Varje dag har jag ganska mycket tid till att bara studera folk när jag väntar på tåget eller sitter i det. Från att ha varit en ganska asocial människa har jag nu gått till att vara en väldigt nyfiken kuf. När jag sitter på perrongen eller kupén föredrar jag oftast att inte sitta med näsan mot en skärm. Istället är min blick fokuserad på allt det människor gör omkring mig.
Nu råkar det ju inte vara så mycket dessa människor gör annat än att stirra ner i sin telefon, platta eller bärbara dator. Men det är fascinerande hur totalt inslutna många är. Det är inte bara ögonen som är fast på skärmen, öronen är igenpluggade med ett par hörlurar. De lever i en alternativ värld parallellt med varandra utan att interagera.
Ibland är människor så inne i sin egen lilla bubbla att de inte ens tänker på vad det gör. Ofta har jag fått vända bort blicken för att inte läsa vad som står på deras skärmar. Värst av alla är de med bärbara datorer som helt vitt och öppet kan sitta och skriva på känsliga företagsdokument som med lätthet kan läsas ett par platser bort. Det kan bara offerter, dokumentation, presentationer etc. Att någon bakom dom kan läsa dessa dokument verkar inte finnas i begreppsvärlden och jag är rätt säker på att deras säkerhetsavdelning skulle vara mindre roade över deras blottande av potentiellt hemlig information.
Oavsett vad som görs så verkar alla lida av samma trans. Endast ett fåtal verkar leva i samma värld som jag. För det mesta är det äldre människor som kanske inte äger en smartphone eller i alla fall inte är helt beroende av den. De människor som faktiskt möter min blick blir allt som oftast glada över att någon annan över huvud taget ser dom. Ett leende och en lätt nick på huvudet. Glädjen över att bli sedd. Förr var det hövligt att i alla fall säga ”God dag” som hälsning när man satte sig bredvid någon på tåget. Idag dunsar det ner någon i sätet bredvid, med öronen igentäppta och med ögonen nitiskt fastklistrade på skärmen.
Dessa människor är de som ska kunna hantera en potentiell framtida kris. De kan ju inte ens längre interagera med främmande människor på det mest grundläggande sätt. Hur ska de kunna samarbeta vid en olycka eller än värre? Men det som skrämmer mig kanske mest är själva beroendet. Vad händer om Internet skulle bli utslaget? Vad händer om elen försvinner i en vecka eller tre? Att alltid vara stimulerad av information är ett beroende. Hur reagerar dessa människor när det inte längre finns ett nytt inlägg att läsa eller en ny bild att gilla? När nästa fix uteblir, vilka symptom kommer då att visa sig. Stress, depression, ångest, rastlöshet, irritation, ilska?
Oavsett hur reaktionen blir kommer det inte att underlätta vid en krissituation. Gör dig själv en tjänst, titta mindre på skärmen och mer på människorna omkring dig. Om inte annat så kanske du kan glädja någon genom att bara se en medmänniska i ögonen och ge ett tyst leende som erkännande. Att vara medmänsklig. Att vara människa.
När något oväntat händer verkar det dock som om vi kopplar på något annat. Vi börjar prata med varandra och den isolering vi normalt ser i t ex kollektivtrafiken är som bortblåst. Något händer i oss när det normala bryts. Jag vet inte om du läst Rebecca Solnits ”A paradise built in hell”. Väldigt intressant och bra.
På det stora håller jag dock med om att det är drygt. Särskilt för typ äldre och människor med funktionshinder som kanske behöver sittplatser, men ingen ser för de stirrar nedåt. Och i ärlighetens namn gör jag ofta likadant (även om jag mest lyssnar på saker).
Oj oj oj, vad jag känner igen det du skriver, ”skärm-hypnotiserade folket” bästa jag hört på länge.
Tack.