Alla veckorna som gått – del 24

Det var både skrämmande och en lättnad att se konturerna av en annan människa ute i snöstormen. Givetvis visste vi inte vad personen hade för avsikter, men nästan omedelbart kunde jag se att något inte var rätt. Gestalten rörde sig sakta, som att varje steg var en börda. Några sekunder stod vi alla nästan paralyserade, fascinerade av att beskåda denna suddiga figur som sakta, steg för steg närmade sig huset.

Att ljuset från fönstren syntes utåt var något vi aldrig hade reflekterat över, men nu blev det pinsamt uppenbart att vem det än var som tog sig närmre huset helt klart måste veta att det fanns andra människor där inne.

Plötsligt rasade den kämpande människan ihop mitt i ett steg och blev liggandes i den kalla, mjuka nysnön.

Min faster och jag reagerade instinktivt och började snabbt röra oss mot hallen för att klä på oss och gå ut för att hjälpa den som nu låg i snön på gården. Men min far var redan på plats i hallen, laddandes ett av gevären. Min första tanke var att han skulle skjuta den stackars hjälplösa människan där ute och jag började hetsigt protestera. Min far avbröt mig abrupt med hög röst att det var för rovdjur och inte människor. Lättad och inte så lite skamsen klädde jag på mig ytterkläderna och gick ut tillsammans med min faster och far.

Den automatiska ytterbelysningen tändes av våra rörelser, men snön föll så tätt att det ändå knappt gick att urskilja några detaljer av personen som låg bara tjugo meter bort. Min far tände en ficklampa och gav till min faster som tog täten. Hon ropade mot människan i snön, frågade hur denne mådde. Vindens vinande gjorde det svårt att uppfatta om det kom ett svar. Vi fortsatte sakta framåt samtidigt som min faster hela tiden pratade med en lugn röst och försäkrade att vi ville hjälpa till.

Bara några meter från gestalten kunde jag äntligen urskilja detaljer. Det var en kvinna, som nu låg på magen i snön. Hennes en gång långa hår var fläckvis borta från huvudet. Hennes kläder var smutsiga och trasiga. Den jacka hon hade på sig såg alldeles för stor ut.

På ryggen hade hon vad som såg ut som en ryggsäck som var öppen. När min fasters ficklampa så gav ljus såg jag till min förskräckelse att det låg en liten barnkropp i ryggsäcken. Jag böjde mig snabbt fram och tog upp det lilla byltet. Barnet var inte gammalt. På huvudet satt en tunn barnmössa. I övrigt var barnet insvept i en filt så det enda som syntes var ansiktet. Ett ansikte som såg dödligt vitt ut.

I nära nog panik vände jag mig om och rusade in med barnet i den varma stugan. I köket lade jag barnet på köksbordet och ropade efter hjälp från min älskade och min fasters man. När jag började lossa på filten insåg jag till min förskräckelse att barnet var iskallt och helt stelt. Instinktivt tog jag upp byltet och gick fram till vedspisen för att ge så mycket värme som möjligt.

Det var försent. Det hade varit försent väldigt länge. Ändå blev jag sittandes vid spisen, med byltet i mina armar, hejdlöst gråtandes. Försiktigt lösgjorde till slut min fasters man det döda barnet från mitt grepp samtidigt som min älskade höll om mig. Jag var helt förstörd.

Vad som hände resten av den kvällen är mest ett töcken. Min far och faster lyckades bära in kvinnan i lillstugan. Hon levde, men var riktigt illa däran och pendlade in och ur medvetande. Det var uppenbart att hon var uttorkad och undernärd. Ansiktet var fullt av otäcka varfyllda sår. Min faster stannade hos henne hela natten i lillstugan för att göra vad hon kunde för den stackars kvinnan.

När jag vaknade nästa morgon berättade min far att kvinnan hade avlidit under natten. Det hade inte funnit något någon av oss hade kunnat göra, kvinnan hade varit för sjuk. Inte heller kunde vi fastställa dödsorsaken.

Hon hade heller inte sagt något som kunde ge ledtrådar kring vem hon varit, var hon kommit från eller hur situationen var där. Inte hade hon haft något på sig som kunde identifiera vem hon varit. Den enda slutsatsen vi kunde dra var att det måste varit riktigt illa om man riskerar livet på ett litet barn för att bege sig rätt ut i ingenstans.

Fyra döda människor fanns nu som vi på något sätt var tvungna att hantera. Än så länge fungerade det iskalla vädret ute som en naturlig frys, men detta skulle bli ett problem så fort det blev varmare ute. Vi funderade på om det skulle vara ett alternativ att bränna kropparna, men på något sätt kändes hela tanken extremt motbjudande och makaber.

Vi beslutade att flytta kvinnans och hennes barns kroppar upp till grannens stuga. Det var tungt att släpa på, trots att kvinnan varit utmärglad. Den enda trösten den morgonen var att det inte längre snöade, men den djupa nysnön gjorde inte detta arbete lättare.

Väl hemma igen försökte vi hitta tillbaka till rutinerna. De senaste dagarnas händelse hade satt djupa spår hos oss alla. Min faster hade mörka påsar under ögonen och hennes blick var tom när hon kom ner efter att ha sovit till efter lunch. Även mina egna tankar var fyllda med frågor och oro.

Den enda som inte verkade ett dugg brydd var vår trogna hund. Hon viftade alltid lika glatt på svansen så fort hon blev tilltalad. I några mörka ögonblick avskydde jag henne och hennes obekymrade lättja inför det faktum att barn och kvinnor dog på vår gård. Givetvis var det min egen vanmakt, frustration och rädsla som i detta mörka ögonblick gick ut över en oskyldig varelse.

Djupt inom mig insåg jag mitt i detta hur dåligt förberedda vi alla var för att klara av denna nya värld.

Ett index över alla delar finns här, så det blir lite lättare att läsa i efterhand.

Nu tar denna serie semester och återkommer i slutet av augusti.

2 thoughts on “Alla veckorna som gått – del 24

Add yours

  1. Hej!
    Blir det ingen fortsättning på berättelsen?
    Saknar det tänkvärda lördagsnöjet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Proudly powered by WordPress | Theme: Baskerville 2 by Anders Noren.

Up ↑

%d bloggare gillar detta: