Vem ska trösta Knyttet? #prepperSE

Det påstås att vi är nio mål mat från anarki. Så tunn är färgen på det civiliserade samhällets yta. Kraften i hunger är så stark att när den sätter in försvinner alla rationella tankar, logiska resonemang och empati. Äkta hunger försätter hela människan, både fysiskt och psykiskt, i ett tillstånd av absolut kris – ät eller dö.

För den som vill se hur det kan yttra sig i verkligheten kan själv söka efter filmer från Venezuela för att ta ett exempel i närtid. Det finns de som påstår att människor i Sverige aldrig skulle agera på samma sätt. Istället påstås det att vi skulle slå oss samman, dela på de få resurser som finns och jobba tillsammans för allas överlevnad. Den svenska kö-modellen förväntas överleva allt.

Nu har vi lyckligtvis aldrig behövt se hur svenskar reagerar. Det var senast i slutet av 1800-talet som det var riktig hungersnöd i Sverige. Då emigrerade 1,5 miljoner svenskar till Amerika. De som stannade kvar tvingades överleva på vad sätt de kunde. Värt att notera är att vi då hade ett bondesamhälle utan storstäder och just-in-time-leveranser.

Att människor solidariskt skulle hjälpa varandra i en kortvarig kris råder det ingen tvekan om. Det gör vi ju redan från tid till annan när det uppstår skogsbränder, vattenavbrott, längre elavbrott, svåra olyckor etc. Men det finns en elefant i rummet som krisplanerare och andra sällan pratar om – tid.

På kort sikt kommer vi att kunna hålla uppe skenet. Att det är jobbigt ett par dagar kan alla klara av bara man vet att allt återgår till det normala efter dessa jobbiga dagar. Men om människor inte vet hur länge en allvarlig kris kommer pågå ändras den psykologiska ekvationen. För att kunna förmedla information krävs infrastruktur i någon form. Helst elektronisk i redan etablerade informationskanaler. Men ingenting borgar för att dessa informationskanaler kommer finnas tillgängliga vid en kris. Finns ens tillgång till elektricitet hos mottagarna?

Mer problem kommer att uppstå när misstankar om orättvisor uppstår. Svenskar är i regel väldigt empatiska och vill att allt ska ske rättvist. Resurser ska delas rättvist. Ryktesspridning lär ofrånkomligen uppstå om ingen information finns att tillgå. Tänk om det finns mat i närmaste grannstad? Varför verkar grannarna inte lida av hunger? Har de fått mat, men inte jag?

Att tro att vårat så civiliserade samhälle under någon längre tid kommer överleva en större kris är naivt. Vi är alla människor som, när vi blir tvungna, alltid kommer att välja vår egen överlevnad över någon (okänd) annans. Vem som tror att 9 miljoner människor kommer att lida stilla, lugna och tysta?

Mat, vatten och skydd är bokstavligt talat livsviktigt.

Det finns dock en aspekt av kriser som av preppers lätt glöms bort – psykologi. Hos vissa finns en romantiserad vision om hur ett SHTF-scenario utspelar sig. Man tar sin fullpackade ryggsäck och drar till sin tillflyktsort. Där lever man på konserver tills allt är bra igen. Eller så stannar man kvar hemma och äter av förråden.

Visst. Det är en början. Men du har i så fall kvar lite detaljer att fylla i. Har du en familj med barn kan du börja med att tänka på hur du ska förklara för dessa vad som hänt, varför det hänt, när det kommer att sluta. Barn har alltid tusen frågor. Du måste vara beredd på att trösta dina barn, att förklara varför du skickade iväg grannen med bara en konserv tomatsoppa, varför grannen grät och var förtvivlad. När tappar du fattningen och blir arg?

Hur länge kan du själv behålla lugnet. Även om du själv har allt du behöver. Oroa. Osäkerhet. Vad händer nu? Vad händer sen? Hur länge räcker vattnet? Var ska soporna göras av? Sanitet? Det är inte bara du som kommer att ställa de frågorna. Din familj kommer att fråga. Din familj kommer att vara precis lika orolig som du, om inte ännu mer så. Kan du behålla lugnet och vara den trygghet som krävs, trots att du själv är rädd, trött, orolig?

Om du är ensam har du ”bara” dina egna demoner att brottas med, vilket troligen kommer att vara ännu värre. Vem har du att ventilera din oro och rädsla med? Vem säger ”sov du några timmar så håller jag koll”? Vad händer efter flera nätter med minimal sömn? Hur reagerar du? Vet du hur du reagerar, eller tror du att du vet? Slutar det med att du ger upp, trots alla prepps, på grund av att du mentalt inte klarar av situationen?

Tendensen att skönmåla ett kris-scenario är mycket farligt. Antingen är det en fantasi att fly till eller så är det ett realistiskt scenario där alla otrevliga detaljer är med. Tror du att du är en superhjälte kommer du att dö. Överskattar du din egen förmåga kommer du att dö. Det är den krassa sanningen. Jag bryr mig inte om att du har pryl x, y, z. Jag bryr mig inte om att du har militär bakgrund. Du är bara människa – agera därefter.

Jag är ledsen om jag sårade någons ego, men jag gör det för din skull. Själv är jag fullt medveten om mina brister. Närkampen med sig själv är den absolut svåraste. Att vara helt ärlig mot sig själv kan vara skrämmande. Jag vet, för jag gör det väldigt ofta. Utfallet är inte vackert. Utsikterna är inte goda. Men nu kan jag i alla fall göra något åt det. Eller åtminstone vara medveten.

Om jag vore troende skulle jag be till gud varje dag att slippa behöva genomlida en större kris. Nu är jag inte det, så allt jag kan göra är att hoppas. Och förbereda mig så gått jag kan, efter mina förutsättningar och brister.