Insikt – varför jag egentligen preppar #prepperSE

Efter den första koppen kaffe var slut denna gråa och mulna torsdagsmorgon kom en insikt som en blixt från klarblå himmel. Äntligen förstår jag, och förlikar jag mig med, den egentliga anledningen varför jag preppar. Det låter bombastiskt och stort, och det är det också – för mig. Insikter kan vara både upplyftande och deprimerande på samma gång. I detta fallet stämmer det på pricken.

Med en kronisk tarmsjukdom och en tendens att få gikt är min fysiska situation långt ifrån optimal. Det krävs medicin att hålla mina åkommor i schack, även om jag säkert kan överleva utan, så kommer ett sådant liv att vara mycket begränsat. Allt det spelar dock ingen roll.

Om SHTF är det primära inte för mig att överleva. Allt jag behöver göra är att hänga kvar så länge att jag kan lära min son att klara sig. Det är allt som egentligen betyder något. Så länge jag kan ge honom de förutsättningar som krävs i form av kunskap, praktisk erfarenhet och prylar så är mitt eget liv sekundärt. Nu förutsätter jag att alla föräldrar tänker på liknande sätt och att mina tankar inte är unika.

Men det som idag hände var att jag förlikat mig med tanken på att jag kanske inte kommer att överleva ett SHTF. Självklart kommer jag göra allt jag kan för att klara mig, men eftersom jag lever i en verklighet där jag trots allt har vissa tillkortakommanden i form av sjukdom, måste jag kunna se sanningen i vitögat och acceptera det faktum att det finns en risk att jag, på grund av detta, inte kommer att klara mig så bra som jag först inbillat mig.

Ändå känns det bra. Jag vet att det jag har i förråden kommer att fungera som ett startkapital för min son. Han kommer att ha så bra förutsättningar som möjligt att klara sig. Och när allt kommer omkring, är det det enda som betyder något. Det kan låta krasst och nästan deprimerande, men som jag ser det är det min enda uppgift här på jorden att föra fram nästa generation. Allt annat är sekundärt.

Att sätta sitt hopp på en finnig tonåring, som inte direkt visat något intresse för något annat än dataspel, kan verka döfött. Men jag har sett en vilja och en glöd i ögonen på honom som ger mig hopp. Förvisso infinner den sig väldigt sällan, men jag måste tro att även dagens dekadenta ungdom kan resa sig upp och växa med uppgiften om det skulle behövas. Utan den tron och det hoppet skulle det vara meningslöst att ens försöka.

Jag hoppas detta blir begripligt och inte bara svammel.

4 thoughts on “Insikt – varför jag egentligen preppar #prepperSE

  1. Lite komiskt kanske men har också mag & tarmsjukdom och prepper, har dock inte familj etc, men vill i alla fall ha en liten chans att hänga med ett tag i alla fall. ;) Vet vilka risker som finns och hur det kan gå så är väl i alla fall inte deprimerad över det…
    Bra skrivet som alltid!

  2. Den där gnagande oron som du beskriver känner jag igen. Jag brukar säga att en pessimist blir aldrig besviken men ibland positivt överraskad.

    Jag är femtio år gammal och har nog varit prepper hela mitt liv, utan att kunna sätta en etikett på det. Jag hamnade på din sida via Cornu/Neo för en vecka sedan och har nu läst ett halvår bakåt i tiden. Tack för alla kloka tankar! För min del är det framför allt två saker som har format mig.

    Den första är min morfar, som låg inkallad under andra världskriget. Han bevakade gränsen mot Norge i Värmland och hade mycket intressant att berätta om vildmarksliv och kristider. Han brukade varna att vi har blivit alldeles för bekväma och sårbara, något jag inte har kunnat glömma. Ett annat tidigt minne är oljekrisen 1973, när klasskompisar plötsligt bara hade 16 grader inomhus eftersom det var så dyrt att värma upp huset. Jag har också vaga minnen av TV-serien ”Survivors” (från 1975–77), som morfar fick mig att se och som jag nu har börjat se om tack vare Internet. (Det finns även en uppdaterad version från 2008–2010. Romanen av Terry Nation som TV-serierna bygger på är mycket bra.)

    Det andra som har format mig är den ekonomiska krisen på 1990-talet. Jag kom ut i arbetslivet precis samtidigt som krisen slog till. Många av mina gamla klasskamrater från högstadiet och gymnasiet gick arbetslösa i tre–fyra år innan de fick sitt första jobb. Själv hade jag tur och lyckades – tack vare specialistkunskap – landa ett fast jobb. Detta, har det visat sig, blev avgörande för mitt liv. Krisen medförde att fastighetspriserna dök, i en del områden med mer än 50 %. Våren 1993 gick jag på en mängd visningar. Det jag såg då kommer jag aldrig att glömma – många som hade blivit av med jobbet eller skulle skiljas eller både och. Sommaren 1993 köpte jag en stor trea i Stockholms innerstad. De följande åren gick allt överskott till att amortera lånet. 35 år gammal (år 2000) blev jag skuldfri. Då slog nästa ekonomiska kris till. Så istället för att hinka champagne på Stureplan och åka till Thailand ett par gånger om året började jag spara – de första åren i fonder, senare i aktier (Lundaluppen har skrivit mycket klokt i detta ämne). Idag skulle jag kunna sluta jobba och ändå överleva, även om det skulle bli knapert. Så jag fortsätter att arbeta och fortsätter att spara.

    Några tankar efter att ha läst en mängd inlägg under den gångna veckan:

    Egentligen tror jag inte på någon plötslig katastrof. Mer sannolikt är att det sakta kommer att gå utför, kanske så långsamt att de flesta inte inser vad som håller på att hända. Med det sagt är en av de saker jag oroar mig mest för en global pandemi, tänk spanska sjukan i kombination med fågelinfluensa eller MERS/SARS. Filmen ”Contagion” innehåller ett realistisk scenario.

    Jag har som mål att kunna klara mig i ett halvår i lägenheten, för att sedan ta mig till min BOL – en plats i Bohuslän där jag har sommarställe, släkt och möjlighet att överleva på att odla mat och fiska (makrill, torsk, havskräftor, räkor, hummer, ostron).

    Två bra böcker som jag skulle vilja rekommendera är ”Last Light” och uppföljaren ”Afterlight” av den brittiske författaren Alex Scarrow (realistiskt scenario, kvinnlig huvudperson, inga zombies, inte en massa be till Gud hela tiden som många amerikanska böcker är fyllda av).

    En del verkar fantisera om att sitta och hinka öl/vin/sprit när SHTF. Själv skulle jag föredra att vara spiknykter. Detta är en av anledningarna till att jag i princip är helnykterist.

    För ett par veckor sedan hade Hemköp extrapris på fempack nudlar (10:- per förpackning). Fyllde på lagret med ett tjugotal. Förra veckan sålde min lokala ICA-butik Barillos pasta för 5:- per förpackning. Köpte ett tjugotal i två omgångar. Ett resultat av all läsning här blev en burk Bullens korv. Skall testa om jag gillar dem och i så fall köpa fler (jag har som princip att bara bunkra mat jag tycker är riktigt god).

    /Max

  3. Jag preppar, eftersom jag avskyr att vara hungrig. Mina föräldrar växte upp under kriget och det fanns väldigt lite materiellt i deras hem. Mamma bodde i en halvmurken stockstuga med ett stampat jordgolv och pappa bodde ett stenkast från ryska gränsen. Folk, som bodde på andra sidan av Gränsfloden, började alltmer försvinna under nätterna – även boskap – de deporterades till Sibirien till Gulag-arbetsläger eller avrättades. Min släkt evakuerades hastigt och blev flyktingar. Jag har alltid haft en obehaglig känsla, att historien skulle kunna upprepa sig långt senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s