Det går att skriva spaltkilometer om det så kallade coronaviruset. Vilket det också görs. Det flyger runt mycket spekulationer och rykten. Anledningen till att jag inte skrivit något om viruset är för att det är svårt att hitta pålitlig information. Den officiella statistiken som kommer ut från icke demokratiska länder tenderar att vara friserad rent historiskt sett och jag har ingen anledning till att tro att detta inte skulle vara fallet när det kommer till detta.
Istället tänkte jag ta ner problematiken till en personlig nivå. Något som det ofta talas om är riskgrupperna äldre och sjuka. Jag råkar befinna mig i just den ena av dessa två grupper, även om min son säkert skulle hävda att jag tillhör båda. Den medicin jag får mot Ulcerös Kolit är en immunförsvarshämmande infusion. Detta betyder rent krasst att jag mycket lättare blir smittad av allt och om jag blir smittad så tar det längre tid för kroppen att bekämpa sjukdomen.
För mig personligen representerar alltså coronaviruset ett reellt, livsfarligt hot. Än så länge finns det ingen smitta i Sverige, men med tanke på hur fort det kan gå när viruset väl får fäste (Iran, Italien, Sydkorea) så är detta en klen tröst.
Hur skulle jag då agera i händelse av spridning i Sverige? Just nu vet jag faktiskt inte. Min spontana tanke är givetvis att bugga ut till BOL Norr och försätta mig i isolation. Samtidigt beror det på hur ett utbrott skulle se ut, var i landet den största spridningen finns och hur det artar sig rent allmänt.
Det finns också en risk att inte kunna bugga ut om städer eller områden försätts i karantän, även om jag starkt tvivlar på att Sverige har resurserna att praktiskt genomföra något sådant i en större skala. Dessutom ställer jag mig starkt skeptiskt till att det rent politiskt skulle vara genomförbart.
Ut över att bugga ut finns ju alltid valet att bugga in. Men i min nuvarande situation är detta mer eller mindre ett inte ett alternativ. Här finns inte resurser att uthärda mer än ett par dagar. Om butikshyllorna i Milano är en indikation på hur det kan se ut i Sverige kommer många snabbt bli hungriga när alla panikhamstrar mat och förnödenheter.
En annan aspekt är arbete. De fem dagar man kan sjukskriva sig räcker inte långt. Kanske kan man få till några veckors semester, men i en förlängning räcker nog inte det heller. Det som återstår då är någon form av obetald frånvaro. Sett ur ett längre perspektiv skulle det vara en ren katastrof för min privatekonomi. Jag har helt enkelt inte buffert nog att hantera det.
Kontentan är att coronaviruset i mångt och mycket representerar det jag är sämst rustad att hantera. Min ekonomi begränsar mig, något som jag är väl medveten om och långsiktigt jobbar för att lösa ut, men just nu hjälper det föga.
Det finns smitta i Sverige. Ett fall i Jönköping om jag inte minns fel.
https://www.cdc.gov/coronavirus/2019-ncov/locations-confirmed-cases.html
https://www.nyteknik.se/samhalle/det-har-vet-vi-om-coronaviruset-6985117
Men du, jag tror faktiskt helt optimistiskt att man kan bestämma sig för att inte bli smittad. Att never, ever röra med fingrarna i ögonen eller runt munnen, då blir man helt enkelt inte smittad. Så får vi tro.. Och OM vi mot förmodan blir smittade, så är det säkert behagligare att dö i hög feber, än i svält och armod, som ett långt liv kommer att garantera. Ja, tyvärr är nog en död i lunginflammation lindrig jämfört med vad som komma skall. Suck. Och kram.
Men du som är så klok och betänklig. Kan du inte, för skojs skull 🙂 göra en jämförelse med alla som dör av hjärtsopp och infarkter i Sverige idag. Vilket sker omkring va 17:e minut. Där råder ingen panik även om folk dör som flugor var dag pga dessa två händelse. Dödlig procent är säkert jämförbar med de ålderspann som Corona ger.
Trist att inte riktigt ha några valmöjligheter när konsekvenserna kan bli så allvarliga. Själv har jag möjlighet att jobba hemifrån, men för att det skulle bli godkänt från chef att sitta hemma alla dagar i veckan i lång tid så krävs det nog att det är ett accepterat krisläge. Mat och vatten finns ju för en längre tid. Problemet blir främst resten av familjen som är tvugna att gå till jobbet. Jag är tacksam för att jag inte tillhör riskgrupperna, men tex mina föräldrar gör ju det. Vad jag förstått så tror (vissa) experter att detta virus kommer att bli en del av de normala säsongsvirusen som snurrar varje år, men då kommer det förhoppningsvis att finnas ett vaccin.
Håll dig frisk så att vi får behålla dig och dina klokskaper länge till!
Glömde ju skriva att det ruggigaste med coronaviruset är inte att drabbas av just det, utan att hela sjukvården kommer att bli så överbelastad att det är svårt att veta vad som blir värst att drabbas av. Ladda upp med nödvändiga mediciner, försöka klara sig själv och rida ut stormen.