Så kom eldarna. Den andra veckan instängda i stugan kunde vi från köksfönstret se något som liknande en enorm rökpelare bortom skogen, som reste sig mot himlen. Trots att sikten var dålig på grund av askmolnet gick det ändå att urskilja denna gråsvarta pelare som såg ut att ha sitt ursprung väldigt nära den närmaste större byn.
Vi vågade inte bege oss ut för att få en bättre överblick. En titt i kartboken bekräftade den allmänna riktningen men det var omöjligt att bedöma avståndet. Far spekulerade i att det alltid finns en stor risk för bränder när den ordinarie uppvärmningen försvinner och människor på alla tänkbara sätt försöker hålla värmen med hjälp av eld. Att brandkåren inte skulle finnas tillgänglig vid ett läge som detta var vi alla införstådda i.
Nu fick eldvakten på nätterna göra skäl för sin titel. Inte bara hålla eldarna igång i stugan utan också hålla utkik efter tecken på om elden spridit sig till skogen och var på väg närmre oss. Kanske skulle det ändå inte räcka, men det var det bästa vi kunde göra under omständigheterna. Tanken på att behöva fly från ett eldinferno i en radioaktiv mardrömsvärld upptog ohälsosamt mycket av min tankeverksamhet under de nätter jag var eldvakt.
Samtidigt började situationen med sopor bli ohållbar. Även om vi gjorde allt i vår makt för att hålla nere avfallet så räcker det bara så långt. Till slut tog min far helt sonika alla svarta sopsäckar med skräp och gick ut och kastade dom i en hög ett tiotal meter från stugan. Först förstod jag inte vidden av vad han gjort. Över mun och näsa hade han ett vitt andningsskydd som inte såg mycket ut för världen. Över ögonen hade han ett par skidglasögon och på huvudet en mössa. Min fasters man var okaraktäristiskt arg när han kom in igen.
De anklagelser om vårdslöshet som kom haglande från alla verkade inte bekomma min envisa far, utan istället väntade han tills alla blivit tysta. Så berättade han att det luktade otroligt mycket brandrök ute, något som vi inte så tydligt märkte av inne då vi eldade mest hela tiden. Med ens flyttades fokus från hans dårskap till något potentiellt ännu värre.
Den kvällen var det min fars tur att vara eldvakt. När vi alla började göra oss i ordning för natten bad min far mig stanna kvar en stund efter alla andra gått och lagt sig. Vi satt tysta en stund, båda tittandes ut genom det ena köksfönstret. Nu när det var kolsvart ute tyckte jag mig ana ett svagt orange-rött sken borta över där rökpelaren var.
Min far bekräftade mina farhågor, att elden antagligen var större och mer omfattande än vi först trott. Dessutom kanske det inte var en eld utan flera. Det var omöjligt att säga. Vad jag kunde se från de andra fönstren såg jag inget liknande sken på himmelen åt något annat håll.
Vad min far ville tala med mig om var dock något som jag inte haft en tanke på. Som så ofta när jag var liten, började han med en fråga. Vad skulle vi göra om elden kom närmre? Givetvis skulle vi behöva evakuera, resonerade jag. Min far nickade och tittade uppmärksamt på mig, precis som om jag skulle förstå. Det gjorde jag inte.
Även om samhället i riktningen åt där det brann inte var stort med moderna ögon mätt, så hade det i alla fall bott närmare fem tusen människor där. Min fars nästa fråga var lika enkel som skrämmande. Om elden tvingade dessa människor att lämna sina hem, var skulle de då ta vägen? De skulle så klart fly bort från elden. Och om elden rasade på den östra sidan av samhället skulle människorna mer eller mindre tvingas fly väster ut – rakt i riktning mot oss.
För min inre syn såg jag fem tusen människor komma springandes genom skogen rätt mot vår lilla stuga. Efter dom kom elden. De kunde inte vara ute på grund av det radioaktiva nedfallet, men de var tvungna att fly på grund av elden. En omöjlig situation. En desperat situation. Desperata människor utan något att förlora.
Även om min far tog det som osannolikt att några större skaror skulle hitta hit, ens om nu elden var belägen på ett sådant sätt att de tvingades fly hitåt. Men om så skulle ske, att någon eller några irrade sig hit, hur skulle vi då agera? Min ryggmärgsreflex var så klart att hjälpa dom. Min far kontrade med att jag i så fall var beredd att ge upp min del av maten för att hjälpa någon annan. Vilket jag inte var helt säker på.
Gubben gick ut i hallen. Nycklar klirrade. Ett lås vreds om. Tillbaka kom min far med ett gevär i varsin hand.
Att det skulle komma till detta hade jag inte ens kunnat drömma om. Givetvis visste jag att min far hade jaktvapen, eftersom han varit jägare så länge jag kunde minnas. Det han nu menade var något helt annat än att skjuta ett rådjur eller älg. Det vände sig i magen på mig bara vid tanken på att rikta ett vapen mot en annan människa. Samtidigt var jag tvungen att erkänna för mig själv att motståndet inte längre var lika tvärsäkert som jag önskat det varit.
Vi hade kommit dit. I en värld i ständig skymning, där alla färger förvandlats till olika nyanser av grått. Där kontraster inte längre var tydliga. Likt den gråa världen runt om oss, hade så även våra tidigare värderingar börjat luckras upp och bli flytande. Sakta förändrades vi alla i grunden, likt en orm ömsar skinn.
Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.