Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och se om det går att få någon rätsida på den kanske sista pusselbiten i min strävan. Och åter igen är det dags att gå en holmgång med mig själv, för när jag skriver detta är jag inte alls säker på var detta kommer sluta. Kanske kommer jag aldrig att trycka på den blå ”Publicera”-knappen ute till höger. Dock måste jag försöka få rätsida på en misstanke jag har.
Ensamhet. Det finns flera olika sätt att vara ensam på. Det vi i vanliga fall kanske oftast menar är ”att inte vara i ett förhållande”. Samtidigt kan ensamhet även vara ”att inte ha kontakt med andra människor alls”. Definitioner är viktigt. När jag på allvar började fundera på hur jag vill att min framtid egentligen ska se ut, hade jag inte en tanke på de känslomässiga och psykologiska dimensionerna. Allt var av praktisk natur. Men i bakhuvudet gnagde alltid en misstanke att det kanske inte var allt det praktiska som gav livet mening.
Det är svårt för mig att sätta ord på mina tankar när det kommer till känslor inför andra människor. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om att umgås med (vettiga) människor, å andra sidan kan jag långa perioder njuta av att vara ensam. Det finns gånger när jag varit själv i BOL Norr då ensamheten varit som bomull runt själen och det finns gånger då jag verkligen inte velat vara där ensam i mörkret. Denna ambivalens blir än tydligare när jag på allvar funderar över ett eventuellt framtida förhållande.
Någonstans kan jag vara väldigt krass och känna att jag har gjort mitt. Min son är snart vuxen och jag har fört mina gener, tankar, kunskap och värderingar vidare. Biologiskt är jag klar med vad som många anser vara meningen med livet. Ja, jag vet att man aldrig blir ”klar” med sina barn, men jag tror ni förstår vad jag menar. För den som inte gör det: jag varken vill eller behöver skaffa fler barn. Ett förhållande måste ju inte vara till enkom för att skaffa barn. Det finns så många fler aspekter av ett kärleksfullt, livslångt förhållande.
Att jag skulle vilja leva helt ensam, utan ett förhållande, i en framtid tar jag som högst osannolikt. Vad som ställer till det är istället frågan ”vem fan är lika galen som jag”. Om vi leker med tanken att jag lyckas med att flytta upp till BOL Norr och få igång någon form av självförsörjning och ett liv utan lönearbete men i frihet, vem skulle vara beredd att göra samma resa? Vem där ute skulle vara beredd att ”offra” alla moderna bekvämligheter för att leva ett enkelt, arbetsamt liv?
Om vi för en stund struntar i vem jag är utan tar själva situationen som sådan istället, alltså att flytta ihop med någon (inte nödvändigtvis mig) som man kan tänka sig leva resten av sitt liv med, men då få bo som man mer eller mindre gjorde på slutet av 1800-talet. Gissningsvis sitter det någon äventyrlig människa och tänker ”jag skulle kunna tänka mig det”. Jag tvivlar inte på uppriktigheten ett sådant påstående, det låter säkert rätt spännande, utmanande och kanske rent av lite romantiskt att bo på en liten gård mitt ute i ingenstans med djur och odlingar och bara följa årstiderna. Som grädde på moset behövs inget lönearbete att gå till varje dag, som man kanske inte ens tycker om. Är man dessutom förälskad upp över öronen lär det inte finnas några problem i världen.
Sedan kommer vardagen. Sedan gör sig avsaknaden av bekvämligheter påmind. Och inga pengar. Hur länge skulle du orka? När kommer det första trevande ”vore det inte trevligt att ha rinnande vatten” eller ”jag kanske skulle skaffa ett deltidsjobb så vi kan köpa x, y, z”? Det kommer inte vara en dans på rosor och vi talar ändå väldigt lång tid. Hur länge kan jag utsätta en annan människa för min egen envishet? För jag är rätt säker på att jag skulle ge med mig – till slut. Men är priset då att ge upp min dröm och lite av min frihet?
Efter snart 700 ord har jag inte blivit mycket klokare. Risken finns att jag i vanlig ordning överanalyserar saker och ting. Frågan som återstår är fortfarande om priset är ett liv i ensamhet. Och är det i så fall värt det?
Jag tror du underskattar dig själv och andra ifall du tänker att ingen skulle vilja dela din tillvaro. Det finns många galningar (läs: vettiga människor) där ute och du kanske hittar någon som vill precis samma saker som du. Om inte återstår att kompromissa, och då gäller det att veta vad som är viktigt och vad som går att rucka på. Blir du mindre fri för att din kärlek kanske har ett deltidsjobb eller en dubbel tillvaro? En bekant till mig lever varannan vecka med sina barn i en vanlig lägenhet, och varannan vecka tillbringar hon i en stuga i skogen med sin hund. För henne är det perfekt. Mitt råd är att följa drömmen och se vad som händer; för mig är det attraktivt att våga och satsa och tro på sig själv (och inte vidare attraktivt att år efter år gnälla om att man vill något annat.)
Jag strävar efter ett enklare och mer hållbart liv, men inte lika hardcore som du. Tanken är att nyttja det moderna samhället utan att vara beroende av det — vi har djur och odlingar och väljer manuella metoder samtidigt som vi behåller våra jobb och traskar på, iaf på deltid. Tack vare jord och blod under naglarna klarar jag tangentbordsjobbet utan att gå sönder i själen. Och om det behövs ska kunskaper och utrustning räcka så att vi klarar oss. Målet är att det inte ska bli särskilt stor omställning om samhället går åt pipsvängen för att vi redan har en hög grad av självhushållning. Till dess tittar vi på netflix och fryser is till fredagsdrinken. 🙂 Men syftet är att värna om familjen, att klara barnen och ge dem allt som vi tror att de kommer att behöva i framtiden. Jag har ingen aning om hur jag skulle tänka och agera om jag gjorde det bara för mig. Helt klart blir alla frågor mer brännande om man också planerar för människor man älskar.
Hoppas att du hittar den gemenskap du vill ha; det är skillnad mellan att vara själv och att vara ensam.
Gör inte en bild innan av hur det ’ska’ vara. Allt blir kanske inte som du tror. Utan bättre. Flyt med och ta tillvara. Ingen kan lova hur länge ett förhållande kommer vara av så många anledningar, det gäller att vara rädd om det som är just då. Håll sinnet öppet och jag är övertygad om att du kommer hitta en lagom galen livskamrat ?
Vi tänker lite lika här! Klar med sina barn blir en aldrig. Men vem klarar att leva ett liv utan varmvatten i kranen eller ständig uppkoppling.
Det finns fler som tänker som dig. Men jag är hellre ensam i en ensamhet än ensam i en tvåsamhet!
https://polldaddy.com/js/rating/rating.js