Kom fly med mig #prepperSE

Bugga ut. Evakuera. Fly. Kärt barn har många namn. Att undvika att befinna sig i eller i närheten av en kris epicentrum är en grundläggande överlevnadsstrategi. För vem vill uppehålla sig nära en skogsbrand, eldstrider, ett giftigt utsläpp eller en bekräftad smitthärd?

Har man som plan att stanna hemma (bug-in) vid händelse av en kris bör man ha en plan B för att evakuera om omständigheterna skulle tvinga en till det. Det omvända råder givetvis också. Den utan tvekan vanligaste planen är att hålla ut hemma. Vilket också är det mest logiska då det är där de allra flesta har det mesta de behöver. För att inte tala om tryggheten som inte ska förringas på något sätt.

Så finns det sådana som jag, vars plan är att faktiskt lämna hemmet för en så kallad bug-out location (BOL eller på svenska tillflyktsort). Det är på sätt och vis en mycket mer sårbar strategi då det finns så många osäkra parametrar förenat med att behöva genomföra en resa i en  potentiellt farlig situation.

Det är dock inte bara själva processen att evakuera som för mig ställer till huvudbry. Ni vet hur jag brukar skriva att jag nått mål och delmål i mitt preppande? Dessa mål är uppsatta utifrån godtyckliga, subjektiva hållpunkter utan egentlig förankring i en krass verklighet.

Så vad betyder det rent konkret? Att jag bara hittar på mål som känns bra att uppnå? Nej, så klart inte. Vad jag menar är att mål och delmål varit baserade på teoretiska modeller för överlevnad. Praktiska ting som mat mätt i kalorier och vatten för en viss tidsperiod, exempelvis sex månader eller två år. Detta är så klart viktiga mål, missförstå mig rätt. Men vad händer när dessa teoretiska mål utsätts för verkligheten?

Det är ingen hemlighet att min plan är att ta mig till BOL Norr och där sammanstråla med andra människor. För mig uppstår problematiken i den sista delen av meningen – ”andra människor”. Vi vet alla vid det här laget att vi måste samarbeta för att överleva. Däri ligger inte problemet. Nej, för mig handlar det om vad som händer i verkligheten, när vi alla väl är på plats. Praktiska ting som jag eventuellt förbisett eller sådant som jag ännu inte hunnit åtgärda.

Nu vill jag vara tydlig med att jag är fullt medveten om att det inte på något sätt är mitt ansvar att sörja för övriga tilltänkta gäster. Ändå faller ansvarets ok över mina axlar om jag lovar någon en fristad.

Hur långt jag än kommit i allt som innefattas av mina förberedelser så är det fortfarande långt kvar. Visst skulle en längre vistelse i BOL Norr vara oändligt mycket bättre vid ett SHTF än i den lägenheten jag nu sitter i, men det är att jämföra äpplen och päron. Det finns saker som stör mig att jag ännu inte kunnat se över, brister som kommer bli ett problem om allt är idag. Ett exempel är toalett, ett annat är vatten på vintern.

Alla bristerna är inte kritiska, men väl problematiska som kommer kräva mer eller mindre opraktiska, obekväma och improviserade lösningar. De är alltså hanterbara, men på ett oönskat sätt. Vi har nog alla sådana brister i vår beredskap, den där att-göra-listan som aldrig sinar.

Om det vore så att jag helt ensam skulle försöka vädra ut ett SHTF i BOL Norr skulle dessa brister inte vara något större problem då jag dels är medveten om dessa i förväg och dels så vet jag hur jag kan hantera dessa med tuggummi och silvertejp-lösningar.

I ett krisläge kommer dessa brister säkerligen inte spela någon större roll i det stora hela. Ändå är det sådant som gnager i mig. Att inte vara så bra förberedd som jag vill vara. Som jag vet att jag kan vara. Målbilden förändras ständigt i takt med att gamla mål möts. Det går förvånansvärt fort från ”tak över huvudet, värme, vatten och lite mat” till en fullt fungerande off-the-grid gård med allt vad det innebär.