Alla veckorna som gått – del 23

Så kom det sig att vi förvandlades från en helt vanlig familj och släkt till plundrare. Det tog två månader. Den tunna fernissan som utgjorde det vi brukade kalla civilisationen krackelerade på två månader. Åtminstone när det gällde till oss. Hur det var i andra delar av de spillror som var kvar av mänskligheten visste vi ingenting om – då.

Hur det gick till på andra platser spelade heller ingen större roll. Det var vi som fick bära våra samveten. Den förmiddagen fick vi bära mer än våra samveten. Det visade sig att våra nu avlidna grannar hade ett rätt så digert förråd i sin stuga. Inte på så omfattande som min fars, men ändå mer än vad som hade ansetts som normalt, vad nu det egentligen var.

Själv hade jag tömt den ryggsäck som jag och min älskade hade hittat för vad som kändes som en evighet sedan. Till detta hade alla med sig varsin IKEA-kasse. De som begett sig till grannarnas stuga var jag, min älskling, min fasters man och min faster. Min far hade stannat kvar hemma med barnen och hunden.

Köksskåpen hade säkerligen en gång varit fulla till bredden med konserver och torrvaror. Självklart hade det förbrukats en hel del av detta lager, men kvar var ändå en ansenlig mängd mat. Min ryggsäck fylldes direkt, liksom alla kassarna. Eftersom detta hade gått väldigt fort gick vi hem, tömde allt och gick tillbaka för en till runda.

När vi åter närmade oss grannarnas stuga började det snöa. Trots att vi var en bra bit in i maj var det fortfarande många minusgrader ute mitt på dagen. Vi packade snabbt ner det sista av de torrvaror vi hittade. Så började vi fokusera på annat som kunde komma till nytta.

I en garderob hittade vi fyra femlitersdunkar fulla med lampolja. Vårt egna förråd av detta hade nästan tagit slut. I samma garderob hittade vi också flera 50-pack värmeljus och ett antal förpackningar vanliga stearinljus. Där fanns också tjocka filtar som såg oanvända ut, vilka vi också tog med.

Det fanns ingen toalett inne i grannarnas stuga, men ändå fanns där ett skåp uppsatt som innehöll vad man normalt hittar inne på en toalett; tandkräm, rakhyvlar, tvål, schampo. Och medicin. Värktabletter, hostmedicin, en förpackning penicillin samt blodtryckssänkande medicin.

Ute tilltog snöandet och vi bestämde oss för att det var dags att bege oss tillbaka hemåt. Vi kunde återvända vid ett senare tillfälle och fortsätta leta, men för nu hade vi tagit det som uppenbart var något av värde.

Snöfallet skymde det redan knappa ljuset än mer. Världen runt om var svår att uppfatta på grund av snöfallet och det knappa ljuset. Hela den korta sträckan hem hade jag en olustig känsla att vara iakttagen. Nackhåren ville resa sig och jag kvävde flera gånger impulsen att rysa. Vi hörde inte något annat än våra egna knarrande steg i nysnön.

Väl hemma började arbetet med att sortera, inventera och packa in allt vi hade stulit. Jag kände mig smutsig och äcklad. Om vi var beredda att göra detta mot de döda, vad var då desperata och mindre nogräknade människor beredda att göra mot oss?

Jag frågade min far just det. Han menade på att våran handling varken ökade eller minskade risken att vi själva skulle bli utsatta. När jag tänkte efter lite insåg jag att han så klart hade rätt. Så skrattade jag högt för mig själv. Frågan var i vanlig ordning felställd, som så många gånger från min uppväxt. Min far tittade förbryllat på mig, men jag valde att inte förklara, utan gick iväg med ytterligare fem paket spagetti till ett av skafferierna.

Vi var alla på nedstämt humör den eftermiddagen. Snön fortsatte att falla utanför fönstren och hade nu bildat ett rejält lager nysnö. Det vita lagret gjorde ändå att världen kändes lite renare. Trots att snöfall oftast brukar innebära lite varmare väder fanns det ingen sådan tröst den eftermiddagen. Istället fortsatte temperaturen att sjunka.

Efter vi packat in allt vi hade med oss satt jag på den plats min älskade så ofta suttit på och stirrade rakt ut i snöfallet. Jag kände mig utmattad och tung i huvudet. Så där som man kan känna sig efter man gråtit. Men inga tårar hade fallit. Jag kände inte grannarna. Ändå symboliserade de vad jag visste hänt på så många andra platser runt om.

En hand lades varsamt på min axel. Min faster stod bakom mig utan att säga något, även hon med en förlorad blick i snöovädret. Det började så sakta skymma. Den dagen betydde det bara att allt det gråa och vita blev mörkare. Ute fanns inte någon färg längre.

I början trodde jag att ögonen spelade mig ett spratt. För ett ögonblick tyckte jag mig skymta en mänsklig gestalt ute i snöstormen. Jag öppnade munnen för att fråga min faster om hon sett det samma, men hon höjde rösten och ropade rakt in i huset att det var någon där ute.

Min far och min fasters man kom rusande in i köket. Båda ställde sig i det andra fönstret för att försöka se något. Även jag koncentrerade mig på att försöka utröna om det verkligen var något där ute. Sekunderna kändes som minuter. Tusen tankar passerade mitt huvud.

Så skall den unga schäfern och rusade ut i hallen. Samtidigt såg jag en suddig, grå kontur ta form ur snödiset.

Vi var inte ensamma.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Proudly powered by WordPress | Theme: Baskerville 2 by Anders Noren.

Up ↑

%d bloggare gillar detta: