Ni får stå ut. Det är dags för att tjata lite – igen. Om vikten av att testa – igen. Nåja, kanske inte just tjata, men jag kommer berätta en liten historia om hur jag själv testade och nästan förlorade. En historia baserad på verkliga händelser, som utspelade sig i helgen, någonstans i Norrland.

Jag och min gode vän och tillika kollega bestämde oss för att åka upp till BOL Norr. Det fanns flera anledningar till detta. Den primära anledningen var att få upp mer förvarningsmöjligheter i form av delar av ett kök (läs skåp). Den sekundära anledningen var att fälla lite träd för att bli ved. Den tertiära anledningen var att prova på att bugga ut mitt i vintern. Sagt och gjort lastades den fyrhjulsdrivna Caddyn full med köksskåp och prepps som skulle upp.

Vid den sista avfarten tog det stopp. Från avfarten till BOL Norr är det 300 meter. Detta är en, om man ska vara snäll, liten skogsväg. Annars är nog kanske trampad ko-stig mer passande. Vägen börjar på en liten ås, ner över en liten äng och upp igen i skogen. Alltså både uppför och nedför i ganska brant lutning. Nu var hela landskapet, inklusive vägen, snötäckt. Nu gjorde vi inga vetenskapliga mätningar på snödjupet, men konstaterade efter några försök att bilen aldrig skulle klara av att ta sig hela vägen fram. Risken att fastna var inte bara stor utan garanterad. Dessutom började det skymma fort och det fanns inte många minuter kvar av ljus.

Vi lät helt sonika bilen stå vid avfarten och pulsade mot stugan. Givetvis var det like djup snö överallt, även på gården. För att kunna stanna kvar krävdes minst att en gång skottades från storstugan till dass. Men innan det ens gick att klara av var vi tvungna att med händer och fötter få bort snö som rasat ner från taket till storstugan för att komma in och hämta nyckeln till boden, där snöskyfflarna finns. Dessutom hade snön rasat ner från taket även från boden, så ännu en ”skottning” med händer och fötter.

Väl inne i stugan, trötta men varma av skottningen, var det dags att få upp lite värme inne. När vi kom upp var det tre grader varmt inne och fyra grader kallt ute. Hela stugan var utkyld, vilket så klart inte bidrar till ett bekvämt klimat inne. Efter några timmar började i alla fall kvicksilvret krypa upp mot 16 grader inne. Samtidigt började det spricka upp ute och temperaturen sjunka utanför. Natten blev riktigt kall. Jag gick upp vid fyra på morgonen och då hade temperaturen sjunkit inne till 12 grader och ute var det 14 grader kallt. Detta trots att vi hade eldat ordentligt på kvällen för att få värmen att räcka skapligt. Efter en lyxig frukost på knäckebröd, makrill och kaffe började operation tömma bil.

Så vad göra man om man behöver flytta sex skåp över snötäckt, oskottad, kuperad mark? Ett alternativ hade ju varit att be någon ”granne” om hjälp, som ändå plogar de andra vägarna i området. Men då skulle ju simuleringen av att bugga ut falla. Nej, detta måste lösas på egen hand, med det som finns att tillgå i BOL Norr. Lösningen blev en bit takplåt uppböjt i framkant, några hål och några rep. Det tog oss hela förmiddagen att tömma bilen med hjälp av släden, men det gick. Idag pliktar jag med en fruktansvärd träningsvärk i benen. Det är kopiöst tungt att gå i 40-50 cm snö släpandes på en ”kälke” som är lastad. Dessutom i både upp- och nedförsbackar.

Vi hade, när vi kom upp, kunnat vända hem med svansen mellan benen och konstatera att naturen vann. Det var också ett av de alternativ vi begrundade. Hade vi gjort så, skulle det betyda att det inte är möjligt att bugga ut oavsett årstid med rådande tillgångar. Kan jag inte klara av det nu, när allt fortfarande är normalt, vad får mig att tro att jag skulle klara av det vid en krissituation? Alltså, mental inställning är mycket viktigt. Dessutom, vara inte ensam (om det går att undvika). Är man fler kan man dels hjälpas åt rent fysiskt, men också peppa varandra.

Eftersom jag planerar att ta med mig en del packning upp vid ett SHFT, är det också av vikt att denna packning kan transporteras ända fram till  stugan. Som läget är idag är en hemmagjord kälke av ett plåttak inte en lösning när det är så mycket snö att bilen inte kan komma fram. Den troliga lösningen kommer att bli en skoter med en tillhörande kälke. Detta kan vara praktiskt i andra hänseenden också.

Nu är jag övertygad att Norrlänningarna skrattar åt mig. Kanske med rätta. Min teori över vad som krävs visade sig vara fel. Men hade jag inte gjord denna resa hade jag inte heller lärt mig något. Nu vet jag istället för tror. Bristerna är uppenbara och kan nu rättas till, innan det är för sent. Vidare blir ju detta ett mindre problem när jag i en framtid bor där permanent. Då kan, och måste, snön hållas undan vartefter.

Den som underskattar naturen kommer att få plikta dyrt när det inte finns tekniska hjälpmedel och annan hjälp att få. Som jag alltid tjatar om, gör dina misstag nu när de inte får så stora konsekvenser.