Utmattad, uttorkad, utsliten. Ungefär så känner jag mig. Grunden vet alla som läst bloggen ligger i min förbannade ulcerös kolit som bara vägrar ge sig. Inte sedan 2016 har jag varit långtidssjukskriven för det, men nu gick det inte längre. Jag var tvungen att kapitulera.
De mediciner jag hittills provat har helt enkelt inte fungerat. Nu testar jag den sista medicinen (som jag tål). Fungerar den inte återstår stomi. Helt ärligt har jag passerat alla gränser där jag bryr mig om konsekvenser annat än att bli frisk.
Givetvis är det inte optimalt att ha en stomi att ta hand om när skiten träffar fläkten. Samtidigt är det än värre att vara i det skick jag är i nu. Oändligt mycket värre. Men först ska vi se om denna sista medicin kan fungera. Hoppet är ju det sista som överger människan.
I ett par veckor har jag nu varit hemma från jobbet och verkligen inte orkat göra något annat än det mest nödvändiga. Knappt det vissa dagar. Ibland har jag försökt ge mig på något litet projekt, men varje gång fått backa då kroppen helt sonika säger ifrån.
Att bli frisk är förvisso den bästa förberedelsen en prepper kan få till. Samtidigt pockar ett ständigt dåligt samvete på mitt medvetande. Alla dessa saker som borde göras. Vilket så klart inte hjälper mig i min nuvarande situation. Jag vet att mycket är sådant som faktiskt kan vänta. Allt som är akut just nu är redan åtgärdat.
Just nu är jag väldigt tacksam över mina förberedelser. Jag kan luta mig tillbaka på dessa och känna mig trygg i att det faktiskt inte skulle göra något om jag inte orkar ta mig in till affären för att handla. På många sätt och vis genomgår jag ett personligt SHTF, vilket är det absolut troligaste man som prepper kommer uppleva.
Hade en större katastrof inträffat nu vet jag inte hur jag skulle orkat med. Gissningsvis hade jag fått förlita mig på att andra människor kunnat hjälpa till. Återigen blir det så fruktansvärt uppenbart hur sårbar man är ensam och hur livsviktigt det är med en lokal gemenskap. Och jag gör en mental notering att faktiskt försöka anstränga mig än mer med att bygga goda relationer med mina grannar, när jag väl mår bättre.
Bara att skriva detta inlägg har varit en ansträngning. Hjärnan känns som en härdsmälta och jag svettas precis som om jag gjort en fysisk ansträngning. Fram tills att jag börjar må bättre kommer det troligtvis vara ytterst glest mellan inläggen.
Krya på dig kompis. Önskar dig allt det bästa och att du kan hantera det som kommer i din väg. 3>
Tack! Jag gör mitt bästa.
Tjenixen!
Kolla in det här:
https://www.youtube.com/watch?v=QRdIz40Pbn4
Kan vara värt ett försök!
Mvh Morgan
Jo, att hålla sig frisk och stark är ju förstås den bästa preppingen. Men den näst bästa är ju att få sjukdomar och annat otyg INNAN SHTF. Om någon del av kroppen börja svikta först när SHTF är ett faktum, är man ju oförberedd och riktigt illa ute. Nu har man tid på sig (förhoppningsvis) att både lära sig om sina sjukdomar å annat elände. Man kanske ska välkomna allt skit man drabbas av nu, medan samhället fortfarande fungerar något sånär. Men vi har nog inte så lång tid på oss längre, så blir man erbjuden operation t ex, ska man nog inte tveka utan ta sig dit så fort man bara kan.
Ser att du inte har varit aktiv på ett tag nu. Hoppas att det går framåt med din svåra kroniska sjukdom. Är själv njurtransplanterad och är beroende av avstötningsmedicin och kontroller. Att vara beroende av en vårdapparat som är hotad är en minst sagt obehaglig upplevelse. För mig finns bara Bol som mitt hem, eller utvandring/flykt. Mitt fokus är därför att klara mig på kort sikt; medicinering, mat och säker bostad. Det blir en annorlunda prepping utifrån mina förutsättningar. Mina läkemedel räcker som längst 3 månader, sedan måste en akut situation vara löst på något sätt. Prepping tar tyvärr oftast utgångspunkt i att man är ung, stark och frisk. Men det största behovet har de som inte är det. Tycker det vore intressant att belysa denna vinkling i prepping.