Egentligen tänkte jag först skriva lite om hur nationalister, högerextremer och EU-skeptiker gick fram i EU-valet och likheterna med historiska händelser. Dock insåg jag ganska fort att en sådan liknelse inte säger lika mycket som de underliggande problemen. Anledningen till att dessa partier går framåt i EU-valet är faktiskt inte så konstigt.
En fjärdedel av EU’s befolkning lever i fattigdom. Så enkelt är det. Fattiga människor (som en gång varit rikare) måste hitta en syndabock för sin egen miserabla situation. Oftast blir det då ”de andras” fel. Det kan vara invandrare, EU, politiker (etablissemanget) eller andra minoriteter. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. I tider av oro är det alltid någons fel. Någon annans fel.
Men vems fel är det egentligen att människor har blivit fattigare i EU? Det enkla svaret är Europeiska Centra Banken. Det var ECB som vägrade låta länder gå i konkurs utan tyckte att de europeiska skattebetalarna skulle betala notan i form av gigantiska stödlån. Samma sak med banker som egentligen borde gått i konkurs. Alla får vi nu betala i from av högre skatter eller avgifter.
Det är så klart inte den enda förklaringen. Ett annat är att ECB har ett inflationsmål på 2% per år. Detta är något jag verkligen inte förstår. Varför är det bra med en prisökning varje år? Varför är det bra med en ökad mängd valuta varje år? Borde inte målet vara 0% inflation och 0% deflation?
– Jo, men befolkningen växer, säger någon. Då måste vi ju öka mängden pengar i systemet.
Så kan man ju välja att se på det. Och det fungerar bra om man ser ”pengar” som valuta och ettor och nollor på en skärm. Det som blir konsekvensen är precis det vi ser idag, en parabolisk ökning av valuta (i form av dollar, just nu) med extremt låg eller obefintlig ränta. Ta fram miniräknaren och så utgår du från 100 kr och så slår du 100 * 1.02. Nu har du 102 kronor. Det var år ett. Sedan upprepar du 102 * 1.02 = 104.04. År två. År tre blir 106.1208 kr.
Fortsätter du så 36 gånger så kommer du att få 200 (199.9889553 om man ska vara exakt). Det betyder att värdet på 100 kronor har halverats på 36 år. Då kan man ju lätt tro att värdet halverats igen efter dubbelt så lång tid. Men det visar sig att det ”bara” tar 71 år. Och nästa halvering sker efter bara 106 år och inte 142. Det går bara snabbare och snabbare mellan varje halvering. Detta är en parabolisk ökning.
Till slut är ökningen nästintill oändlig. Vi har hyperinflation. Det är alltså en matematisk säkerhet att vi kommer att nå hyperinflation om det långsiktiga inflationsmålet är större än noll. Allt handlar om tid.
Vad har då detta med fattigdomen i EU att göra. Väldigt mycket. Tro inte att vi är i mitten av en parabolisk rörelse där det tar 36 år innan halveringen sker av värdet. Nej, vi är tvärt om i slutet. Att inflationen påstås vara låg har mer att göra med hur man mäter inflation. Ofta pratas om KPI-inflation och hur om den är rätt eller fel. Jag föreslår att du tittar dig omkring i verkligheten istället.
Vad kostar en liter mjölk idag mot för tio år sedan? En liter bensin? Ett kilo smör? Kött? Där har du svaret. Varorna har inte alltid blivit dyrare, utan det är pengarna har också blivit värda mindre. Det kanske inte spelar så stor roll för en familj med god ekonomi. Bara att dra ner på en Thailandsresa. Lever man på marginalen är detta förödande.