En bekräftad misstanke

För inte så länge sedan skrev jag hur svag jag kände mig. Det i sig är inte alls konstigt, men graden av utmattning har jag inte känt förut, denna totala avsaknad av energi. Nu vet jag att när min sjukdom är i ett svårt skov så tär det något enormt på mig. Ändå tycker jag inte att det varit så farligt de sista månaderna.

Tänk vad lätt det är att bedra sig själv. Visst har magen varit lite bråkig av och till, men det är den ju alltid, tänker jag. I måndags träffade jag min nya läkare. Hon var väldigt rak och ärlig, något jag verkligen uppskattar. Jag förklarade min historia, min nuvarande situation och allt annat som hör till när man får en ny läkare. Vi gick igenom massa provsvar och allt såg bra ut. Inga uppenbara brister på vitaminer eller mineraler exempelvis. Men det viktigaste provsvaret hade inte kommit.

I går ringde min läkare upp mig och meddelade att svaret kommit på F-kalprotektin provet. Som referens ska en frisk person ha ett värde under 50mg/kg. Jag hade över 60 gånger så högt värde – över 3000mg/kg. Vad provet mäter är hur pass mycket inflammation det finns i tarmarna. Vad jag vet har jag aldrig haft ett så högt värde, utan det högsta jag kan minnas är 2400mg/kg och då undrade min dåvarande läkare hur tusan jag kunde stå upp.

Detta betyder att min nuvarande medicin har en begränsad, om någon, effekt. Dock verkar min nya läkare vara helt öppen för att snabbt byta behandling istället för att vänta de normala sex månaderna för utvärdering. Så förhoppningsvis kan en förändring komma till skott lite snabbare denna gång.

Men det finns en sak som hon sa som faktiskt fick mig att bli rädd på riktigt. Något som jag säkert blivit informerad om tidigare, men valt att förtränga. Ju längre tarmen går med en kronisk inflammation, ju större är risken att utveckla cancer i tarmen. Nu finns det inga tecken på att så har skett i mitt fall. Man har tagit cellprover från tarmen varje gång man gjort en koloskopi.

Ändå tog det hårt. Jag tolkar det så klart på sämsta tänkbara vis och tänker att om tarmen inte snart läker kommer jag att dö av cancer. Självklart vet jag att så inte är fallet, men det är så det känns. Och jag tycker inte alls om den känslan. Att leva med vetskapen att jag befinner mig i en synnerligen utsatt riskgrupp för att få cancer tär på ett redan hårt prövat psyke.

Nu återstår att se hur allt artar sig, vad som blir nästa steg i behandlingen och om detta steg blir mer framgångsrikt än de tidigare. Allt jag kan göra är att hoppas.