Mitt minne sviker mig, men jag tror att det är någon ursprungsbefolkning som hävdar att vi färdas in i framtiden med ryggen först. Detta då det som varit är det enda vi kan se. Framtiden är okänd och går inte att blicka in i.
Ändå är det just att blicka in i framtiden som jag ständigt försöker göra. För min egen del, var mitt liv är på väg och var jag vill. Men också för att försöka få ett grepp om var vi som samhälle och civilisation är på väg. En dåres uppgift måhända. Trots det kan jag inte sluta försöka.
Ibland går det rätt bra. De senaste åren har varit så hårt fokuserade på att komma närmre eller till det jag förut kallade BOL Norr, att det var lätt att ta sikte in i framtiden. Med ett konkret mål att sträva efter tenderar framtiden te sig klar och tydlig.
Nu när målet delvis är nått (jag bor ju ännu inte i min stuga, men är tillräckligt nära) börjar framtidsvisionen suddas ut, bli otydlig och vag. Det nästa logiska steget borde givetvis vara att ta sikte på att permanent bosätta mig i hemstället. Ändå kan jag inte se det. Och jag kan för mitt liv inte begripa varför det är så svårt.
Det är fullt möjligt att detta grundar sig i en ständigt närvarande trötthet. En känsla att vara både rotlös, rastlös och nedstämd vilket i sin tur leder till en konstant frustration och vanmakt. Särskilt nu när världen ser ut som den gör, väger detta extra tungt.
Dock är det inte bara det. Någonstans finns en känsla av vilsenhet. Troligen behöver jag landa i de förändringar jag nu gjort, hitta nytt fotfäste. Även om det är omöjligt att se in i framtiden tycker jag så mycket tyder på att det kommer bli långt mycket mer sämre innan det kan bli bättre igen. Samtiden ger mig varken tid eller ro att stanna upp.
Bara en sak till att fixa.
Allt är så lätt på avstånd, när få detaljer är tydliga. ”Det är bara att…”, brukar det heta. Visst är det så, men det är lätt att drunkna i alla detaljer. Kanske hade det på sätt och vis varit lättare om jag flyttade direkt till hemstället istället för att göra som jag gör nu. Men lättare är inte det samma som bättre i det långa loppet.
Kanske är det inte framtiden som är dunkel utan det är avsaknaden av visioner och tydliga mål som det egentligen handlar om. Ändå kan jag nästan tycka att de är, om än inte det samma, så väldigt snarlika i den här kontexten. Den vise skulle strunta i att låta framtiden styra och i stället leva i nuet.
Ändå kan jag inte släppa taget. Under mitt sista halvår i Eskilstuna kunde jag leva i nuet och det var fantastiskt befriande. Anledningen var så klart att framtiden då var utstakad och klar. Jag skulle flytta hit upp. Nu är jag här och ingenting blev riktigt som jag föreställt mig. Det var tydligen inte bara visionen och blicken in i framtiden som försvann. Jag fick vad jag ville, vad jag strävat efter, men det fyller inte hålet i hjärtat.
Är det så att jag är tillbaka till frågan om vad som faktiskt ger tillvaron, rent av livet, mening. Det är lätt att säga vad som inte gör det. Så varför gör jag allt det här? Jag har inte längre något bra svar, för jag har tappat kompassriktningen. Allt går på instinkt, på rutin, på automatik. Utan mening eller mål. Jag gör sådant som tidigare skänkte glädje och ro utan att det nu ger något alls. Ritualer utan innehåll eller syfte.
Det slår mig att det känns som att fira julafton ensam. Man köper julmat och tillagar, köper julklappar till sig själv, äter i ensamhet, öppnar i samma ensamhet. Ritualen är den samma, men innehållet är tomt. Det är inte ritualen i sig som ger den mening, det är sammanhanget. Det är gemenskapen. Att dela en upplevelse med andra.
40 år och växel har gått. Lika lång tid är kvar, om jag har tur. Självklart förstår jag att jag inte kan förutspå hur resten av livet ska se ut. Realistiskt kan jag inte ens se längre bort än efter nyår.
De grå hårstråna blir bara fler i spegeln. De bekommer mig inte. Jag räds inte åldern. Men jag räds framtiden. Den dunkla som inte går att se, men ana. Det sägs att vi skapar vår egen framtid. Tydligen backar vi in i den och ska ta lärdom av vårt förflutna. Så var lämnar det oss?
Vilket rörande inlägg , kan känna igen mig i mycket av det du skriver .
Har samma ” kryp ” i kroppen och huvudet ……är ändå tacksam för mycket i mitt liv .
Bor sedan 6 år i min BOL och är väl en bit på väg mot mitt mål att bli så självförsörjande som möjligt och en dag få kliva av tåget = jobba/äta/sova .
Saknar kanske också den där någon ……. men men .
Det är lätt att känna sig isolerad och lite vilsen i dessa märkliga tider. Hoppas att du kan landa i ett vinterlugn och sedan ladda energi inför odlingssäsongen. Min man har börjag hipster-odla nere i källaren. Jag är liiite orolig för att förbipasserande gymnasieungdomar ska se det lilafärgade lysrörsljuset från källarfönstret och börja knacka på i hopp om att det är cannabis vi odlar. 😉 Väl kämpat med snuset! Ta hand om dig. /C
Din framtid är ljus vännen, bakom molnen lyser solen alltid💙
Tack! Vad kul att höra av dig!