Är priset evig ensamhet? #prepperSE

Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och se om det går att få någon rätsida på den kanske sista pusselbiten i min strävan. Och åter igen är det dags att gå en holmgång med mig själv, för när jag skriver detta är jag inte alls säker på var detta kommer sluta. Kanske kommer jag aldrig att trycka på den blå ”Publicera”-knappen ute till höger. Dock måste jag försöka få rätsida på en misstanke jag har.

Ensamhet. Det finns flera olika sätt att vara ensam på. Det vi i vanliga fall kanske oftast menar är ”att inte vara i ett förhållande”. Samtidigt kan ensamhet även vara ”att inte ha kontakt med andra människor alls”. Definitioner är viktigt. När jag på allvar började fundera på hur jag vill att min framtid egentligen ska se ut, hade jag inte en tanke på de känslomässiga och psykologiska dimensionerna. Allt var av praktisk natur. Men i bakhuvudet gnagde alltid en misstanke att det kanske inte var allt det praktiska som gav livet mening.

Det är svårt för mig att sätta ord på mina tankar när det kommer till känslor inför andra människor. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om att umgås med (vettiga) människor, å andra sidan kan jag långa perioder njuta av att vara ensam. Det finns gånger när jag varit själv i BOL Norr då ensamheten varit som bomull runt själen och det finns gånger då jag verkligen inte velat vara där ensam i mörkret. Denna ambivalens blir än tydligare när jag på allvar funderar över ett eventuellt framtida förhållande.

Någonstans kan jag vara väldigt krass och känna att jag har gjort mitt. Min son är snart vuxen och jag har fört mina gener, tankar, kunskap och värderingar vidare. Biologiskt är jag klar med vad som många anser vara meningen med livet. Ja, jag vet att man aldrig blir ”klar” med sina barn, men jag tror ni förstår vad jag menar. För den som inte gör det: jag varken vill eller behöver skaffa fler barn. Ett förhållande måste ju inte vara till enkom för att skaffa barn. Det finns så många fler aspekter av ett kärleksfullt, livslångt förhållande.

Att jag skulle vilja leva helt ensam, utan ett förhållande, i en framtid tar jag som högst osannolikt. Vad som ställer till det är istället frågan ”vem fan är lika galen som jag”. Om vi leker med tanken att jag lyckas med att flytta upp till BOL Norr och få igång någon form av självförsörjning och ett liv utan lönearbete men i frihet, vem skulle vara beredd att göra samma resa? Vem där ute skulle vara beredd att ”offra” alla moderna bekvämligheter för att leva ett enkelt, arbetsamt liv?

Om vi för en stund struntar i vem jag är utan tar själva situationen som sådan istället, alltså att flytta ihop med någon (inte nödvändigtvis mig) som man kan tänka sig leva resten av sitt liv med, men då få bo som man mer eller mindre gjorde på slutet av 1800-talet. Gissningsvis sitter det någon äventyrlig människa  och tänker ”jag skulle kunna tänka mig det”. Jag tvivlar inte på uppriktigheten ett sådant påstående, det låter säkert rätt spännande, utmanande och kanske rent av lite romantiskt att bo på en liten gård mitt ute i ingenstans med djur och odlingar och bara följa årstiderna. Som grädde på moset behövs inget lönearbete att gå till varje dag, som man kanske inte ens tycker om. Är man dessutom förälskad upp över öronen lär det inte finnas några problem i världen.

Sedan kommer vardagen. Sedan gör sig avsaknaden av bekvämligheter påmind. Och inga pengar. Hur länge skulle du orka? När kommer det första trevande ”vore det inte trevligt att ha rinnande vatten” eller ”jag kanske skulle skaffa ett deltidsjobb så vi kan köpa x, y, z”? Det kommer inte vara en dans på rosor och vi talar ändå väldigt lång tid. Hur länge kan jag utsätta en annan människa för min egen envishet? För jag är rätt säker på att jag skulle ge med mig – till slut. Men är priset då att ge upp min dröm och lite av min frihet?

Efter snart 700 ord har jag inte blivit mycket klokare. Risken finns att jag i vanlig ordning överanalyserar saker och ting. Frågan som återstår är fortfarande om priset är ett liv i ensamhet. Och är det i så fall värt det?

Annonser