Alla veckorna som gått – del 16

Dagarna började flyta samman. Vi var i princip fångar i stugan. Att gå ut var det ingen som ens vågade tänka på. Det radioaktiva dammolnet som dragit in och så sakteliga började fälla sin giftiga last blockerade både solen och oss. Humöret var ändå bra såhär en vecka efter vi blivit instängda.

Rutiner började så sakta sätta sig. Nu hade vi alltid en eldvakt över natten, dels för att hålla värmen men också för om något oförutsett skulle inträffa. Min far började skriva ner en loggbok varje morgon där han skrev ner utetemperatur, allmänt väder, vad geigermätaren visade och eventuellt en kort notis om något annat av värde hade hänt.

Ljus blev en bristvara, inte bara ute, utan inne likaså. Solcellerna gav inte längre någon laddning till den lilla batteribanken. Det enda som genererade lite elektricitet vad den lilla vinsnurran som verkade trivas bra i blåsten. Prioriterat var fläkten till torrtoaletten. Även om vi önskade ha de elektriska lamporna tända nästan dygnet runt fick vi prioritera och vara ytterst sparsamma. Värmeljus, stearinljus och oljelampor fungerade som komplement.

Min far hade papperslistor över den mat som fanns lagerställd, men han var ärlig nog att erkänna att dessa listor antagligen inte stämde fullt ut. All mat åts utefter bäst före datum, inte efter variation eller vad vi var sugna på. Vissa saker tog slut väldigt fort. Jag minns till exempel hur gott det var med att kunna ha mjukost på knäckebrödet till frukosten, men mjukost hade varit dyrt att köpa in och saknade den längre hållbarheten som konserver hade.

Det gick ingen nöd på oss med mat. Om inventeringslistorna stämde skulle vi kunna klara oss över ett år. Det enda problemet jag då kunde se var att det var väldigt mycket pasta och ris men inte lika mycket annat. Höll detta i sig länge fanns en överhängande risk att vi skulle få äta enbart ris eller pasta den sista tiden.

Som komplement till det vi åt fanns det ett ofantligt lager av multivitamin-tabletter, vilka vi alla drack ett glas av varje dag. Smaken var enligt förpackningen apelsin, men de smakade mest metalliskt och sötningsmedel. Men till och med jag förstod vikten av att få i mig vitaminer och mineraler som dessa tabletter innehöll, trots att de smakade rävgift.

Trots bra förutsättningar att överleva rent fysiskt började den självpåtagna inlåsning få effekter på allas humör. Först märktes det så klart på kusinerna, som oftare och oftare hamnade i bråk med varandra. Detta i sin tur ledde till frustration och ilska hos min faster och hennes man, som sedan spillde över på oss övriga. Det var inte så mycket öppna konflikter som ett mer svenskt lågintensivt, passivt aggressivt tillstånd. Alla var lättretliga helt enkelt.

Ändå fanns det gott om saker att hålla oss sysselsatta utöver alla vardagssysslor. Det fanns hyllmeter med böcker. Inte bara sådant som min far var intresserad av som självhushållning, jakt, matlagning och annat praktiskt. Det fanns också gott om skönlitteratur i alla dess former och en stor portion barnböcker. Utöver böcker fanns där sällskapsspel, pysselböcker, ritpapper, kortlekar och till och med lite leksaker för barnen.

Men vi var vana med att konstant och direkt kunna få våra underhållningsbehov tillfredsställda på ett sätt som nu var helt omöjligt. Vi blev tvungna att ha tråkigt. Något jag fram tills då egentligen aldrig upplevt. Känslan var extremt obehaglig och bidrog definitivt till min egen retlighet. Ofta föll jag ner i en slags melankoli blandat med frustration och ilska över hela situationen.

Även er farmor påverkades tydligt. Hon drog sig undan, talade sällan utan satt mest på en stol vid ett fönster och stirrade ut, förlorad i den gråa världen utanför. Ibland kom den unga schäfern över och lade sitt huvud i hennes knä som för att trösta. Hon brukade förstrött klappa hunden utan att ta bort blicken från vad det nu var hon tittade på där ute i den grå, skugglösa världen.

Trots att stugan har två våningar och flera rum var det nästan omöjligt att få vara ifred. Enda gången jag kunde få vara för mig själv var när jag behövde gå på toaletten. Ibland låste jag in mig där ändå, trots att jag inte hade några behov att utföra, bara för att få några minuter helt för mig själv. Surret av fläkten som torkade den fasta avföringen blev nästan som en hypnotiserande sång.

Efter ett par dagar blev det uppenbart att vi skulle behöva hantera soporna på ett eller annat sätt. Konservburkar diskades och ställdes i en kartong för eventuell framtida användning. Allt papper och kartong eldades upp. Alla förpackningar sköljdes noga ur för att inte matrester skulle ruttna, för att sedan samlas i sopsäckar. Förhållningssättet vi varit så vana att ha till sopor förändrades i grunden. Ingenting kastades i onödan.

Allt tar så mycket längre tid när det inte finns tillgång till de moderna bekvämligheterna vi var så vana vid. En sådan sak som varmt vatten var en ständig källa till frustration då det aldrig fanns nog. Nästan konstant stod en tiolitersgryta på vedspisen full med vatten till disk, tvätt eller hygien. Om det fanns något jag saknade så var det rinnande varmvatten. En tidigare så självklar sak som nu förvandlades till ren lyx.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

One thought on “Alla veckorna som gått – del 16

Add yours

  1. Helvete, nu börjar det ju bli stimmigt i stugan.
    Intressant hur man börjar fundera på sin egna stuga, vad man har, inte har och hur det skulle vara över tid.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Proudly powered by WordPress | Theme: Baskerville 2 by Anders Noren.

Up ↑

%d bloggare gillar detta: