Under åtta månader har jag nu levt utan en egen bostad, ett eget hem. En självvald situation som till en början var en förberedelse för att enkelt och snabbt kunna flytta norr ut, men som tack vare pandemin blev mycket längre än planerat.
Ändå har det varit extremt lärorikt att leva med alla de begränsningar som det medför. Det mest uppenbara är hur lite man egentligen klarar sig med för att ändå kunna leva ett hyfsat normalt liv. Det är egentligen helt självklart om man tänker efter lite. Ändå hade jag i början svårt att ställa om. Vanans makt är stor.
Att inte ha tillgång till vad man är van med upplevdes till en början som en kombination av avsaknad av livskvalitet och frustration. Egentligen pratar vi om ren och skär lyx ur ett historiskt perspektiv, men som i vår tidsålder är helt självklara ting. Att ge avkall på dessa ting har varit en riktig ögonöppnare.
Nu lever jag inte som om att skiten träffat fläkten, men alla begränsningar ger dock en hyfsad approximation över hur det på en övergripande nivå skulle kunna vara. Framför allt ger det mig en god insikt i hur det skulle kunna kännas för de människor som en dag kanske tvingas söka sig till BOL Norr i händelse av ett skarpt läge.
Främst är det faktiskt känslan av att inte ha ett eget hem som är den jobbigaste. Något man själv bestämmer över och kan göra vad man vill med. Det är samma känsla som att bo bo hotell, hyra en stuga eller bara sova över hos någon bekant; du lever kanske inte obekvämt, men det är något tillfälligt, något obeständigt, något du lånar.
För mig personligen är det också en utmaning med att inte alltid kunna få vara ensam och att kunna dra mig tillbaka till något tyst och lugnt för att återhämta mig. Jag är ofta trött på grund av detta. Inte trött som i brist på sömn, utan utmattad mentalt. Andra människotyper kanske har lättare, kanske till och med trivs med, att leva tätt inpå varandra. Men jag tillhör inte dom.
Oavsett vilket så återstår det mindre än fem veckor av detta. Just vetskapen att det finns ett slut har gjort det lättare att uthärda. Det är inte så att jag på något sätt lider eller ens räknar ner dagarna, men det ska bli riktigt skönt att åter få ett eget hem igen.