Perspektiv. Så otroligt mycket handlar om perspektiv. För ett barn är det en oändlighet till nästa julafton. För änkan eller änklingen kommer de alldeles för ofta. Att ha olika perspektiv gäller i allra högsta grad för den som är en prepper.
Att i tanken ständigt spela upp krisscenario efter krisscenario tär på ens själ och psyke. Det är jobbigt på ett sätt som många preppers kanske inte alltid vill erkänna. För att kunna förbereda sig för olika tänkbara händelseförlopp måste dessa, efter bästa förmåga, spelas upp inför vårt inre. Sedan hittar vi brister i våra förberedelser och planer, justerar dessa – och börjar om igen. Filmen rullar innanför ögonlocken.
På det andra sidan spektret finns de som vägrar gå i närkamp med dessa frågor. De hävdar oftast plumpt att de hellre skulle dö än att genomlida en kris där deras nuvarande liv och vardag ställs på ända. Likväl har de, utan att kanske gå djupt in på detaljer, gjort en bedömning av vad avsaknaden av dagens bekvämligheter skulle innebära.
Rickard Dawkins skriver i Unweaving the Rainbow: ”We are going to die, and that makes us the lucky ones. Most people are never going to die because they are never going to be born”. Han fortsätter lite senare: ”We privileged few, who won the lottery of birth against all odds, how dare we whine at our inevitable return to that prior state from which the vast majority have never stirred?”.
Någonting i detta resonerar otroligt starkt inom mig. Om jag nu fått möjligheten, trots alla odds, att få leva detta liv så anser jag att det vore bortkastat att ge upp denna möjlighet bara för att livet blir jobbigt – även så pass jobbigt som ett SHTF lär bli. Att bara ge upp för att det inte går att äta tacos och titta på Netflix en fredagskväll är helt främmande för mig.
Med allt ovan sagt finns det en annan sida av detta jag tror behöver lyftas fram. Som framför allt ”nybliven” prepper är det lätt att slukas upp av undergång och misär. Känslan av att aldrig vara tillräckligt förberedd. Bara en konserv till, bara en pryl till, bara en BOL, bara ditt och datt – då kommer jag vara nöjd. I över tio år har jag jagat den där sista punkten att bocka av på min lista. Men den kommer aldrig bockas av, för listan fylls alltid på. Det kommer alltid en ny kris under uppsegling och jorden går alltid under om 3-4 år.
Nyckeln ligger i att inte bli uppslukad av sitt preppande. Att inte glömma att livet är vad som pågår här och nu; när du läser denna text, när du roterar ditt vatten, när du staplar konserver, när du skriver listor. Att vara en prepper betyder inte att du förbereder dig att överleva morgondagen på bekostnad av att leva i nuet. Våga släppa preppandet ibland, annars riskerar det äta upp dig inifrån. Gör något annat, som ger ditt liv mening här och nu.
Innan skiten träffar fläkten passa på att njuta av det överflöd och det relativa lugn som just nu råder. Det går alldeles utmärkt att ha en fot i båda världarna, kom bara ihåg vad som är verklighet i detta ögonblicket och var som är en tänkbar framtid.
Mycket klokt. Om vi hela tiden rusar framåt mot en förutsedd eller inbillad katastrof missar vi hela livet. Det som finns runt omkring oss. Vardagen, den som kallas trist men ändå bär en stor del av vår trygghet och lycka.
Jag uppskattar din blogg väldigt mycket.
Välformulerat som alltid 🙏
Ett annat perspektiv är det för de som inte kan förbereda sig för någonting, trots att de kanske vill, och ur psykologisk synvinkel behöver det. Alla som inte kan ta hand om sig själva, pga av tex sjukdom eller ålder, som vet att när skiten träffar fläkten så blir det vi som ryker först, och vi kan bara sitta i våra rullstolar och hoppas på att någons barmhärtighet ska räcka till
Jag har full förståelse för den situationen. Tro mig. Och detta är något som faktiskt både skrämmer mig och gör mig enormt ledsen. Jag önskar jag hade ett bra svar till hur man kan hantera en sådan livssituation, men tyvärr har jag inte det. Men jag tror jag ska sätta mig och fundera på detta lite mer och förhoppningsvis kanske det mynnar ut i ett inlägg så småningom.
Fina ord.