Vi är alla mer eller mindre bekanta med våra fysiska behov. Man brukar tala om 3-regeln. Att man överlever 3 minuter utan syre, 3 timmar oskyddad i hårt väder, 3 dagar utan vatten och 3 veckor utan mat. Detta säger oftast sig själ eftersom man nästan instinktivt vet vad man behöver för att klara sig rent fysiskt. Vissa lägger till brasklappen ”men utan hopp överlever man inte alls”, vilket jag också skriver under på. Men de fysiska behoven är bara en del av ekvationen för att kunna överleva ett SHTF.
Idag tänkte jag resonera lite kring ”traumatisk kris”. Ett psykiskt trauma uppstår vid en chockartad och smärtsam upplevelse som skapar överväldigande stress och känslointryck. Även om grundorsaken är psykologisk ter sig uttryck av ett psykologisk trauma även ofta fysiskt (psykosomatiskt). Det vi kallar stress har både psykiska och fysiska komponenter. Exempelvis utsöndrar binjurarna hormonet kortisol och vid långvarig stress med ständigt höga kortisolnivåer påverkas immunförsvaret negativt och blir nedsatt vilket leder till att man är mer mottaglig för sjukdomar.
Andra fysiska yttringar kan vara sömnsvårigheter/sömnbrist, okontrollerbara skakningar, illamående/kräkningar, yrsel, tappad aptit.
Hur vi som människor reagerar på en traumatisk händelse är väldigt individuellt, men initialt reagerar vi generellt på ett av tre sätt: slåss, fly eller ett slags paralyserat tillstånd. Vi går helt enkelt in i ett överlevnadsläge och det finns inget rätt eller fel i vilken reaktion vi får. Samtidigt som detta sker ökar stresspåslaget och mentalt börjar hjärnan med att hitta en lösning på att ta sig ur detta tillstånd. I detta läge ödslas inte energi på tankar eller känslor. En del upplever att tiden går som i slow motion andra att det är som att få en kalldusch eller ett slag i ansiktet.
Hur länge detta tillstånd pågår beror helt på vad som hänt och vad som händer efteråt. Generellt övergår sedan det kritiska läget i att bearbeta det som hänt. Här kan man applicera FIFDA-modellen (läs mer i del 5 av Prepping – En sund nybörjarguide) för att kunna förstå och följa processen. Värt att notera är att det inte alls är ovanligt med skuldkänslor under denna bearbetning. Det kan vara skuldkänslor över att ha överlevt eller över att inte gjort tillräckligt för att hjälpa andra. Detta är helt normalt.
Nu är det på sin plats att påpeka en viktig detalj. Det är lätt när man läser ovan att tänka på att det är någon annan som kommer att drabbas, men förutsätt inte på något sätt att du själv (eller jag) kommer kunna stå utanför detta. Vi kommer alla i olika utsträckning drabbas av detta vid ett SHTF. Värt att notera och lägga på minnet är att äldre generellt har lättare för att hantera en traumatisk kris och yngre svårare. Det betyder inte att äldre människor tar sig genom oberörda, utan att de samlade livserfarenheterna oftast kan hjälpa till att relatera och underlätta bearbetningen av en traumatisk händelse.
För att mildra effekterna och underlätta läkeprocessen finns det vissa saker man kan försöka att skapa. Det första är givetvis att ta sig från det omedelbara faran. Det andra är att kunna tillfredsställa de fysiska behoven (skydd, värme, vatten, mat). Det tredje är vila och lugn och ro. Det fjärde är att kunna prata och sätta ord på vad som hänt. För ett barn är det extra viktigt att kunna formulera sina tankar och känslor kring vad som hänt. Tänk er hur frågvisa barn är i vanliga fall, nu kommer de behöva de vuxnas hjälp att få svar på frågor som de vuxna kanske inte heller kan förstå eller förklara ens för sig själva. Dessutom kanske de vuxna har fullt upp med att själva bearbeta vad som hänt.
Något viktigt att tänka på är att många människor förändras efter de genomgått en traumatisk kris. Det behöver inte vara något negativt, men det är viktigt att vara medveten om att det kan ske. Vissa förändras till att bli mer ödmjuka, andra blir mer tillbakadragna och introverta. Detta gäller givetvis även dig själv.
Matförråd, odlingar, prylar och planer i all ära, men de är bara verktyg för att underlätta vid ett SHTF. Har man dessa på plats blir det lättare att hantera en sådan situation. Men det riktigt svåra kommer att vara att hantera de mentala bitarna. Det är därför jag envisas att tjata om det, eftersom jag vet att väldigt få verkar tänka i dessa banor. Som vanligt kräver det att du tar av dig stålmansdräkten och är ärlig mot dig själv.
Hej!
Människans förmåga till anpassning till nya situationer är stor, mycket stor. Därför finns vi som varelser idag. Människan har alltid mer eller mindre samlat i ladorna. Detta ger en trygghet i livet.
Det som är nyttvid en katastrofsituation är den mentala biten. Nu finns inte pappa staten som sörjer för det mest basala. Vad göra då?
Det var bättre förr. Förr i tiden bodde vi lokalt (i små grupper) på landet. Vi producerade lokalt, vi konsumerade lokalt, vi var sociala lokalt. DET är kanske en hållbar lösning på hur vi kan hantera en katastrofsituation som även innehållet en stor mental (social ) aspekt. Inte bara bönor, bröd och vatten.
Bra skrivet och du har så rätt! Det går i princip aldrig att förutse eller ”träna på” hur man kommer att reagera och agera när något händer. Men spontant så tror jag att om man ändå någonstans har tänkt i banorna att något kan hända så har man ett visst mentalt försprång. Tyvärr så är det många idag som växer upp i en ”skyddad verkstad”; barn får inte slå sig/göra illa sig och inse att det gör ont, allt ska vara uppstyrt och tillrättalagt i skolan, när man gör fel så får det inga eller väldigt små konsekvenser, alla blir kränkta av allt, osv. Hur ska dessa personer mentalt kunna hantera situationer när allt går åt skogen? Jag inbillar mig inte att jag kommer att gå oberörd om något hemskt händer, men jag tror och hoppas att jag i alla fall är bättre rustad än många andra genom att jag ändå någonstans har insett att vad som helst kan hända. De verktyg (i olika former) som vi preppers samlar på oss gör nog att när den första reaktionen har lagt sig så har vi något att relatera till som innebär en viss trygghet.