska militären hade beordrat mobilisering.

Så avbröts vad som verkade vara en sammanfattning av tidigare händelser med ett meddelande att ett brådskande telegram inkommit. Det var helt uppenbart att nyhetsuppläsaren hade svårt att ta till sig och förmedla de nya uppgifterna. En darrande inandning, som för att ta sats. Obekräftade uppgifter gjorde gällande att en enorm explosion inträffat i S:t Petersburg och av rapporterna att döma syntes ett svampmoln nu över stadens centrum. ”Vi… Vi väntar på bekräftelser av dessa uppgifter. Vi har sökt Försvarsmakten och Regeringskansliet för bekräftelse, men in…”.

Sedan slutade sändningen abrupt i ett brus.

Jag hörde ett tjutande i mina öron, kände hjärtat slå fort och hårt i bröstet. Världen snurrade. Munnen var torr och jag mådde illa. Detta kunde inte vara verklighet. Er farmor såg lika chockad ut som jag kände mig. Vi stirrade bara på varandra i misstro på vad vi båda nyss hört. Mörkret var tryckande. Sedan bröt vi ihop i varandras armar. Grät som barn. Rädda. Ensamma. Oskyddade. Sårbara.

Resten av kvällen och natten har jag inga tydliga minnen från. Vi måste ha somnat någon gång, för jag vaknade av ett tjutande ljud utomhus. Mot den annars så kompakta tystnaden skar ljudet rätt in lägenheten. Först trodde jag det var ett tåg som tutade. Men detta ljud var något annat, kraftfullare. För en kort stund blev ljudet tyst, men ljudet ekade över samhället, hängde kvar likt en varning som vägrade tystas. Sedan återkom signalen med full styrka.

Det kändes som en evighet av detta larm. Någonstans mindes jag den gamla uppmaningen att vid larm stänga fönster och ventilation och lyssna på radion. Vilken typ av larm just den uppmaningen gällde kunde jag inte komma ihåg, inte heller vilket typ av larm vi just hört. Kanske var de alla samma larm? Radion min sambo hittat i väskan låg fortfarande kvar i soffan. Det var precis innan gryning och det lilla ljus som kom in genom fönstret var inte tillräckligt för att se detaljer på en liten radioapparat. Efter lite fumlande lyckades jag till slut få på den, men det enda som hördes var brus. Jag provade att försöka söka bland frekvenserna men lyckades inte hitta någon station som sände alls.

Er farmor tog min hand i sin, kramade den hårt och beordrade med ovanligt bestämd röst att vi måste här ifrån.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

5 thoughts on “Alla veckorna som gått – del 7

Add yours

  1. Det här är riktigt spännande nu. Kämpa på Urvaken!! Jag ser redan fram emot nästa lördag.

  2. Superspännande! Och som tidigare kommentar, det tar slut alldeles för fort! Ser framemot nästa.

  3. Gillar att du blottar osäkerheten lite, det är inte många som gör det och jag känner igen mig.

    Vem du gör det för? Hmmm…. Jag har hela tiden att jag gör det jag gör primärt för avkomman och sekundärt för egen skull. Du beskriver i inlägget att din son nu lämnar hemmet för att stå på egna ben. Jag misstänker att han inte är lika prepppepp som du är. Den dag det rasar har du med BOL norr fixat en möjlighet för honom att klara sig och det är väl det bästa man kan göra för sina ungar.

    Blir det inte så, om världen istället hittar lösningar på alla problem och allt blir vackert och fint så har han ju åtminstone ett sommarställe att njuta av eller sälja och på så sätt få ett annat arv efter dig. Så vad som än händer får du här lite pepp att fortsätta på den inslagna vägen. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Proudly powered by WordPress | Theme: Baskerville 2 by Anders Noren.

Up ↑

%d bloggare gillar detta: